Texter taggade med ‘Kristianstads kommun’

Leken med Åhusbadet

Publicerad den 19 februari 2013 klockan 18:45 av Jonas Duveborn

Ett vattenlekland vid havet, är det en kommunal angelägenhet?
Det är lätt att förstå varför kultur- och fritidsnämnden i Kristianstad vill kasta ett köttben till Åhus. Och gärna före valet 2014. Badhusfrågan har i decennier drivit omkring som ett giftalgbälte i kommunpolitiken. Löften har givits och brutits. I stort sett samtliga partier – möjligen Vänsterpartiet undantaget – har utnyttjat Åhuspartiet i fult maktspel. Åhuspartiet har gång på gång triumferat, för att sedan i skam gömma sig i en hörna i avvaktan på att komma ur förnekelsefasen.

Det är inte utan att man kan undra vem som har efterfrågat ett lekland ett stenkast från sandstranden och Åhusbryggan. Det är ingen träningsanläggning som byggs, vilket idrottsrörelsen förhoppningsvis är informerad om. Inte kan det väl vara så att kommunen har haft hemliga överläggningar utan dialog med inblandade parter? Det vore som att förvandla ishallen till ett dygnetruntdisko på is utan att hockeyklubben har fått ha synpunkter eller Arenan till hoppborgsförvaring utan att tillfråga handbollsklubben.

Hur kul det än är att någonting överhuvudtaget händer finns det nog andra delar av kommunen som är mer betjänta av ett ombyggt kommunalt friluftsbad än Åhus. Ändamålsenliga simhallar för motion och undervisning har viss koppling till det offentligas åtaganden. Kommunala lekanläggningar har inga alls.
30 miljoner skattekronor på rutschkanor, hopp och äventyr utomhus i stället för ett privatfinansierat åretruntbad för att säkerställa simkunnigheten är en felprioritering.

Klimatboven i Karpalund

Publicerad den 19 januari 2013 klockan 08:30 av Jonas Duveborn

Kristianstad är inte Kiruna, det finns inget beslut om att flytta Staden i Vatten­riket. Inte än.
Men stigande havsvattennivåer gör onekligen behovet av en fungerande invallning akut (Kb 18/1). Några hundra miljoner kronor är dessutom överkomligt i jämförelse med alternativet. Kirunaflytten beräknades 2008 till 12,5 miljarder.
Frågan är om fästningsstaden till varje pris ska ligga kvar i den träskmark där Christian 4 placerade den för snart 400 år sedan. Det är långtifrån självklart. Sjöbotten har visserligen erövrats, bebyggts och bebotts på många håll, under många år. Men naturkrafterna är omvittnat svåra att tygla. Frågan lär återkomma.

Att det tilltagande hotet mot Kristianstad beror på klimatförändringarna är det få som ifrågasätter. Forskarna är till 98 procent eniga om att åtgärder måste vidtas om inte temperaturhöjningen snabbare än vad som är nyttigt ska göra sig påmind.
Men vem ska göra det? Sverige har en offensiv klimatpolitik. Vi tar ett stort ansvar och man ska inte underskatta behovet av goda förebilder. Men det finns en begränsning: Sverige har 0,14 procent av världens befolkning.
Kristianstads kommun har 8 promille av Sveriges, men även lokalt finns det ett stort klimatengagemang. Detta är en av förklaringarna till att kommunpolitikerna 1997 valde att satsa på en egen biogasanläggning i Karpalund, som under åren inte enbart har fått matas med avfall från hushållen utan också med ansenliga mängder miljoner från kommunkassan. Försöken att avyttra det helägda kommunala dotterbolaget helt eller delvis har strandat på bristande politisk vilja. Vid sidan om Socialdemokraterna, som majoriteten märkligt nog anser sig behöva ha med på försäljningsvagnen, har Centern satt sig på tvären. Våren 2012 beslöt kommunen därför att i stället utveckla bolaget i fortsatt kommunal ägo.

Det har funnits en stolthet över biogasen. Kristianstad har uppmärksammats som miljökommun. Bönderna är genom LRF lika entusiastiska för biogas nu som de var för etanol när den fortfarande framstod som ett framtidsalternativ. ”Biogas är det renaste och mest miljövänliga fordonsbränslet”, skrev Naturskyddsföreningens ordförande Christer Neideman i Kb i samband med turerna kring en försäljning av biogasbolaget förra året. Ett faktum som då närmast var allmängods och inte ifrågasattes, kanske därför att det inte var vad det handlade om. Oppositionsrådet Heléne Fritzon (S) har konstaterat att biogas passar ”bättre till bränsle för våra fordon än till elproduktion”.
Det finns andra röster. Per Kågesson, miljöexpert, huvudsekreterare i utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (Dir 2012:78) och grundare av Gröna bilister, är kritisk till satsningen på biogasbilar (Sydsvenskan 13/1). Biogasen är bra. Den fungerar väl i kraftvärmeverk, i fartyg och tunga fordon i fjärrtrafik, men inte i bilar eller bussar i stadstrafik.
Att det i dag finns 40 000 kraftigt skattesubventionerade gasbilar i riket beror enbart på ”ingen eller låg drivmedelsskatt och ett kraftigt rabatterat förmånsvärde”, skriver Kågesson i en rapport tillsammans med Lina Jonsson på Väg- och transportforskningsinstitutet. I år beräknas var femte såld miljöbil vara en gasbil. Bara 0,7 procent köps privat.
Trots detta kräver investerarna mer. Inte ens privata energijätten Eon vågar satsa på biogasproduktion, eftersom den kommersiella risken är för stor.

Mest överraskande för den som i övrigt har trott på biogasen som frälsare i klimatkampen är nog ändå Kågessons uppgift om att förbränningen i gasbilarna är ofullständig. Detta medför att metangas läcker ut. Gas med en klimatpåverkan som är 20–30 gånger större än den koldioxid man vill undvika att släppa ut.
Av de fem miljoner kubikmeter biogas som tillverkas i Kristianstad används ungefär hälften i Allöverket, resten blir fordonsbränsle.
Miljöbilskommunen Kristianstad borde satsa på mer mångfald.
Skattekommunen Kristianstad borde avbryta den finansiella invallningen av affärsrisken i Karpalund.

Underlag för rättelse

Publicerad den 18 januari 2013 klockan 10:09 av Jonas Duveborn

Kommunfullmäktige i Kristianstad hanterade valet av ny Överförmyndare som ett valärende vilket som. Underlaget, den uppsägning i vilket förutsättningarna för uppdraget behandlades, som jag (16/1) påtalade inte fanns på fullmäktiges bord, har jag i efterhand fått veta delades ut samma dag som mötet hölls. Det fanns emellertid ingen notering vid valärendet. Det nämndes inget från talarstolen under de sekunder ärendet hanterades. Frågan är därför hur många ledamöter som uppfattade att det verkligen fanns ett underlag. Jag har haft kontakt med ledamöter som hittade uppsägningen bland interpellationer och motioner efter att ärendet hade hanterats.

Något formellt fel har säkerligen inte begåtts. Reellt är frågan hur fullmäktige ser på Överförmyndaren. När dryftade de folkvalda senast frågan om hur överförmynderiet fungerar? Det fanns onekligen ett ypperligt tillfälle till det i tisdags. I stället debatterade och beslutade fullmäktige om att lägga 40 miljoner kronor på ett märkligt ”jobbpaket” som saknar innehåll och ligger utanför kommunens uppdrag. Det vore på sin plats att fullmäktige börjar med att uppfylla sina formella förpliktelser innan man tar beslut på så lösa boliner som gjordes när man ”på något sätt” vill minska arbetslösheten.

Länsstyrelsen har i sina två senaste inspektionsrapporter påtalat behovet av tillräckliga resurser för Överförmyndaren. Det är enligt landets främste expert underbemannat. Organisatoriskt felkonstruerat, enligt SKL. Är fullmäktigeledamöterna, som är direkt ansvariga för verksamheten, medvetna om det? Har de läst inspektionsrapporterna? Det oklart. Klart är bara att det finns ett förtvivlat litet intresse för att värna rättssäkerheten i dessa frågor om ingen folkvald vill – eller får – dryfta frågan där den hör hemma.

Överförmyndare under förmynderi

Publicerad den 28 december 2012 klockan 12:31 av Jonas Duveborn

Kristianstads kommun förtjänar kritik för sin hantering av Överförmyndaren. Annike Åkessons begäran om omedelbart entledigande (Kb 28/12) kan knappast komma som en överraskning, trots att kommundirektör Jan Pålsson enbart har varit anställd ett halvår. Det handlar om organisation och resurser. Frågor som enligt Åkesson har diskuterats under hennes sex år som chef för den myndighet som har tillsynsansvar för gode män, förvaltare och förmyndare i kommunen. Sammanlagt hanterade dessa under förra året 247 miljoner kronor å hjälpbehövandes vägnar.
Åkesson är vald av kommunfullmäktige och ska till skillnad från övriga kommunala myndigheter stå direkt under fullmäktige, inte kommunstyrelsen. I Kristianstad har myndigheten ändå sorterats in under en avdelning på stadskansliet, vilket har inneburit att ÖF inte har haft möjlighet att påverka sin budget eller haft förfogande över sin personal.

Länsstyrelsen, som granskar ÖF, har i sina två senaste protokoll påtalat behovet av resurser, vilket både kommunstyrelse och kommunfullmäktige har informerats om. 2012 hade verksamheten över 850 ärenden och antalet årsarbetskrafter uppgick till 2,75. Det är en orimlig börda. De med insikt i verksamheten bedömer att en anställd rimligen inte klarar mer än 220 överförmyndarärenden per år. Stadskansliet har i stället för att förstärka organisationen ålagt handläggare på ÖF andra arbetsuppgifter.

Nu måste fullmäktige se till så att kommunen får en i verklig mening fristående tillsynsverksamhet. Den nuvarande ordningen, som innebär att Överförmyndaren har satts under stadskansliets förmynderi, är ett hot mot rättssäkerheten. Det riskerar att drabba några av kommunens svagaste.

Ondskans omsorg?

Publicerad den 15 december 2012 klockan 07:18 av Jonas Duveborn

Första reaktionen är bedrövelse. Det är naturligt när någon sviker, oavsett om det är en som står riktigt nära eller någon man på annat sätt är beroende av.
I en vidare mening är vi alla gränslöst beroende av varandra. Gemensamma regler förutsätter gemensamt ansvar.
Det handlar om att bry sig.
Engagemang för det vi skapar tillsammans.
Därför ska brott beivras.
Därför är passivitet inför andras situation och ignorans inför friheten något som ska uppröra: Skolan och skolpolitikerna som inte tar kunskapsuppdraget på allvar. Ungdomsgänget som saknar respekt för andra. De som smiter undan. De som inte gör vad de har lovat.
I går skrev Kb om Hemtjänst för dig, ett företag i Kristianstad som har haft ett avtal med omsorgsförvaltningen för att bidra till bättre välfärd i kommunen.
Listan på vad företaget har gjort eller underlåtit att göra borde fungera som avskräckande läsning för varje kommunpolitiker och förvaltningschef. Missförhållanden, kompetensbrist och nonchalans. ”En äldre kvinnas förstoppning åtgärdades, utan kontakt med legitimerad personal, genom att någon tryckte in fingrarna och ‘plockade avföringen’. ‘Plockandet’ förstörde ändtarmsmuskulaturen.”

Andra reaktionen är tacksamhet
. Systemet fungerar ju. Öppenhet och uppföljning gör att den misstänkta vanvården inte fortsätter. Avtalet sades upp på studs. Polisen borde intressera sig för saken, anmälan eller inte.

Det är inte som förr, när ålderdomshem var lika med att sätta någon på undantag. Det var inte så fantastiskt i folkhemmets Sverige som många nostalgiker försöker få det att framstå som. Hot och svordomar för att multisjuka äldre inte äter så snabbt som de borde uppfanns inte av Carema 2011.
I SVT:s Rapport vittnade undersköterskan Sarah Wägnert 1997 om att det förekom vanvård på Polhemsgården i Solna. Hon visade civilkurage och bröt mot ett regelverk som motverkade syftet med omsorgen.
Så fick vi Lex Sarah. Den innebär att alla som arbetar med omsorg av äldre eller personer med funktionsnedsättning är skyldiga att vaka över omsorgens kvalitet. Allvarliga missförhållanden ska anmälas.
Sverige lägger mest pengar på äldrevård av alla länder i OECD. Vården och omsorgen har aldrig varit så bra som i dag. Det är varje nytt avslöjande ett motsägelsefullt bevis på. Privat eller kommunal omsorg, vanvården finns överallt – vinstuttag eller inte. Liggsår, förnedrande behandling och feldosering av mediciner förekommer, men upptäcks. Socialstyrelsens ärenderegister är fullt av anmälningar. Personal, anhöriga och omsorgstagare vågar säga ifrån när det krälar fullt av vita larver i såren.


Tredje reaktionen är ilska
. Visst är det bra att det som är dåligt avbryts, men hur gick det till när kontraktet skrevs? Vad kräver kommunen av de bolag som visar intresse av att få utföra tjänster åt det offentliga?
Välfärden är inget spektakel.
De uppenbara felaktigheterna kommer alltid fram i ljuset, men hur säkerställer kommunen att kvaliteten är bra i den grå vardagen? Hur motarbetas okunskap från oerfaren personal, som ständigt utpekas som en av de främsta orsakerna till att planerad vård blir vanvård?

Den fria marknaden är överlägsen den statsstyrda, men den måste tyglas. Rättsväsendet klarar inte alltid sin uppgift utan att använda våld, men inte utan granskning efteråt. Maktdelning innebär både tydlighet och möjlighet till ansvarsutkrävande. Revision får inte genomföras någon gång om året, utan ska ske löpande och oanmält.

Kommunen är inte per definition god. Den är inte ond heller. Den är vad vi gör den till.

Oansvarigt tillstånd

Publicerad den 24 november 2012 klockan 08:50 av Jonas Duveborn

Staffan Johansson är inte vem som helst. Han är en i högsta grad offentlig person i Kristianstad. Krögare, entreprenör, festfixare och idrottsprofil. Trots tidigare skulder har han gång på gång fått kommunens förtroende. Tidigare drev han den kommunala arenans kommunala restaurang. Nu driver han den i egen regi, eller åtminstone i det bolag han är vd för: Kristianstads Evenemangs AB, med verksamhet på både Arenan och Yllan.
I maj beslöt kommundirektör Jan Pålsson, efter delegation från kommunstyrelsen, att upphandla skötseln av restauranger, kiosker och konferensservice av Staffan Johanssons bolag. I princip var det en förlängning av villkoren från tidigare. Stiftelsen Regionen Kristianstad lämnade över till den man tidigare har anlitat, skulle man kunna säga. Business as usual.

I grunden är jag fylld av beundran för varje person som klarar av att resa sig gång på gång, som har en inre drivkraft och får saker att hända. Men förutsättningen för den uppskattningen är att allt går enligt boken.
Som att betala skatter i tid.
Kanske är det därför jag reagerar så kraftigt på veckans mest märkliga uttalande i Kb (22/11). Kristianstads ishockeyklubb, Wild Kings, där Staffan Johansson är ordförande och evenemangsbolagskollegan Mats Dahlman kassör, har inte betalat in skatter som man ska. Eftersom detta är kopplat till alkoholtillståndet i ishallen har arbete- och välfärdsnämnden nu utfärdat en varning. Dessutom granskas tillståndet för Johansson att servera alkohol i Arenan. I detta skede väljer han och Dahlman att avgå från sina uppdrag för KIK. ”För att inte riskera vår privata verksamhet har vi valt att göra så här”, förklarar Johansson.
Privata?
Är ishockeyklubben offentlig?
Nej, självklart inte. På förtroendeposter i föreningslivet har man lika stort personligt ansvar för sina göranden och låtanden som i vilket bolag som helst. Serveringstillstånd ges till den som visar att hen ”med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten”, som det står i alkohol­lagen. Detta innebär bland annat att den som söker tillstånd ska sköta sin ekonomi och ha kunskaper om vad lagen kräver. Tillståndet är personligt.

Villfarelsen om att man kan missköta affärerna, lämna dem och jobba vidare på annat håll är anmärkningsvärd. Det devalverar det personliga ansvaret för affärsmän lika mycket som alla andra, inte minst politiker.
Hur många gånger har man inte hört visan om hur kommunpolitiker rappt klubbar igenom beslut som kostar skattebetalarna många miljoner, medan parkbänksfrågor debatteras i timmar eller månader. Kristianstads arena är ett typexempel. Där togs beslut om att bygga utan att beslutsfattarna fått tid att sätta sig in i det ekonomiska underlaget. Där deklarerade kommunstyrelsens arbetsutskott att det inte skulle bli någon lokal folkomröstning långt innan det fanns en begäran om att hålla en sådan.

I liberalismen är det egna ansvaret ledstjärna. Alla ska ges makt att leva det liv de vill, förutsättningar för det, men också hållas ansvariga för de egna besluten. Friheten att välja.
Vänsterpolitiker överlåter i stället ansvaret på det offentliga. Staten och kommunerna ska lägga saker och ting till rätta, omfördela och styra. Budskapet är att alla problem kan förklaras av en felaktig politik, inte av ett personligt ansvar. Till exempel har Åsa Romson (MP) skrivit i Svenska Dagbladet (25/5) att politiken är viktigare än personligt ansvar för att lösa miljöproblemen. Det är politik UPA – utan personligt ansvar. Val av metod utan att se kopplingen mellan egna val, inte minst vem man röstar på, och effekterna på samhället.
Att leva i ett så oansvarigt tillstånd är inte bra för någon, på någon arena.

Alla under samma tak

Publicerad den 13 oktober 2012 klockan 07:56 av Jonas Duveborn

Förra årets energikväll på naturum Vattenriket var en lika stor succé som naturum har blivit. Fullsatt, bra föredragshållare och kunskapsintensivt. Årets kväll på Krinova (11/10) fick vi – Kristianstadsbladet i samarbete med Kristianstads kommun – ställa in. Bara tjugo personer hade föranmält sig. Då vore det närmast oansvarigt att dra hit folk från när och fjärran.
Inte hållbart, helt enkelt.
Ingen är mer ledsen än jag. Samhällsdebatt är mer än enkelriktad masskommunikation. Det personliga mötet, den direkta dialogen med omedelbar interaktivitet ger andra dimensioner.
”Att det inte blev fulla hus kanske indikerar att elområdesfrågan inte är fullt så stor som Sydsvenska Handelskammaren och Kristianstadsbladets ledarredaktion möjligen tror. Allvarligt talat – tråkigt, men det är så’nt som händer”, svarade Svenska Kraftnäts generaldirektör Mikael Odenberg, tidigare moderat försvarsminister, när jag meddelade honom att han kunde avboka sin resa från Oslo till Kastrup för att med hyrbil därifrån hinna till Kristianstad på torsdagskvällen.
”Ni är väl duktiga opinionsbildare”, svarade jag.
Möjligen med ännu mer ironi.
Eller hopp om motsatsen.

Indelningen av Sverige i elprisområden är i dagarna ett år gammal. Förra vintern gjorde den att elpriset steg i södra Sverige jämfört med övriga landet. Men den milda vintern minskade priseffekten – och protesterna. Om kylan kommer denna vinter kan det bli mer livat. Då kanske orättvisan med olika elprisområden väcker lika heta känslor som innan de hade införts.
Så är det ju ofta. Politiska ställningstaganden tar avstamp i den egna plånboken. ”Det spelar ingen roll att det är bra för landet som helhet om marginalskatterna minskar, om jag inte tjänar något på det så ska ingen annan göra det heller.” Ungefär.
Det är en brist att beslut inte alltid kan bygga på kunskap och förnuft.
Elprisområdena är principiellt felaktiga. De godtyckliga gränserna är en form av tull för att bekosta utbyggnaden av Sydvästlänken. Svenska Kraftnät lyckas ”förskjuta kostnaden för flaskhalshanteringen i det statliga elnätet från sin egen kassa till företag och hushåll som får betala hela notan”, skrev Sydsvenska industri- och handelskammarens vd Stephan Müchler på DN Debatt (6/3). ”Det är inte fråga om någon marknad, utan om en ren och skär extra skatt som särskilt drabbar sydsvenska elkonsumenter.”
Enskilda och företag får bekosta infrastruktur i ett slags påtvingat offentligt-privat samarbete, en OPS-lösning där staten med elkraft som vapen pressar pengar ur privata plånböcker.
Prisskillnaden på el i norr och i söder påverkar naturligtvis konkurrenskraften, vilket i sin tur påverkar sysselsättningen.

”Energifrågan är en av de största”, sa klimatpolitikern Karin Svensson Smith (MP), tidigare riksdagsledamot, när hon fick veta att hon inte behövde komma till Kristianstad.
Så är det. Energieffektivisering, egen elproduktion med nettodebitering och möjligheten till lokala jobb när alternativa energikällor tas fram berör oss alla.
Utvecklingen går snabbt. Var och en bör se om sitt hus. Det offentliga ska underlätta med goda, rättvisa och likvärdiga förutsättningar. De kommunala fjärrvärmenäten är goda komplement, men kan bli farliga fällor på grund av den monopolliknande ställning de har.
Därför finns det skäl att gynna mångfalden också i energihänseende.
Kommunerna kan vara offensiva och till exempel se till så att det finns laddstolpar i sådan mängd att bilisterna övergår till mer energieffektiva elbilar.
Forskning och industri får förhoppningsvis snart fram så billiga solceller att de blir standardutrustning för hushållen.
Mycket är på gång. Mycket kan diskuteras. I energifrågan sitter vi alla under samma tak.

Beställ bättre busstrafik

Publicerad den 18 september 2012 klockan 16:49 av Jonas Duveborn

Processen kunde ha varit bättre. Många bussresenärer i nordöstra Skåne känner sig inte informerade om den förändring av turerna som Skånetrafiken har för avsikt att genomföra i december.
Kommunikationen mellan kollektivtrafikföretaget och kommunerna kunde nog också ha varit bättre. Nu verkar det som om kommun- och regionpolitiker inte vet var de har varandra. Det är de facto till och med sämre än att de inte kan resa till varandra. Kommunikation är en process.
Det finns mer att anmärka på. Att dra in busslinjer och hänvisa till de pågatåg som kommer om ett år är definitivt inte bra kommunikation, varken PR-mässigt eller reellt.
Kollektivtrafiken är viktig. Den binder ihop landet. Gör det möjligt att bo och arbeta eller studera på skilda orter. Med större pendlingsregioner ökar tillväxten.
Men frågan om busslinjer är svårare än så. Det finns naturligtvis alltid en nedre gräns för hur många personer det är lönt att hålla med delvis offentligt finansierade färdmedel. Var den gränsen går kan inte vara skrivet i betong. Den bör prövas gång på gång. Förändrade förutsättningar i omvärlden ska påverka den offentliga servicen.
Mer differentierade taxor är en möjlig väg för att säkerställa kollektivtrafik åt fler, att låta alla betala vad det verkligen kostar. Det är samtidigt skadligt för sammanhållningen, och upplevs inte som rättvist. Omfördelning, då? De i sydväst kan betala mer, så att vi i nordost kan åka bättre. Nej, då försvinner incitamenten, kopplingen mellan service och egenavgift.
Den gyllene medelvägen är möjligen mer av beställningstrafik. Vi vill inte ha tomma bussar på vägarna. Det är inte miljövänligt. Hellre välfyllda bussar som går när resenärerna vill. Det kan hursomhelst inte gå bussar överallt och jämnt.
Kommun och region har ett gemensamt ansvar. Det bör de ta.

Regionen sviker

Publicerad den 31 augusti 2012 klockan 17:21 av Jonas Duveborn

Kristianstads kommun köper 40 procent av Kristianstad Airport för 1 krona av Region Skåne. I utbyte får man glesbygdsstöd på sammanlagt 36 miljoner kronor under sex år. Sedan är det slut.
Bra, tycker regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M), då behandlar regionen alla Skånes flygplatser lika.
Gör man inte alls, påstår jag.
Trots att Sturup är en statlig flygplats har regionen alltid haft ett större engagemang för den sydvästskånska flygplatsen än för den nordostskånska. Man har varit med och bildat intresseförening för Sturupspendeln, en järnvägsförbindelse mellan Kastrup och Sturup, och man har pytsat in pengar i en utredning för att förverkliga den.
Utöver detta har regionen varit mer än villig att tillsammans med Malmö stad ”investera” pengar i Kastrup. Man har inte sett några problem med att låta skattepengar gå till marknadsföring av en dansk flygplats.

Det är trist att Region Skåne nu flyr sitt ansvar för Kristianstad Airport.
Ännu tristare att kommunstyrelsens ordförande i Kristianstad, Pierre Månsson (FP), är nöjd med uppgörelsen. Även om han behöver pengar till restaurang Peking och busskiosken.

Spara och innovera

Publicerad den 31 mars 2012 klockan 06:43 av Jonas Duveborn

Krinova verkar ha fått ny fart. Charlotte Lorentz Hjorth, vd för forskningsparken vid Högskolan Kristianstad sedan ett år tillbaka, sticker ut hakan. Det är en sedan länge önskad förbättring hon står för. Livsmedelsklustret står fortfarande i fokus, men ambitionsnivån, kaxigheten, har tilltagit.
Krinovadagen i torsdags var mer än bara en biogasutställning. Under ett matnyttigt eftermiddagspass talade Inger Danilda, som bland annat skrivit boken Innovation & Gender, och Magnus Lundin, som leder branschföreningen för alla svenska affärsinkubatorer och forskningsparker i SISP, om strategi, struktur och idéer.

Förhoppningarna på Krinova var stora – för att inte säga orealistiska – 1998. Kommunen ville stärka det lokala näringslivet. Högskolan ville få lättare att fullgöra sin tredje uppgift, samverkan med det omgivande samhället. Den dåvarande kommunledningen utlovade 100 nya företag och 1000 nya arbetstillfällen inom fem år.
Visst, det var onekligen också till att sticka ut hakan. Men kanske något dumdristigt. Med så klart mätbara mål, som inte nåddes, tappade satsningen på 100 miljoner kronor både förtroende och fart. Det har varit år av motvind sedan dess.
Det spelar nämligen ingen roll hur viktig mötesplatsen mellan akademi, näringsliv och det offentliga är för innovationsklimatet, om resultat som utlovats inte kommer.
Nu känns det nystart.
Kristianstad är i dag inte bara en byggarbetsplats rent fysiskt, förväntningarna på vad en stärkt handelsstad kan innebära och vad en tydligare funktion som Skånes – kanske en blivande storregions – politiska maktcentrum kan ge, är stora. Det byggs också mentalt. Tacksamt då om Krinova kan bidra. På något sätt.

Vinnova, som ska främja svenska företags konkurrenskraft, har reagerat mot att trenden med allt fler forskningsparker har blivit att resurser och möjligheter slits i sär. Den 34:e forskningsparken invigs snart i Östersund. ”Alla” ska ha en. Vinnova vill därför undersöka om det finns en vinst i att parkerna samorganiseras. Man talar om ”innovationsdrivande noder” och att man vill främja ”excellens”.
Finns excellensen på Krinova?
Magnus Lundin framhåller Västra Götaland med sina 49 kommuner som ett gott exempel. Där samarbetar sex forskningsparker. Det viktiga är inte var parkerna ligger utan att det finns tillgång till idéerna, mötena. Framtiden tros heta mer regionalisering. Jakten på den kritiska massan.
Entreprenörer är inte lojala. Ska inte vara det. Konkurrensen mellan forskningsparker främjar bästa möjliga förutsättningar. Att då koppla samman olika miljöer skulle mycket väl kunna leda till att kraften sprids.

Innovationer är värdefulla. Det vet riskkapitalisterna. Kruxet är bara att de ofta kommer in för sent. Därför efterlyses pengar som kan satsas i det ömtåliga uppbyggnadsskedet mellan idé och framgång – såddfinansiering.
I Blekinge var man först ut i landet med att förstå att behovet av riskvilligt kapital är större än tillgången. ”Blekinge krigskassa” är ett offentlig-privat samarbete i form av en fond som aktivt placerar och får avkastning, ger affärsidéer vingar utan att syssla med bidragsfinansiering.
Försök att starta en liknande fond har gjorts i Kristianstad, men utan framgång. Det är olyckligt. Inte minst eftersom här finns en lokal sparbank med god avkastning.

Skåne bör göra som Västra Götaland. Samordna forskningsparkerna i Malmö, Lund och Kristianstad, kanske till och med våga göra gemensam sak med Blekinge och Kronoberg. Kluster riskerar ibland att fungera som klister, men rätt hanterat främjar de utvecklingen. Särskilt om man avhåller sig från att begränsa klustren med geografi.
Krinova är inte en angelägenhet enbart för Kristianstad.
Också Skåne behöver tillgång till en krigskassa för innovationer.

Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu