Skolplanen är ett typexempel på hur snett majoriteten i Kristianstad har hamnat. Barn- och utbildningsnämndens 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) har varit general bakom framtagandet av den. Det är också främst han som har försvarat den i offentligheten.
I ett försök att flytta fokus bjöd han i början av året in mig och Christina Borglund till ett möte med förvaltningen så att vi skulle kunna delge våra kunskaper om hur skolan ska göra för att alla elever ska bli godkända.
Det var oseriöst.
Vi, lika lite som Fasth och de andra skolpolitikerna, är några experter på undervisning. Politikernas roll är inte att driva verksamheten, utan att fastställa mål och tilldela resurser. I detta fall var det busenkelt. Det finns ett nationellt mål, som man inte ska avvika ifrån. Ändå gjorde man det.
Jag har försökt arrangera en offentlig debatt mellan Fasth och Borglund. Det har inte gått. Fasth har inte lämnat besked om när han kan. Detta får inte innebära att debatten tystnar. Borglund får utrymme i en intervju:

100 procent godkända, hur tycker du att majoriteten har bemött argumenten?
”Egentligen inte alls. Det är väldigt frustrerande, och tyvärr ett genomgående tema i fullmäktige. Allt som är lite besvärligt svarar man helst inte alls på, eller också väldigt kortfattat.
Det slogs bara fast att det är omöjligt att nå 100 procent och att man då inte kan ha ett sådant mål.
Alla vet att alla elever inte klarar allt. Men om vi inte har den strävan så kommer resurserna inte att fördelas efter att man ska göra så mycket man kan för att så många som möjligt ska få chansen.”
Varför har frågan gått i baklås?
”Vi måste tänka väldigt olika. De kan väl ändå inte mena att alla elever inte ska hänga med? Jag kan inte tro så illa om skolpolitikerna. Man blandar ihop mål med resultat.”
Du gör det inte lätt för dig. Ett framtida samarbete blir inte enklare att få till när du tar strid som du gör. Man hade kunnat tänka sig en annan taktik, att inte debattera offentligt, att påtala vad du tycker är fel men på annat sätt. Funderar du i sådana banor?
”Nej, inte nu längre. Nu kör vi. Vi är inte ute efter att mosa någon eller avsätta någon eller förstöra för någon, vi bara säger vad vi tycker i varje fråga. Vi håller den fanan högt. Så jobbar vi.
Vi vill gärna att det ska vara borgerligt styre. Vi är gärna med, men vi talar inte konstellationer, det känns inte fruktbart.”
Ni har en principiell hållning?
”Ja, vi driver vår politik, och den är borgerlig. Det tycker jag dessvärre att den många gånger inte är från majoriteten. Man har till exempel varit väldigt negativ till skattesänkning även när det har varit möjligt. Då har vi varit de enda som har drivit det, och då fick vi jättemycket smörj.
Det har också varit väldigt negativt till fristående skolor. För oss är det självklart: Det ska vara fri etableringsrätt. Skolverket granskar att kraven på skolorna uppfylls. Det ska finnas valfrihet. Valfrihetsreformer är bra. De ger god konkurrens. Man kan inte prata som man har gjort ibland: Vi måste skydda våra skolor. Politiker har inga egna skolor. Vi har barn som vi har ansvar för, men vi har inga skolor som är våra.
Det finns dåliga fristående skolor, men det finns minsann många dåliga kommunala också.”
Det finns fullt med brännande ideologiska frågor också på kommunal nivå.
”Ja, det gör det. Jag förstår inte vad man håller på med här, om jag ska vara ärlig. Det är försiktigt, ängsligt, tamt. Sedan satsar man alla resurser och all energi på att bygga saker.”
Hellre SM-guld i matematik än i handboll?
”Ja, det är ju viktigare. Idrotten är inte kommunens ansvar. Det är jätteroligt när det går bra, men IFK är inte mitt ansvar som politiker. Basverksamheten är skola och omsorg.”
Ska man få guld måste man kanske ha det som mål?
”Jo, för att ta ett favorituttryck från Jonas Fasth så måste man ’ta höjd’ för det. Då får man ta höjd också när det gäller målsättningen.”

Traditionen med avslutningar i kyrkan har man länge värnat med medel som borde vara på gränsen till förnedrande. Sverige är ett sekulärt land. Kristendomskunskap förekommer inte längre i undervisningen, inte heller sådant som morgonbön och psalmsång. Bandet mellan skola och kyrka har på flera håll desperat bevarats med argumentet att skolan inte har någon annan lokal. När krav på avskaffad bönestund med uteblivna välsignelser och trosbekännelser har ställts för att eleverna fortsatt ska få ta sig till kyrkan på avslutningsdagen, har bevarandet av banden satts före kyrkans eget budskap. De har varit så viktiga att man har frånträtt krav som är både hedervärda och förväntade.

I Hässleholms kommun har politikerna samfällt försvarat skolavslutningar i kyrkan, men nästan lika samfällt krävt att några religiösa inslag inte ska få förekomma.
I Broby har församlingen sagt nej: Om man inte får välsigna barnen så får barnen inte komma till kyrkan.
Man är ett föredöme.

Att ett genomgående budskap på Tillväxtdagarna var behovet av meritokrati ter sig i sammanhanget närmast som stötande. Det framhölls titt som tätt att Sverige måste stärka sin position som möjligheternas land. Först när gamla strukturer ifrågasätts, när alla bedöms efter kunskaper och färdigheter och inte efter vilka exklusiva nätverk de ingår i, fungerar samhället så bra och effektivt som det kan.
Dit har vi långt. Kontakter är fortfarande avgörande. Den som saknar en informell väg in på arbetsmarknaden har flera gånger svårare att få jobb än den som känner personer på rätt positioner.
Rekrytering efter rekommendation fungerar bra, sägs det, men stänger lika ofta och effektivt vägarna för den som befinner sig i utanförskap.

Men spelar det någon roll att vi har ett statsskick som inte bygger på meritokrati? Kungafamiljen har ju ingen makt?
Så brukar det heta. Då ska man ha klart för sig att förhållningssätt har betydelse. Även om statschefen och hans familj saknar formell makt så har de genom sin position stor informell makt. Budskap i offentligheten, val av vänner och sätt att leva påverkar.
Ett argument mot arvkungadömet är dock starkare än alla andra: att ett offentligt uppdrag går i arv.

I måndags, på Carl XVI:s födelsedag, presenterade Republikanska föreningen sin utredning om hur grundlagen kan ändras för att möjliggöra ett mer jämlikt samhälle. Det är lätt som en plätt, … bara ett penndrag heter därför också utredningen. Ingen revolution. Bara mod i barm hos den majoritet i riksdagen som redan finns för en förändring. När politikerna gömmer sig bakom argumentet att det först måste finnas folkligt stöd för ett nytt statsskick intar de en position som de inte har i andra fall, inte ens när det rör statskicket. Kvinnlig tronföljd tillfrågades folket aldrig om. Grundlagen ändras efter varje val, oftast utan att ändringarna är föremål för någon större debatt.
Nu finns ett konkret förslag till nytt statskick att utgå ifrån. Det är en bra början på slutet för något dåligt.

”Jag har sett högt bildade personer mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person”, skrev Vilhelm Moberg i boken Därför är jag republikan. ”Kungadömet frammanar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, den böjda ryggen inför överhögheten.
Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva.”
Detta har många vittnat om. Parti­ledare och journalister förlorar sin vanligtvis kritiska hållning när en strålögd prinsessa ler emot dem.
Oavsett om Sverige byter statsskick eller inte så lär kungligheterna finnas kvar. Deras personliga arv går det inte att ta ifrån dem. Men det officiella Sverige skulle slippa den ordning som gör att fokus alltför ofta flyttas från väsentligheterna till dekorationerna.
Meriter, dådkraft och kunskaper är viktiga för framtiden. Trams från sagornas värld håller oss fast i ”servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, för att tala med Moberg.