Det var med stor glädje jag i dag kunde höra att också P1:s medieprogram Medierna nu gjort en sak av kopplingen mellan Sverigedemokraterna och den anonyma propagandabloggen Politiskt inkorrekt, så som jag gjorde här.
Att det förekommer hat- och hetsbrott på PI är ingen nyhet, även om det alltid är tacksamt att få en experts uttalande och bedömning.
Att SD närmast stoltserar med kopplingen till PI har jag också tidigare belyst, här.
Att Chang Frick, som sitter i fullmäktige i Kristianstad, togs upp som exempel på att PI är SD:s redskap för att påverka opinionen var naturligtvis bra. Medierna nämnde dock inte att Frick har arbetet för PI även efter valet, vilket jag kommenterade här.
För alla trogna läsare av PI är kopplingen till SD uppenbar, det finns länkar och ständiga hänvisningar till partiet, utöver då att riksdagsledamot Kent Ekeroth (SD) fixar finansieringen. PI finns helt enkelt till för att öka SD:s stöd, inte för att slåss för yttrandefriheten – i så fall hade den fega redaktionen nämligen trätt fram. Tagit ansvar för sina publiceringar. Och visat sitt oberoende till SD.
Nu fortsätter PI:s oansvar i stället. Anonymiteten används som vore den en slags mental burqa att gömma sig bakom.

Frida Grundström (SD), som sitter i kommunfullmäktige i Gnesta, fick på måndagskvällen brinnande vätska genom brevinkastet. Tidigare har hon fått ett hakkors målat på dörren. Hon är inte ensam. Flera andra SD-politiker har under senare tid fått hot riktade mot sig. Sammanlagt handlar det, enligt partisekreterare Björn Söder, om hundra incidenter på mindre än ett år.
Omfattningen är det svårt att ha någon uppfattning om, mer än att varje angrepp är oacceptabelt.
Problemet är allvarligt. Ingen ska för sina åsikters skull riskera att utsättas för våld eller hot om våld. I kampen för det öppna samhället ingår försvaret även av dem vars åsikter man inte delar.
Här är det svårt att se att rättsväsendet eller regeringen på något sätt skulle ha nonchalerat händelserna. I stället har kartläggningen av höger- och vänsterextremister intensifierats.
Mot denna bakgrund är det beklämmande att höra Björn Söder när han, som i Studio ett på tisdagen, gjorde vad han kunde för att framställa SD som övergivet av etablissemanget.
”Politiska motståndare har hållit dessa grupper under sina vingars beskydd”, sa han och tillade att ”sorgligt nog har vi en statsminister som har gjort uttalanden som mer eller mindre legitimerar att vi utsätts för de här övergreppen.” Och journalistkåren har deltagit i en ”avhumaniseringsprocess” …
Söder må ha hur rätt som helst i sitt fördömande av hot och våld, men gör sig skyldig till sanslösa övertramp när han generaliserar och sprider felaktiga uppgifter på det sätt han gör.
SD har förtvivlat försökt exploatera Reinfeldts uttalande efter ”knivattacken” mot SD-politikern David von Arnold Antoni i Malmö i september 2010. Det var han som sade sig ha fått ett hakkors inristat i pannan av vänsterextremister, skador som en läkare senare bedömde vara ”självförvållade”.
”Jag tar avstånd från alla former av våld och hot. Men vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer”, sa Reinfeldt då.
Söder ignorerar första ledet. Det är sorgligt. Om han nu menar allvar med att arbeta för ett öppet och respektfullt samhälle.

När de stora tidningarna – Aftonbladet, Expressen/KvP och Dagens Nyheter – nu, i varierande grad, har satt ner foten i frågan om nätkommentarer är det förhoppningsvis början på ett friskare samtal även på internet. Alltför länge har det funnits en omotiverad oro från många tidningar för att förlora läsare om de ens andats om att styra upp samtalet. Resultatet har blivit en utarmad debatt: seriösa skribenter och läsare har skrämts på flykten av nätmobben, ämnesval har kapats och åsiktsutbytet har ersatts av nedsättande omdömen om debattörernas kvaliteter i stället för deras argument. Det är så fjärran från ansvarstagande publicistik som man kan tänka sig.

Det öppna samtalet har verkligen inget att förlora på att medierna kräver att den som vill lufta sin åsikt i offentligheten ska göra det under eget namn. Missförhållanden kan avslöjas ändå. Meddelarfrihet och källskydd kvarstår.
Vulgärdebatten lär ändå, oaktat de stora mediehusens nya syn, fortsätta att dväljas på internet. Antalet extremistsajter har ökat lavinartat; internet gör det enklare för alla att nå ut, vilket är en demokratisk revolution, väl värd att värna. Men övervakningen av vad som händer på internet – om yttrandefrihetsbrott begås eller om rykten och felaktigheter som hetsar till hat sprids – måste skärpas. Det är en polisiär uppgift. Precis som det är att skydda åsiktsfriheten, så att ingen skräms till tystnad under hot om våld.
Seriösa mediers uppgift är att sluta vara en plattform för spridning och normalisering av främlingsfientlighet och rasism, vilket är vad näthatet så gott som helt och hållet handlar om.
Varje medborgares uppgift är att sträcka på ryggen – och visa civilkurage.

Internet är fantastiskt; underlättar såväl kontakter som sökande efter information; förbättrar dialogen och därmed demokratin. I arabvärlden har vi under året sett hur digitala medieformer använts för att samla medborgarna till protester mot tyrannerna.
Men naturligtvis kan nätet också missbrukas. I Storbritannien dömdes nyligen två män till fyra års fängelse för att ha använt Facebook i uppviglande syfte. Brottet är inte nytt, men formen för det är en försvårande omständighet, budskapet blir kraftigare då det når så många fler.
När Forum för levande historia i dag presenterade sin kartläggning av antisemitism och islamofobi kunde det bland annat konstateras att extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökat dramatiskt. ”Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser”, skriver överintendent Eskil Franck i rapportens förord.
Att extremismen tagit allt större plats på internet är inte obekant. Främst genom att extrema åsikter normaliserats då de blivit vardag i seriösa mediers kommentarsfält. Med de anonyma konspirationsteoretikerna flyttas gränsen för det acceptabla. Det är kanske inte lika uttalat rasistiskt i medier med ansvariga utgivare, men syftet är att locka läsare till sajter där ansvarslösheten är legio och tonen en annan.
Klart är samtidigt att det inte är internets fel att extremism och våldsförhärligande tar större plats. Problemet är snarare att det finns en flathet i bemötandet, en lättsinnig acceptans som ger extremister fritt spelrum.
Brott mot yttrandefriheten ska självfallet bekämpas. Men intolerans bemöts bäst med kunskap. Därför är det ytterst olyckligt att det fortfarande finns läroböcker som sprider fördomar. Skolan har en nyckelroll i förmedlandet av ett källkritiskt förhållningssätt, då får det inte vara fel redan vid källan.

Och så kom det slutligen en reaktion från riksdagen:

”Hej Jonas

Menar du på fullaste allvar att anonymitet bara är ok under förutsättningen att det handlar om att gynna olika ”scoop” från etablerad media?

Kan också besvara din sista fråga. Anonymitet är viktigt eftersom det ger individer möjlighet att uttrycka åsikter de annars inte skulle våga med tanke på olika typer av repressalier de kan drabbas av typ uteslutning ur facket, avbruten provanställning eller t.o.m. sparken, avståndstagande från vänner och bekanta, sänkta betyg i skolan(mycket vanligt förekommande fenomen där lärare sänker betygen på elever som uttryckt sig kritiskt om invandring, statsfeminism osv). Det är också ett viktigt verktyg för att motverka den likriktning som finns i svenska medier som okritiskt omfamnar alla de senaste trenderna utan att reflektera över vad vanligt folk tycker. Svenska journalister är bland det mest homogena som finns, både vad gäller politiska åsikter och var de bor. Tror du att de representerar en majoritet av svenskarna? Knappast

–

Vänliga hälsningar

————————————————

Christoffer Dulny

Politisk samordnare Sverigedemokraterna”

Ja, vad säger man? Alltid något. Nu debatterar jag i öppenhet. Därför svarar jag inte bara direkt, utan också här:

Anonymitet i den allmänna debatten är av ondo. Den bidrar till ryktesspridning och konspirationsbyggande. När det är oklart vem som säger vad minskar värdet av det sagda. Hur vet den som lyssnar vilka bevekelsegrunder som ligger bakom? Hur vet man att det inte är ett iscensatt drev, att en organisation – i extremfallet, en person – ligger bakom en mängd olika inlägg? Och så vidare.

Det handlar inte om att gynna olika medier, det handlar om att gynna det gemensamma samtalet, skyddet av demokratiska värden. Om öppenhet, ärlighet och mångfald. Allt för att läsare och lyssnare på egen hand ska kunna bilda sig en uppfattning i stället för att matas med en ensidig vrångbild, som på Politiskt inkorrekt.

Det finns gränser för yttrandefriheten, som vi gemensamt har funnit vara angelägna: hets mot folkgrupp, förtal, föregivande av allmän ställning, och så vidare. Den gränsen kan naturligtvis diskuteras, men när anonymiteten blir legio, och det vi har funnit varit skyddsvärt kringgås, finns risk för att röster höjs för skärpta gränser; att yttrandefriheten begränsas.

Repressalier är naturligtvis aldrig acceptabla. Det är det ingen som har påstått, mer än extremister till höger och till vänster. Åsikter är fria, men fakta ska vara rätt. Det är både ditt och mitt ansvar att stå upp för demokratin genom att delta i den. Den som väljer att gömma sig bakom anonymitet bidrar till ett förråande samhällsklimat och låter mobben vinna. Vi får aldrig acceptera att någon särbehandlas av det allmänna på grund av sina åsikter. Däremot förstår jag inte hur någon skulle vilja ha vänner som inte delar de värderingar man bär dolda inom sig och som du påstår motiverar anonymitet. Snacka om att leva ett förljuget liv. Mer mod än så måste människorna ha. Samhället förändras inte om man hela tiden gömmer sig och inte står upp för sina rättigheter.

Sedan tycker jag att du har en märklig uppfattning om vad medierna ska göra. Den professionella nyhetsjournalistiken ska inte värdera nyheterna utifrån vad någon tycker om dem. Nyhetsvärdering är svårare än populism. Inte heller tror jag på kvotering, som du märkligt nog verkar framhålla som önskvärd bland just journalister. Yrkeshedern, strävan efter att rapportera det som är sant och relevant på ett objektivt sätt måste stå över klass, etnicitet och alla andra grupptillhörigheter.

Den tyske inrikesministern Hans-Peter Friedrichs vill förbjuda anonymitet på internet.
”Vi har allt fler människor som isolerar sig från sina sociala sammanhang och dyker ensamma ner i en nätvärld. Där förändras de, oftast utan att någon märker det”, säger han till Der Spiegel.
Följden av den utbredda anonymiteten är att näthatet och konspirationerna frodas. I bubblan av likasinnade hetsar man varandra till att förvandla föreställningar om verkligheten till ”sanning”.

Så hanterade nätmobben på propagandabloggen Politiskt inkorrekt mitt ifrågasättande av kopplingen till Sverigedemokraterna (6/8). De försökte skjuta frågan i sank genom personangrepp och sidospår.
Är PI då SD:s redskap? Jo, självklart. Hur kan man annars förklara att riksdagsledamoten Kent Ekeroth tillhandahåller sitt bankgirokonto för insamling av medel? Hur kan man annars förklara att Chang Frick (SD), fullmäktigeledamot i Kristianstad och SDU-ordförande för det södra distriktet har sagt sig jobba för PI, och till och med fortfarande kanske ”hjälper till lite”. Hans egen blogg har för övrigt samma upplägg och utseende som PI:s, en kopia. Partisekreterare Björn Söder försvarar både det snedvridna urvalet av ”nyheter” och anonymiteten. Han menar att PI fyller en viktig demokratisk funktion.

Anonymitet är inte alltid fel. När allvarliga oegentligheter inte kan avslöjas på annat sätt kan det vara en förutsättning.
I övrigt finns inga demokratiska skäl för anonymitet. Yttrandefriheten med källskydd och meddelarfrihet finns inte för att fega debattörer i fred ska få bedriva någon slags hat- och skrikterapi.
Hur Friedrichs tänker sig att utforma ett förbud är oklart. Det lär bli svårt, för att inte säga omöjligt, för rättsvårdande myndigheter att se till så att det efterlevs.
Därför blir det som så ofta: ansvaret ligger hos medborgarna själva. Både att kasta anonymiteten överbord, och att vägra låta den bli en förutsättning för det demokratiska samtalet.
Varför är anonymiteten så viktig just för SD?

Kulturskribenten Ann Charlott Altstadt har uppmärksammats för att hon i Aftonbladet (12/6) argumenterat för att människor som är politiskt höger lider av en ”hjärnskada i empatispektrumet”. Det är ungefär som när tidigare utrikesministern Sten Andersson (S) 1988 sa att dåvarande Folkpartiledaren Bengt Westerberg hade en ”felprogrammerad hjärna” när han ville sänka marginalskatterna.
Vänstern sjukförklarar sina meningsmotståndare. Det är trist när någon saknar tilltro till den intellektuella dialogen.

Filmregissören Lars von Trier har alltid provocerat. När han under filmfestivalen i Cannes i veckan började yra om att han känner sympati för Adolf Hitler, och när han senare fortsatte sitt resonemang om att vi alla har en nazist i oss, passerade von Trier gränsen för det smakliga och genomtänkta, den intelligenta provokationen. Men, som sagt, det var inte första gången. Den som har följt den oförutsägbare dansken vet att han alltför ofta klampar fram på ett sätt som sårar och skadar mer än provocerar till nyttig eftertanke.
Med allt detta sagt är det ändå beklagligt att filmfestivalens ledning valde att kasta ut von Trier från evenemanget och förklara honom för ”icke önskvärd”, persona non grata.
von Trier har gett uttryck för en åsikt, inte begått något brott. Filmare brukar ha en tolerant inställning till yttrandefriheten. De förstår att den är grunden för verksamheten. Under Cannesfestivalen brukar politiskt känsliga filmer dessutom ges utrymme för att påminna om vikten av att värna yttrande- och åsiktsfriheten. Nu agerar man på tvärs med idealen.
Vem vågar förklara en filmfestival som beter sig så för ”icke önskvärd”?

Grundtanken bakom Wikileaks är att all information är fri. Detta har tagit sig absurda uttryck. Till exempel i form av att liten eller ingen hänsyn har tagits till personer som oförskyllt kan komma till skada när hemligstämplade dokument offentliggjorts.
Under senare tid har Wikileaks varit mindre framgångsrikt, om man säger så. Och då inte enbart beroende på Julian Assange. Det har handlat om ambitionen om att vara den som kommer med nyheten. Exklusivt material har läckt ut och publicerats på platser utom organisationens kontroll. Förtvivlat har Wikileaks därför förbjudit läckor! Den som avslöjas med att ha lämnat information som organisationen anser sig ha ensamrätt om att distribuera hotas med böter på upp till 12 miljoner pund, cirka 124 miljoner kronor.
Tydligare än så blir det inte: Wikileaks har inget principiellt intresse av att avslöja oegentligheter, det handlar bara om att framstå som viktig.

Facebook har strikta regler för publicering. Tungkyssar accepteras inte. Det är för porrigt. Särskilt om det är två personer av samma kön som byter kroppsvätskor med varandra, vilket det är i den nu aktuella bilden från filmen Attenberg, som har stoppats.
Ja, det kan verkligen vara upprörande. Prova inte hemma. Man kan fastna.
Eller vricka tungan.