Finanspolitiska rådet ger i sin årliga rapport, publicerad på måndagen, regeringen beröm. Politiken har varit framgångsrik och ”i huvudsak väl avvägd”. Finanserna är starka. Anslutningen till EU:s finanspakt var nödvändig. Förtroendet för Sverige är stort.
Men kritiken är intressantare. Rådet, under ledning av Lars Jonung, framhåller att säkerhetsmarginalerna i finanserna är större än vad som är motiverat, även för att möta en kommande lågkonjunktur. Med andra ord: dags att bli expansiv och börja spendera.
Finansminister Anders Borg (M) har inte oväntat en annan åsikt. Han försvarar extra stora marginaler med oron i omvärlden: ”Europa har balanserat på en knivsegg och osäkerheten är fortsatt stor.” Han varnar för att efterfrågan framöver kan falla lika mycket som 2009, och att det då kan behövas både hängslen och livrem.
Bedömningar är alltid bedömningar. Förändringar i ekonomin sker snabbt, det finns skäl att vara försiktig. Vi har sett hur det har gått för de europeiska länder som snabbt expanderade sina utgifter 2009, i deras situation med en ekonomi dominerad av ett stort svart hål finns det ingen anledning att hamna i onödan.
Frågan blir därför vilka utmaningar som ska mötas med mer resurser, hur stimulanserna ska se ut.
Värt att notera är att Finanspolitiska rådet anser att förlängda arbetslöshetsperioder för äldre är mer bekymmersamma än vad ungdomsarbetslösheten är. Det är inte den gängse bilden.
Att noga pröva varje åtgärd är nödvändigt. Det bygger också förtroende. Än så länge har Sverige marginalerna på rätt sida.

Uppfinningsrikedomen är närmast avundsvärd. Benjamin Kainz och Oscar Lundin berättade på Europaforums avslutande dag i går om Ung omsorg. Affärsidén: att koppla samman äldre med ungdomar mellan 14 och 24. Inget omsorgsarbete, bara social samvaro. I dag sysselsätter företaget 600 anställda på flera orter runt om i landet, till exempel Tomelilla och Trelleborg. Bland kunderna återfinns hårt utskällda Carema Care.
Kainz och Lundin är sociala entreprenörer, har vunnit priser i Ung företagsamhet.
Samtidigt känns reflexionen från SVT:s Erika Bjerström plågsamt relevant: tänk att det ska behövas. Äldre får bara träffa ungdomar som tjänar på det. Nog rymmer situationen en utmaning för det civila samhället, för sammanhållningen mellan unga och gamla. Folkhemmets avigsida är att beroendet mellan barn och föräldrar hanteras som vore det en valfri lyxrelation. Då blir den sociala kontakten något som vi är beredda att betala för.
2012 är Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. Det åldrande Europa står inför en demografisk utmaning. Sydostasien drar ifrån ekonomiskt, har en ung befolkning som ofta är bättre utbildad än européerna – och är en växande marknad för arbetskraftsmigranter. Vem vill söka sig till krisens Europa, där främlingsfientligheten växer?
Aktiva äldre behövs på alla plan. Att höja pensionsåldern till 75, som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har signalerat, är ett bra förslag. Han vantolkades medvetet när debatten bara handlade om att han nu vill tvinga alla att jobba tio år till. Så är det inte. Reinfeldt underströk att det handlar om frivillighet och ska ses som en möjlighet. Pensionsåldersutredningen, som i går presenterade ett delbetänkande, lär återkomma i frågan. I andra länder diskuteras samma sak: I Skottland diskuteras en möjlighet att arbeta till 80.
Arbetslivet är ett socialt nätverk. Den som orkar har mycket att vinna på att vara aktiv också där. Samhället i stort behöver det.

Världsbanken konstaterar att utvecklingsländerna redan 2010 uppnådde milleniemålet att halvera den extrema fattigdomen från 1990 till 2015.
Antalet extremt fattiga människor – de som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen – har minskat från 1,94 miljarder 1981 till 1,29 miljarder 2008. Under samma period blev vi två miljarder människor fler.
Föreställningen om att befolkningsökning inte skulle kunna gå hand i hand med ökat välstånd är alltså djupt felaktig.

Jag var imponerad. Tryggt och metodiskt genomfördes vaccinationen mot svininfluensa på skolan hösten 2009. Den oro som anades bland sex- till nioåringarna var definitivt mer kopplad till sprutans nål än till eventuella biverkningar.
Klart man ska vaccinera sig! Jag såg det närmast som en medborgerlig plikt att pumpa in Pandemrix i både mig själv och barnen.
Massvaccinationen ifrågasattes av få. Bra jobbat, duktig kille, nu är det redan klart!
I dag vet vi bättre. De europeiska läkemedelsmyndigheternas vetenskapliga kommitté har dömt ut Pandemrix. Det ska endast användas om inga andra vaccin finns att tillgå. Och det ska aldrig ges till någon under 18 år. Risken för allvarliga och kroniska biverkningar är för stor. Omkring 170 barn har drabbats av narkolepsi.

Nu höjs röster för att samhället ska ta större ansvar för dessa barn. Smittskyddsinstitutets Annika Linde hävdar i Ekot (19/2) att de sjuka antagligen hade glömts bort av samhället om föräldrarna inte hade agerat, samlat in namn och krävt ersättning.
Det är inte otroligt. Staten har inte precis drivit frågan av egen kraft. I höstas fick de sjuka barnen veta att de ska få 50 000 kronor i engångs­ersättning. Behoven ska prövas på nytt när de har fyllt 18 år. Socialminister Göran Hägglund (KD) funderar som bäst på hur det ska bli.
Det enda rimliga är att staten ger en livslång ersättning till narkolepsibarnen.
De som har drabbats av andra biverkningar måste känna att vården tar dem på allvar.

Svininfluensan dödade. Det är otvetydigt. Den goda effekten av massvaccineringen i Sverige bedöms däremot som liten. Skillnaden mellan antalet döda här och i länder där endast personer i riskgrupper vaccinerades är liten. Skyddet blev inte större, men fler fick bieffekter.
Om staten inte solidariskt underlättar för alla som lydigt har följt uppmaningen och vaccinerat sig bara för att sedan insjukna, finns risk för riktigt allvarliga biverkningar.
Epidemier, som mässling, har genom historien skördat stora delar av befolkningen. Vårt allmänna vaccinationsprogram har i princip utrotat många, svåra sjukdomar. Men med ett allt större vaccinationsmotstånd gör de sig åter påminda. Södertälje i förra veckan: fyra fall av mässling. De som ska resa ut i Europa uppmanas att se över sitt vaccinationsskydd.
När man vill skydda sitt barn, uppmanad därtill av experter och myndigheter, måste man vara trygg i att det är det bästa man kan göra.

Nej, den svenska hetslagstiftningen innebär inte en inskränkning av yttrandefriheten enligt Europakonventionen, anser Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Nej, det är inte fritt fram att ta mossa på annans mark i kommersiellt syfte och åberopa allemansrätten, enligt Hässleholms tingsrätt.

Bidragsfusk, konstaterar Halmstads tingsrätt, med anledning av härvan av felaktigt utbetald assistansersättning.

Tre domar, tre tämligen självklara slutsatser. Men ändå så viktiga.
Att hetslagstiftningen skyddar även homosexuella sattes häromåret i fråga efter friandet av pingstpastor Åke Green. Hans syfte var dock också att nå offentlighet, provokationen var lika stor. Med gårdagens dom, som handlade om fyra män som delat ut flyglad från en nynazistisk tidskrift på en skola i Hälsingland, förtydligas på ett bra sätt var yttrandefrihetens gräns går.
Allemansrätt kräver allemansvett. Den svenska sedvänjan att var och en kan ta del av det naturen bjuder i form av bär och svamp, även på annans mark, har debatterats alltmer sedan plockningen närmast industrialiserats. Låt vara att det inte har stuckit lika mycket i ögonen när bärplockararméerna har dragit fram i norr, men när ytor bokstavligt talat plockats rena i söder måste något göras. Dags för ett förtydligande.
Att lura det allmänna på pengar är lika illa som att lura sin nästa. Att betala svart, köpa smuggelsprit eller över huvud taget ta genväger för att sko sig själv på skattekollektivets bekostnad ses av allt för många som närmast heroiskt. Fortfarande. Som om det inte drabbade någon. Som om anonymiteten skyddar välfärdssamhället lika bra som en provocerande signatur i nätdebatten. Det gör den inte. Varje gång någon försöker vinna en fördel genom att stjäla från socialförsäkringssystemet undergrävs såväl finansiering som förtroende. Smittan sprider sig.

Moralisk resning, tolkad som mod att våga stå upp för våra gemensamt beslutade regler och solidariskt följa dem, ska högaktas.

Robin Hood-skatten är en självklarhet för skogskommunerna. I rikare stadsdelar som Nottingham – läs Vellinge, Danderyd, Lidingö – är sheriffen sällan lika förtjust, särskilt inte om han är Moderat.
På byråkratiska handlar det om det kommunala utjämningssystemet. Lika angeläget som i grunden förödande för lokalt ansvarstagande. Kanske är det också därför som allianspartierna är splittrade.
Att rika kommuner åläggs att föra över pengar till fattigare är solidariskt. Det har sedan 1960-talet – i olika varianter – varit ett sätt att garantera likvärdig samhällsservice till alla, oavsett bostadsort. Ett argument för omfördelning av kostnader och intäkter är att storstädernas kranskommuner ofta har invånare med större skattekraft, samtidigt som de kan vara beroende av grannkommunens arbetsmarknad, infrastruktur och samhällsservice.
En negativ effekt av att ta från rika kommuner och ge till fattiga är om detta sker utan urskillning, om det inte spelar någon roll vad mottagarkommunerna gör. Någon lättsinnig kommun kan ju till exempel få för sig att bygga en arena eller en simhall, medveten om att det kommer en stor påse pengar från andra. Det ekonomiska ansvarstagandet för skola och omsorg påverkas.
En annan är att den ”fria kommunmarknaden” sätts ur spel. Om icke-bärkraftiga kommuner ständigt får ersättning från andra för att klara sig minskar incitamenten för kommunreformer. Utjämningssystemet cementerar gamla kommungränser. I förlängningen förlorar alla på det.
Ett visst stöd till kommuner med sämre förutsättningar är rimligt. Samtidigt kan man undra om detta verkligen ska tas från rikare kommuner i stället för direkt från staten. Den senare lösningen är smakligare, och löser problemet med att fattiga invånare i rika kommuner tvingas ge bidrag till rika invånare i fattiga kommuner.

Göran Dandelo (SPI) påstår i en debattartikel i Kb (7/1) att en kvinna som invandrat till Sverige efter fyllda 65 år får ”skattefri pension” på nästan 11 000 kronor. Det får inte den bibliotekarie som har arbetat här under mer än 40 år, fortsätter han.
Dandelo sätter grupp mot grupp. Han får därför glada tillrop från dem som, liksom SPI, gärna fortsätter att sprida en bild av att invandrare behandlas bättre än alla som är födda här i landet. Han fiskar i grumliga vatten.

Den som inte har arbetat i Sverige har inte rätt till pension, inte ens garantipension. Däremot finns det en bred politisk samsyn om att alla som bor här ska omfattas av den generella välfärden: alla ska ges förutsättningar för en skälig levnadsnivå. Den som inte har pension kan därför ha rätt till det inkomstprövade, statliga äldreförsörjningsstödet. Detta ger en ensamstående 5 137 kronor kvar att leva på per månad, sedan kostnaden för boendet är betald. Stöd för boende utgår, och beräknas på samma sätt som för bostadstillägg för pensionärer.
Äldreförsörjnings- och bostadsstöd är samhällets yttersta skyddsnät. Utan dessa hade kostnaden övervältrats på kommunerna i form av socialbidrag. Även sedan skatten har dragits är garantipensionen för en ensamstående – 7 810 för den som är född 1938 och senare och 7 999 kronor för den som är född 1937 och tidigare – högre än äldreförsörjningsstödet. Garantipensionären, som har haft liten eller ingen inkomst – alltså inte arbetat 40 år, får alltid ut mer än den som tvingas leva på bidrag.

Det är olyckligt att felaktigheter och fördomar överhuvudtaget publiceras. Främst därför att sådant omedelbart blir till slagträ i en debatt som till stor del grundas på mytbildning. Somliga ”oförrätter” är helt enkelt för smakliga för den som med populistisk svada ser en chans att skaffa sig sympatier. De får inte stå oemotsagda.

Stockholm har växtvärk. I länet bor två miljoner, i staden 900 000. Under 2011 har befolkningen ökat med 40 000, vilket motsvarar två fullsatta bussar varje dag, året om. Det är den största befolkningsökningen i modern tid, den snabbaste i Europa. 44 procent är inflyttare.
Svenska Dagbladet har skildrat utvecklingen. Vad förtätningen gör med staden; hur bostadsbristen påverkar livsmöjligheterna; vilka stora infrastrukturinvesteringar som krävs.

Läsarreaktionerna är en blandning av oro och illa dolt förakt för ”lantisarna”, vars ankomst gör att grönområdena försvinner.
Om man bortser från övertonerna är det klart att både stad och land har något att vinna på om de goda livsvillkoren, den dynamiska arbetsmarknaden, sprids över hela landet. I Skåne är Malmö/Lund centrum. I utflyttningskommunerna i nordöstra Skåne är det inte lika illa som i Norrland, men tendensen är densamma.
Politiken för att hela Sverige ska växa, landsbygdsprogrammet, framstår nästintill som verkningslöst. Gör det något? Riktade reklamkampanjer för att värva ”gröna vågare” har provats. Vinsten för den enskilde har varit mer grönområden, men inte nödvändigtvis ett bättre liv. Det är svårare att förverkliga sig när karriärmöjligheterna begränsas. I stället kan den sociala kontrollen på landsorten, ”byandan”, upplevas som hämmande.

Vi lever i en tid av uppbrott. Det är positivt. Med ökad rörlighet ökar allas möjligheter. Något oroande blir det ändå när flyttströmmarna bara går åt ett håll. När återflytten uteblir och landsbygden töms.
Flyttrenden skulle kunna tolkas som att makten över lokala och regionala satsningar måste decentraliseras mer. Att Sverige balanseras bättre med storregioner som ger landsorten mer att säga till om. Med flyttad makt följer hursomhelst ökad attraktionskraft.
Alla vill inte bo i Stockholm. Politiken ska inte tvinga dit dem.

Det är lätt att få spelet av Caremaspelet. Lägg det ovanpå alla nyheter om kissblöjor, vanvård och aggressiva ränteupplägg och Carema Care framstår som för evigt fast i en kronisk förtroendekris.
Inte för att företagsledningen använder sig av ett ”spel” för att få personalen att anamma en viss företagskultur. Sådant är vardagsmat i de flesta företag, även om det inte är fullt så utstuderat.
Att få alla att dra åt samma håll och inse betydelsen av det, är ofta en överlevnadsfråga. I Caremaspelet används ett antal ”inställningskort”. Vissa ordval kan verka stötande för en offentligt finansierad verksamhet, men inte alla.
”Våra kunder ska ha stort inflytande över hur vi arbetar tillsammans med dem.”
”När jag ser något som behöver göras så gör jag det direkt.”
”Vi ska till varje pris klara av våra åtaganden mot alla våra kunder.”
Sedan är det en helt annan sak hur spelet spelas, hur man manifesterar företagets inställning att personalen ska tänka affärer i allt de gör. Enligt Dagens Nyheter finns här en hel del övrigt att önska, både i att spelstunderna dokumenteras och i vad man förväntar sig för effekt. Anställda talar om indoktrinering och rädsla.
Det är inte en god ordning att alltid beställa färre antal portioner än vad man har boende, enbart därför att alla kanske inte alltid äter.
”Den ständiga prispress som äldrevården varit utsatt för under 30 år får till slut konsekvenser och driver fram den här typen av avarter”, kommenterade Kommunals ordförande Annelie Nordström i går uppgifterna.
Avarter är rätt ord. Annars är det svårt att se varför det inte ska finnas en ansvarig och kreativ inställning inom all omsorg. Att förbjuda vinster i vården innebär bara att kommunal stordrift aldrig utmanas. Vi ska minnas att generellt sett har äldreomsorgen aldrig varit bättre än nu. Trots Caremas fula spel.

Så kom statsminister Fredrik Reinfeldt (M) slutligen till skott. På onsdagen presenterade han tillsammans med Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) den Framtidskommission som utannonserades redan i somras (4/7). Kommissionen ska, utöver partiledarna, bestå av fristående experter och diskutera sådant som välfärd, integration och jämställdhet. Arbetet ska avslutas senast den 1 mars 2013.
Rätt hanterat kan arbetet bli avgörande för framtiden. Det är en stor förhoppning. Och välbekant.
I december 2006 tillsatte regeringen sitt Globaliseringsråd. Slutrapporten kom i maj 2009. Denna rymmer en avgörande diskussion om Sveriges möjligheter att hävda sig i en global värld med hårdnande internationell konkurrens: om utbildning, näringsliv och arbetsmarknad. Mycket handlade om ökat behov av flexibilitet. Omställningsförmågan hyllades. Sedan hände inte så mycket mer. Krisen och valet kom väl emellan.
Dagspolitiken får ofta företräde framför det långsiktiga analysarbetet. Förhandlingar och pragmatism sätter ribban, vilket inte alltid är så lyckat. Det nära skymmer sikten för det väsentliga.
En potent politisk ledning måste ha förmåga till bägge. Visionsarbetet är för viktigt för att resultera i en hyllvärmare till.
Det räcker inte med att bara hoppas och tro att framtiden blir ljus. Det är bra om man åtminstone har ambitionen att göra något åt den också.