På söndag går Frankrike, Grekland och Serbien till val. Det är viktiga, avgörande val inte bara för fransmän, greker och serber. Hur rösterna faller påvekar hela Europa.
Frankrike är ett av EU:s grundarländer. Där har socialisten François Hollande försprång i opinionsmätningarna inför presidentvalet framför Nicolas Sarkozy. Hollande vill riva upp EU:s finanspakt och driva en ekonomisk politik som ligger nära den som sänkt bland annat Grekland och Spanien.
I Grekland finns en politisk rörelse för att lämna EU, efter skuldkris och ekonomisk recession. Missnöjespartierna florerar, men riktar delvis sitt missnöje åt fel håll. Både det socialdemokratiska Pasok och det konservativa Ny demokrati ligger sämre till i opinionsmätningarna inför valet till parlamentet än vad de brukar. Ny demokratis Antonis Samaras, som ligger bäst till i opinionen, säger sig inte vilja bilda en bocköverskridande koalitionsregering. Frågan är åt vilket håll Grekland drivs om det blir majoritet för att omförhandla avtalet om besparingar med EU.
Serbien är kandidatland till EU och ska välja både president och parlament. Boris Tadic, som framgångsrikt har fört landet närmare EU, förväntas gå till en andra omgång mot Progressiva partiets Tomislav Nikolic. I palamentsvalet har Slobodan Milosevic gamla socialistiska parti en nyckelroll. Serberna framstår i denna samling, trots den känsliga frågan om Kosovos status, som mest jordnära. Viljan att öppna gränserna, närma sig övriga Europa och ta ett solidarsikt ansvar är i sammanhanget avundsvärt.

Det var bara en tidsfråga innan den efterlyste krigsförbrytaren Goran Hadzic skulle gripas. Serbien visade i och med gripandet av Ratko Mladic i maj att man har tröttnat på att skydda personer som står i vägen för landets framtid. Nu återstår ”bara” frågan om Kosovos status. Där har tyvärr majoriteten av EU-länderna, inklusive Sverige, varit för snabba med att godkänna en statsbildning på osäker grund, vilket snarare har förvärrat situationen än löst den.