Den Natoledda FN-insatsen i Libyen ser efter de senaste dagarnas framgångar ut att kunna närma sig slutet. Gaddafi blir allt mer trängd och huvudstaden Tripoli är snart isolerad.
Detta är inte Håkan Juholts (S) förtjänst. Han accepterade i juni motvilligt en förlängning av den svenska, försvagade spaningsinsatsen med Gripenplan till den 27 september först sedan han tvingat regeringen att både minska den och ställa en bordningsstyrka som Nato inte ville ha till Natos förfogande.
Sedan dess har Försvaret både rekryterat en bordningsstyrka och försökt få den placerad på något annat lands fartyg, eftersom något svenskt sådant inte finns med i uppdraget. Storbritannien, Frankrike och Italien har alla dock sagt sig inte ha plats för svenskarna. Och dessutom har de ifrågasatt om de kan ha ett annat lands militärer på sina fartyg, så nu är bordningsstyrkan inte längre aktuell.
Socialdemokraterna borde skämmas. Men inte gör de det. Kravet var inte missriktat, menar den utrikespolitiske talespersonen Urban Ahlin och verkar försöka mena det.
Nato fortsätter däremot att efterlysa flyg som kan spana och göra markangrepp, just det som S sa att Nato inte behövde, men som Natochefen Anders Fogh Rasmussen ju önskade.
S har under Juholts ledning svängt och krängt i frågan om Libyeninsatsen. När det nu är dags för samtal om en eventuell andra förlängning kan man hoppas att S har bättre koll på läget, eller helt enkelt bara säger att man inte tycker att FN eller libyerna är värda att stödja.

Det är alltid kul att få brev.

”Hej Jonas Duveborn!

Ska vi verkligen gå med i detta Nato?
NATO betyder död.
Under denna rubrik skriver Die junge Welt (15/7) – förutom att antalet dödade civila i Afghanistan aldrig varit högre än nu – om att Libyen anklagar Nato för att i sina bombningar sen 31 mars – officiellt för ”civilbefolkningens beskydd” – har dödat mer än 1100 civila.
Statsåklagare Mohammed Sekri Mahdschub meddelade på en presskonferens i onsdags i Tripolis att Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen måste ställas inför rätta i libysk domstol.
Vid attackerna på Tripolis och andra städer och byar har militäralliansen dödat 1 108 civila och skadat 4 537.
Statsåklagaren läste upp en anklagelseskrift i vilken Rasmussen bland annat lades till last följande: ”Krigsförbrytelse, försök att döda revolutionsledaren Gaddafi, avsiktlig aggression mot oskyldiga civila, försök att störta den libyska regeringen för att ersätta den med en av väst avhängig regim för att få kontroll över landets rikedomar.”

Svara gärna i tidningens ledare.

Med fredsvänlig hälsning
Sixten Andréasson”

Svar: Att den marxistiska tidningen Die junge Welt inte gillar Nato är ingen nyhet. Inte att Andréasson inte heller gör det. Något beklämd blir jag dock när Gaddafis propaganda framhålls som relevant. Den blodbesudlade libyske diktatorn har naturligtvis rätt att göra sin röst hörd, men åhörarna har en skyldighet att reflektera över vad han säger, och varför.

Amnesty International rapporterade i maj om urskillningslösa raketanfall, granatbeskjutning och klustervapen riktade mot bostadsområden från Gaddafis styrkor. Redan i mars påtalade organisationen att de Gaddafitrogna styrkorna hade satt igång en våg av påtvingade försvinnanden för att krossa den växande oppositionsrörelsen. Krigsförbrytelser och utomrättsliga avrättningar är vardag.
Human Rights Watch har i sin tur påtalat att Gaddafis styrkor använder bland annat landminor, och saknar respekt för civilbefolkningen. Samtidigt har HRW uppmanat den internationella kontaktgruppen att övervaka befrielserörelsen så att den inte begår övergrepp mot regimtrogna.
Några sådana rapporter om den Natoledda FN-insatsen har inte gjorts från seriösa och trovärdiga MR-organisationer. FN:s säkerhetsråd har i stället givit Internationella brottmålsdomstolen i Haag i uppdrag att utreda de brott mot mänskligheten man anser har utförts av Gaddafiregimen.
Andréasson borde försöka lyssna till fler källor än de som säger det han vill höra.
Sverige är i praktiken redan medlem i Nato. Vi har deltagit i flera insatser. Ett formellt medlemskap är förhoppningsvis bara en tidsfråga. Då får Sverige också reellt inflytande och kan på ett bättre sätt vara med och säkra fred med global välfärd och välstånd som mål, på samma sätt som våra danska och norska broderfolk.

Stolt brukade jag plocka ner pappas gamla FN-basker, när ingen såg. Känna på den. Prova den. Räta till det blaffiga plåtmärket.
Min far var FN-soldat i Kongokriget 1963, en av ”fredsflygarna”. Det var ingenting vi talade särskilt ofta om hemma. Men jag visste var bilderna fanns. Tyckte det var spännande.
Inte visste jag någonting om krigets brutalitet. Föga om varför Sverige hade engagerat sig just i denna konflikt och skickat min far, eller snarare han som skulle bli min far efter hemkomsten, till fjärran Afrika. Med två små barn och ett tredje, min storebror, på väg.
Nu sätter Sverige in sitt flygvapen i en ny konflikt, på samma kontinent, 48 år senare. Libyen är första land efter Kongo som får ynnesten.
Jag är stolt över att Sverige tar ansvar. Men av helt andra skäl än som liten. Samtidigt är det märkligt att just Sverige denna gång undandrar sig ansvar genom att vägra ta risker. Socialdemokraterna har sett till så att den svenska insatsen blir mest symbolisk. Som om svenskar hade ett annat värde än alla andra soldater som skickas för att, med ett tydligt folkrättsligt mandat, skydda den libyska befolkningen undan Gaddafis terror. Det är ynkligt.

Att kriga är riskfyllt. Men när somliga ska delta i kriget på särskilda villkor, låta danskar och norrmän ta smällarna medan svenskarna bara ska spana och se på, utmanas solidariteten.
Det är inte mycket att vara stolt över.

Resolutionen i FN:s säkerhetsråd natten till fredagen möjliggör för en humanitär, militär insats i Libyen. Det var oväntat, med tanke på bland annat Rysslands och Kinas inställning. Efteråt verkar det också nästan som om Kina inte vill ta ansvar för vad man har accepterat genom att lägga ned sin röst. Avgörande är att Kina inte använde sitt veto för att stoppa resolutionen.
En militäraktion kan komma att inledas redan under fredagen. Den är välkommen.

Historien om Hässleholmspolitikerna som 2006 lät sig utnyttjas av den libyska diktaturen är sorglig. Nog borde insikten om att Muammar Gaddafi skulle utnyttja gästerna från främmande land i ett elakt inrikespolitiskt propagandaspel ha varit större.
Fast, å andra sidan, politikerna i Hässleholm har gott sällskap. Kina utnyttjade skickligt OS i Peking 2008, med IOK:s goda minne. I dagarna påminns vi, bland annat här, om att Kina är en av världens hårdaste diktaturer.

Situationen i Libyen blir allt mer otäck. Följ twitterflödet här.
Muammar Gaddafi vägrar av allt att döma ge slaget förlorat. I stället försöker han sätta press på omvärlden genom att ta utländska medborgare i Libyen som gisslan. En miljon egyptiers väl och ve sägs vara beroende av om Egypten stöder honom eller upproret. När Frankrike som första land har förklarat rebellernas råd som Libyens ende legitima representant har Gaddafi låtit medela att det är Frankrike som begår ett misstag. Med tuppkammen i vädret och skygglapparna på.
Frågan är vad omvärlden kan göra för att minska våldet i Libyens frigörelseprocess, den som i dag beskrivs som ett regelrätt inbördeskrig. EU: stats- och regeringschefer möts i Bryssel på fredagen för ett extra toppmöte för att behandla frågan. Flygförbudszon? Kanske. Men det är inte nödvändigt. Nato har redan flygplan i luftrummet. Regimens varje steg bevakas. Och militära maktmedel är inte heller en fråga för EU. Att FN skulle agera är samtidigt inte sannolikt. FN är vingklippt, som vanligt. Alla diskussioner i generalförsamlingen lär inte rädda några libyska liv.
Återstår Nato, som bland annat gjorde en viktig humanitär insats på Balkan. Nato kan mycket väl sättas in för att göra samma sak i Libyen. Det kan till och med vara att föredra. Gaddafi är efterlyst för brott mot mänskligheten. Enligt folkrätten finns det inte bara en möjlighet för omvärlden att lägga sig i ett enskilt lands “interna angelägenheter” om brott mot mänskligheten begås, utan en skyldighet.
Militära maktmedel är en sista utväg. Men låt det inte dröja för länge innan de används.