Tycka vad man vill om invandringskritiska och kulturnationalistiska Sannfinländarna, men bryter ny mark gör de. När partiet nu säger nej till att ingå i en bred blocköverskridande regering tillsammans med Samlingspartiet och Socialdemokraterna för att frivilligt sätta sig i opposition kan det mycket väl vara början på ett mer sunt politiskt klimat i Finland – bortom samförståndsgeggan.
Nu är det inte på detta sätt som partiledaren Timo Soini motiverar sitt beslut, utan det är i stället oviljan att bidra till ett EU-stöd för att rädda Portugal.
Och det ligger naturligtvis en ärlighet i att inte ingå i en regering som driver en politik på tvärs med Sannfinländarna i en för partiet så viktig profilfråga.
Taktiskt är det samtidigt en fullträff. Det hade varit ett svek mot de egna väljarna att acceptera något man så hårt har kritiserat.
Så med detta skapar Soini sig samtidigt en plattform för att partiet ska växa sig ännu starkare. Friheten att kritisera regeringspolitiken är onekligen större för den som befinner sig utanför tältet.
Nu kan man bara hoppas att Socialdemokraterna, som valets tvåa, också hoppar av regeringsmedverkan.
Annars är det som upplagt för en fortsatt ”vi mot etablissemanget”-politik.

Timo Soinis EU-skeptiska och invandringskritiska proteströrelse Sannfinländarna gick som väntat bra i söndagens finska riksdagsval. Partiet blev med 19,0 procent av rösterna det tredje största efter Samlingspartiet (20,3) och Socialdemokraterna (19,1).
Enligt finsk tradition blir det därmed Jyrki Katainen, partiledare för Moderaternas systerparti i Finland som bildar regering, och detta tillsammans med S och Sannf.
Centerns Mari Kiviniemi, som har lett regeringen fram till valet, deklarerade också i enlighet med traditionen att hon nu sätter sig i opposition efter att C backat med 7,3 procentenheter sedan 2007, och hamnat på 15,8 procent.
Till på onsdag ska valresultatet fastställas, sedan väntar regeringsförhandlingar. De blir naturligtvis svåra.
Soini har att välja mellan att släppa de flesta av sina ohållbara krav och försöka förändra regeringspolitiken inifrån, eller att stå fast vid löftena och välja opposition.
Sannolikt skulle han tjäna på det sistnämnda. Då skulle han kunna fortsätta sin antietablissemangspolitik och spela offerrollen. Det skulle också tvinga övriga partier att agera annorlunda än hittills; visa på de politiska skiljelinjerna och föra en öppen debatt om de svåra frågorna.
Av det resonemang som fördes i politikerkretsar i Helsingfors före valet hoppas övriga politiker att Soini väljer regeringsmedverkan, av taktiska skäl. Gör han det är det ändå inte självklart att övriga partier lyckas ”krama ihjäl” honom genom att tvinga honom att ta ansvar, så som Landsbygdspartiet hanterades på 1970-talet. Soini har en utstrålning som ingen annan.
Finsk politik har svåra stunder framför sig. Valet 2011 var bedrövligt. Väljarna har klart underkänt både center-höger regeringens och den S-ledda oppositionens politik. Valdeltagandet steg marginellt, från 67,9 procent till 70,4, trots den heta valkampanjen. Vad väljarna nu behöver – och uppenbarligen har bett om – är tydlighet. Från alla.

Vilken betydelse har invandringen för samhällsekonomin? Frågan ställs i en tämligen ny rapport från den finska tankesmedjan Magma av Jan Saarela vid Åbo akademi.
Slutsatserna grundar sig på förhållandena i Finland, men de är självklart överförbara på Sverige.
Till exempel slås det fast att det inte finns fog för påståendet att ”invandrare skulle ta lokalbefolkningens jobb” och att immigrationens inledande negativa konsekvenser för samhällsekonomin genom ökat tryck på det sociala trygghetssystemet är ytterst marginella. I stället är det snarast en förutsättning för bevarandet av välfärdssamhället med en åldrande befolkning att invandringen fortsätter. För att Finland ska klara sin framtida försörjningskvot krävs att 70 000 utlänningar i arbetsför ålder flyttar till Finland – varje år. Alternativet är höjd pensionsålder. Mot bakgrund av att Finland 2009 hade sammanlagt 143 000 invandrare totalt är siffran tänkvärd.
Men självklart är det också viktigt att den invandrade befolkningen tas om hand på rätt sätt.
En lyckad integrationspolitik grundar sig på en god arbetsmarknads- och näringslivspolitik. Här finns mer att göra. Både i Finland och i Sverige.

På söndag går Finland till val. Mycket talar för att den sittande center-högerregeringen får så stort stöd att den skulle kunna sitta kvar. Populistiska, invandringskritiska och EU-skeptiska Sannfinländarnas framgångar i opinionsmätningarna talar emot detta, då traditionen här är sådan att en valvinnare ska sitta i regeringen. Och ett parti som går från 4 till 15 procent är onekligen en klar vinnare.
Detta kan synas sympatiskt. Breda lösningar ger flest väljare representation i landets politiska ledning. Men det är definitivt finsk politiks största problem.
Väljarna har bara teoretisk makt.
Sedan 1930-talet, påpekar professor Henrik Meinander vid Helsingfors universitet, har den politiska makten i Finland utövat ett vapenbrödraskap. Socialdemokrater och konservativa har gemensamt, och senare tillsammans med Centern, samregerat för att skydda landet från Sovjetunionen. Den politiska eliten har stått varandra nära.
Ända fram till Sovjetunionens fall 1992 umgicks politiker nära med de sovjetiska sändebuden. Man var pragmatisk i säkerhetspolitiken, kunde inte lita på någon och ville heller inte förarga någon.
Trots EU-medlemskapet 1995 och fokus mot Väst har den politiska kulturen överlevt, därför att den är praktisk för partierna. Hur illa regeringen än har skött sig har väljarnas möjlighet att utkräva ansvar varit begränsad, trots personvalsystemet.
Valfinansieringsskandalen 2007 har lämnat de flesta av de inblandade politikerna oberörda.
De växande klyftor som nu lyfts fram – 700 000 av landets 5,3 miljoner invånare lever i relativ fattigdom – har de tre stora partierna – Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna – alla ansvar för.
Då är det svårt att gå till storms mot dem.
Då växer brödköerna utan att det rätta engagemanget infinner sig.
Konsensuskulturen har uppenbart fungerat som drivhus för populismen: Har gött Timo Soini, Sannfinländarnas ledare, till att göra anspråk på att vara det enda parti som talar som folk tycker.
Gång på gång återkommer det i svaren från de jag möter inför valet; det signaleras hopp om förändring:
Finland behöver en annan politisk kultur. Politiker avgår för sällan. I stället håller de varandra om ryggen. De kommer undan med nästan vad som helst.
Därför, bara därför, upplevs Sannfinländarna som ett alternativ. Det trista är bara att väljarna egentligen inte vet om de är ett alternativ. Det är först i regeringsförhandlingarna som politiken för nästa valperiod slås fast. Vallöften ges inte. Dimman ligger tät.
Marit af Björkesten, biträdande chefredaktör på Hufvudstadsbladet, betecknar traditionen som skadlig. ”Debattkulturen i Finland är inte mogen. Visionerna saknas.”
Valdeltagandet låg 2007 på 67,9 procent. Väljarnas intresse av vem som regerar är av naturliga skäl ljumt. Fler brukar märkligt nog rösta i presidentvalet, 77,2 förra gången, trots att presidenten enbart har en roll i utrikespolitiken, och knappt där.
En undersökning visade nyligen att en tredjedel av väljarna inte vet vilka som sitter i regeringen. 20 procent tror att Sannfinländarna redan gör det.
I fredagsrusningen på ett köpcenter i Esbo strax utanför Helsingfors håller utrikesminister Alexander Stubb, Samlingspartiet, valmöte. Han är oförstående till kritiken, vill inte se traditionell blockpolitik. ”Nej, därför vi har alltid haft ett sådant här system.” Däremot menar han att Finland i år har ”ett mentalt blockval”. Öppenhet mot slutenhet, modernism mot konservatism och så vidare. Kritiken mot avsaknaden av visioner slår han undan. ”Det är onödigt att bygga molnslott som inte håller efter valet.”
Stubb är en klar produkt av systemet. Hans Samlingsparti ser ut att kunna gå en historisk valseger till mötes, partiet har aldrig tidigare varit det största. Nog ser han fördelen av att väljarna i förväg vet vem de röstar fram till makten, men han glider skickligt runt problemställningen. Vill inte ens erkänna den allmänt vedertagna taktiken att de etablerade politikerna vill släppa in Soini i regeringen för att krama ihjäl honom; låta honom ta ansvar och förlora sin roll som ensam mot etablissemanget:
”Jag tycker om att kramas, men inte att krama ihjäl folk.”
EU- och migrationsminister Astrid Thors, Svenska Folkpartiet, var dagen före öppen med att många statsvetare påtalat att Finland behöver blockpolitik med tydlighet och ansvarsutkrävande. Själv är hon inte övertygad: ”Jag är schizofren”, säger hon.
Hennes parti har suttit i alla regeringar sedan mitten på 1970-talet. Genom att vara mer av ett pragmatiskt intresseparti för svenskar än ett ideologiskt renlärigt parti för liberaler, har man trots sin litenhet skaffat sig makt och inflytande. Partiet tippas nå strax över 4 procent i år.
Så kluvenheten är förståelig.
Samtidigt har traditionen gett utrymme för en politiker som Timo Soini. ”Den ende riktige politikern”, säger flera. Övriga partiledare upplevs som teknokrater. De talar över huvudet på folk, kanske därför att de egentligen inte behöver tala till dem.
Finland befinner sig i en brytningstid.
Sannfinländarna, med sin unkna syn på omvärlden, exploaterar framgångsrikt den gamla motsättningen till det svenska, till invandring och EU.
Men samtidigt kan partiet mycket väl provocera fram en förändring så att Finland får öppna motsättningar med klara alternativ.
Förhoppningsvis spelar Soini sin andra roll lika väl som sin första.

Jobben står inte i fokus i den finska valrörelsen. Åtminstone inte direkt. I stället är det Missnöjet i form av Sannfinländarna och Timo Soini som allt kretsar kring.
Den sista opinionsundersökningen före valet på söndag visar på torsdagseftermiddagen att valraketen med 15,4 procents stöd fortfarande flyger, men att partiet inte når de höjder kring 20 procent som tidigare undersökningar visat. Samlingspartiet (21,2) och Centern (18,6) förblir störst och kan komma att få regera vidare med Svenska Folkpartiet (4,2) och?
Sedan blir det svårt att förutsäga. Att ta in Socialdemokraterna (18) i regeringen skulle innebära att Sannfinländarna stärker sig i sin antietablissemangsroll. Partiets paroll är ”Inte som andra partier.”
I ett svenskt perspektiv kan man tycka att lösningen borde bli ett fortsatt samarbete med De Gröna (9), som till skillnad från i Sverige inte är ett vänsterparti. Men för politikerna här är det som att det inte räcker med en majoritet, den måste ha viss marginal också.
Därför kvarstår osäkerheten kring regeringsbildningen. En regering som har mycket stora utmaningar framför sig. För visst handlar valet egentligen om jobben. Arbetslösheten ligger kring 8 procent. Ekonomin måste saneras. I stort sett saknas initiativ för att möta globaliseringens utmaningar.
EU- och migrationsminister Astrid Thors, Svenska Folkpartiet, som tar emot i den vackra men så här i valtider tomma tillbyggnaden till riksdagen, beskriver Sannfinländarnas sympatisörer som desillusionerade män. Det finns ”ett visst manligt illamående i det här landet, männen klarar omställningen sämre”, säger hon. Skogsindustrin skär ner och ”pappersarbetarna, som tidigare var fackets adel”, står utan jobb och har svårt att hitta nya.
När Nokia nyligen meddelade sitt samarbete med Microsoft väckte det stora negativa reaktioner. Efter påsk väntas varsel av mellan 3000 och 6000 anställda.
Och på måndag inleder anställda på Telia Sonera en fyra dagar lång strejk, i protest mot personalminskningar på ett par hundra, som väntas lamslå kundtjänst. Nödsamtalen till 112 ska dock inte beröras.
Det är möjligen symptomatiskt.
Finlands ovilja att förbereda sig inför och möta globaliseringens utmaningar, känslan av allmän osäkerhet och olust inför framtiden, har väckt populismen till liv. Kanske klarar sig landet undan den med ett nödrop.

Isen ligger kvar i vikarna utanför Helsingfors; snön – i vårvintersmutsiga drivor – omger trafikplatserna. Det känns att komma från ett vårvarmt Kristianstad till den finska huvudstaden. På flera sätt.
Jag är här för att få intryck inför riksdagsvalet på söndag. Det är ett val som, för en gångs skull, väcker frågor. Den finska konsensuspolitiken med breda blocköverskridande regeringar har länge lagt en våt filt över debatten. I år är det annorlunda. Politiska journalister vågar inte tippa valutgången, eller snarare: vilka som så småningom bildar regering. Sannfinländarna, eller Sannfinnarna som Svenska folkpartiets Björn Månsson väljer att kalla dem, har i Timo Soini fått en politisk stjärna, känslig för opinionen, redo att exploatera motsättningar för att skaffa sig mandat. Vad han ska göra? Gå ur EU, återinföra marken som valuta, minska invandringen och avskaffa ”tvångssvenskan”. Det är – i tur och ordning: symbolfrågor, symbolfrågor och symbolfrågor. Han ger olika besked, har vid tillfälle till och med sagt sig vilja stå upp bakom den utlänningspolitik som den nuvarande finska regeringen för. Mest folklig vrede kanaliserar Soini i språkfrågan, vilket historieprofessor Dick Harrison vid Lunds universitet har fått erfara. Detta är nyckeln för Sannfinnarnas framgång, och övriga partier går i varierande grad honom till mötes. ”Tvånget” kan mycket väl komma att bli till frivillighet framöver, åtminstone i grundskolan. Fast egentligen är det ingen som vet hur Soini kommer att lyckas på söndag. Bara att än så länge är det kallt i Finland.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) invigde på måndagen nionde upplagan av Europaforum i Hässleholm med ett värdeladdat anförande. Sin egen tradition trogen.
Ohlsson är bra på att lyfta betydelsen av det europeiska samarbetet som något mer än bara vinstmaximerande; mer än enbart en fråga om hur de 27 medlemsstaterna ska värna sin ekonomiska välfärd genom frihandel och kamp mot jordbrukssubventioner.
Det är gott. EU skapades och blev till en framgång tack vare kombinationen av hjärna och hjärta, trygghet och vilja att förändra.
Eller som Sven-Olof Petersson, ambassadör i Australien och tidigare långvarigt sändebud till EU, påtalade genom en av många anekdoter i det efterföljande seminariet. Unionen behöver sina draglok – Frankrike, Tyskland och Storbritannien. När de inte vill vara med, som i fallet med Tysklands nej till en militär insats Libyen, blir unionen vingklippt, vet inte var den ska ta vägen, hur den ska utvecklas eller om den ens ska ta ansvar. ”När Göran Persson var statsminister kom han flera gånger ut från förhandlingarna och sa: Nu har Kohl gjort det igen.” Den tyske förbundskanslern brukade lösa förhandlingskonflikter genom att skjuta till mer pengar, och säga: ”Min far dog i första världskriget, min bror i det andra. Jag vill inte att min son ska dö i ett tredje.” Så säger aldrig Angela Merkel. Hon har inte det Kohl hade, trots sin bakgrund i det forna Östtyskland.
Lars Danielsson, numer generalkonsul i Hongkong, gjorde en liknande reflexion. Den kinesiska ledningen välkomnar ett starkt EU. De vill se en multipolär värld, som kan utmana USA. Däremot har de svårt för att förstå unionens gemensamma värderingar och demokratiideal. ”Vad man däremot förstår är den inre marknaden.”
Kina vet, med andra ord, att utnyttja EU:s svaghet, och trivs med det. Det, om något, är ett argument för att EU-ministern ska fortsätta lyfta fram det europeiska samarbetet i termer som att ”friheten fogar oss samman”. Vad det betyder i fråga om den växande islamofobin och högerextremismen är dock oklart. Är Sannfinnländarna så extrema att EU borde agera mot Finland om de efter riksdagsvalet på söndag tas in i regeringen? Detta ville Ohlsson på en pressträff efter hennes tal inte gå närmare in på. ”Vi får vänta och se vad resultatet blir först.”
I talarstolen har Ohlsson kvar den energi som hon före ministertillträdet gjorde till sitt adelsmärke. Ett år på ministerposten har förhoppningsvis inte förändrat henne så mycket att hon om en vecka inte vill, eller vågar, kritisera Finland – om det behövs.

Sverigedemokraterna har inte lyckats få genomslag i riksdagen på det sätt man önskade. Så här långt har man mest ställt till oreda. I Finland ser det invandringskritiska partiet Sannfinländarna ut att få ett betydligt mycket större inflytande efter valet där den 17 april. Nyligen accepterade partiledaren Timo Soini officiellt tanken på att vara statsministerkandidat. Regeringsmedverkan är högst sannolik. Partiet är inte paria på samma sätt som SD.
Sannfinländarna fick 4,1 procent av rösterna i valet 2007, men har tre veckor före valet seglat upp som det näst största partiet i opinionsmätningarna med drygt 18 procent. Bara Moderaternas finska systerparti Samlingspartiet är ett par procentenheter större. Efter sig har man både Centern och Socialdemokraterna.
I minnet måste man ha att opinionsmätningar är något helt annat än val. En tredjedel av de som säger sig stödja Sannfinländarna röstade inte alls förra gången.
Politiken i Finland är vanligtvis konsensusorienterad. Breda lösningar har gjort den tämligen ointressant, men stabil. Med Sannfinländarna får väljarna möjlighet att rösta på ett parti som inte enbart ifrågasätter internationella avtal om flyktingmottagande och Finlands roll här, utan också vill upplösa EU och – framför allt – riva upp tvåspråkigheten.
Nu är inte Sannfinländarna synonymt med SD. Skillnaden är stor. Den största likheten är egentligen att det finska partiet är ett antietablissemangsparti, men att man kryddar sin framställning med invandringskritik; bland annat har man kopierat den reklamfilm som SD fick så mycket uppmärksamhet med inför det svenska valet i höstas. Officiellt betonar Sannfinländarna att man inte har någon som helst kontakt med SD. Åtminstone det är ju sympatiskt.