Den arabiska våren började i Tunisien. Blev våldsam i Libyen. Utdragen i Syrien. Men det är Tahrirtorget i Egyptens huvudstad Kairo som har kommit att symbolisera engagemanget, som har givit hopp, som fortfarande är centrum i den arabiska befrielsevågen.
När jag var på plats i den myllrande megastaden i september kändes Tahrir avslaget. Inte alls så friskt bultande som i början av 2011, eller i slutet. Det styrande militärrådet visade i och för sig att man inte tänkte hålla sina löften. Oron var stor för att de planerade valen skulle bli ett segdraget fiasko. Men den städade revolt som tvingade Hosni Mubarak bort från makten hade blivit vardagsgrå. En framgång som libyerna bara kunde drömma om. En ordning som syrierna längtar efter.
Tahrir är synonymt med revolutionsåret 2011.
Världshistoria.

KAIRO.
Efter en vecka i den egyptiska megahuvudstaden börjar tröttheten göra sig påmind. Det är inte bara värmen, trafiken eller fattigdomen. Som tillfällig gäst gör det nästan ont att reflektera över alla svårigheter. Konfliktnivån är hög, trots den revolutionära framgången.
Den demokratiska mognaden har helt enkelt inte infunnit sig. Fina ord om frihet och rättvisa strömmar över alla potentiella parlamentarikers läppar, precis som i Sverige, men med den skillnaden att i Egypten finns inte den konkreta politiken. Det är nästintill omöjligt att skilja det ena partiets syn på frihet från det andras. Den politiska debatten är därmed meningslös.
Politiken kräver substans, som ekonomen Magda Kandil så riktigt har påpekat. Orädd substans. Hon är den mest klarsynta av alla de människor jag fått äran att möta här.
Politikens livsluft är konflikten, dess metod kompromissen. Det viktiga för ansvarsutkrävandet är att partier och politiker inför sina väljare både tillkännager visioner och konkreta förslag, men också låter ett antal av dem vara – och förbli – löften.
Att framstå som modig och orädd, kunnig och populär eller obefläckad av den gamla regimen, fungerar visserligen i de flesta sammanhang, men säger ingenting om framtiden.
Det är lätt att vara pessimist. Gräva ner sig i korruptionen och den bristande traditionen av samhällsansvar. Se ekonomins utmaningar som oöverstigliga. Förföras över den sociala ojämlikheten. Oroas över fundamentalismen.
Men det går inte. Framtiden garanteras av utvecklingsoptimismen.
Det positiva är att det har hänt något i Egypten. Att Hosni Mubarak och hans söner sitter häktade, och att rättsprocesser mot dem har inletts. Att den militära övergångsregeringen inte tycks intresserad av att gripa makten för egen del. Visst lär de vilja behålla sina privilegier, men de verkar medvetna om svårigheten att motarbeta friheten. Diktaturens tid är förbi.
Lika positiv är processen mot val, hur fylld av svårigheter den än är. Det lär bli många och långa diskussioner kring detaljerna i grundlagen, men så länge riktningen förblir ”alla medborgares lika rättigheter”, så länge det finns en vilja att införa verklig maktbalans mellan självständiga, demokratiska institutioner, så finns möjligheten.
I eftermiddag flyger jag hem, tillbaka till världens mest sekulära land. Jag har svårt att se varför Sverige skulle gå i en annan riktning. I stället finns det all anledning att fortsätta utveckla vår demokrati just så. Ett samhälle grundat på folket, av folket, för folket.

KAIRO.
Afaf Sayyed är fylld av energi. Hon förestår kvinnorättsorganisationen Heya Foundation, som arbetar i motvind. Kontoret ligger på sjätte våningen i centrala Kairo. Det är skitigt, inte bara på gränderna runt omkring. I trapphuset ligger sopor slängda, i den lägenhet som Heya har tillgång till har dammet samlats tjockt.
”Efter revolutionen hade vi inbrott”, berättar Sayyed. Det var inget vanligt inbrott, inte bara datorer och teknisk utrustning som försvann, utan också dokumentation av övergrepp.
Trots polisanmälan hände inget. I stället blev det ett nytt inbrott, mer dokumentation försvann.
Polisen ligger allmänt sett lågt. Det innebär lite av anarki på gatorna, där trafikregler från förr hanteras som ett dåligt arv från diktaturen: nästan ingen bär längre bilbälte, jag har under en vecka sett en enda mc-förare med hjälm, det är däremot vanligt med hela familjer på två hjul. Folk tycks allvarligt mena att polisen saknar legitimitet och därför inte längre har rätt att bötfälla dem. Och själva verkar poliserna inte bry sig.
Så att kvinnors rättigheter kommer långt ner på polisens att göra-lista behöver inte innebära annat än att någon på en hög position vill att tiden efter revolutionen ska förknippas med laglöshet.
Dessvärre vittnar valet av stöldgods om något annat.
De fall som Heya arbetar med berör bland annat polisen; att de misshandlat prostituerade och till och med gruppvåldtagit dem. Att prostituerades rättigheter och trovärdighet som vittnen systematiskt har negligerats.
Sociala frågor är inte prioriterade i politiken i Egypten i dag. I stället diskuteras vallag – och grundlag.
Samtidigt söker många efter personlig vinning, profilerar sig, söker brett stöd. Det står ju platser i parlamentet på spel, en presidentpost ska tillsättas.
Tyvärr ser processen ut att leda till ett underskott av kvinnor i politiken under de närmaste åren. När striden mot religiösa fundamentalister ska tas finns alltför få kvinnor på plats som motkrafter.
Förhoppningsvis fungerar det ändå. Förhoppningsvis väljs tillräckligt många radikala och rationella män in, män som ser bortom religiösa traditioner och vägrar relativisera människovärde i avvaktan på en bättre framtid.
Striden ska tas från början.
Kvinnan ska ta plats från början.

MANSURA.
Muslimska Brödraskapet gör vad de kan för att framstå som moderata muslimer. Så vinner den tidigare förbjudna och i Väst fortfarande ofta illa sedda organisationen en majoritet av egyptiernas hjärtan, samtidigt som den förbättrar sina relationer med EU-länderna.
Vice ordförande Khairat El-shater räckte vid ett samtal som jag närvarade vid tidigare i veckan ut handen till främst de skandinaviska länderna. Jämförde sina egna ambitioner med de västerländska kristdemokraternas.
En annan del i taktiken är att skjuta de fundamentalistiska salafisterna framför sig, vilket är ytterst tacksamt. Salafisterna är sinnebilden av en ur västerländsk synpunkt inhuman religiös inriktning.
I onsdags underkände Sayyed al-Affany, generalsekreterare för partiet Nour, alla sekulära lagar i Egypten. ”Samhället ska grundas på Sharia.” Detta innebär bland annat piskning av de som har sex utan att vara gifta och stening till döds av äktenskapsförbrytare. Visserligen är beviskraven omfattande, fyra personer måste ha sett själva ”brottet”, men ändå. Tjuvar ska stympas. Mördare dödas.

I miljonstaden Mansura, två och en halv timmes bilfärd norr om Kairo, träffade jag dagen efter salafisten Muhammed Ali, som ännu inte har bestämt sig för om han ska kandidera till parlamentet, men definitivt lär fortsätta att utöva inflytande över landets sju miljoner salafister. De är så många – och så inflytelserika – att Ali optimistiskt bedömer att salafisterna får 20 till 30 procent av rösterna i det kommande valet.
Med Saudiarabien i ryggen är det kanske inte otroligt. Det talas om att fem miljarder US-dollar har skänkts till de fyra salafistpartierna i Egypten för att stödja dem inför parlamentsvalen. Så att de kan köpa röster, helt enkelt.
Muhammed Ali bekräftar uppgifterna om Sharialagen.
Det skrämmer.
Men det finns mer.
Kvinnor har till exempel ingen plats i politiken. ”Kvinnor vill inte engagera sig”, slår Ali tveklöst fast. ”De har mycket viktigare jobb, som att ta hand om familjen.”
Skattepolitiken är ett kapitel för sig. Enligt islam ska varje troende skänka en del av sina inkomster till välgörenhet, så kallad zaka. För de flesta omfattar detta 2,5 procent. För de rikaste kan det vara så mycket som 10 procent. ”Muslimernas blod eller pengar ska aldrig tas i från dem”, säger Ali och menar att mer skatt än så får samhället under inga villkor ta ut, såvida man inte gör det genom tillfälliga lagar.
Skola?
Vård?
Omsorg?
Oavsett vilken fråga jag tar upp menar Ali att profeten Muhammed har slagit fast nivån på vad samhället kan kräva av den enskilde. Då gäller det. Eller snarare: då gäller den tolkning som de bokstavstroende mejslat ut. ”Vi är inte kommunister”, säger Ali.

Salafisterna fyller väl den roll som Muslimska Brödraskapet vill att de ska spela. Det intressanta är att de två förefaller vara redo att gå i koalition med varandra, och frågan blir då hur en gemensam politik kommer att utformas. Vilka av människan skapade lagar kan fundamentalisterna acceptera?
I värsta fall tar Muslimska Brödraskapet salafisterna som ursäkt för att vrida samhället längre mot islam än vad de nu säger att de vill.

KAIRO.
Khairat El-shater tar emot på tredje våningen i Muslimska brödraskapets kontor i Nasser City, en del av den egyptiska megahuvudstaden med 20 miljoner invånare. Det tar fyrtio minuter att ta sig dit med bil genom den intensiva trafiken, som fullständigt korkar igen gatorna. Två tredjedelar av staden betecknas som slum. Barn tigger. Berg av sopor spärrar vägen.
El-shater är vid gott mod. Det kan därför i förstone framstå som osannolikt att han har suttit fängslad under tolv av de senaste femton åren. Frigiven för bara några månader sedan. Hans gamla cell i Tura-fängelset har fått nya gäster: den tidigare diktatorn Hosni Mubaraks bägge söner, Gamal och Alaa.
En ödets ironi, kan tyckas.
El-shater är vice ordförande i Egyptens största sociala organisation, med förgreningar i sextio länder, bland annat Sverige. Och står med sitt Brödraskap i början av en ny era.
Oavsett hur parlamentsvalet går i november spås den tidigare förbjudna organisationen få del av makten, om än bara indirekt genom det egna partiet, Frihet och rättvisa.
Brödraskapet vill påverka landets utveckling, men gör det inte genom att begära väljarnas mandat för egen del. Istället vill man stå över politiken, trots att man har en egen agenda. Konstigt? Kanske. Men ändå så bekant: ungefär som LO i Sverige.

El-shater är mån om att understryka Brödraskapets pragmatism. Talar om att förena ”modernisering med traditionella ramar”. Säger sig se Japan som ett föredöme. Hänvisar till de europeiska kristdemokratiska partierna.
Socialkonservatismen finns där. Religionen också. Att bygga landet på islam ser han inte som något problem. Det handlar om att gå till islams kärna, att tolka den egentliga avsikten bakom sharialagen, understryker Gehad Elhaddad, som ansvarar för Brödraskapets externa relationer. Han tolkar samtalet, men fungerar uppenbarligen också som filter. Skolad i Storbritannien, med tre examina och en imponerande vältalighet. ”Före revolutionen ansåg USA att Brödraskapet närmast var en del av al-Qaida”, säger han och skrattar. Hans uppgift är att få omvärlden att inse att organisationen är fjärran från all extremism genom att bland annat markera avstånd från såväl salafiter som kristna kopter. ”Vi är öppna för omvärlden.”

I en annan del av Kairo, i Nile city, verkar Magda E Kandil. Hon förestår Egyptiska Centret för Ekonomiska Studier. Presenterar innantill den ekonomiska statistiken och efterlyser mod hos de politiska ledarna.
Nu rusar inflationen i höjden: 25 procent, visar den senaste mätningen. Underskottet i statsfinanserna ökar, tillväxten krymper.
Kandil förklarar revolutionen med ekonomiska orsaker. Mubarak lät klyftorna växa. Berikade sig själv och en klick av 350 familjer. I dag är 10 procent av Egyptens 80 miljoner invånare superrika, medan 40 procent lever under fattigdomsstrecket. Ytterligare 10 till 20 procent har svårt att få sin ekonomi att gå ihop.
Korruptionen visar sig på många sätt. Bland annat har olja sålts långt under världsmarknadspriset till Israel, Jordanien och Spanien. Denna har sedan sålts vidare med god förtjänst – och kick-backs till Mubaraks vänner. Nu försöker övergångsregeringen få kontrakten ogiltigförklarade.
30 procent av statsbudgeten läggs på sådant som energi- och matsubventioner. Eftersom de är generella fungerar de illa. Den som redan har får mer.
Mjölsubventionerna är till exempel pengar rakt i fickorna på såväl företagare som korrupta tjänstemän. Bagerier får köpa mjöl som staten betalar till 96 procent så att de kan baka bröd till folket. Men genom att muta brödinspektörerna får de möjlighet att i stället baka tårtor, som de kan sälja dyrt till välbärgade. Statligt subventionerat mjöl smugglas sedan ut ur landet.
Så hur göra? ”Det finns inget parti med en genomarbetad ekonomisk politik”, säger Kandil. ”Jag är mycket besviken över kvaliteten på den politiska debatten.”
Hennes recept för att få Egypten på fötter känns igen: satsningar på småföretag, jobb och investeringar. Institutionsbyggande. Förtroendet för landet måste återskapas, bland annat för att få igång turismen och locka investerare.
Men först och främst måste populismen bekämpas. Politikerna vill hålla folket på gott humör, men inser inte att bidragspolitiken i förlängningen ökar fattigdomen. Slöseriet har inte angripits. ”Politikerna tänker bara karisma och på att ta avstånd från Mubarakregimen.”

Hos Muslimska brödraskapet är stämningen god. Först valseger. Sedan den ekonomiska politiken.
Maslows behovspyramid gäller i hög grad också det postrevolutionära Egypten: bröd går före politisk substans.

KAIRO.
I dag blir det nya demonstrationer på Tahrirtorget, efter fredagsbönen. Det är nästan det enda man säkert kan förutspå i fråga om det politiska livet i postrevolutionära Egypten.
Det styrande militärrådet gör det inte lätt för alla politiker. Rådet för ingen dialog, utan informerar bara om sina beslut, gärna via den egna sidan på Facebook.
Slutenheten upprör.
På ett seminarium om det kommande valet har gräddan av den politiska wannabe-eliten samlats, de som varje kväll diskuterar och argumenterar i tv. De är arga. ”Skriker i slutna rum”, som tolken säger.
Frågan är bara om de inte fokuserar fel. Lägger för mycket kraft på symbolfrågor.
Den hetsiga men entoniga debatten handlar om militärrådets beslut att den gamla vallagen ska gälla i fråga om kvotering av arbetare och bönder. Dessa ska sitta på hälften av underhusets 500 platser.
Bestämmelsen har sedan länge förlorat sin betydelse. Precis som i Sverige har paragrafen under många år i de tidigare ”valen” tolkats som ”den som arbetar”. Arbetare har därför varit synonymt med alla som är yrkesaktiva. En sedvana har utvecklats.
Nu upprörs de som redan har inflytande över något de borde kunna ignorera; lösa senare. En bokstavstrogen tolkning som vittnar om en felriktad shariamentalitet.
”Okvalificerade”, säger Ahmed Abu Baraka från Muslimska brödraskapets parti Frihet och rättvisa, ”har inte förutsättningar att bygga Egyptens framtid.”
Eliten låter precis så elitistisk som den inte borde göra. Farbröderna, vilket det till 99 procent är, borde se de stora sammanhangen, inte bara värna om den egna positionen. Allas lika rätt. Allas möjligheter att påverka och bygga framtiden. ”Vi ser till Egyptens bästa”, säger juridikprofessorn Hani Sari El Din, och får det att låta som ett skämt.

KAIRO.
Tänk bort militären och i den bästa av världar är det folket som skriver historia i Egypten.
Visserligen vet vi ännu inte hur de kommande valen ska genomföras, det kommer nya tillägg hela tiden. Men folkmakten har kommit för att stanna, trots det styrande militärrådet. Egyptierna har lärt sig att det spelar roll vad de tycker; att fredagsdemonstrationerna påverkar.
En helt annan sak är att folket efter Mubaraks fall är splittrat. Metoden enar, målen är tusen och en.

Inför de kommande valen lär det finnas närmare hundra partier. 42 är än så länge registrerade. Hälften av platserna i parlamentet, som troligen lär bestå av två kamrar, är reserverade för oberoende kandidater. Kombinationerna, konstellationerna för att få fram beslut blir därmed närmast oändliga. Det goda med detta är att det tvingar fram dialog.
Förutsägbarheten om politisk väg är däremot nära noll.
Först ska parlamentet tillsättas, sedan ska detta välja en konstitutionell församling som får till uppgift att arbeta fram en grundlag, varefter det blir folkomröstning och sedan presidentval. Av förklarliga skäl fördjupar sig politikerna nu i konstitutionella frågor. Men dessa engagerar, som bekant, beklagansvärt få. Vadå minoritetsskydd? Val av valsystem framstår som överkurs.
Väljarna vill ha jobb, bröd och framtiden för sina barn säkrad. Risk finns för att de inte orkar vänta så lång tid som det tar för att få formalia på plats. Särskilt eftersom partierna bara pratar grundlag, och inte ens har politiska program för vad de vill göra om de väl skulle få makten.
Elaka tungor påstår att partierna medvetet ligger lågt, då fara finns för folklig ilska och sämre inflytande framöver, eftersom en hel del obekväma beslut måste tas tämligen omedelbart.
Detta medför att den allmänna kunskapen om partiernas blotta existens är låg. Inte nog med att väljarna inte vet vad partierna vill, mer än att göra allt som är bra, de har heller ingen aning om vilka partier som ställer upp. Ungefär hälften av egyptierna kunde i en färsk undersökning inte namnet på ett enda politiskt parti. 40 procent av väljarna är förvisso analfabeter, lika många lever under existensminimum och lika många säger sig vara osäkra inför valet, men det är inte hela förklaringen. Tv är det största mediet. Och på tv framträder politiker varje kväll. Det debatteras friskt, men tillfällena används mer för personlig marknadsföring än för varudeklaration. Kanske är det också därför som åtta av tio vill ha mer politisk debatt. Kanske är det därför som Tahrirtorget och strejker fortfarande står i fokus.

Stalltipset inför valen är att Muslimska brödraskapet blir största parti, tillsammans med Wafd, ett nationalistiskt och liberalt parti. Tillsammans lär de två utgöra en stark politisk kraft, men kanske bara samla så mycket som en fjärdedel av rösterna. Halva väljarkåren identifierar sig som moderata islamister, men många lägger, enligt de opinionsundersökningar som har gjorts, hellre sin röst på ett sekulärt parti än på ett islamistiskt. Brödraskapet har därför imageproblem. Så här långt har fyra olika grupper brutit sig ur brödraskapet, oeniga om vägen framåt. Det kan bli fler.

KAIRO.
Det är lätt att beskriva Egypten och andra befriade diktaturer som nyfödda barn. Nu ska barnen näras och fostras, växa till ansvarstagande och solidariska vuxna.
Jämförelsen med oss människor fungerar också i fråga om det ekonomiska, kulturella och sociala arvet. Den nya staten bär på traditioner och sedvanor; är långtifrån någon tabula rasa, tom tavla.
Allt är inte dåligt. Bara den som kan sin historia har förutsättningar att ana framtiden, planera för den och rationellt bestämma färdväg.
Men lika lätt som det är att vara optimist är det att förfäras över hur arvet riskerar att förvaltas. Gamla strukturer är svåra att bli av med. Familjen, affärerna, särintressena. När maktbalansen, rättssäkerheten och den enskildas möjligheter att forma sin egen framtid bara blir tomma ord finns risk för återfall. Fattigdomen är djup. Om demokratiseringsprocessen upplevs som irrelevant, vilket det finns risk för om det går för långsamt, kommer bakslagen.
Systemet med oberoende kandidater utformades under Mubarak för att ge så många intressen som möjligt ”inflytande”.
I valet 2010 återspeglades detta i traditionen att sälja sin röst till högstbjudande. Nehad Abu Al Komsan, som förestår Egyptiska centret för kvinnors rättigheter, understryker att handeln med röster är stor. 20 egyptiska pund för en kvinnas röst, 50 för en mans.
Kommer den traditionen att bestå i nästa, fria val?
Det ska mycket till för att den ska avskaffas.

KAIRO.
Det är alltid en utmaning att förstå spelreglerna och agera rationellt i en diktatur. Även om det är en diktatur på väg mot fred, frihet och social rättvisa – som de vanliga politiska slagorden lyder i Egypten under slutfasen av början till demokrati. Från alla.
Skulle i dag skaffa pressackreditering på inrikesministeriet. Blev något förvånad över den kraftiga inströmningen av människor. De fullkomligt välde in. I receptionen sa en av de tio som jobbade – nåja, fanns – där, att de alla var på väg till sina arbeten. Det jobbar, sa han, 40 000 människor i byggnaden.
På avdelningen för internationella presskontakter var det så gott som tomt i ”väntrummet”, så när som på några tjänstemän och en stridsklädd soldat med ett kulsprutegevär. Byggnaden var omgärdad av taggtråd och betongblock, soldater var utposterade runt om.
De var inte där för att skydda byggnaden mot främmande makter, knappast heller mot främmande journalister.
Hur som helst: trots att alla papper var i ordning tar det nu tio dagar innan ackrediteringen är klar. Då är jag hemma sedan länge.
Noterade också att intresset för vad jag ska göra under min vistelse i Kairo var obehagligt stort: Vem ska du träffa? När? Vad ska ni prata om?
The Egyptian Organization for Human Rights har i en ny rapport precis slagit fast att pressfriheten är undermålig. De inhemska medierna, främst etermedierna, fortsätter att rapportera för staten, inte för folket. Nu är staten det styrande militärrådet. De som ytterst ansvarar för alla militära posteringar överallt. För kontrollen. För det trettio år gamla undantagstillståndet, som skulle avskaffas efter vårens revolution, men som efter stormningen av Israels ambassad i förra veckan i stället har sagts nu utnyttjas i hela sin omfattning. Det handlar om terroristbekämpning.
Mubaraks ande svävar fortfarande över den egyptiska militären. Det är hans metoder som används när ”säkerhet och stabilitet” ska skapas. Det är inte så konstigt. Militären är en del av det gamla.

KAIRO.
Den turkiske premiärministern Recep Erdogans besök här i Egypten i veckan har mötts med blandade känslor. Dels är Mellanösterns största och viktigaste land sårbart efter Mubarak, dels finns en önskan om att inte ytterligare stöta sig med Israel.
Turkarna har en lång gemensam historia med egyptierna. Från 1517 var det en del av det osmanska väldet under mer än trehundra år. När Erdogan nu gör sin rundresa i regionen – även Libyen, Tunisien och Gaza står på besökslistan – är det i första hand för att hävda Turkiets ekonomiska intressen. Turkiska företag står på kö för att få etablera sig, och har stora chanser att favoriseras sedan EU-länderna under allt för lång tid har agerat på gränsen till klandervärt vagt. För Egypten handlar det om handel, om att få snurr på ekonomin.
Den andra sidan är förhållandet till Israel. Turkiet är sedan förra årets Ship to Gaza, då nio turkiska medborgare dödades, i diplomatisk strid med israelerna. Efter den FN-rapport som nyligen slog fast att israelerna hade använt övervåld utvisades Israels ambassadör i Turkiet tidigare nu i september.
I Kairo är förvåningen dessutom fortfarande stor efter fredagens stormning av den israeliska ambassaden här. ”Köpta busar” med tillhyggen i händerna sökte sig direkt till ambassadkravallerna, utan att passera Tahrirtorget. Vem hade intresse av det? Vem hade anlitat dem? Den konspiratoriskt lagde kan peka på det styrande militärrådet på jakt efter en yttre fiende, samtidigt som rådet rimligen är mer intresserat av stabilitet än av ett nytt krig med Israel. Egyptierna minns sina krig mer än vad de minns det osmanska herraväldet. De vill inte riskera att förnedras på nytt. Därför divideras det mycket kring Erdogans besök på Gazaremsan, och följderna av det.
Israel blir allt mer isolerat i Mellanöstern. Frågan är hur det påverkar den geopolitiska maktbalansen – och det egyptiska militärrådets intresse av att bevara sina privilegier, och sitt inflytande.