Det fria skolvalet ökar segregationen, sägs en kommande studie från Uppsala och Stockholms universitet visa. Främst är det medelklassfamiljer som aktivt väljer bort högstadieskolor med en blandad social och etnisk sammansättning, säger professor Bo Malmberg till Ekot (27/2).

Så borde det inte vara. Skolorna ska ta sitt kompensatoriska uppdrag på allvar. Man ska dock ha i minnet att Sverige inte var mindre segregerat när ingen fick välja vilken skola barnen skulle gå i. Med närhetsprincipen gick barn i dyrare bostadsområden i en skola för sig medan barn i socialt utsatta områden fick nöja sig med den slitna skola de anvisats plats på.
Skolvalet har flyttat makt från politikerna till medborgarna. När en skola är dålig innebär elevflytt att det uppstår incitament för förbättring. När skolledningar inte tar mobbning på allvar och flyttar mobbarna, kan föräldrarna själva lösa situationen.
Även om det tillhör undantagen så finns det också exempel på när elever aktivt har sökt sig till skolor med en mångkulturell sammansättning, som till den tv-kände Stavros Loucas matematikundervisning på Rinkebyskolan.

Alla skolor ska vara bra skolor. Det måste vara målet för varje skolpolitiker. Det fria skolvalet är inte perfekt, men det ger fler chansen att få kvalitetsutbildning – och det ökar trycket på politikerna att se till så att alla skolor verkligen blir bra.

Allmän förskola från två års ålder i stället för tre år minskar kostnaden för vårdnadshavarna med 4 800 kronor om året. På sikt vill Socialdemokraterna att förskolan ska vara gratis. Det ska heller inte finnas någon begränsning som hindrar till exempel arbetslösa från att ge sina barn omsorg i offentligt finansierad förskola.
Man anar maxtaxereformens genomslag bakom detta det senaste av S-förslag. Få barnfamiljer kunde med lätthet motstå den saftiga ekonomiska förbättring som maxtaxan innebar. Man kan till och med påstå att den 1998 vann valet åt Göran Persson. Så vem klandrar Magdalena Andersson för att vilja uppleva en favorit i repris?
Ingen kommun lär heller kunna stå emot när så här saftiga morötter kastas över väljarna. Det är synd, det är nämligen kommunerna som får ta kostnaden för att hålla personaltätheten uppe. Facit i denna del visar att kommunerna inte har gjort vad de borde. Barngrupperna har vuxit lavinartat.
God omsorg om våra yngsta – pedagogisk och utvecklande – är lätt att ställa sig bakom. Men löften om allt åt alla känns mindre seriösa när prioriteringar måste göras.

I sitt tionde jultal gick statsminister Fredrik Reinfeldt (M) till politisk offensiv. I ett stundtals putslustigt tal med försök att plocka utstuderat pedagogiska poänger låg fokus på skolan, som han också utnämnde till huvudfråga i valet 2014.
Reinfeldt använde en läsplatta, spelade Abbamusik och drog fram en lista lång som tomtens körschema över alla skolreformer som Alliansen genomfört sedan 2006.
Nu torde det vara uppenbart för var och en att borgfreden har brutits. Den offentligt outtalade principen om att småpartierna ska få profilera sig utan inblandning från storebror Moderaterna är en gång för alla grundligt utraderad. Folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklund fick visserligen många och stora kramar från Reinfeldt för vad som gjorts, vilket var speciellt. Men den därpå fylliga skolpolitiska genomgången kan likväl stingsliga folkpartister uppfatta som en björnkram. Det vore olyckligt.
Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna borde i stället låta sig inspireras. Om det går dåligt för Alliansen är inte lösningen att Moderaterna springer långsammare.
Moderaterna under Fredrik Reinfeldt låter allt mindre konservativt. I skolfrågan framhöll han både att det ska löna sig att anstränga sig och att mångfald i form är viktigare än att alla skolor undervisar på exakt samma sätt.
”Som det moderna arbetarpartiet måste vi bejaka förändring”, sa han. Människor ska både tillåtas att växa och få nya chanser senare i livet.
Det är en hållning som mycket väl kan överföras till allianssamarbetet: Hög tid för huggsexa om politiska hjärtefrågor. Vem som säger något är mindre viktigt än att det sägs. I avsaknad av politisk stringens från vänster vore det välgörande med en dynamisk debatt till höger.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är besviken. I senaste numret av tidskriften Neo (6/2012) ger han landets kommunpolitiker en rejäl känga för hur de sköter skolan:
”Det sociala uppdraget har legat i fokus. Det är naturligtvis viktigt det också, att elever känner sig trygga, men det är ändå kunskapsuppdraget som är skälet till att vi har en skola. Det begriper inte kommunerna. Och även om man förstår uppdraget, begriper man inte hur man ska hantera det.”
Den som har följt den segdragna debatten om Kristianstads skolplan känner igen sig. Trots att riksdag och regering kräver att alla elever ska få tillräckligt stöd för att nå kunskapsmålen har Kristianstad satt egna, lägre mål. Det räcker om 80 eller 90 procent klarar sig. Motiveringen från såväl barn- och utbildningsnämndens ordförande Fredrik Axelsson (M) som Jonas Fasth (FP) och Anders Tell (S) är att det inte är realistiskt att tro att alla ska klara det som krävs, vilket är en bedräglig debatteknik. Det handlar inte om utfallet, utan om ambitionen. I Kristianstad ger politikerna upp i förväg, i en ”historisk” block­överskridande överenskommelse. Bevare mig för sådana minnesmärken.

Skolverkets färska statistik över andel elever som klarade målen läsåret 2011/2012 visar att Kristianstad inte ens når sitt eget, lägre satta mål. 72,2 procent av eleverna i nian är till och med sämre än resultatet på riksnivå, vilket i sin tur är ett tjugo år gammalt, nationellt misslyckande.
Skillnaderna mellan olika skolor är stor. Bäst är Centralskolan (95,7), sämst är Slättängsskolan (51,1). Friskolorna är inte bäst, men tillhör toppskiktet.
Går man på djupet i statistiken finns det ett antal slutsatser att dra, vilket Mats Edman i tidningen Dagens Samhälle (43/2012) har gjort.
Små skolor är inte bättre än stora.
Landets minsta skolor har sämre betyg än landets största.
Friskolorna klarar kunskapsuppdraget generellt sett bättre än de kommunala.
Alliansen styr i 6 av 10 av de 145 bästa skolkommunerna.
Socialdemokraterna styr i 6 av 10 av de 145 sämsta skolkommunerna.

Det är inga revolutionära upptäckter. Sambanden har funnits länge. Frågan är varför skolpolitikerna inte har agerat utifrån dem.
När ett stort investeringspaket för skolorna nu är på väg borde kommunen samtidigt fundera över struktur och drift. Byskolor är ivrigt omhuldade ute i byarna. Så klart. De är trygghet för små. Men de är inte nödvändigtvis bra eller mer trygga än något större skolor för något större barn. Det är nog snarare så att det läggs onödigt mycket tid på bussande till för undervisningen lämpade lokaler.
Även borgerliga kommunpolitiker säger reflexmässigt nej till etablering av nya friskolor. De borde göra tvärtom: tänka på kunskapsuppdraget och lägga ut mer – kanske all – undervisning på fristående utförare. Kvalitetskontrollen är statlig, och denna visar att kommunerna inte är bäst.
Att göra en lokal blocköverskridande överenskommelse om skolan är att binda ris om egen rygg. Om inte den bryts så att eleverna i Kristianstad får samma rätt till funktionell utbildning som barnen i andra kommuner har väljarna inget alternativ i valet 2014. Skolfrågan är ständigt het. Resultaten i skolorna hänger ihop med hur kommunpolitikerna sköter sitt uppdrag. I Kristianstad gör de inte det.

Riksdagen har sedan Alliansen fick regeringsmakten 2006 konsekvent jobbat för att förbättra skolan. Det tar tid. Det var alldeles nyligen som den nya skollagen togs i bruk, nya läroplaner sjösattes, lärarutbildningen förnyades och betygssystemet förändrades. Att vända den negativa trenden i svenska skolor är svårt och tar tid. OECD anser att de genomförda reformerna inte kan utvärderas förrän tidigast 2017.
Också i SVT:s Debatt i torsdags låg fokus till stor del på hur illa många kommuner sköter sina skolor. Jan Björklund sa då att han ”gärna tvångsförvaltar Göteborgs stads skolor”.
Han får gärna blicka hitåt också.

Tvillingstäderna i nordöstra Skåne är omaka. Hässleholm och Kristianstad är som eld och vatten: Sprakande hetsigt i väster, stilla flyter Helge å i öster. En förvuxen järnvägsknut mot en avdankad militär- och residensstad. Det är nidbilder, jag vet. Mycket har hänt under senare år, men mentaliteten tycks leva kvar.
De olikheter som skulle kunna vara en styrka är det inte. I snart sagt varje strategiarbete kring regional utveckling lyfts de två städerna med bara tre mil emellan fram som den viktigaste potentiella framgångsfaktorn: Hässleholm och Kristianstad måste samarbeta mer.

Så brukar det också låta när de styrande kommunpolitikerna möts. Det finns glädjande nog en samsyn i infrastrukturfrågor; tillsammans slåss kommunerna för såväl ett dubbelspår som en utbyggd och upprustad väg 21.
Ändå är det striderna som sticker ut mest, duellerna i vilda västern-stil.
Hässleholms kommunalråd och sheriff Urban Widmark (M) tog striden för ”sin” tingsrätt, vilket ledde till det huvudlösa beslutet att det i dag finns två svaga tingsrätter i stället för en stark, utbyggd och rustad i nära samarbete med häkte och åklagare. Det är samhällsekonomiskt slöseri.

Likadant med Högskolan Kristianstad. Åter är det navelskåderi som gäller. Och åter är det Widmark som sätter lokalpatriotismen i första rummet när han motsätter sig att HKr:s verksamhet på Norra Station i Hässleholm flyttas till Kristianstad.
Högskoleverksamhet är inte kommunal, och ska inte grundas på lokala sysselsättnings- eller handelsmål. Om verksamheten fungerar bäst och mest effektivt åtskild, låt den förbli det. Annars borde även Hässleholm och samhällsbärare Widmark slåss för en samlokalisering.

Det var sent i valrörelsen 1998 som Göran Persson mitt framför ögonen på en förbluffad Margot Wallström kastade in köttbenet om maxtaxa i barnomsorgen. Så grabbade han i ett svårt opinionsläge tag om många mittenväljares plånbok – och valsegern var räddad. Att många kommuner sedan införde maxtaxan under protest är historia.
Nu visar färsk statistik från Skolverket att barngrupperna har ökat. I dag är det 17 i stället för 13 barn i en genomsnittlig förskolegrupp. Enligt en enkät som SVT har gjort (4/12) är situationen ännu allvarligare: 15–19 barn är det vanliga. Det finns grupper med 25 barn. I vissa fall har en anställd hand om så många som 12 barn.
Orsaken är inte förlängda vistelsetider, i stället handlar det om bristande resurser. Maxtaxan har sedan införandet legat på 1 260 kronor i månaden. Kostnaderna per barn har samtidigt ökat med 25 procent.
Här har Kristdemokraterna och barnminister Maria Larsson en fråga att driva som skulle kunna ta partiet ur träsket kring fyraprocentspärren. I stället för att stirra sig blind på vårdnadsbidragen vore det rimligt att kräva bättre förhållanden för barn i landets alla förskolor.
De positiva effekterna av barnomsorgen för jämställdhet och barns lika rättigheter får inte offras på näriga eller fega kommunpolitikers altare. Det behövs mer kommunpengar till förskolorna, helst genom höjd egentaxa.

Lunds universitet är det naturliga navet för högre utbildning i södra Sverige. Men gammal är inte alltid äldst. Även ett snart 350 år gammalt lärosäte behöver ett modernt nätverk vid sidan om storsatsningar som Max IV och ESS, skriver rektor Per Eriksson och prorektor Eva Wiberg i en debattartikel i Sydsvenskan (3/12).

Om ambitionen är utbildning i världsklass och forskning med excellens finns det goda skäl att stärka Skånes utbildningskluster. ”Vi vill räcka ut en hand till fördjupat samarbete med de andra lärosätena i Sydsverige”, skriver de två rektorerna med adress Malmö högskola, Högskolan Kristianstad, SLU i Alnarp och Blekinge tekniska högskola. Glädjande nog vågar skribenterna till och med använda ordet ”samgående”.
Det finns inget egenvärde i att slå ihop lärosäten, men det får heller inte uteslutas. Trenden är tydlig, såväl internationellt som runt om i Högskolesverige. Högskolan i Kalmar gick 2010 samman med Växjö universitet och bildade det framgångsrika Linnéuniversitetet. Uppsala universitet vill gå samman med Högskolan på Gotland.
Högskolan Väst i Trollhättan, Högskolan i Borås och Högskolan i Skövde går dock emot strömmen. I Trollhättan vill man förbli självständig. Borås vill inte bara bli en större högskola, utan få universitetsstatus.
Det finns en klar skiljelinje mellan de som interagerar mer och de som håller på sig. De förra betonar att samgående med generella examensrättigheter och kompletta akademiska miljöer ökar attraktionskraften. De senare argumenterar utifrån att de redan har studenter så att det räcker.

De högre utbildningarnas resurser är inte oändliga. Strävan efter spets med ständigt vässade ambitioner drar till sig kunskapsintensiva företag. Så hänger akademi och arbete ihop. Därför är Lunds invit till kollegerna en angelägenhet för alla skåningar. Låt den inte förbli en obesvarad flört.

Även om jag som liberal föredrar borgerlig framför socialistisk politik har jag svårt för att definiera mig som borgerlig. Ordet andas tunga sammetsgardiner och reaktionär konservatism. Förljugen förfining i kulissmiljö. Och vem vill vara borgarbracka?
Arbetarklass känns rakare, mer helgjutet. Om det inte vore för det där med ”klass”. Uppdelningen av befolkningen i olika klasser är så 1900-tal. Det flyttar fokus från individer till kollektiv; grupptryck som legitimerar Jante; lagomhet som håller tillbaka begåvningar.
Hårt arbete – eller enveten strävan – med ständig omprövning av gamla sanningar och öppenhet mot såväl omvärld som nya intryck framstår som ärligare. Inte minst om man väger in korporativism och skråtänkande som dåliga, borgerliga vanor. Ryggdunkande bröder. Hejarklacksmentalitet.
Vad återstår då att arbeta för? Kanske den borgerliga bildningsambitionen? Beväpnad med kunskap ökar möjligheterna.

I den nyutkomna antologin Bildningsresan (Bertil Ohlin förlag) ger tolv skribenter en emellanåt dyster bild av det intellektuella klimatet i Sverige.
Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, anser att högskolorna sviker sitt bildningsuppdrag. Baskunskaper har ersatts av sökmotorer. ”Jag har tröttnat på att föreläsa för döva öron”, utbrister hon – och flyttar till Finland.
Niklas Lundblad, policyexpert på Googles huvudkontor i Kalifornien, replikerar. Han erkänner brusproblematiken, att information flerfaldigas i så hisnande fart att det är svårt att veta vad som är relevant. Men han framhåller att tillgången till information gör att fler kan bilda sig.
Inget av dessa inlägg svarar på frågan om vad bildning är eller hur man blir bildad.
Uppfriskande då att statsekreterare Jasenko Selimovic (FP) går till angrepp mot den antiintellektuella syn på bildning som dominerar i Sverige: Socialdemokraternas, som han hävdar är schizofren, och Moderaternas, som bara ser flum.
Den socialdemokratiska skolpolitiken syftar till ut-bildning, inte bildning. Den moderata är nyttoinriktad, forskning ska ge resultat. Bägge förenas de i orden ”anställningsbarhet” och ”statsnytta”.
Selimovic står givetvis för en politisk partsinlaga, som tonar ner arbetarrörelsens folkbildningsambitioner. Men den är inte desto mindre inspirerande, delvis också klargörande. Forna tiders upplysningsideal har i dagens socialdemokratiska skolpolitik reducerats till rättvis fördelning.
Statsvetarprofessorn Erik Amnå väljer att använda ordet ”fientlighet”. Det fantastiska informationssamhället har lett till inåtvändhet. När bruset blir för stort blir det lockande att välja bort, att inte utsätta sig för tankar och idéer som upprör. Hellre likatänkande i en trygg Facebookgrupp än motsträviga antagonister i en öppen debatt.
Lars Vilks jobbar i motvind, skulle man kunna säga, utan att ta ställning för något av hans verk.
Sofia Nerbrand, chefsstrateg för den politiska majoriteten i Region Skåne, angriper samma fenomen, fast från en annan utgångspunkt. ”Vilka signaler sänder ett samhälle där bara idrottare, och möjligen en och annan deltagare i en TV-sänd talangtävling, blir stjärnor, och snillen förpassas till att bli nördar?”
Frågan hänger kvar.

Diskussionen om behovet av bildning riskerar alltid att uppfattas som elitistisk, trots att det inte handlar om privilegier. Det är nog också därför som kommunernas vilja att satsa på spetsutbildningar är begränsad. I nordöstra Skåne finns ingen. Däremot kan man här kombinera idrott med gymnasiestudier. Signalen kan inte vara tydligare. Handboll och fotboll är viktigare för Kristianstadspolitikerna än bildning och odlande av talanger.
Kommunpolitikerna ansvarar för hur skolan fungerar. Det ansvaret borde handla om mer än fräscha lokaler och datorer till alla – även om det också är viktigt. Vilket bildningsideal står våra lokala politiker för? Skrämmande ofta handlar det bara om ut-bildning. Ibland bara om 80 procent av eleverna.
En borgerlig politik borde ha högre ambitioner.

Högskolan Kristianstads styrelse har gett rektor Lars Carlsson i uppdrag att utse en grupp som ska skissa på olika framtidsscenarier. Däri ingår ett samgående med annat lärosäte. ”Jag har aldrig avvisat ett samgående, men då måste någon presentera ett bra argument för det”, säger Carlsson till TT.
Bättre forskningsmiljö? Enklare styrning? Lägre kostnad?

Rektor Lars Carlsson slåss med näbbar och klor för att Högskolan Kristianstad ska förbli fristående. Att Högskoleverkets stabschef Lennart Ståhle nyligen föreslog att HKr borde gå samman med Linnéuniversitetet ifrågasätts följdriktigt med kraft.
”Det är konstigt att stabschefen nämner Kristianstad som ett lärosäte som inte håller utbildningsmåttet, eftersom Högskoleverket själva i mycket omfattande utvärderingssystem har kommit fram till att vi håller en mycket hög kvalitet på flera av våra utbildningar”, skriver Carlsson i ett eget pressmeddelande (27/9).
Det uttalandet håller inte någon högre nivå. De utvärderingar som Carlsson hyllar fick i förra veckan saftig kritik. De är så bristfälliga att Sverige riskerar att uteslutas från den europeiska samarbetsorganisationen för kvalitetssäkring av högre utbildning, ENQA. När det enbart är examensuppgifter i stället för hela utbildningsprocessen som utvärderas blir det rättsosäkert och irrelevant.

Om man ser på ett antal nyckeltal ur årsredovisningen för 2011 får man också en något annorlunda bild av Högskolan än den Carlsson klamrar sig fast vid.
Forskning är avgörande för att hålla kvaliteten på grundutbild ningen uppe. HKr:s forskningsandel ligger på 12 procent av de samlade resurserna, vilket motsvarar 58 miljoner kronor. Det är sämst av alla högskolor och universitet i södra Sverige. Blekinge Tekniska Högskola har en andel av 32 procent eller 151 miljoner, Högskolan i Halmstad ligger på 24 procent med sina 114 miljoner och Linnéuniversitetet på 26 procent eller 402 miljoner forskningskronor.
Betydelsen av HKr som sysselsättningsmotor ligger i linje med detta. Man har 474 årsarbetskrafter, vilket är lägst antal av alla. Antalet helårsstudenter är 5 679, vilket Högskolan på sin egen hemsida väljer att presentera som antal studenter: cirka 15 000.
Liten men naggande god, skulle slutsatsen kunna vara. Åtminstone om de kritiserade utvärderingarna, enligt vilka både ekonomi- och psykologiprogrammet på HKr håller ”mycket hög kvalitet”, klarar också framtida, kvalitetsmässigt säkrade utvärderingar.

Men finns det då verkligen ingen poäng alls i att Högskolan Kristianstad har rektor och ledning kvar? Egen profilering, brukar vara det vanliga svaret. Hur – eller om – detta fungerar är oklart, likaså om profileringen skulle bli sämre som en del av ett större sammanhang.
Uppenbart är att det inte handlar om studenternas bästa.
Men tredje uppgiften då, samverkan med det omgivande samhället? Betydelsen av en regional högskola som kraft för den regionala utvecklingen?
Kring detta kan man tvista. Många politiker, särskilt de som har en koppling till någon av våra 34 högskolor, brukar lyfta fram just tredje uppgiften. Frågan är bara om samverkan och kraft skulle försämras om samordningen blir bättre, om forskningsinsatserna ökar och om högskolor och universitet drar åt samma håll i stället för åt det håll som var och en finner bäst för tillfället.

Uppsala universitet och Högskolan på Gotland har ansökt om att få gå samman från den 1 juli 2013. Landets äldsta lärosäte ser fördelar i att bli ett med landets yngsta och minsta – som, märk väl, ändå har en forskningsandel på 20 procent.
Eva Åkesson, rektor vid Uppsala universitet, och Jörgen Tholin, rektor för Högskolan på Gotland, har förklarat sin ansökan i Svenska Dagbladet (19/4). ”I Sverige finns ett generellt problem att behålla livskraftiga miljöer för små ämnen. Genom samgåendet skapas miljöer där vissa små ämnen kan bli nationellt och internationellt ledande.”
Vidare konstaterar de: ”För Gotland betyder samgåendet en säkrad framtid för högre utbildning och forskning på ön. För Uppsala universitet är det en av flera strategier för att utveckla verksamheten.”

På Högskolan Kristianstad verkar rektor dessvärre se minsta propå om samgående som ett hot. Sanningen kan mycket väl vara den motsatta: samgående som en möjlighet för att överhuvudtaget ha kvar en högre utbildning i nordöstra Skåne.