På kommunledningskontoret finns det en särskild teckningslista för lokala toppolitiker och tjänstemän, de sex snabbaste får gratisbiljetter till handbollsmatcher i den egna arenan. Någon motsvarande lista för att få tillåtelse att på sin fritid sitta av en lektion på någon av skolorna i kommunen har det inte rapporterats om.
Frågan är hur stort engagemang det överhuvudtaget finns för besök i den egna verksamheten.
Den som vid årsskiftet försökte följa debatten om kommunens skolplan 2012–2018 måste ha haft svårt att följa majoritetens resonemang. Riksdag, regering, verk, fackförbund och kolleger i andra kommuner reagerade då starkt på att Kristianstads kommun har egna, lokala mål för hur många elever som ska nå kunskapsmålen. 80 procent till 2014 räcker. På nationell nivå är målet 100 procent, vilket följer av Skollagen, men dit tror man sig inte nå. Det är inte ”realistiskt”.
När kommunen sätter egna mål bryter man mot alla tänkbara intentioner med den borgerliga regeringens skolpolitik. Majoriteten och Socialdemokraterna skyddar tillsammans sin egen ”historiska” överenskommelse hellre än att slåss för elevernas rättigheter.
Man anar en seg samförståndsgegga, som ingen inblandad vill erkänna att hen sitter fast i, hur skadlig den än är för såväl individer som kollektiv.

Christina Borglund är kontroversiell. Politiskt lider hon av KD-S-samarbetet i majoritet 2003–2006. KD är inte närmare övriga borgerligheten i Kristianstad 2012, efter sex år i utanförskap, än vad partiet var efter de tre åren tillsammans med S.
Det är nog snarare tvärtom.
Borglund är principfast. Nu. Sveket 2003 hålls dock fortfarande vid liv i den muntliga traditionen, och används som argument för fortsatt avståndstagande, när det nog snarare handlar om att hon hävdar borgerliga intressen medan övriga svävar på målet.
Folkpartiet har under Pierre Månsson tappat sin ideologiska kompass. Det är viktigare att det tas beslut än att besluten går i rätt riktning.
Kristianstadsmoderaterna ägnar sig, som de alltid har gjort, mest åt interna motsättningar. Fredrik Axelsson har inte blivit det lyft som många hoppades på, kanske därför att han hellre vill vara till lags än hävda sina väljargruppers intressen.
Centern? Ja, vad vill Centern?

Skolplanen är ett typexempel på hur snett majoriteten i Kristianstad har hamnat. Barn- och utbildningsnämndens 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) har varit general bakom framtagandet av den. Det är också främst han som har försvarat den i offentligheten.
I ett försök att flytta fokus bjöd han i början av året in mig och Christina Borglund till ett möte med förvaltningen så att vi skulle kunna delge våra kunskaper om hur skolan ska göra för att alla elever ska bli godkända.
Det var oseriöst.
Vi, lika lite som Fasth och de andra skolpolitikerna, är några experter på undervisning. Politikernas roll är inte att driva verksamheten, utan att fastställa mål och tilldela resurser. I detta fall var det busenkelt. Det finns ett nationellt mål, som man inte ska avvika ifrån. Ändå gjorde man det.
Jag har försökt arrangera en offentlig debatt mellan Fasth och Borglund. Det har inte gått. Fasth har inte lämnat besked om när han kan. Detta får inte innebära att debatten tystnar. Borglund får utrymme i en intervju:

100 procent godkända, hur tycker du att majoriteten har bemött argumenten?
”Egentligen inte alls. Det är väldigt frustrerande, och tyvärr ett genomgående tema i fullmäktige. Allt som är lite besvärligt svarar man helst inte alls på, eller också väldigt kortfattat.
Det slogs bara fast att det är omöjligt att nå 100 procent och att man då inte kan ha ett sådant mål.
Alla vet att alla elever inte klarar allt. Men om vi inte har den strävan så kommer resurserna inte att fördelas efter att man ska göra så mycket man kan för att så många som möjligt ska få chansen.”
Varför har frågan gått i baklås?
”Vi måste tänka väldigt olika. De kan väl ändå inte mena att alla elever inte ska hänga med? Jag kan inte tro så illa om skolpolitikerna. Man blandar ihop mål med resultat.”
Du gör det inte lätt för dig. Ett framtida samarbete blir inte enklare att få till när du tar strid som du gör. Man hade kunnat tänka sig en annan taktik, att inte debattera offentligt, att påtala vad du tycker är fel men på annat sätt. Funderar du i sådana banor?
”Nej, inte nu längre. Nu kör vi. Vi är inte ute efter att mosa någon eller avsätta någon eller förstöra för någon, vi bara säger vad vi tycker i varje fråga. Vi håller den fanan högt. Så jobbar vi.
Vi vill gärna att det ska vara borgerligt styre. Vi är gärna med, men vi talar inte konstellationer, det känns inte fruktbart.”
Ni har en principiell hållning?
”Ja, vi driver vår politik, och den är borgerlig. Det tycker jag dessvärre att den många gånger inte är från majoriteten. Man har till exempel varit väldigt negativ till skattesänkning även när det har varit möjligt. Då har vi varit de enda som har drivit det, och då fick vi jättemycket smörj.
Det har också varit väldigt negativt till fristående skolor. För oss är det självklart: Det ska vara fri etableringsrätt. Skolverket granskar att kraven på skolorna uppfylls. Det ska finnas valfrihet. Valfrihetsreformer är bra. De ger god konkurrens. Man kan inte prata som man har gjort ibland: Vi måste skydda våra skolor. Politiker har inga egna skolor. Vi har barn som vi har ansvar för, men vi har inga skolor som är våra.
Det finns dåliga fristående skolor, men det finns minsann många dåliga kommunala också.”
Det finns fullt med brännande ideologiska frågor också på kommunal nivå.
”Ja, det gör det. Jag förstår inte vad man håller på med här, om jag ska vara ärlig. Det är försiktigt, ängsligt, tamt. Sedan satsar man alla resurser och all energi på att bygga saker.”
Hellre SM-guld i matematik än i handboll?
”Ja, det är ju viktigare. Idrotten är inte kommunens ansvar. Det är jätteroligt när det går bra, men IFK är inte mitt ansvar som politiker. Basverksamheten är skola och omsorg.”
Ska man få guld måste man kanske ha det som mål?
”Jo, för att ta ett favorituttryck från Jonas Fasth så måste man ’ta höjd’ för det. Då får man ta höjd också när det gäller målsättningen.”

Heder åt Svenska kyrkan i Broby. Allt för länge har kyrkans företrädare duckat i bänkarna när debatten om skolavslutningar har stått som hetast. Det är klart, fyllda kyrkor värmer säkert en och annan själ som under kyrkoårets lunk dras med motsatsen. Adventstider med julkrubbor och skolavslutningar är relationsskapande: barnens ljusa röster, finklädda lärare, föräldrarnas tårfyllda ögon, förväntningar och glädje. Svenska kyrkans PR-avdelning måtte jubla. Den starka marknadspositionen jämfört med konkurrenterna är svårslagen.

Traditionen med avslutningar i kyrkan har man länge värnat med medel som borde vara på gränsen till förnedrande. Sverige är ett sekulärt land. Kristendomskunskap förekommer inte längre i undervisningen, inte heller sådant som morgonbön och psalmsång. Bandet mellan skola och kyrka har på flera håll desperat bevarats med argumentet att skolan inte har någon annan lokal. När krav på avskaffad bönestund med uteblivna välsignelser och trosbekännelser har ställts för att eleverna fortsatt ska få ta sig till kyrkan på avslutningsdagen, har bevarandet av banden satts före kyrkans eget budskap. De har varit så viktiga att man har frånträtt krav som är både hedervärda och förväntade.

I Hässleholms kommun har politikerna samfällt försvarat skolavslutningar i kyrkan, men nästan lika samfällt krävt att några religiösa inslag inte ska få förekomma.
I Broby har församlingen sagt nej: Om man inte får välsigna barnen så får barnen inte komma till kyrkan.
Man är ett föredöme.

Fler läsare än vad jag trodde har hört av sig efter min uppmaning i lördags (4/2) om att göra så. Skolan engagerar.
Det är inte förvånande. Mer förvånande är att Kristianstads politiska majoritet inte verkar ha för avsikt att agera. Utbildningsdepartementet, Skolinspektionen, Skolverket, Sveriges Kommuner och Landsting och en rad framsynta skolkommuner har understrukit vikten av att följa skolans nationella mål: Alla elever ska klara godkänt i alla ämnen. Nu.

Trots detta väljer barn- och utbildningsnämndens Fredrik Axelsson (M), Jonas Fasth (FP) och Anders Tell (S) att med näbbar och klor hålla fast vid de devalverade lokala målen. I, som man framhåller, historisk blocköverskridande gemenskap. På realismens altare offrar de sex elever i varje klass.
Kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) tycks nonchalera frågan, trots att det är fullmäktige, inte nämnden, som bär det yttersta ansvaret för skolan.
Så här långt inte mycket nytt. Bara kalla fakta, noterade och kritiserade i många mejl. Som en pappa uppgivet skriver till mig: ”vi kämpar för att han ska få mer resurser men han är inte värst, och får heller inget stöd”.
En ”morfar som bryr sig” påpekar att det finns barn med större behov. ”Jag tänker på barn med ADHD, Asperger, Tourette, bipolär sjukdom med flera. I många fall barn som i hög grad är utvecklingsbara, om de får det rätta stödet. Jag har förstått att man inom ramen för vårt allmänna skolsystem, också i mindre skolor, kan åstadkomma storverk, om tillräckliga resurser sätts in på rätt sätt. Jag har en stilla undran: omfattas också dessa grupper av Kristianstads kommuns lagtrots?
Det känns på något sätt som att en kommun som på det här sättet sätter ner ambitionerna hamnar på ett sluttande plan.”
Svaret är dessvärre givet: Kristianstads politiker har inte högre mål för de med särskilda behov än för någon annan.
Det sluttande planet måste åtgärdas.

Tänk om Månsson frankt kunde förklara att kommunen har gjort fel, och att Kristianstad framöver inte ska sätta lägre mål för skolan än vad regering och riksdag kräver.
Det vore en seger.
För barnen.

Skolorna i Kristianstad har inte följt upp elevernas resultat. Barn- och utbildningsnämndens kontroller är bristfälliga. Förvaltningschef Kenth Olsson är förvånad.
Så stod det att läsa på nyhetsplats i Kristianstadsbladet på fredagen. Bakgrunden är att kommunen har allt svårare att få alla elever som slutar grundskolan att bli godkända i alla ämnen. Man lyckas inte ens i kärnämnena. Samtidigt är den politiska majoriteten upptagen av annat. Byggen och arenaaffärer prioriteras före kvaliteten i skolan. Det är åtminstone det intryck som förmedlas.

Få frågor väcker så mycket engagemang som skolan. Alla barn är värda lika möjligheter.
Globaliseringen har skapat en världsomspännande arbetsmarknad. För de som lyckas, för de välutbildade, finns enorma möjligheter. Inte för de som misslyckas. Fortfarande på 1980-talet kunde den som slutade skolan i förtid eller gick ut med underkända betyg gå direkt till ett välbetalt industrijobb. Det går inte längre.
Politikens mål måste därför vara att barnen ska klara skolan.
”No child left behind” heter det i USA. I klyftornas USA. Det är först med den nya skollagen som detta har blivit ett nationellt mål också i Sverige, trots att de sociala förutsättningarna här är långt bättre än där. Trist då att ett så efterlängtat och välmotiverat mål har devalverats lokalt. 80 procent ska man nå, nästa år.
Detta får återverkningar inte bara på de enskilda eleverna, utan på hela samhället.
När skolor säger sig inte ha resurser att ge stöd till elever som halkar efter skickar de notan till de sociala myndigheterna.

I Malmö har skolan varit ett av de självklara diskussionsämnena under de senaste månadernas våldsvåg. Åtminstone för den borgerliga oppositionen. Malmös starke man, Ilmar Reepalu (S), har mest skyllt i från sig, tyckt att regeringen inte gjort tillräckligt, anklagat polisen för detsamma. Nånannanismens profet.
Tur då att skolkommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) är mer nyanserad. ”När dörren stängs i nionde klass för en ung människa blir det problem för hela livet. Utan framtidsdrömmar är det lätt att dras in i den kriminella miljön”, säger hon till Dagens Nyheter (3/2).
Polismästare Ulf Sempert håller i samma tidning med: ”Det finns en rak linje mellan dåliga betyg i nian och halvkriminella kvartersgäng som i sin tur skapar de grovt kriminella som skjuter ihjäl människor.” Alla som misslyckas i skolan blir inte kriminella, men risken ökar. ”Jag tror inte att någon som är med i de kriminella gängen har fått godkända betyg i skolan”, säger Sempert.
Malmö har – faktiskt – lägre andel godkända i skolan än Kristianstad. Men ambitionen är annorlunda. Segregeringen ”är ingen ursäkt till de dåliga resultaten”, enligt Stjernfeldt Jammeh. ”Alla har ändå rätt till en fullvärdig utbildning. Vi måste arbeta på ett annat sätt.”
Detta andra sätt är kopplat till förväntningar. Stjernfeldt Jammeh vittnar om hur elever som på grund av skolombyggnader tillfälligt tvingats byta skola plötsligt höjt sina betyg. Orsak: omgivningens krav ökade. ”Många lärare ställer för låga krav på invandrarelever i missriktad välvilja.”
De kriminella gängens möjlighet att nyrekrytera är självklart kopplad till ungas möjligheter och förutsättningar.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har räknat ut att 15 års gängliv kostar samhället 23 miljoner kronor, skriver Svenska Dagbladet (3/2). Uteblivna satsningar i dag kan med andra ord bli mångdubbelt dyra i morgon.
I tidningen Axess (1/2012) konstaterar professor Inger Enkvist att höga krav ger höga betyg. Afroamerikanska elever i USA lyckas enligt en rad studier bäst när de inte särbehandlas. Allra bäst lyckas de vars föräldrar är engagerade. Detta oavsett föräldrarnas inkomst- eller utbildningsnivå.

Inget barn ska lämnas efter.
En uppmaning till alla föräldrar som bryr sig: Protestera mot skolpolitiker som saknar ambitioner. Eller hör av er till mig.

Skolverket kritiserar också Kristianstads kommun. Inte direkt, förvisso. Men skrivningarna i den kvalitativa studie som presenterades i torsdags, Kommunalt huvudmannaskap i praktiken, är omöjliga att tyda på annat sätt än att också verket anser att skolpolitikerna ska riva upp den nyss antagna skolplanen 2012–2018.

Riksdag och regering har satt upp höga mål för undervisningen: Alla elever ska nå kunskapsmålen, i alla ämnen. Att målen inte nås beror naturligtvis på flera olika orsaker. Skolverket är övertygat om att en viktig förklaring är att kommunerna inte prioriterar statliga krav, ”vilket får till följd att nationella mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks”. Felaktigt ses de nationella målen som långsiktiga visioner, i stället för mål att uppfylla.
Den som har följt turerna i Kristianstadsbladet kan bara nicka instämmande. I Kristianstad har ambitionen sänkts med 20 procentenheter.
Med den nya skollagen finns inget krav på kommunerna att anta en skolplan. Många gör det ändå. Man vill, som Kristianstad, tydliggöra och sätta lokala mål. Det är feltänkt. Målen är redan satta, en kommunal skolplan kan inte gärna utformas på annat sätt än att beskriva hur dessa ska nås. Skolverket konstaterar här lakoniskt att kommunpolitiker anser att skolplanen främst har ”symbolisk betydelse, ett policydokument för kommunens marknadsföring”.
Jo, det stämmer också med Kristianstad. Här distribuerades skolplanen i en flashig broschyr till alla hushåll. Det var utanför de ordinarie kommunala informationsvägarna och gjordes till en kostnad av en årsarbetskraft. PR och reklam prioriteras således framför ansvarstagande och seriöst arbete för en likvärdig skola.
En lika intressant slutsats från Skolverket är att resursfördelningen i kommunerna inte sker utifrån en analys av behovet att nå de nationella målen. Kan det också stämma? Har de lokala målen satts lägre därför att Kristianstadspolitikerna vill lägga resurser på annat än kärnverksamheten?

Det är kommunfullmäktiges ansvar att se till så att skolverksamheten står i överensstämmelse med de nationella målen. Men genom sin delegering till nämnden verkar kommunens högsta politiker ducka. Kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) har förblivit tyst. Det är märkligt. Om kommunen inte klarar av att nå de nationella målen för skolan är det ytterst hans ansvar att vidta åtgärder för att så ska ske.

Varför envisas då politikerna i Kristianstad – i bred politisk enighet – med att sätta mål i strid med det uppdrag man har från staten?
Möjligen beror det på tradition, man gör som man alltid har gjort. Eller så anser man helt enkelt att staten inte har något med skolan att göra. Det är ett missförstånd. Kommunpolitikerna ska inte urskulda sig, försöka vara ”realistiska” och driva en egen lokal skolpolitik i strid med den riksdagen har beslutat om.
”Skolverkets årliga uppföljningar visar att ett betydande antal elever inte når de grundläggande nationella kunskapsmålen. Det innebär att en andel av eleverna år efter år inte får de förutsättningar för utveckling och lärande som de har rätt till enligt lag och förordningar”, påtalar Skolverket.
Skollag och läroplan är juridiskt tvingande.
I Kristianstads kommun tycker politikerna ändå att det är okej att sex elever i varje klass i grundskolan nonchaleras, lämnas efter, inte får vad de har rätt till.
Ordet skolexempel förmedlar positiva vibrationer. Det är något Kristianstadspolitikerna borde sträva efter att förknippas med i stället för att som Anders Tell (S) bortförklara och anse att den som vågar kritisera deras beslut är oförskämd.
Ta utbildningsuppdraget på allvar. Riv upp skolplanen. Bli ett nationellt föredöme.

Kristianstads kommun har efter en överenskommelse mellan majoriteten och Socialdemokraterna antagit en ny skolplan för 2012–2018. Den sätter bland annat som mål att bara 8 av 10 elever i nian ska klara kunskapsmålen 2014. Detta strider mot regeringen och riksdagens intentioner med den nya skollagen. Alla elever ska nå målen. Nu.

Efter min senaste lördagskrönika på temat (21/1) har jag fått svar på en av mina frågor:
”Skolinspektionen förutsätter att Kristianstads kommun håller sig till gällande bestämmelser när det gäller höga förväntningar på alla elever och deras rätt och möjlighet till stöd i skolarbetet. Vi granskar regelbundet alla skolor i landet för att se att de ger alla elever en god utbildning i en trygg miljö. Under 2013 planerar vi att starta granskningen av skolorna i Kristianstad”, skriver Carina Larsson.
Självklart kan inspektörerna inte komma rusande, men de kommer. Frågan är bara om det inte vore bättre för skolpolitikerna att ändra i skolplanen innan dess.

Av Anders Thells (S) inlägg i debatten att döma (24/1) finns inga sådana planer. I stället upprepar han kända argument för att visa hur orealistisk en målsättning på 100 procent är. Ursäkta, men det handlar inte om det. Det handlar om förväntningar och krav på skolorna. Om elevernas rätt till kunskap och politikernas efterlevnad av lagen.
Mest intressant är att Thell envisas med att kommunen ska sätta lägre mål.
Mest fascinerande är att Thell tillbakavisar att det skulle vara ett S-krav att sätta lägre mål. Ska detta tydas som att den Folkpartiledda majoriteten har tvingat S att föra en politik i strid med alliansregeringens?
Inget barn ska lämnas efter. En liberal skolpolitik värnar alla barns lika möjligheter. Det borde den liberalt ledda majoriteten i Kristianstad också göra.

Sex i varje klass. Så många elever struntar majoriteten och Socialdemokraterna i Kristianstad i.
I praktiken.
Om man är realistisk.
Det är nämligen den mängd själar man enligt kommunens nya skolplan är beredd att offra på det heliga samarbetsaltaret.
Ambitionen är 80-procentig.
Skolpolitikerna med Fredrik Axelsson (M) i spetsen gör halt och avsteg från Alliansregeringens tydliga skolpolitik: Ingen ska lämnas efter.

Som läsarna säkert har förstått tycker jag inte att kommunpolitiker ska anta planer som strider mot lagen, eller ens mot lagens intention.
Jag har till och med svårt att förstå hur politikerna kan göra det, trots att de verkar i en tradition av luddighet. Det kommunala självstyret innebär inte att kommunerna får göra som de vill med vad som helst. Självstyret är i stort sett begränsat till hur. Om riksdagen beslutar att sophanteringen måste erbjuda möjligheter till återvinning får inte kommunen bygga ut tippen. Om elevernas rättigheter ska sättas i fokus med nationella krav på att alla elever ska nå målen, ska naturligtvis inte kommunpolitikerna sätta målen lägre.
Ändå gör man det.
Jag är upprörd.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är säkert också upprörd. Fast han vill – av politiska skäl, misstänker jag – inte uttala sig på ett sätt som sätter kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) i dålig dager.
På min fråga om hur utbildningsministern ser på att kommuner sätter upp egna, lägre mål, och hur detta påverkar regeringens möjlighet att genomföra den reformering av skolan som inleddes 2006, låter han sin pressekreterare Eva-Marie Byberg svara:
”I skollagen står att alla elever har rätt till särskilt stöd för att kunna nå kunskapsmålen. Det måste alla kommuner uppfylla.”
Visst, jag kan ha fel i min misstanke. Bybergs svar är ju i sin karghet och fokusering ett klart besked om att frågan om lägre mål inte ens ska diskuteras. Det bara är så.

Skolinspektionens Carina Larsson är mer mångordig:
”Skollagen ställer höga krav på skolan: varje elev ska ges förutsättningar att nå så långt som möjligt i sitt lärande. Skolan ansvarar för att varje elev når de kunskapskrav som minst ska uppnås och särskilt stöd ska ges till de elever som har svårt att nå målen.
Det finns inget som hindrar att en kommun har ett lokalt planeringsinstrument och där sätter egna mål för att försäkra sig om hög kvalitet i verksamheten. Men dessa mål måste vara förenliga med skollagen och övriga författningar. Att ha låga förväntningar på eleverna är inte förenligt med lagstiftarens intentioner.
En kommun som sätter mål om att en viss andel av eleverna inte behöver nå de kunskapskrav som lägst ska uppnås riskerar att styra skolverksamheten bort från de höga krav som skollagen ställer.”
Glasklart.
Min fråga till Skolinspektionen blir: När är det dags att granska Kristianstad.
Min fråga (7/1) till barn- och utbildningsnämnden upprepas: När ska ni riva upp den skolplan ni precis har antagit.

En annan angelägen fråga är: Vem styr Kristianstad.
Formellt finns det naturligtvis ingen tvekan. Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna och Åhuspartiet bildar tillsammans ett majoritetsstyre. Politiskt är det svårare att se hur styret skiljer sig från ett där Socialdemokraterna hade tagit plats. Det tycks nämligen finnas en ängslan att ta strid. Hellre breda överenskommelser än ideologisk fajt.
Veckans tillkännagivande av att Jan Pålsson börjar som ny kommundirektör den 1 maj är en påminnelse om detta. Heléne Fritzon (S) har bestämt hur hans mandat ser ut; han får inte vara chefernas chef, trots att det var majoritetens linje. Hon vill alltid låta politiken gå före och önskar därför inte en ordning med mindre detaljstyrning.
Och i skolan. ”Göran Perssons skola var en katastrof för arbetarrörelsens egna barn”, sa utbildningsministern i partiledardebatten i veckan. Han har förtjänstfullt verkat för en förändring.
Majoriteten i Kristianstad prioriterar hellre goda relationer med Socialdemokraterna.

Haninge kommun vill bli bästa skolkommun i landet. Där arbetar politiker och förvaltning aktivt med skolplanen, låter den vara underlag i återkommande diskussioner. I den plan som togs fram strax före jul slås det fast att alla elever ska klara kunskapsmålen.
Detta är en helt annan inställning än den som skolpolitikerna i Kristianstad ger uttryck för i sin långsiktiga skolplan 2012–2018, antagen ungefär samtidigt.
Varför är det så?
Av de ryggmärgsreflexer som har kommit från Barn- och utbildningsnämndens 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) förstår man att den avgörande skillnaden är att Kristianstadspolitikerna inte vill vara orealistiska.
• Har ni inte tänkt i samma banor, frågade jag Alexandra Anstrell (M), ordförande för Grund- och förskolenämnden i Haninge.
”Vi har definitivt diskuterat också det. Men vi har funnit att det inte finns något alternativ. Med lägre mål än 100 procent måste man fråga sig vilka det är vi ska välja bort. Vem ska vi inte ge kunskap till 100 procent?”
• Finns det då inte risk för att personalen slår bakut när ni sätter mål som inte kan nås? Det finns ju alltid någon nyanländ invandrare som inte har en chans att klara alla krav före examensdags.
”Lärare, föräldrar och elever har tillsammans med oss politiker varit överens om att vi inte kan ställa lägre krav. Den som anser att 100 procent inte är realistiskt undergräver sin egen verksamhet. Man måste tro på att man faktiskt kan ge alla vad som krävs. Det är också vårt uppdrag enligt svensk lag.”
• Så det handlar om elevernas rätt?
”Skolan ansvarar för att eleverna når kunskapsmålen”, säger Alexandra Anstrell. ”Vi tror att om eleven inte når målen måste vi ändra på våra arbetssätt, eftersom vi har uppdraget att eleven ska nå uppsatta kunskapsmål, ingen annan. Ett sådant synsätt leder till ett ständigt sökande efter nya sätt att ordna verksamheten och miljön i skolan så att den passar alla elever.”
Att alla kan, är alltså ett förhållningssätt mer än en utfallsprognos.

Översätt kompromisslösheten i Haninge – eller i Upplands-Väsby för den delen, där man arbetar mot samma mål med särskilda kunskapskontroller – till den lågmälda ryggradslöshet som präglar skolplanen i Kristianstad: 80 procent ska klara målen i grundskolan 2014, 85 procent ska göra det 2016, men inte ens 2018 önskar majoriteten och Socialdemokraterna nå högre än 90 procent. Eller snarare: de ställer inte högre krav på Kristianstadsskolorna.
Man kan, som Anstrell, fråga sig om det ens är lagligt för kommunen att ställa lägre krav än de som slås fast i skollag och läroplan.
I Svenska Dagbladet (3/1) talar Lärarförbundets ordförande Maj-Lis Sirén klarspråk: ”Varje elev som misslyckas med att nå målen är ett misslyckande för samhället. Och det är ett brott mot skollagen.”
I Malmö är för lågt ställda krav på skolorna en del som oppositionsrådet där, Anja Sonesson (M), lyfte fram i veckan som förklaring till de djupa klyftor som delar den våldsdrabbade staden.
Att ställa lägre krav innebär dessutom att man lokalt motarbetar den stora skolpolitiska förändring som Alliansregeringen har gått i täten för.
Hur hållbart är det, politiskt?

Den stora skillnaden mellan att ställa kravet 100 procent eller att vara anpasslig, är hur man ser på sitt eget uppdrag. Skolpolitikerna i Kristianstad agerar tjänstemän, inte uppdragsgivare. När de lägger sina krav på en nivå de tror är realistisk så värnar de systemet före elevernas rättigheter, rätten till utbildning.
Det är inte liberal politik.
När skolplanen sedan ska marknadsföras så väljer förvaltningen att lägga motsvarande en årstjänst (319 029 bara för produktion, tryck och distribution) på att låta alla hushåll i kommunen få ett flashigt särtryck. Kommunens informationstidning ratas för att man vill synas mer.
Den prioriteringen kan ifrågasättas. Temanummer i tidningen Kristianstad är inte att förakta, den finns ju till just för att informera om kommunala angelägenheter.
Frågan är också vad de fyra partier som inte har skrivit under skolplanen tycker om att majoriteten marknadsförs med medel som hade kunnat hjälpa åtminstone något ytterligare barn att klara kunskapskraven.

Skolplanen är ett viktigt redskap. Så viktigt att majoriteten bör riva upp den de har antagit. Och skriva om den i enlighet med lagen.

Jag har kritiserat Kristianstads skolplan 2012–2018 för att vara håglös. Majoriteten tillsammans med Socialdemokraterna har satt upp mål som är lägre än vad riksdag och regering har slagit fast. I stället för att alla elever ska klara godkänt i alla ämnen nu, har man valt en segdragen trappa: 2014 ska 80 procent i grundskolan klara alla ämnen, 2016 ska de vara 85 procent och 2018 ska 90 procent av eleverna klara allt.
Att de lokala målen är lägre försvarar Jonas Fasth (FP), förste vice ordförande i barn- och utbildningsnämnden, med att allt annat är orealistiskt. Det handlar alltså inte om att sända en signal om vad politikerna vill, utan om att anpassa sin vilja efter vad man tror att skolan klarar av. Ett tänkande som är främmande i de skolkommuner i landet som satsar på att bli bäst.

Häromdagen (31/12) fick jag tillsammans med den ende oppositionspolitikern i frågan, Christina Borglund (KD), en öppen inbjudan för att träffa Fasth och berätta för honom om hur 100 procent ska klara allt. Om jag inte kan det är jag både oseriös och inkompetent, skrev han raljerande. Det handlar alltså inte om ideologiska visioner, utan om tjänstemannatänk. Fasth & co vill hålla sig väl med professionen, hellre än att ställa de krav som riksdagen, föräldrarna och framsynta kommuner gör.
Mitt svar per e-post till Fasth är:

”Ett möte är en utmärkt idé. Men inte om verksamhetsutveckling. Frågan handlar om politisk ideologi. ‘Not one child should be left behind‘, som det heter i USA. Vilka krav ska politikerna ställa på utbildningsanordnarna? Detta är en helt annan sak än vad som är realistiskt eller troligt. Det handlar om vad som är rimligt; vad föräldrarna har rätt att förvänta sig; vad riksdag och regering kräver; vilka signaler politikerna sänder. Hur förs denna fråga vidare?
Låt mig föreslå en politisk debatt. Jag modererar gärna, om ni vill debattera.”

Både Borglund och Fasth har svarat positivt, även om Fasth är tveksam:
”Jag tror att debatt som verktyg är mindre lämpligt då det tenderar att segmentera åsikter istället för att öka förståelsen och tillsammans utveckla en än mer kvalitativ bild av verkligheten”, skriver han.

Det tror inte jag. Det är att underkänna demokratin – och jag blir mörkrädd när jag hör sådana ord från folkstyrets djup. Debatten är avgörande för förståelse och delaktighet. För engagemang.

Återkommer när debattplats och -tid är spikad.

Barn- och utbildningsnämndens ordförande Fredrik Axelsson (M) förblir tyst i frågan om Kristianstads kommuns skolplan 2012–2018. Kanske beror det på att 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) har kastat sig in i debatten. Oavsett vad får Fasths replik (17/12) tolkas som majoritetens.
Dessvärre rymmer repliken en märklig jämförelse mellan nollvisionen i trafiken och riksdagens krav att alla elever ska klara minst godkänt i alla ämnen. ”Enda sättet att nå målet skulle förmodligen vara att stänga av alla vägar, eller förbjuda alla fordon.”
Översätt detta till vad det handlar om här: Fasth och majoriteten anser att alla elever omöjligen kan klara kunskapsmålen.
Som hållning betraktat är det närmast oansvarigt. Ska det inte finnas en nollvision mot mobbning heller?
Elever, föräldrar och väljare i kommunen förväntar sig nog mer. Inte minst eftersom skolpolitikerna på andra håll inte är lika håglösa som de i Kristianstad.
I Haninge är målet, just det, att alla elever ska klara kunskapsmålen. Så är det också i Köping, Södertälje och i Jämtlands gymnasieförbund, till exempel.
Sveriges Kommuner och Landsting har i rapporten Framgångsrika skolkommuner konstaterat att just höga förväntningar på skolans resultat, oavsett förutsättningar, är utvecklande. Det är en av åtta framgångsfaktorer.
I själva verket är dock framtagandet av en långsiktig skolplan överkurs. Från den 1 juli 2011 finns det inte längre något sådant krav. Tanken är att skollagen ska vara styrande.
Frågan är då varför Kristianstad ändå väljer att ta fram en plan och varför man i denna sätter lägre mål än vad regering och riksdag har gjort. Är det tvunget att aktivt arbeta för att hålla tillbaka lärarna?
Defensivt är bara förnamnet.
Så får vi inte Sveriges bästa skola. Men det kanske inte heller eftersträvas av skolpolitikerna. De tycker nog att det är lika orealistiskt som att ingen ska dö i trafiken.