En debatt räcker. Efter mötet mellan riksdagens åtta partiledare i SVT:s Agenda på söndagskvällen står det helt klart varför Stefan Löfven (S) har varit så besvärande tystlåten sedan han tog över partiet efter Håkan Juholt. Han har inte så mycket att säga.
Därför blev det mycket ludd, med upprepningar och utsvävningar. Det ska göras ”satsningar” som är ”offensiva” och ”effektiva”.
Hans beskrivning av tillståndet i Sverige är verklighetsfrämmande. Han tar ingen hänsyn till världsekonomins inverkan – och drog till och med Göran Perssons gamla harang om att S fick röja upp efter den borgerliga regeringen 1991–1994. Den var felaktig då, fungerade inte för att fästa epitetet ”ekonomiskt oansvariga” på allianspartierna 2006 och känns 2012 lika omöjlig som en S-ledare i jakt på regeringsunderlag.
Hur Löfven ska kunna samsas med en aggressiv Jonas Sjöstedt (V) och en vag Gustav Fridolin (MP) är obegripligt. Frågor som kärnkraften och vinster i välfärden gräver djupa klyftor mellan S, V och MP.
Här tål att påpekas att i kampen om att framstå som mesta miljöparti framstod Annie Lööf som mer påläst än Fridolin, hon hade klart bättre koll på fakta. Sverige har 47 procent förnybar energi, jämfört med EU-snittet på 11 procent, sa hon bland annat när Fridolin klagade på den svaga svenska klimatpolitiken. Sverige har i dag sex gånger så mycket vindel som för fem år sedan.
Allianspartiledarnas insatser måste ses i ljuset av hur oppositionen agerar. Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och Lööf är då ett under av enighet. Visst finns det sprickor. FP vill förstatliga skolan, och FP och KD vill ha ett demokratikriterie för vapenexport, men i avgörande välfärdsfrågor, i värnandet av de statliga finanserna och i energipolitiken står de enade. Det är tryggare.
Jimmie Åkesson (SD) var så gott som hela tiden off-side.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

På internet odlar Sverigedemokraterna sin roll som martyrer och sanningssägare. Tydligast sker detta genom den främlingsfientliga propagandasajten Avpixlat, som är uppföljaren till Politiskt Inkorrekt. Trist nog med i stort sett samma layout – och talande nog med lika fegt anonyma skribenter.
Kopplingen till SD är solklar.
Riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) lånar ut både sitt namn och sitt bankgiro för att samla in pengar så att sajten ska kunna sprida sitt gift.
Sajten länkar till såväl SD som en rad partiet närstående sajter och tar öppet ställning för SD.
Föga förvånande har partitoppar som Jimmie Åkesson, Erik Almqvist och Richard Jomshof uttalat sitt gillande av denna ”objektiva nyhetsförmedlare”.

Riktigt så är det inte, vilket helgens händelse visar. I lördags publicerade Avpixlat en artikel om årets Salemmarsch. På söndagen plockades den bort. Förklaringen var att sajten inte stödjer nazister.
Ridå!
Avpixlat, som säger sig visa den oretuscherade bilden, är varken objektiv eller förmedlare av sanna och relevanta nyheter. Allt är vinklat för att passa in i det egna budskapet, SD:s budskap. Och plötsligt passade det sig inte att berätta om grannrasisterna.
Är det möjligen så att SD räds konkurrenter nu när partiet har tonat ned sin egen nationalism? Att man inte vill förlora ytterkantsväljarna när man har tagit på sig den socialkonservativa kostymen?

I Dagens Nyheter granskas extremhögern. I går (5/12) noterades att ingen ledande SD-riksdagsledamot velat uttala sig om det pressetiska systemet eller ordningen med ansvariga utgivare.
Det förvånar inte. Att hålla anonyma näthatare bakom ryggen är ett strategiskt val för SD. I sin hetsjakt på röster stödjer man därmed både brott mot pressetiken och upphovsrätten. Då är det klart att ord som ansvar måste kännas mycket främmande.

Argumentet dyker fortfarande upp: Stoppa invandringen, annars händer samma sak med svenskarna som med indianerna i Nordamerika.
En sak är säker: omsorgen om indianerna handlar inte om att skydda alla urbefolkningar.
I Norrland räknas samerna som urbefolkning. Ändå är samernas rätt att vara och verka på samma villkor som andra inte självklar för alla. Ekot rapporterade på torsdagen om ökande diskriminering. Samer har svårare att få jobb. Kåtor har bränts ned och byggnader förstörts. Många samer vågar inte längre röra sig ute på kvällarna med sin traditionella dräkt och de hatiska inläggen på internet har ökat.
Samma intolerans där som här.
Skåne utmålas ofta som Sveriges mest rasistiska landsände, påvisat av stödet för Sverigedemokraterna. Den diskussionen är svår att föra. Den enes fördomar gör inte den andres till sanning. Bilden är mer komplex än så. Värre då att 10 procent av de skånska ungdomarna är extremt intoleranta. Ett antal som överstiger nivåerna i övriga Sverige, och som enligt regionens styrande femklöver utgör ett hot mot utvecklingen i Skåne. (Budget 2012, s 6)
Men värt att notera är att SD, med säte i Skåne, säger sig värna samerna. De har, enligt partiprogramskribenten Mattias Karlsson i den samiska ungdomstidningen Nuorat (2/2011), ”obestridlig rätt att bevara och utveckla sin identitet och kultur”. Detta är dock ingen följd av att SD nu har nedprioriterat sin nationalism. ”Ett par, tre grupper som utvecklas i samma område blir inte några större problem.” Särkultur uppmuntras alltså.
Det finns ett annat uttryck för sådana parallellsamhällen: apartheid.

Samerna vill nog lika lite som Nordamerikas indianer sitta i reservat.
Fobier och negativa föreställningar om andra motarbetas bäst genom möten.
Både i norr och i söder.

Vem saknade Håkan Juholt (S) i partiledardebatten i SVT:s Agenda? Ja, åtminstone inte debatten i sig. Än mindre led den av att också Lars Ohly (V) hade så dåligt självförtroende att han valde att utebli.
Nej, debatten – som kretsade kring ekonomin, ungdomsarbetslösheten, klimatet och integrationsfrågorna – var både tydlig och dynamisk.
Åsa Romson (MP) framstod som en påläst och duktig debattör. Hon tog mycket plats. Ibland låg hon relativt nära den linje som de rödgröna gick till val på. Ibland talade hon med en mer självständig grön röst. Det var också uppenbart att hon inte på något sätt har, eller skulle kunna misstänkas för att ha, någon som helst koppling till Jimmie Åkesson (SD) bara för att de två stod på samma sida i studion. Tvärtom var det Åkesson som på egen hand skilde ut sig.
Regeringspartierna gjorde tillsammans ett stabilt intryck. Göran Hägglund (KD) var piggare än vad man skulle kunna tro, med tanke på maktkampen i det egna partiet. Jan Björklund (FP) behövde inte förta sig, medan nykomligen Annie Lööf (C) dessvärre emellanåt fastnade i gamla klyschor. Bäst var hon då hon markerade avstånd från SD.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var mest spetsig av de sex. ”Du tänker för nationalistiskt, Åsa Romson”, sa han när hon argumenterade mot klimatsatsningar utanför landets gränser. Resurserna är inte oändliga, och om en minskning av klimatpåverkan är det viktiga så bör det finns en stor acceptans för att satsa både på internationella och nationella åtgärder.
Han markerades också skickligt och tydligt avstånd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas invandringspolitik. ”Den enda här i kväll som har låtit som en sosse är Jimmie Åkesson”, sa Reinfeldt när han kritiserade SD:s bidragslinje.
Just så.
Medan Juholt var upptagen av annat hade Åkesson tagit hyra som jourhavande bidragspolitiker.
De röda har en egenartad syn på politiken. Att de gör placeringsfrågor viktigare än det politiska samtalets innehåll är svårförståeligt.
Efter Agendadebatten har de – om möjligt – gjort sig ännu mindre relevanta i den inrikespolitiska vardagsdebatten.

Telefonen gick varm i går. ”Jag är inte rasist, men …” Upprördheten över min kommentar av Sverigedemokraternas skuggbudget visste inga gränser.
Jag tänker inte återge vad jag kallades, men kul var det inte. Inte särskilt konstruktivt heller. Och om jag får säga det själv: helt missriktat.
Jag går inte i någons ledband. Jag har ingen personlig aggression mot något parti. Jag är inte del i en konspiration.
Mest frustrerad är jag nog ändå över att så många svängde sig med ”fakta” om ditten och datten, vilken jag inte alltid hade koll på – och ingen möjlighet att omedelbart kontrollera. När jag ifrågasatte återkom argumenten om min person: ”Nej, men du kanske inte är så gammal ..?” var väl ett av de lindrigare uttrycken. Argument i sak ersattes, precis som i de anonyma nätkommentarerna, av argument mot person.
”Massinvandringen” har gjort Sverige bankrutt, sades det. Någon jämförde, som så ofta, med Danmark och hävdade att den svenska statskulden är enorm i jämförelse. Påstod att Danmark inte har någon, medan Sverige går mot undergången. Jag sa emot, medveten om alliansregeringens konsekventa återbetalningar, även om jag just då inte visste hur den danska regeringen har agerat.
Men fakta går att kontrollera. Den senaste internationella statistiken är en jämförelse från 2010.
Sverige: 39,8 procent av BNP.
Danmark: 43,6.
Till detta kan läggas att Sverige inte hade något budgetunderskott 2010: 0,0 procent av BNP.
Danmark: -2,7.
Vem som ringde?
Ingen aning.
SD-vurmarna gillar anonymitet lika mycket som SD:arna. Eller om det nu är samma personer.

Sverigedemokraterna har också gjort en skuggbudget. Minskad invandring ska locka välfärden åter, hävdar de. Som vanligt.
Och så räknar SD som partiet brukar: bortser från vad invandringen bidrar med, ställer grupp mot grupp och menar att ekonomin är statisk.
Allt är gammal skåpmat. Torkade rester som tilltalar frustrerade och främlingsrädda.
Det är i detta sken man ska se den särskilda satsning på ”kulturarvsbefrämjande åtgärder” som SD-budgeten rymmer.
För SD är kulturarvet inte folkdräkt och hambo. I stället förmedlas det av skolan. Därför vill man att skolan ska betona både ”kärnfamiljens betydelse” och ”den kristna etiken”. Och så ska det finnas en klassmorfar i varje klass.
Det är en konstig syn på kulturarv. Strutsartad: ”Nej, svenskar är inte bögar.”
I etiska frågor går det knappast att särskilja kristendomen från någon annan religion. Vad som behövs är att etiken frigörs från religionens tvångströja, som Birgitta Forsman skriver i den nyutkomna boken Gudlös etik (Fri tanke), inte att den binds fast vid en av dem. Sverige är av tradition ett sekulärt land.
Skolan ska ha en stark koppling till det omgivande samhället. Tanken på en klassmorfar eller klassmormor ligger i linje med detta – och har också genomförts på många håll. Men på vilket sätt en klassmorfar stärker ”kulturarvet” är svårt att förstå. Det handlar snarare om förståelse för dagens samhälle. Kriteriet på en SD-klassmorfar kan rimligen inte vara att han måste ogilla invandring.
Det svenska kulturarvet känner ingen åsiktsregistrering. Inte heller någon kulturnationalism.

Hur mycket får medmänsklighet kosta?
Nej, den frågan ställer inte Sverigedemokraterna i samband med att de nu har sammanställt siffror för invandringens kostnader. För SD handlar invandrings- och flyktingmottagande nämligen inte om människor utan om siffror.
Det blir lättast så.
Svart och vitt.
För att kunna pumpa upp sin skuggbudget med så många populistiska löften som möjligt har SD behov av att ta pengar någonstans ifrån – och varifrån vet vi ju alla: 15,3 miljarder kronor redan 2012, når nivån 36,8 miljarder kronor 2014, om Sverige bara minskar invandringen med 90 procent.
Beräkningen kan givetvis ifrågasättas av flera skäl, men – tråkigt nog för SD – redan på den grunden att partiet säger sig värna asylrätten. ”Riktiga flyktingar” ska tas emot. Så vitt känt är rymmer inte flyktingbedömningen några ekonomiska kriterier. Det finns inget tak för hur många som får beviljas tillstånd. Om världens alla 16,3 miljoner flyktingar knackar på dörren har vi i teorin en skyldighet att ta emot dem. Alla.

En mer realistisk invändning är att Sverigedemokraterna har varit just så enögda i sina beräkningar som de är i sin politik.
Nyanlända har mycket svårt att komma in i samhället. Det tar i genomsnitt sju år för dem att etablera sig på arbetsmarknaden. När SD då väljer att kartlägga invandrares belastning av välfärdssystemen med tyngdpunkt på de sju första åren är det inget annat än ohederligt. En lek med siffror där man medvetet väljer bort framtida välfärdsvinster.

Det finns fler som har räknat på invandringen och de offentliga finanserna.
Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö, har i en rapport till Expertgruppen för studier i ekonomisk politik (2009:3) konstaterat att invandringens effekter på de offentliga finanserna är små. Hans slutsats är därför att det inte finns några starka statsfinansiella skäl för eller emot invandring. Det finns i stället andra orsaker för en generös invandringspolitik.
I fråga om SD:s siffror finner Ekberg dem märkliga. Han misstänker – så klart – att partiet har underskattat vad samhället tjänar på invandring. ”De säger att om tusen invandrare får jobb, så förlorar 700 svenskar sina. Det låter väldigt konstigt”, säger han.
Förklaringen är att SD har en statisk syn på ekonomi.
Det blir lättast så.
Svart och vitt.
Vi vet att invandrare inte enbart kostar. Invandrare bidrar också. De är yngre och många är färdigutbildade redan när de kommer. De fyller luckor i välfärden och stimulerar handelsutbytet. Fler människor ökar den ekonomiska aktiviteten. Något som bland annat EU-kommissionen har konstaterat med anledning av Östutvidgningen: den ekonomiska tillväxten gynnas av invandring.

Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman Per Bolund uttryckte det väl i budgetdebatten i förra veckan:
Nämn något EU-land som har SD:s invandringspolitik och samtidigt bättre statsfinanser än Sverige.
Just så. Det går inte. Johnny Skalin (SD) kunde inte. Finns heller inte på kartan.
Avgörande för Sverige är att så många som möjligt bidrar till samhällsutvecklingen. Arbete ger välfärd. Åt alla. Då finns det skäl att underlätta även invandrares inträde på arbetsmarknaden.

För SD är livsluften främlingskap. Man ställer grupp mot grupp och vädjar till djupt rotade känslor. ”Vi och dom”-tänkande.
Med en motsvarande beräkning som den SD har gjort kring invandrare skulle man kunna kräva ättestupan åter: Hur mycket kostar inte våra äldre under sina sista sju levnadsår! Tänk vad man kan spara.
Älskar, älskar inte.

Näthatet odlat av sajter som Politiskt inkorrekt, i praktiken en underavdelning till Sverigedemokraterna, måste hanteras. Den juridiska skuggvärld de anonyma propagandisterna rör sig i belyses väl i en artikel i Sydsvenskan i dag.
Hur man ska gå vidare är svårt. Yttrandefriheten måste värnas lika mycket som yttrandefrihetens gränser. Men det är definitivt inte rimligt att lagen kan rundas på det sätt som PI gör.
Att inte ta avstånd från detta utan i stället både uppmuntra och möjliggöra fortsatt kriminalitet och agerande bortom lagens anda borde i normalfallet undergräva varje partis trovärdighet. För de som har någon sådan.

Det var med stor glädje jag i dag kunde höra att också P1:s medieprogram Medierna nu gjort en sak av kopplingen mellan Sverigedemokraterna och den anonyma propagandabloggen Politiskt inkorrekt, så som jag gjorde här.
Att det förekommer hat- och hetsbrott på PI är ingen nyhet, även om det alltid är tacksamt att få en experts uttalande och bedömning.
Att SD närmast stoltserar med kopplingen till PI har jag också tidigare belyst, här.
Att Chang Frick, som sitter i fullmäktige i Kristianstad, togs upp som exempel på att PI är SD:s redskap för att påverka opinionen var naturligtvis bra. Medierna nämnde dock inte att Frick har arbetet för PI även efter valet, vilket jag kommenterade här.
För alla trogna läsare av PI är kopplingen till SD uppenbar, det finns länkar och ständiga hänvisningar till partiet, utöver då att riksdagsledamot Kent Ekeroth (SD) fixar finansieringen. PI finns helt enkelt till för att öka SD:s stöd, inte för att slåss för yttrandefriheten – i så fall hade den fega redaktionen nämligen trätt fram. Tagit ansvar för sina publiceringar. Och visat sitt oberoende till SD.
Nu fortsätter PI:s oansvar i stället. Anonymiteten används som vore den en slags mental burqa att gömma sig bakom.