Pär Nuder (S) har gjort ”precis enligt regelverket”. Den tidigare finansministern, som inte ville hamna på riksdagens gubbhylla med Bosse Ringholm, lämnade politiken och öppnade eget 2009. Sedan dess har han vid sidan om sina styrelseuppdrag och konsultarbeten plockat ut 296 000 kronor i statsrådspension. De egna bolagen drog 2011 in 14,1 miljoner kronor, skriver Expressen/Kvp.
Nuder är i gott sällskap. Den tidigare kollegan Lena Sommestad tog ett sabbatsår från tjänsten som professor och levde på sin pension bara för att ”få tid att landa”.
De kan, de får och de gör.
Du betalar.

En debatt räcker. Efter mötet mellan riksdagens åtta partiledare i SVT:s Agenda på söndagskvällen står det helt klart varför Stefan Löfven (S) har varit så besvärande tystlåten sedan han tog över partiet efter Håkan Juholt. Han har inte så mycket att säga.
Därför blev det mycket ludd, med upprepningar och utsvävningar. Det ska göras ”satsningar” som är ”offensiva” och ”effektiva”.
Hans beskrivning av tillståndet i Sverige är verklighetsfrämmande. Han tar ingen hänsyn till världsekonomins inverkan – och drog till och med Göran Perssons gamla harang om att S fick röja upp efter den borgerliga regeringen 1991–1994. Den var felaktig då, fungerade inte för att fästa epitetet ”ekonomiskt oansvariga” på allianspartierna 2006 och känns 2012 lika omöjlig som en S-ledare i jakt på regeringsunderlag.
Hur Löfven ska kunna samsas med en aggressiv Jonas Sjöstedt (V) och en vag Gustav Fridolin (MP) är obegripligt. Frågor som kärnkraften och vinster i välfärden gräver djupa klyftor mellan S, V och MP.
Här tål att påpekas att i kampen om att framstå som mesta miljöparti framstod Annie Lööf som mer påläst än Fridolin, hon hade klart bättre koll på fakta. Sverige har 47 procent förnybar energi, jämfört med EU-snittet på 11 procent, sa hon bland annat när Fridolin klagade på den svaga svenska klimatpolitiken. Sverige har i dag sex gånger så mycket vindel som för fem år sedan.
Allianspartiledarnas insatser måste ses i ljuset av hur oppositionen agerar. Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och Lööf är då ett under av enighet. Visst finns det sprickor. FP vill förstatliga skolan, och FP och KD vill ha ett demokratikriterie för vapenexport, men i avgörande välfärdsfrågor, i värnandet av de statliga finanserna och i energipolitiken står de enade. Det är tryggare.
Jimmie Åkesson (SD) var så gott som hela tiden off-side.

De kom från Osby, de kom från Kristianstad. Folk från när och fjärran hade dragits till Socialdemokraternas förstamajfirande i Sölvesborg. Dragplåstret var före detta partiordföranden Håkan Juholt. De flesta fick nog vad de hade förväntat sig: 20 minuters osaklig konfrontationsretorik. Bara entrén överraskade. ”Digedigedige dingdingding, här glider kingen in”, ljöd det över Stortorget i Sean Banans tjatiga melodifestivalsång.

Juholt var också satt på repeat. Det var gammal skåpmat och återanvända slagord om ”social demokrati” och ”barnfattigdom”. Ändå undrar man om det finns någon plan för hur talartalangen Juholt ska användas i Partiet. Mötet i Sölvesborg avslutades med medlemsvärvning. Säga vad man vill, men Juholt vet hur man eldar de egna. Han ”regerar” i talarstolen.
Synd möjligen att Juholt fortsatte där han avbröts i januari.

Att barnfattigdom diskuteras i Sverige, sägs vara Juholts bestående bidrag till den offentliga debatten. Själv biter han sig fast vid temat, men på ett ojuste sätt. ”Barnfattigdomen ökar dramatiskt”, påstår han, trots att den i absoluta tal har minskat. Antalet barn som lever i ekonomiskt utsatta miljöer har halverats sedan mitten av 1990-talet.
20 000 barn ser inte vad läraren skriver på tavlan, de har inte råd med glasögon, hävdade Juholt också – och antydde att det är den kalla och ondskefulla regeringens fel, den som vill sprida rädsla och oro bland medborgarna.
Juholt verkar fortfarande inte vara insatt i grunderna för försörjningsstöd. Han tycks heller inte veta att det är landstingen som beslutar om bidrag för glasögon till barn. Det är inget fel på lagen, det är möjligen fel på tillämpningen. Till exempel i det röda kungadömet Blekinge.

Tidigare finansminister Kjell-Olof Feldt (S) är i dag en av socialdemokratins ”kärleksfulla kritiker”. Han tillhör den skara som efter karriären säger sin mening och som Mona Sahlin anslöt sig till så snart hon meddelat sin avgång från partiledarposten 2010. På sitt sätt är det berömvärt, även om man kan tycka att det är bättre att tala tydligt redan som aktiv.
Partipiskan, grupptrycket, toppstyrningen av ”knapptryckarkompaniet” förklarar fenomenet, men gör det inte mindre sorgligt. Är det några människor som ska vara utrustade med en rejäl dos civilkurage så är det våra förtroendevalda.
Debatt är inte farligt, inte ens en debatt som avslöjar att alla i partiet inte tycker likadant. Det är snarare motsatsen – den politbyråfärgade, polerade ytan – som borde väcka misstro. Den som förkväver det fria ordet i jakten på makten.

Feldt var med på extrakongressen på Stockholm Waterfront för ett år sedan, då Håkan Juholt valdes till partiledare. Jag satt ganska många rader bakom honom, men tänkte i mitt stilla sinne att han inte verkade fullt lika uppsluppen som Göran Persson, trots den amerikaniserade föreställningen med mustascher på skyltar och en Juholt som på scen var inramad av entusiastiska, leende och ivrigt applåderande partivänner.
Det var han inte, Feldt. I den stunden släppte han skylten med mustaschen på golvet, skriver han i förordet till sin nyutkomna bok En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris (Albert Bonniers). Sorgset betraktade han spektaklet, långt innan de flesta av oss andra förstod att det var ett spektakel. I den stunden bestämde han sig för att hjälpa sitt kära parti tillbaka till kärnan.
Juholt började redan i sitt installationstal att lova runt, det var bättre pensioner och avskaffad barnfattigdom: Nej till borgerligt elände, ja till allt som är bra. Trots att han – precis som alla partiledare gör – försökte koppla sig själv till traditionen slog han till tonerna av Johnny Cash och med löftet ”I won’t back down” in på just den väg som partigurun Tage Erlander så ofta varnade för. Politikernas löften om att allt ska bli bättre gör inte människorna mer nöjda, i stället höjer de rösten och kräver mer, ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Då fungerar det bättre – åtminstone kortsiktigt – att vara lika norrländskt tystlåten som Stefan Löfven. Han har till exempel inte sagt ”social demokrati” en enda gång.

Just Löfven hanteras sparsamt. Men så vill Feldt med sin genomgång av partiets historia, samtid och framtid mer visa på hur S en gång vann förtroende, och hur S kan vinna tillbaka det. Han tar till exempel avstånd från synen på välfärdens aktörer: ”Vad man än vill säga om Socialdemokraternas hantering av frågan om vinster i välfärden så utstrålar den inte kompetens. (…) Det bästa partiledningen kan göra i det här läget vore att sluta prata om den här saken och i stället sätta sig ner och tänka.”
Den frågan har också Löfven vacklat i. Det var vinster i välfärden som enligt Sydsvenskan gjorde förra helgens årsmöte i Skånedistriktet mindre trivsamt.
Kampen mellan vänster och höger i partiet är alltså långtifrån slut. Med Löfven har den snarare väckts till liv igen.
Framtiden då? ”Vi måste börja med att skaffa oss en egen politik. Det är rätt tomt i lådan nu.” Skattepolitiken har i sex år varit ett förvirrat kaos. Energipolitiken pockar på en uppgörelse om kärnkraften inom S, tycker Feldt.

När något är ”fältmässigt” är det enligt militärt språkbruk anpassat efter verklighetens tuffa krav på fältet, utanför teorisalen. Det är en ordlek som träffar. Det finns anledning för S att ta Feldts kärleksfulla kritik på rätt sätt: politiken ska fungera.
Eller som han själv formulerar det: ”Nu befinner partiet sig i opposition och har egentligen bara ordet i sin makt. Desto viktigare då att orden är trovärdiga.”

”Det hjälper inte att han säger att han inte är antisemit. Han har gjort det besvärligt för sig själv.”
Kristianstads oppositionsråd Heléne Fritzon, tillika ordförande för Socialdemokraterna i Skåne och medlem av partiets innersta krets, har svängt 180 grader. I förra veckan lät det annorlunda. Då tog Fritzon som vanligt Reepalu bakom ryggen och ursäktade honom med att han ibland var ”väl frispråkig”. En glad gamäng som visserligen vill införa ett andra klassens medborgarskap, men som går hem i stugorna, verkade det.
I Dagens Nyheter, som citatet ovan kommer från, börjar hon nu distansera sig.
S-ledaren Stefan Löfven är, som vanligt, tyst. Håller hårt på den framgångsrika Löfven-metoden. Då är det bra att Fritzon griper in. Men varför först nu?

LO har inte bara fackliga ambitioner. Samverkan med Socialdemokraterna gör LO till ett förutsägbart stödben åt en politisk rörelse som sätter utjämning och fördelning framför skapande.
På onsdagen publicerade LO sin elfte rapport om ”maktelitens” förmåner med budskapet att inkomstspridningen ökar.

Visst sticker det i ögonen att 50 näringslivstoppar på ett år – och före skatt – tjänar lika mycket som en industriarbetare gör under hela sitt arbetsliv, men frågan är om det är ett mål för politiken att minska just den skillnaden. Mer relevant är väl möjligen att den demokratiska eliten – bland andra statsministern, ärkebiskopen och LO:s ordförande – i snitt tjänar 150 000 kronor i månaden mot näringslivstopparnas 1 150  000 kronor.
Huvudfrågan torde dock vara om löneskillnader i allmänhet är skadliga för demokratin? Innebär stor inkomstspridning att vi får ett sämre samhälle än om inkomstspridningen ligger nära noll?
Nej, varken det ena eller det andra. Avgörande är i stället öppenhet och oberoende granskning. Det ska inte finnas några hemliga förmåner eller förmånsgivare som i lönndom kan påverka folkstyret.
Och skillnaden i lön inom det privata näringslivet mellan toppchefer och anställda borde inte vara så svårt att förändra om nu aktieägarna verkligen vill. Det är deras bolag, deras pengar, deras beslut.

I ett filosofiskt perspektiv kan man definitivt resonera om vad som är en rättvis lön, eller en rättvis beskattning. Men det är mycket svårare än att moralisera kring en liten superelits skyhöga löner, och inte heller något som LO ens försöker sig på.
Den relevanta inkomstspridningen i Sverige, den mellan de som studerar, investerar och tar risker och de som inte gör det, är för liten. Detta minskar visserligen den relativa fattigdomen, men allt åt alla innebär att den enskildes initiativkraft motarbetas och att alla i förlängningen får det sämre.
Det är viktigare att bekämpa fattigdom än överflöd.

Jonas Sjöstedt (V) mätte på tisdagen ut avstånd mot Stefan Löfven (S). ”Vi tänker inte fortsätta att agera stödhjul åt Socialdemokraterna”, sa han till tidningen Riksdag & Departement. Han kräver bland annat avveckling av kärnkraften.
Löfven har som bekant slipat av sin tidigare självklara Metallordförande-kärnkraft-är-nödvändigt-för-svensk-industri-linje till en S-ordförande-avveckla-om-det-går-variant. Trots steget från ”JA!” till ”jaha …” är det tydligt att Löfven står ljusår från Sjöstedt i energipolitiken.

Att avveckla 45 procent av Sveriges energiförsörjning låter sig inte göras i en liten vänstersväng.
För välfärdens och klimatets skull ligger det närmare till hands att utveckla kärnkraften i stället för att avveckla den. Den fjärde generationens kärnkraftsteknik är betydligt mycket säkrare än den tredje som nu byggs i bland annat Finland, påtalar Johan Hallén och Janne Wallenius på DN-debatt (14/2). Bland annat eftersom vattenkylningen ersätts med någon bättre metod, som natrium- eller blykylda reaktorer. Det radioaktiva avfallet minskar till en hundradel av dagens, precis som förvaringstiden av det – samtidigt som ny uran inte behöver brytas på 5000 år.
Vad Sverige ska göra är att aktivt vidra till denna utveckling, inte backa tillbaka in i Vänsterpartiets K-märkta grottor.

Vem tar vem? Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) favoritfråga till Mona Sahlin (S) innan det rödgröna samarbetet framtvingades 2008 är mer aktuell än någonsin.
Ett konstaterande kan göras: Det finns en liten, klarröd samling som blir alltmer isolerad längst ut till vänster.

Håkan Juholts historiska och omedelbara avgång från posten som ordförande för Socialdemokraterna ger upphov till några omedelbara reflexioner. Och då inte enbart därför att situationen jämförs med hur det var efter mordet på Olof Palme. Den jämförelsen är absurd, och dessvärre förmildrande. Politiskt befinner sig S i ett mycket mer besvärligt läge 2012 än 1986.

Attackerna på medierna

Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider och andra i den socialdemokratiska partipressen fortsätter märkligt nog att ursäkta S-krisen med att det är en planerad häxjakt, stalking.
Detta är inte bara oriktigt utan också skadligt. Mediernas oberoende är legio, om man bortser från just D-D och andra S-tidningar.
Det är inte medierna som har skapat krisen. Det har S gjort på egen hand. Och det har inte varit enbart Juholts fel. Det hade varit fel att inte rapportera om alla turer och piruetter.

Förnekelsen och ordvalet

I Studio etts extrasändning under lördagseftermiddagen sa Malmös Ilmar Reepalu att det inte finns några sprickor i partiet. Europaparlamentarikern Marita Ulvskog använde ord som att allianspartierna ”ockuperar” Socialdemokraternas frågor. Hon kritiserade läckorna i Partiet och tycks längta tillbaka till den demokratiska centralismen, som innebar att partitoppens beslut var lag för gräsrötterna.
De sitter fast i 1970-talet. Tror att S fortfarande är ett statsbärande parti. Inbillar sig uppenbarligen att tiden i opposition bara är en tillfällighet.
Länstidningen Östersund (S) beskriver talande nog den interna kritiken mot Juholt och avgångskraven på fredagen som ”försök till statskupp”. Det är till att ha en alldeles särskild uppfattning om sin egen betydelse.

Framtiden

Med Juholts avgång finns nu äntligen en möjlighet för S att bli ett fungerande oppositionsparti. Oavsett vem som får överta ledningen lär det bli bra för regeringen – och väljarna. När politiken hamnar i centrum skärps inte bara sinnena utan också reformagendan. Slarvigt ifrågasatt politik har lätt för att förbli slarvig.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

Med Pappers nominering av Jan-Henrik Sandberg och Handels av Helén Pettersson är det fyra, kanske fem, som är intresserade av att ta över som LO-chef när Wanja Lundby-Wedin slutar i maj 2012. Kolosserna, IF Metall och Kommunal, har sedan länge flaggat för Karl-Petter Thorwaldsson respektive Tobias Baudin. Utöver detta är det en allmän gissning att avtalssekreterare Per Bardh också finns med i leken. Doldisar är de allihopa.
Oavsett vem av dessa som till sist sitter där med ordförandeklubban, inkvoterad i Socialdemokraternas innersta krets, så står denne inte enbart inför ett större kändisskap utan också inför ett mycket svårt uppdrag. LO:s medlemsantal krymper. Inflytandet är inte vad det en gång var. Som parhäst till S är LO:s trovärdighet naggad i kanten.
LO har, till skillnad från TCO och Saco, en politisk agenda som försvårar det fackliga arbetet och stöter bort tänkbara medlemmar, vilket är ytterst olyckligt. Det fackliga arbetet är för viktigt för att politiseras.
Till detta kommer den inre maktkamp som har blommat upp under det senaste året. Seko, Byggnads, Transport, Elektrikerna, Fastighets och Målarna har funnit varandra och sägs vilja skapa en motvikt till industrifacken, bland annat genom att stå enade bakom en gemensam kandidat till posten som LO-ordförande. Än är det oklart vem de stödjer.
Falangstrider i facket är inte nödvändigtvis till gagn för medlemmarna. Lundby-Wedin har sluppit mycket av det, men lyckats med konststycket att göra sig själv omöjlig genom insatsen i AMF:s styrelse.
Valet av ny LO-ordförande lär visa vilken av falangerna som har störst inflytande för tillfället. Samhällsekonomiskt vore det bäst om det var den som anser att det fackliga inflytandet ska användas för att främja ekonomisk tillväxt och högre välstånd.