Delar av majoriteten i Kristianstad överväger skattehöjning, om man får tro Sven Nilsson (C). Det vore inte bara ett svek mot väljarna utan också skadligt för kommunens utveckling.

Kristianstads kommun har med 20,86 kronor per hundralapp redan för högt skatteuttag, nivån är över rikssnittet och ligger i Skånetopp. Om politikerna menar allvar med att bli mer av inflyttningskommun, locka med attraktivt boende och god kommunal service, är det inte en höjd prislapp som krävs. Särskilt inte så länge som ambitionsnivån för skolorna är lägre än i övriga riket, eller så länge som näringslivs­klimatet haltar. Och definitivt inte så länge kommunen krampaktigt håller fast i verksamhet som sedan länge borde ha sålts.
I stället har kommunen med omfattande investeringar byggt upp en ansenlig låneskuld. Kostnaden för landets enda helkommunala arena, cirka 35 miljoner kronor om året, hänger som en kvarnsten om halsen.
Att skatteintäkterna 2013 nu beräknas bli 57 miljoner kronor lägre än tidigare är uppseendeväckande. Man kan undra varför skatteunderlaget utvecklas så dåligt just i Kristianstad. Enligt den rapport som Sveriges Kommuner och Landsting publicerade i förra veckan innebär lägre sysselsättning minskat skatteunderlag generellt, ”men andra faktorer som ökade pensioner verkar i motsatt riktning. Sammantaget innebär det att skatteunderlagets nivå 2013 beräknas bli något högre jämfört med vad vi tidigare räknade med.”
Att staten skulle lägga ut arbetsuppgifter på kommunerna utan att stå för finansieringen, som det hävdas i fallet med gymnasieskolan, är en tvistefråga. Enligt regeringen innebär gymnasiereformen, Gy 11, snarare en besparing.

Skolan är viktig för kommunens ekonomi. Varje avhopp kräver försörjningsstöd. Varje misslyckande skrämmer bort potentiella nya invånare. Lokala mål i otakt med nationella krav kostar i skatteunderlag. Att få 100 procent att klara sin utbildning borde därför vara lika prioriterat som oförändrad eller sänkt skatt.

Nej, den svenska hetslagstiftningen innebär inte en inskränkning av yttrandefriheten enligt Europakonventionen, anser Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Nej, det är inte fritt fram att ta mossa på annans mark i kommersiellt syfte och åberopa allemansrätten, enligt Hässleholms tingsrätt.

Bidragsfusk, konstaterar Halmstads tingsrätt, med anledning av härvan av felaktigt utbetald assistansersättning.

Tre domar, tre tämligen självklara slutsatser. Men ändå så viktiga.
Att hetslagstiftningen skyddar även homosexuella sattes häromåret i fråga efter friandet av pingstpastor Åke Green. Hans syfte var dock också att nå offentlighet, provokationen var lika stor. Med gårdagens dom, som handlade om fyra män som delat ut flyglad från en nynazistisk tidskrift på en skola i Hälsingland, förtydligas på ett bra sätt var yttrandefrihetens gräns går.
Allemansrätt kräver allemansvett. Den svenska sedvänjan att var och en kan ta del av det naturen bjuder i form av bär och svamp, även på annans mark, har debatterats alltmer sedan plockningen närmast industrialiserats. Låt vara att det inte har stuckit lika mycket i ögonen när bärplockararméerna har dragit fram i norr, men när ytor bokstavligt talat plockats rena i söder måste något göras. Dags för ett förtydligande.
Att lura det allmänna på pengar är lika illa som att lura sin nästa. Att betala svart, köpa smuggelsprit eller över huvud taget ta genväger för att sko sig själv på skattekollektivets bekostnad ses av allt för många som närmast heroiskt. Fortfarande. Som om det inte drabbade någon. Som om anonymiteten skyddar välfärdssamhället lika bra som en provocerande signatur i nätdebatten. Det gör den inte. Varje gång någon försöker vinna en fördel genom att stjäla från socialförsäkringssystemet undergrävs såväl finansiering som förtroende. Smittan sprider sig.

Moralisk resning, tolkad som mod att våga stå upp för våra gemensamt beslutade regler och solidariskt följa dem, ska högaktas.

På måndagen nådde priset på 95-oktanig bensin en ny rekordnivå: 14:88 kronor per liter. Och högre spås det bli.
Med tanke på att ungefär två tredjedelar av bensinpriset utgörs av skatter lär prishöjningen inte göra finansminister Anders Borg (M) sömnlös. Med skatt på skatt ökar marginalen mellan råoljepriset och priset vid pumpen för varje prishöjning.
Finns det anledning för bilisterna att ligga sömnlösa? Egentligen inte, generellt sett. Bilarna har blivit bränslesnålare. Alternativa bränslen har fått en större del av marknaden. Glesbygdsbor som är beroende av sina bilar för att ta sig till jobbet har fått sänkt skatt. Bensinskatteupproren lyser därför också med sin frånvaro.
En helt annan sak är att det finns de på landsbygden som kommer i kläm, som är beroende av egen transport och inte kan välja. Det är kring dessa ett tydligare resonemang måste föras om levnadsvillkor och alternativ.
Naturligtvis påverkar höjda priser konsumenternas val. Det är därför som skatten på arbete ska ned. Det är därför som koldioxidskatten är ett verkningsfullt instrument. Ska man vara realistisk spelar det dock inte särkilt stor roll för jordens överlevnad om svenskarna ändrar sina vanor. Inte heller för drivkraften att utveckla ny, grön teknik.
Mer intressant är om det finns anledning för politikerna att med skattemedel på något sätt stimulera övergången från bensinslukande bilar till supermiljöbilar. Det är långtifrån säkert att detta är det mest effektiva sättet att använda pengarna på. Ett höjt pris på fossila bränslen kan vara drivkraft nog. Särskilt om det kombineras med en väl fungerande kollektivtrafik. Kanske ska framtida miljöbilspremier i stället riktas till landsbygdens mest utsatta?

Telefonväkteriet med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i Studio ett på onsdagseftermiddagen bjöd inte på någon större utmaning. Tjugo lyssnare fick svar på frågor om allt från vem som har ansvar för myggbekämpningen i Östra Färnebo till maxtaxan i barnomsorgen. Mest var det konstateranden av hur det ser ut.

Men naturligtvis letade sig också Socialdemokraternas kris in i radiostudion. Själv beklagade Reinfeldt vid upprepade tillfällen att det är svårt att föra en politisk debatt om angelägna frågor som våld mot kvinnor när allt fokus ligger någon annanstans.
Ändå räckte han inte riktigt till.
När frågan om jobbskatteavdragets effekter på den som går från arbete till sjukdom kom upp, var det som om statsministern hade kopplat ifrån lite av sin välkända, politiska fingertoppskänsla. Han resonerade visserligen klart och ärligt. Framhöll att skatten inte har höjts för någon, utan sänkts för de som arbetar. Och att detta är en prioritering som krävs för att värna välfärden; det går inte att ge allt till alla. Men samtidigt är det naturligtvis så att alla inkomsttagare vänjer sig vid en viss inkomstnivå. Och den besvärliga frågan här är att bemöta det faktum att inkomstbortfallet har ökat i samma takt som de fyra jobbskatteavdragen har införts.
Hur logiskt detta än är, så är det också avdragspolitikens akilleshäl. Inkomstförsäkringen har utarmats.

När S väl är på banan igen lär attackerna bli intensivare. Reinfeldt har skäl att slipa på sin argumentation. Och fundera vidare på vad han vill med skattepolitiken.

Upprördheten över att pensionärerna inte får sänkt skatt bums är glädjande. Det behövs mer av den varan: Äkta vilja och engagemang för att minska skattebördan för sjuka och arbetslösa, för arbetstagare och pensionärer. För alla.
Det är ju inte så att pensionärerna har fått höjd skatt sedan 2006. De har visserligen gått miste om fyra jobbskatteavdrag, men som kompensation i stället fått tre skattesänkningar. Tre.
Frustrationen och ilskan är dock äkta. Ropen skalla: avdrag åt alla.
Orättvisan sticker i ögonen, vilket möjligen borde få en medkännande regering att lägga sig platt.
För hur bra man än kan tycka om jobbskatteavdraget som murbräcka för att sänka det totala skattetrycket – fortfarande världens näst högsta – så står det alltmer klart att specialskatteregler och särskilda bestämmelser både komplicerar och skapar onödiga motsättningar.
Det spelar ingen roll att Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet konstaterat att jobbskatteavdraget fungerar: antalet sysselsatta beräknas ha ökat med minst 70 000. Bäst fungerar det för att få fler att vilja arbeta, inte för att få dem som redan arbetar att arbeta mer. Orsaken är att marginalskatteeffekten har blivit större med jobbskatteavdragen, de är konstruerade för att gynna låg- och medelinkomsttagare mest. Detta är samhällsekonomiskt mindre bra. Det får högpresterande höginkomsttagare, som kirurger att inte vilja arbeta mer för att till exempel beta av vårdköer.
Det finns därför all anledning att byta modell för framtida skattesänkningar: att platta till skatteskalorna.
Göran Hägglund (KD) är besviken över en utebliven morot att kasta till en attraktiv väljargrupp. Han borde vara mer besviken över att det inte förs konstruktiva samtal om en omfattande skattereform.

När Moderaterna nu också har anslutit sig till ”vänta-med-skattesänkningar”-linjen har en av höstens förväntade stora inrikespolitiska strider redan avgjorts. Oppositionen får ingen möjlighet att tillgripa det femte jobbskatteavdraget för att utmåla regeringen som ansvarslös. Regeringskrisen avvärjd.
Men tro för den sakens skull inte att ansvarskortet har hamnat i slänghögen. För den rödgröna oppositionen är ansvar – åtminstone i oppositionsretoriken – nämligen inte att anpassa nödvändiga skattesänkningar efter det ekonomiska läget, utan att spendera oavsett om de ekonomiska förutsättningarna är de rätta eller ej. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich beklagade omedelbart M:s ovilja till nya utgiftsökningar.
I grunden är det olyckligt att det höga svenska skattetrycket inte kan sänkas redan till årsskiftet. Jobbskatteavdragen är en frihetsreform. Den inställda skattesänkningen innebär en åtstramning av efterfrågan.
Men skuldkrisen är allvarlig, och ordning och reda i statsfinanserna alltid att föredra.
Konjunkturinstitutet meddelade i dag att prognosen för tillväxten skrivs ned, och att sysselsättningsökningen inte förväntas bli så stor som man tidigare har bedömt. Ändå räknar KI med ett litet överskott i statsfinanserna.
Där de flesta andra länder i vår närmaste omvärld tvingas till både utgiftsminskningar och skattehöjningar har Sverige alltså reformutrymme kvar.
Vad det utrymmet ska användas till blir föremål för regeringspartiernas budgetförhandlingar på Harpsund i slutet av nästa vecka. Mellan kaffet och avecen blir det sänkt restaurangmoms och höjda lärarlöner.
I övrigt borde lejonparten av samkvämet ägnas åt en diskussion om hur nästa stora skattereform ska se ut. En riktig skattereform.

Börsoron riskerar det femte jobbskatteavdraget. Det vore illa. Samtidigt får vi nog vara tacksamma för om den finansiella oron inte påverkar Sverige mer än så.
Det är bara att tacka finansminister Anders Borg (M) och regeringen för att den inte har följt den rödgröna oppositionens råd och satt sprätt på slantarna. Det framstår nu som än mer strategiskt viktigt att hålla nere statsskulden.
En bieffekt av börsoron och det eventuellt senarelagda femte jobbskatteavdraget är att oppositionen räddar ansiktet. I så fall behöver man inte komma överens om en gemensam budget. Frågan om nyval kan bordläggas.
Också ett sätt att få stabilitet.

Gustav Fridolin (MP) har ett viktigt besked att ge när han i dag för första gången sommartalar i Vittsjö i norra Skåne: Är han, liksom hans partikollegor lokalt och regionalt, redo att ta ansvar?
Partiledardebatten i riksdagen i veckan visade tydligt att minoritetsregerandet aldrig är lätt. Partiledarna undvek att nämna risken för regeringskris, ändå var den närvarande; hängde över kammaren, bultade i takt med att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sa ”finanspolitiskt ramverk”.
Själv personifierade han oron.
Kanske väckt till insikt efter det senaste riksdagsårets alla motgångar: regeringskansliets budget, utstationeringsdirektivet, fas 3 …
Kanske övertygad om behovet av att sprida insikt om vad som egentligen händer, hur bräckligt regeringsunderlaget faktiskt är.
Möjligheten till utskottsinitiativ i extraordinära frågor har nästan blivit vardag. Viljan att ge Reinfeldt en näsbränna överstiger dessvärre vida viljan att ta ansvar.
Till hösten väntar budgetbeslutet, och den samlade oppositionen har antytt att man vill stoppa det femte steget i jobbskatteavdraget, själva hjärtat i alliansregeringens politik, arbetslinjen.
Kan Reinfeldt sitta kvar då?
Visst kan han det. Men det blir onekligen tämligen menlöst att administrera andras politik, när det viktigaste redskapet tas ifrån en. Skattetrycket är fortfarande alldeles för högt i Sverige. Världens högsta.
Samtidigt är jobbskatteavdraget inte optimalt. Det finns ett stort behov av en ny, genomgripande skattereform. Socialdemokraterna har sin egen skatteutredning. Kanske kan blotta risken för ett bakslag få Reinfeldt att på allvar fundera kring att göra samma sak, med målet att nå en bred uppgörelse, åtminstone med MP.
S har satt ribban, tidigare nöjt sig med att kalla uppgörelser med enbart ett av de mindre partierna på andra sidan blockgränsen för breda.
Fridolins miljöparti framstår dessvärre alltför ofta som vänsterorienterat. Det är mindre av det fria företagandets och entreprenörskapets miljöparti än av de stora systemens. Fridolin höjer gärna skatterna på arbete.
Men ändå.
De gröna är ju numer – åter till rötterna – tydliga med att de inte binder sig för några längre perioder. Så viktigt är det enligt grundideologin och partifäderna att värna miljön.
En sådan hållning är både oansvarig och opålitlig, tycker många i S. Vilket var orsaken till att Mona Sahlin när hon lanserade MP-S-samarbetet underströk att det minsann skulle vara ända till 2020, oavsett kommande valresultat. ”En ny fas i svensk politik”, deklarerade hon.
Så gick det som det gick. Vänsterpartiets trycktes in i samarbetet av vänsterfalangen i S. Och de rödgröna dödförklarades efter valförlusten.
Så gick politiken in i en annan ny fas.
Det är ett allvarligt läge i världsekonomin. Den grekiska tragedin kastar en lång skugga över välfärd och välstånd. Då är uppgörelser även i inrikespolitiken bättre än regeringskris. Till och med en regeringsombildning skulle kunna vara att förorda. Att ta in MP i en femklöver nationellt är hursomhelst mer ärligt än att etablera en stödpartimodell. Bara grunden är den rätta.
Stödpartier kan ställa krav, men slipper ansvar. Detta ger ohemult stort inflytande åt en minoritet. Utåt kan denna minoritet framstå som ansvarstagande, samtidigt som den kan kritisera regeringens politik i andra delar. Äta kakan och ha den kvar.
Fridolin som regeringsstabilitetens frälsare? Varför inte? Det viktiga för honom torde vara att han sätter omsorgen om miljön i fokus, som hans väljare vill. Regeringskris och ekonomisk tillbakagång motverkar dessa mål. Det är ett tungt ansvar att ta för den som låter krisen komma utan att göra vad han kan för att förhindra den.
MP har, som så ofta, ett ypperligt läge att få inflytande i politiken. Risken är att ett språkrör som är för grönt går miste om tillfället.

Det kommunala utjämningssystemet är ifrågasatt. Starka tillväxtregioner – läs: Stockholm – anser att Robin Hood-systemet kastar grus i maskineriet, vilket i förlängningen drabbar alla.
De politiska partierna i Utjämningskommittén (SOU 2011:39) är dock, samtliga, av motsatt åsikt. Omfördelningen i Stockholm sker inom det egna länet. Bilden av att de smarta stockholmarna försörjer lantisarna är med andra ord felaktig.
Inte minst i Öresundsregionen ser vi effekterna av illa fungerande utjämningssystem, vilket skatteavtalet med Danmark fungerar som; kommuner måste tillhandahålla service åt kommuninvånare som inte bidrar med intäkter. Översatt till det nationella systemet kan konstateras att staten ofta gör stora infratruktursatsningar i tätbefolkade områden för att gynna tillväxten, men sällan i glesbefolkade. Utjämningssystemet rättar till en del av orättvisan.
Lika viktigt som utjämning för att ge även små kommuner möjlighet att ha samma kompetens som större kommuner, är en tydligare uttryckt önskan om kommunsammanslagningar. På samma sätt som regionerna i dag är för små för sina uppdrag är kommunerna det.

Sverige får inget undantag från EU:s momsdirektiv. Följden blir att alla ideella föreningar ska börja redovisa moms, oavsett omsättning.
Finansminister Anders Borg (M) bemötte det hela med att han inte kommer att ge sig. Strid ska tas, även om scenen är EU-domstolen.
Frågan är angelägen. För mindre föreningar. Men lika angeläget är egentligen att det blir enhetlighet i bedömningen. Hellre än att ha undantag kopplade till verksamhetsform borde EU:s nu fyrtio år gamla direktiv reformeras så att en generell momsgräns omfattar all verksamhet, även företag. Regelförenkling är att fördra.