Det blev en politiker. Margareta Pålsson (M) från Åstorp tar i september över som Skånehövding efter Göran Tunhammar. Hon är ordförande i riksdagens utbildningsutskott och var tidigare distriktsordförande för Skånemoderaterna. Kapacitet för uppdraget har hon säkert. Det intressanta är hur hon vill bidra till att utveckla verksamheten, inte minst inför etableringen av de kommande stor­regionerna.
En black om foten är möjligen att hon var viceordförande i länsstyrelsen när denna 2007 avsatte och sedermera köpte ut internrevisorn Tommie Sjölin. Han som låste in sig på sitt tjänsterum, sedan han fallit i onåd.
I kölvattnet på detta framkom att det fanns en bestraffningskultur på länsstyrelsen. Nu är personalen harmonisk, hävdade Tunhammar nyligen i en intervju med mig (26/4). Andra hävdar annorlunda. Här finns mer att göra.
Arbetsmiljöfrågor är naturligtvis landshövdingens bord. Det är viktigt att det finns förtroende. Har Margareta Pålsson verkligen rätt förutsättningar för detta, eller har regeringen inte alls reflekterat över frågan?

Krinova verkar ha fått ny fart. Charlotte Lorentz Hjorth, vd för forskningsparken vid Högskolan Kristianstad sedan ett år tillbaka, sticker ut hakan. Det är en sedan länge önskad förbättring hon står för. Livsmedelsklustret står fortfarande i fokus, men ambitionsnivån, kaxigheten, har tilltagit.
Krinovadagen i torsdags var mer än bara en biogasutställning. Under ett matnyttigt eftermiddagspass talade Inger Danilda, som bland annat skrivit boken Innovation & Gender, och Magnus Lundin, som leder branschföreningen för alla svenska affärsinkubatorer och forskningsparker i SISP, om strategi, struktur och idéer.

Förhoppningarna på Krinova var stora – för att inte säga orealistiska – 1998. Kommunen ville stärka det lokala näringslivet. Högskolan ville få lättare att fullgöra sin tredje uppgift, samverkan med det omgivande samhället. Den dåvarande kommunledningen utlovade 100 nya företag och 1000 nya arbetstillfällen inom fem år.
Visst, det var onekligen också till att sticka ut hakan. Men kanske något dumdristigt. Med så klart mätbara mål, som inte nåddes, tappade satsningen på 100 miljoner kronor både förtroende och fart. Det har varit år av motvind sedan dess.
Det spelar nämligen ingen roll hur viktig mötesplatsen mellan akademi, näringsliv och det offentliga är för innovationsklimatet, om resultat som utlovats inte kommer.
Nu känns det nystart.
Kristianstad är i dag inte bara en byggarbetsplats rent fysiskt, förväntningarna på vad en stärkt handelsstad kan innebära och vad en tydligare funktion som Skånes – kanske en blivande storregions – politiska maktcentrum kan ge, är stora. Det byggs också mentalt. Tacksamt då om Krinova kan bidra. På något sätt.

Vinnova, som ska främja svenska företags konkurrenskraft, har reagerat mot att trenden med allt fler forskningsparker har blivit att resurser och möjligheter slits i sär. Den 34:e forskningsparken invigs snart i Östersund. ”Alla” ska ha en. Vinnova vill därför undersöka om det finns en vinst i att parkerna samorganiseras. Man talar om ”innovationsdrivande noder” och att man vill främja ”excellens”.
Finns excellensen på Krinova?
Magnus Lundin framhåller Västra Götaland med sina 49 kommuner som ett gott exempel. Där samarbetar sex forskningsparker. Det viktiga är inte var parkerna ligger utan att det finns tillgång till idéerna, mötena. Framtiden tros heta mer regionalisering. Jakten på den kritiska massan.
Entreprenörer är inte lojala. Ska inte vara det. Konkurrensen mellan forskningsparker främjar bästa möjliga förutsättningar. Att då koppla samman olika miljöer skulle mycket väl kunna leda till att kraften sprids.

Innovationer är värdefulla. Det vet riskkapitalisterna. Kruxet är bara att de ofta kommer in för sent. Därför efterlyses pengar som kan satsas i det ömtåliga uppbyggnadsskedet mellan idé och framgång – såddfinansiering.
I Blekinge var man först ut i landet med att förstå att behovet av riskvilligt kapital är större än tillgången. ”Blekinge krigskassa” är ett offentlig-privat samarbete i form av en fond som aktivt placerar och får avkastning, ger affärsidéer vingar utan att syssla med bidragsfinansiering.
Försök att starta en liknande fond har gjorts i Kristianstad, men utan framgång. Det är olyckligt. Inte minst eftersom här finns en lokal sparbank med god avkastning.

Skåne bör göra som Västra Götaland. Samordna forskningsparkerna i Malmö, Lund och Kristianstad, kanske till och med våga göra gemensam sak med Blekinge och Kronoberg. Kluster riskerar ibland att fungera som klister, men rätt hanterat främjar de utvecklingen. Särskilt om man avhåller sig från att begränsa klustren med geografi.
Krinova är inte en angelägenhet enbart för Kristianstad.
Också Skåne behöver tillgång till en krigskassa för innovationer.

Region Skåne går back. Mot bakgrund av resultatet så här långt i år prognostiseras ett minus för helåret på 356 miljoner kronor, vilket främst förklaras av att intäkterna blivit lägre än budgeterat. Den skånska arbetsmarknaden är svag.
Dessvärre ser det inte ut att ljusna i år. 2012 blir tufft, särskilt eftersom de effektiviseringsåtgärder som vidtagits inte kommer att slå igenom förrän 2013.
Frågan är därför vilka ytterligare åtgärder som planeras. En effektivisering av administrationen verkar ju dröja till 2019.

Med Åhus Beachhandboll hamnar Kristianstad på kartan. Med Arenan. Eller med Spirit of Food.
Så brukar det låta. Ambitionen är det absolut inget fel på, även om uttrycket känns passé. Som sonen sa: ”Pappa, Kristianstad finns ju redan på kartan …”

Stärkt konkurrenskraft eller plats i det mentala medvetandet är klumpigare som slående budskap, men per definition betydligt mer träffsäkra. Det är det alla vill uppnå, både privat och offentligt. Ta plats, finnas, synas. Inte sitta ensam vid Facebook.
Det är allvarligare än vad det kan verka, det där med kartan. En framtidsfråga för kommunerna.

Framtidskonsulterna i Kairos Future kom i veckan ut med andra delen i sin rapportserie om T-samhället. Så här trendspanar de:
Kunskaps- och tjänstesamhället utvecklas vidare mot något som kan kallas ”Tänkesamhället”.
Parallellt ökar specialiseringen, både på person- och företagsnivå.
Benägenheten att arbetspendla ökar.
Behovet för både orter och personer att bli delar i större nätverk blir därför större.
Det känns inte helt revolutionerande. Så här är det i stor utsträckning redan. Klusterbildningar är inget nytt, varken för företag eller för orter. Regioner ersätts av nätverk. Kommuner försöker sedan länge att finna sin nisch.
Kristianstad försökte som bekant med livsmedelssektorn, försöker kanske fortfarande?
Men det var att ta sig vatten över huvudet, då man varken var mest eller bäst. Platsen som naturlig centralort för matproduktion var inte här, och är svår att PR-kämpa sig till.
Det goda ryktet som Handelsstaden, en av de roller som Kairos Future särskilt nämner som konkurrenskraftig för en kommun i det nätverk som T-samhället är, riskerar Kristianstad samtidigt att tappa. Det finns en olycklig omsorg om redan etablerad handel framför den som kan komma att etablera sig här. Visst gör det ont när strukturomvandlingen sätter in, men det gör alltid mer ont att försöka stoppa den.

På riksnivå är storstadsregionerna oslagbara knutpunkter. Tusen år efter Sveriges enande är det också tydligt att Svealand och Götaland är svagt integrerade.
I Skåne står det fortfarande en mental mur längs med gamla länsgränsen. Pendlingsmönstret har den påbörjade utbyggnaden av E22 eller ESS och Max IV i Lund ännu inte hunnit bryta, frågan är om de gör det. Traditioner och avsaknad av samarbeten slår mot utvecklingen. Skåne är delat i två tydliga arbetsmarknadsregioner. Nordöstra Skåne är svagt uppkopplat mot det riksnätverk som Skåne på kartan ovan i övrigt är en stark del av.

Evenemang och aktiviteter ska inte underskattas. De roar många, förhöjer livskvaliteten och ger nerv. Men avgörande för att kunna koppla upp sig och stå starkt i framtiden är fortsatt en god och attraktiv boende­miljö. Detta inbegriper en kommunal service i toppklass, inte på dekis. Det kräver en beskattningsnivå som inte skrämmer.
Kristianstad kan mycket väl bli ett starkare draglok för nordöstra Skåne, särskilt i takt med att det för fler blir allt tydligare vilket naturligt regionalt centrum vi är. Framhäv olikheterna för att utveckla hela regionen, som den brittiske forskaren Tassilo Herrschel predikade vid Kristianstadsbladets seminarium i regionfrågan i höstas.
Genom att samarbeta med Hässleholm, inte strida om tingsrätter eller EU-kontor, kan platsen i periferin bli mindre perifer. Så att vi slipper sitta ensamma i vår ände av nätet.

Den parlamentariskt tillsatta kommitté som har i uppdrag att se över hur den kommunala demokratin ska stärkas (Dir 2010:53) borde ha gått längre.
Enligt tidningen Dagens Samhälle (3/2012) är huvuddragen nämligen redan klara, trots att slutredovisning inte är satt förrän till den 1 maj. Enligt tidningen har man kommit överens i de handfasta frågorna. Man tycker inte att partistöd ska utgå för tomma stolar, det blir ingen närvaroplikt för förtroendevalda och man vill sänka gränsen för minsta antal fullmäktigeledamöter från 31 till 21.
I den sistnämnda frågan är det oklart om gränsen ska ligga kvar vid kommuner med färre än 12 000 röstberättigade invånare. Man kan hoppas inte. Även större kommuner och regioner borde tillåtas att minska antalet ledamöter. Många har i dag märkligt många fler än vad lagen kräver. Region Skåne har 48 fler. Med max 21 fullmäktigeledamöter i alla kommuner skulle den kommunala demokratin bli både tydligare och varje folkvald få mer inflytande. I dagens system är det ju också ofta många färre än 21 som redan i kommunstyrelsen slår fast vilka beslut som fullmäktige senare ska bekräfta.
Mest intressant är om utredningens diskussioner om kommunal parlamentarism kommer att utmynna i ett slutligt förslag. I dag sitter både majoritet och opposition i nämnder och styrelser. Det är som om riksdagens opposition skulle sitta med i regeringen. En anomali som omöjliggör ansvarsutkrävande. Som bidrar till slutenhet och politiska uppgörelser utan den offentliga insyn som demokratin bygger på.
I Norge fungerar parlamentarismens princip i kommunerna. Då borde den kunna göra det också i Sverige.

Mats Sjöstrand, regeringens utredare av hur län och verk ska indelas geografiskt, är inte imponerad, säger han till Dagens Samhälle (2/2012). Och det är inte kul. Statlig förvaltning är på många sätt avhängig regional. Det finns samordningsvinster att göra. För bästa effektivitet finns egentligen inget alternativ till att låta läns- och regiongränser sammanfalla. Detta konstaterades i total samstämmighet i Ansvarsutredningen.
Kruxet är bara att ansvaret för genomförande av slutsatserna har lagts på lokal nivå. Och att på lokal nivå lyfter man inte blicken. Man talar hellre om ovidkommande saker som kulturell samhörighet än om enklare, tydligare och bättre. När tiden nu har runnit ut för landstingen att ansöka om att bilda storregioner är det bara de två potentiella i norr som möjligen kan komma i fråga till 2015.
Det är oförståeligt hur det kan ha blivit så här. Att låta initiativen komma underifrån låter demokratiskt och självutplånande, men att inte ta det ansvar staten har är bara självutplånande. Några Centerpolitiker i Västra Götalandsregionen har formulerat det bra här. I stället för att låta regionfrågan skötas i form av polsk riksdag borde en Mats Sjöstrand ha kastats in i processen tidigt. Fått uppdraget att lösa frågan och mandatet att tvinga fram kompromisser. Regionfrågan är en nationell angelägenhet. Den handlar om solidaritet och lika möjligheter.

Stockholm har växtvärk. I länet bor två miljoner, i staden 900 000. Under 2011 har befolkningen ökat med 40 000, vilket motsvarar två fullsatta bussar varje dag, året om. Det är den största befolkningsökningen i modern tid, den snabbaste i Europa. 44 procent är inflyttare.
Svenska Dagbladet har skildrat utvecklingen. Vad förtätningen gör med staden; hur bostadsbristen påverkar livsmöjligheterna; vilka stora infrastrukturinvesteringar som krävs.

Läsarreaktionerna är en blandning av oro och illa dolt förakt för ”lantisarna”, vars ankomst gör att grönområdena försvinner.
Om man bortser från övertonerna är det klart att både stad och land har något att vinna på om de goda livsvillkoren, den dynamiska arbetsmarknaden, sprids över hela landet. I Skåne är Malmö/Lund centrum. I utflyttningskommunerna i nordöstra Skåne är det inte lika illa som i Norrland, men tendensen är densamma.
Politiken för att hela Sverige ska växa, landsbygdsprogrammet, framstår nästintill som verkningslöst. Gör det något? Riktade reklamkampanjer för att värva ”gröna vågare” har provats. Vinsten för den enskilde har varit mer grönområden, men inte nödvändigtvis ett bättre liv. Det är svårare att förverkliga sig när karriärmöjligheterna begränsas. I stället kan den sociala kontrollen på landsorten, ”byandan”, upplevas som hämmande.

Vi lever i en tid av uppbrott. Det är positivt. Med ökad rörlighet ökar allas möjligheter. Något oroande blir det ändå när flyttströmmarna bara går åt ett håll. När återflytten uteblir och landsbygden töms.
Flyttrenden skulle kunna tolkas som att makten över lokala och regionala satsningar måste decentraliseras mer. Att Sverige balanseras bättre med storregioner som ger landsorten mer att säga till om. Med flyttad makt följer hursomhelst ökad attraktionskraft.
Alla vill inte bo i Stockholm. Politiken ska inte tvinga dit dem.

Den administrativa indelningen av Sverige är en 1600-talskonstruktion. Föråldrad. I decennier har politikerna därför diskuterat hur landet ska förändras.
Men ingen har riktigt vågat ta i frågan. När Göran Persson (S) var statsminister begravde han den i 2003 års Ansvarskommitté. Därtill var han nödd och tvungen för att inte köras över av riksdagen. Det var Socialdemokraterna mot resten.
Några trodde då att det aldrig skulle hända något mer, så döm om förvåningen när kommittén i februari 2007 presenterade ett slutbetänkande som alla partier stod bakom.
Den för Sveriges utveckling mest komplicerade utredningen någonsin hade slutat med samsyn: Så här kan vi inte fortsätta, staten måste reformeras om välfärden ska kunna bevaras. 21 län måste samordnas i 6–9 regioner.
Då fick i stället Moderaterna kalla fötter.

Nu är inte regionfrågan den sexigaste av frågor. Inte ens politikerna tycks bry sig eller verkar särskilt insatta. Skåningarna i gemen vet ännu mindre. Enligt en ny undersökning från opinionsföretaget YouGov vet hälften av de tillfrågade inte ens om att frågan är aktuell. Bara 20 procent är direkt positiva.
Mest negativa är sverigedemokrater, som tycks värna alla gränser, oavsett var de går. Detta är dock inte så konstigt som det kan verka. SD är nationalistiskt. Om Sverige regionaliseras ökar regionernas makt, demokratin kommer närmare medborgarna, vilket ogillas av SD eftersom enhetsstaten då utmanas.
När regionfullmäktige i Kristianstad i tisdags tog beslut om att inleda en process för att se närmare på möjligheten att bilda en sydsvensk region tillsammans med Blekinge, Kronoberg och åtminstone södra delen av Kalmar var det märkligt många som var skeptiska.
I den debatt som föregick beslutet fanns ett kollage av argument mot en storregion, vilka väl sammanfattar vad motståndet består av.
Det går för fort, sa Katarina Erlingsson (C).
Nej, fort har det verkligen inte gått, se ovan.
Skåne är tillräckligt stort, tillade hon.
Skåne har många invånare, men regionbildning är inte en fråga enbart för Skåne, det är en fråga för Sverige. Skåne måste ta ansvar även för sina grannlän: blekingarnas och smålänningarnas välfärd. Att se enbart till Skåne är egoistiskt. Avgörande är i stället om det blir bättre för alla.
Det handlar om allt utom demokrati och folkinflytande, sa Jens Leandersson (SD).
Den representativa demokratin fungerar för de flesta beslut. Folkomröstning är en möjlighet, men frågan är om regionfrågan ens intresserar. Och hur blir beslutet om skåningarna röstar nej, medan blekingarna röstar ja? Ska vi bara rycka på axlarna och låta någon annan ta ansvar?

Vi ska inte tänka norrut, sa Carl Axel Roslund (M).

Att få ihop en fungerande sjukvård med danskarna kan bli svårt. Inte heller är de nog så intresserade av att hjälpa oss med infrastrukturfrågor eller utvecklingsfrågor. Regionerna är administrativa områden. Detta förhindrar dock på intet sätt samarbete söderut. Politikerna måste klara av bägge delar.
Avstånden till väljarna blir längre, sa Nils-Olof Sennmalm (C).
Sverige har fler folkvalda än de flesta andra västliga demokratier. Detta innebär inte att avståndet mellan väljare och valda är mindre, tvärtom. Vill man öka väljarnas inflytande finns det andra metoder att ta till, som införande av majoritetsval. Utan en sådan förändring finns ändå möjligheten att vi med färre, men mer profilerade regionpolitiker får ansikten som blir lika kända som riksdagspolitikernas.
Märk väl: avståndet till riksdagen är längre från alla delar av en ny storregion än vad det blir till regionens politiska centrum.
Skåne ska utvecklas för skåningarna, sa Hans-Bertil Sinclair (M).
Självklart är det så. Men det är ett nonsensargument. Skåningar är med och utvecklar Sverige. Och EU. Regionfrågan handlar inte om att bevara den skånska identiteten. Den bevaras ändå. Småland är i dag indelat i tre administrativa län. Alla känner sig ändå som smålänningar, vilket de kommer att fortsätta göra.
Regionfrågan är ingen parningslek. Den handlar inte om bevarande av traditioner eller om romantiserande av det skånska med spettekakor och luad ål. Det är trist byråkrati, med Sveriges bästa som mål.

Jag fick i förra veckan en inbjudan från Region Skåne. Det händer med jämna mellanrum. Den här gången skulle det hållas seminarum om Medicon Valley: Nordeuropas starkaste forskningsregion. Bygget av Max IV och ESS i Lund medför investeringar på 18 miljarder kronor under inledningsfasen. Det är en fantastisk möjlighet för det regionala näringslivet.
Men vad händer sedan? Hur påverkas omvärlden? Vilka möjligheter ger etableringen?
Det låter som ett intressant möte. Borde man kanske hinna med att gå på, tänkte jag, om än lite förundrad över att det av inbjudan inte närmare framgick var seminariet den 22 november ska hållas mer än på Kulturhuset.
”Kulturhuset” är för oss här i nordöstra Skåne synonymt med Kulturhuset i Hässleholm. Så det är väl där då, tänkte jag.
Men inte. I dag kom en påminnelse om evenemanget per mejl. Kulturhuset är för Region Skåne inte den eminenta anläggningen i Hässleholm utan den i Stockholm.
Ridå.

Indelningen av Sverige i stor­regioner lär genomföras. Så småningom. Inriktningsbeslutet från regionstyrelsen i Region Skåne på måndagen var ett steg på vägen.
Visst finns det motstånd. Lokala politiker vill inte mista personlig makt. Några ser dagens län som historiska enheter och argumenterar för att den kulturella identiteten måste bevaras.
Bägge argumenten är värda att tas på allvar. Beslut ska tas så nära medborgarna som möjligt. Känslan av sammanhang och tillhörighet är viktig. Samtidigt måste argumenten mot en nödvändig effektivisering av den offentliga förvaltningen värderas i detta rum, inte i ett rum som man hoppas att man har – eller skulle vilja ha.
Vad är regionerna? De är för många, för splittrade och ofta för små för att påverka. Med starkare regioner kan mer ansvar föras från den nationella nivån till den regionala. Infrastrukturfrågor och utvecklingsarbete kräver en kritisk massa.
Identitetsargumentet väger ännu lättare. Det är inte länge sedan Skåne var delat mitt itu, Småland består i dag av tre län. Att länsgränserna skulle vara avgörande för om skåningarna känner sig som skåningar eller smålänningarna som smålänningar är nonsens. Länsgränser – blivande regiongränser – är diffusa. De påverkar det allmännas planering, men inte medborgarnas agerande. Arbetspendling och handel känner inga administrativa gränser.
Centern i Skåne motsätter sig en storregion. ”Det blir svårt för små partier att få gehör för sina frågor”, hävdade regionrådet Katarina Erlingsson (C) i Sydsvenskan (14/11).
Det är en märklig inställning. Partiernas storlek är relativ, inte absolut. Inflytande fås efter andel röster, inte andel invånare.
Regionfrågan håller knappt styrfart. Ointresse och egenintresse har fått dominera. Det är hög tid att processen skyndas på. Då skadar det inte om debatten sker på en högre nivå.