Det är vanligt marknadstänk: Om det råder brist, sänk kraven.
För Polishögskolan är mer än 6000 sökanden till 300 platser brist. Man vill ha ett bredare urval och har sänkt såväl de fysiska kraven som de formella, trots att 45 procent av eleverna på polisutbildningen i dag är kvinnor och 20 procent har sina rötter i utlandet. Blivande svenska poliser får därmed ännu lägre krav på sig jämfört med de nordiska kollegerna.

Är detta ett problem? Inte nödvändigtvis. Som i alla uttagningsprocesser räcker det att de som utbildas har tillräckligt goda förutsättningar, inte bästa tänkbara. Att polisen nu slopar egna tester för att bedöma om gymnasieskolorna har satt rätt betyg i svenska, kan till och med uppfattas som positivt. Godkänt gymnasiebetyg ska vara lika mycket värt för den som vill bli polis som den som vill bli jurist. Så har det inte varit.
Sänkta fysiska krav behöver heller inte göra att den framtida poliskåren fungerar sämre. Poliser har – och ska ha – många andra verktyg än ren råstyrka till sitt förfogande.

Polisen får emellanåt kritik för att ha en negativ kåranda.
När SVT:s Aktuellt nyligen uppmärksammade bristande hanteringar av vardagsbrott vittnade flera av de intervjuade om att organisationen inte tål kritik, inte ens internt. Kanske kan denna skygglappsmentalitet brytas genom att intagningsbasen breddas. Det är åtminstone värt ett försök.

Bristen på häktesplatser i Sydsverige är en följetong. År efter år har det rapporterats om överfulla häkten. Så när Kriminalvårdens nytillträdde generaldirektör Nils Öberg i går kom till Malmö och berättade att han har tagit initiativ till en kapacitetsutredning ligger det närmast till hands att först undra varför det har tagit så lång tid. Slutsatsen borde rimligen redan vara klar, mer intressant är var antalet platser ska öka.
Att det blir färre personer som blir föremål för frihetsberövanden är ju inte troligt, om polisen menar allvar med att intensifiera sitt arbete.

Skåne och Malmö har inte större problem med kriminalitet än andra delar av landet – trots den senaste tidens uppmärksamhet. Bristen på häktesplatser är inte enbart regional. Även i Norrland tvingas rättsväsendet lägga stora summor på att transportera häktade personer långa sträckor. Kriminalvården har ett strukturellt problem.
Däremot är anstalterna i Skåne bland landets äldsta, och dessutom med eftersatt underhåll. Både Kirsebergsantalten i Malmö och fängelset i centrala Kristianstad – byggt 1846 – borde ha ersatts med moderna anläggningar för länge sedan.

Om politikernas reaktion på den senaste tidens händelser i Malmö ska få förväntad effekt måste inte enbart lagstiftningen underlätta för tydliga och angelägna ingripanden, rättsväsendets hela kedja måsta vara stark.
I många år har säkerhetsproblemen inom kriminalvården uppmärksammats. Det är hög tid att också kapacitetsproblemen sätts under lupp. Fängelser och häkten ska inte enbart motstå rymningar, de ska också vara tillräckligt rymliga.

Nej, den svenska hetslagstiftningen innebär inte en inskränkning av yttrandefriheten enligt Europakonventionen, anser Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Nej, det är inte fritt fram att ta mossa på annans mark i kommersiellt syfte och åberopa allemansrätten, enligt Hässleholms tingsrätt.

Bidragsfusk, konstaterar Halmstads tingsrätt, med anledning av härvan av felaktigt utbetald assistansersättning.

Tre domar, tre tämligen självklara slutsatser. Men ändå så viktiga.
Att hetslagstiftningen skyddar även homosexuella sattes häromåret i fråga efter friandet av pingstpastor Åke Green. Hans syfte var dock också att nå offentlighet, provokationen var lika stor. Med gårdagens dom, som handlade om fyra män som delat ut flyglad från en nynazistisk tidskrift på en skola i Hälsingland, förtydligas på ett bra sätt var yttrandefrihetens gräns går.
Allemansrätt kräver allemansvett. Den svenska sedvänjan att var och en kan ta del av det naturen bjuder i form av bär och svamp, även på annans mark, har debatterats alltmer sedan plockningen närmast industrialiserats. Låt vara att det inte har stuckit lika mycket i ögonen när bärplockararméerna har dragit fram i norr, men när ytor bokstavligt talat plockats rena i söder måste något göras. Dags för ett förtydligande.
Att lura det allmänna på pengar är lika illa som att lura sin nästa. Att betala svart, köpa smuggelsprit eller över huvud taget ta genväger för att sko sig själv på skattekollektivets bekostnad ses av allt för många som närmast heroiskt. Fortfarande. Som om det inte drabbade någon. Som om anonymiteten skyddar välfärdssamhället lika bra som en provocerande signatur i nätdebatten. Det gör den inte. Varje gång någon försöker vinna en fördel genom att stjäla från socialförsäkringssystemet undergrävs såväl finansiering som förtroende. Smittan sprider sig.

Moralisk resning, tolkad som mod att våga stå upp för våra gemensamt beslutade regler och solidariskt följa dem, ska högaktas.

Lekmannadomarna, nämndemännen, är en fara för rättssäkerheten. Inte för att de sover eller inte hänger med i förhandlingarna eller saknar kunskaper för att göra korrekta juridiska avvägningar, utan därför att de misstolkar sitt uppdrag.
”Det kan komma in unga SSU:are eller Muf:are som tror att de är i en politisk nämnd”, säger Ralf G Larsson, lagman vid Lunds tingsrätt till SVT.
Sex av tio juridiskt skolade domare är lika kritiska som Larsson och vill att nämndemannainstitutet avskaffas.

Det är onekligen en ohållbar ordning att de som är satta att vara oväldiga och objektiva utses på politiska mandat. Låt vara att nämndemännen efter att de väl rekryterats är tänkta att inte vara partipolitiska, men enbart formen för hur de får sina uppdrag borde få rättsäkerhetsvänner att agera. Signalen är att domaren är politiskt tillsatt, ett problem inte enbart i migrationsdomstolen.
Forskning visar dessutom att nämndemännen ofta går på sin magkänsla och talar ihop sig om hur vittnesmål ska tolkas. Att de samtidigt sätter mindre tilltro till vittnen som talar ihop sig får det att rysa i kroppen på den som förespråkar likformighet och förutsägbarhet.

Efter valet 2010 kom det tillfälligt ny luft i denna gamla debatt sedan rasister utsetts till nämndemän. Men inte ens det har inneburit att politiska initiativ har tagits.
Grundfrågan förblir: Behövs nämndemännen.
I det moderna Sverige är svaret entydigt: Nej.
De är inte bättre representanter för folket än juristerna. De saknar kunskap, vilket ger utrymme för godtycke. De har ofta inte ens bättre kännedom om för målen avgörande lokala förhållanden – och om de skulle ha det så tillförs den inte processen på rätt sätt, det vill säga under förhandlingen, utan efteråt i överläggningarna.
Rättsprocessen ska hålla hög kvalitet. Det gör den inte så länge amatörer jämställs med proffs.

Frida Grundström (SD), som sitter i kommunfullmäktige i Gnesta, fick på måndagskvällen brinnande vätska genom brevinkastet. Tidigare har hon fått ett hakkors målat på dörren. Hon är inte ensam. Flera andra SD-politiker har under senare tid fått hot riktade mot sig. Sammanlagt handlar det, enligt partisekreterare Björn Söder, om hundra incidenter på mindre än ett år.
Omfattningen är det svårt att ha någon uppfattning om, mer än att varje angrepp är oacceptabelt.
Problemet är allvarligt. Ingen ska för sina åsikters skull riskera att utsättas för våld eller hot om våld. I kampen för det öppna samhället ingår försvaret även av dem vars åsikter man inte delar.
Här är det svårt att se att rättsväsendet eller regeringen på något sätt skulle ha nonchalerat händelserna. I stället har kartläggningen av höger- och vänsterextremister intensifierats.
Mot denna bakgrund är det beklämmande att höra Björn Söder när han, som i Studio ett på tisdagen, gjorde vad han kunde för att framställa SD som övergivet av etablissemanget.
”Politiska motståndare har hållit dessa grupper under sina vingars beskydd”, sa han och tillade att ”sorgligt nog har vi en statsminister som har gjort uttalanden som mer eller mindre legitimerar att vi utsätts för de här övergreppen.” Och journalistkåren har deltagit i en ”avhumaniseringsprocess” …
Söder må ha hur rätt som helst i sitt fördömande av hot och våld, men gör sig skyldig till sanslösa övertramp när han generaliserar och sprider felaktiga uppgifter på det sätt han gör.
SD har förtvivlat försökt exploatera Reinfeldts uttalande efter ”knivattacken” mot SD-politikern David von Arnold Antoni i Malmö i september 2010. Det var han som sade sig ha fått ett hakkors inristat i pannan av vänsterextremister, skador som en läkare senare bedömde vara ”självförvållade”.
”Jag tar avstånd från alla former av våld och hot. Men vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer”, sa Reinfeldt då.
Söder ignorerar första ledet. Det är sorgligt. Om han nu menar allvar med att arbeta för ett öppet och respektfullt samhälle.

När den första chocken har lagt sig söker man svaren.
Terrordåden i Oslo och på Utöya, som har inneburit minst 91 människors död, är av allt att döma politiskt motiverade.
Den 32-årige islamkritikern och kristne högerextremisten Anders Behring Breivik verkar så här långt ha planerat och utfört attackerna på egen hand. Han har gjort sig känd som en kritiker av det mångkulturella samhället och bland annat kallat den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland för landsförrädare.
Norska polisen har påpekat att ensamma gärningsmän är svårast att stoppa, vilket är nog så sant. Inga kontakter tas, inga nätverk bildas, allt försiggår i en ensam galnings huvud. För vad annat kan den vara som så fullständigt har förlorat respekten för andra människor? För andras åsikter?
Det öppna samhället är sårbart. Vi bygger det tillsammans. Känslan av samhörighet och respekt måste värnas, samtidigt som vi noga måste skilja på tankar och gärningar.
Det finns redan de som söker enkla förklaringar på varför Breivik gjort det han gjort. Jag är helt övertygad om att de har fel. Ingen dödar urskillningslöst för att han ofta spelar World of Warcraft. Eller gillar tv-serien Dexter. Eller framför sina extrema åsikter på debattforum, även om de förgiftar. Det ligger självklart djupare.
Noterar dock att Sverigedemokraterna inte förnekar sig.
”Någon som vågar sig på gissa vem som ligger bakom bomberna?” skrev riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) på Twitter på fredagskvällen. ”Nej, jag kommer inte kalla er islamofober”, fortsatte han senare.
Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund passade på att försöka utnyttja händelserna i Norge för egna politiska syften, skriver Expressen.
SD-företrädarna är lika oförsiktiga med fakta som alltid. Det måste, tyvärr, påpekas även i denna stund.
Tankarna vandrar till offren och deras anhöriga. Paradiset som blev ett helvete, som Jens Stoltenberg sa vid presskonferensen i morse.

Det är trist när enskilda åskådare inte sköter sig. Idrotten blir lidande. Inställd underhållning upprör, självfallet.
Så var det i Malmö i tisdags, så var det för ett tag sedan i Stockholm. Så var det för tjugo år sedan. Svensk fotbollspublik är stökigast i Europa.
Fokus ligger nu på den 18-åring som sprang in på planen, men det var inte han som gjorde så att matchen MFF–HIF stoppades, knallskottet som strax innan fått HIF:s målvakt att gå ner på knä och ta sig mot örat var tillräcklig anledning. Ändå höjs röster mot att denne 18-åring ska få ”ett hårt straff”. Tre års fängelse, tycker Glenn Hysén. Tobias Carlsson i Kalmar FF drar till med fem år. ”Han ska inte få se någon idrott så länge han lever”, säger Djurgårdens ordförande Tommy Jacobson.

Svenska Fotbollförbundets toppar delar synen på strängare straff, men fokuserar mer på att det bör införas fotboja eller anmälningsplikt, som generalsekreterare Mikael Santoft, eller att sekretessen ska skippas, som ordföranden Lars-Åke Lagrell. Ansvaret är inte fotbollens menar de – rörande måna om sina plånböcker – utan samhällets. ”Politikerna” måste agera.
Visst, kan man tycka det. Men fotbollen måste sättas in i ett sammanhang. Det finns ingen anledning att ha speciallagstiftning för att stävja våld och ordningsstörningar på vissa platser. Det ska rendera samma påföljd att slå ner någon på gatan som att göra det på fotbollsplanen, med eller utan matchtröja på. Maskeringsförbud kan diskuteras, arenorna är inte allmän plats. Tillträdesförbud finns, kameraövervakning likaså.
Det finns andra sätt. Fotbollsklubbarna drar in stora pengar. Detta märks, om inte annat, på de fantasilöner de betalar spelarna. De böter Fotbollförbundet dömer ut svider, men bidrar inte till höjd säkerhet – de borde återinvesteras i just detta.

Supporterorganisationerna är löjligt förlamade. Hur svårt kan det vara att avslöja den granne på ståplats som tänder en bengalisk eld? Hur stort ansvar tar supportrarna om de vägrar anmäla den som kastar in smällare eller annat på planen? Hittills har organisationerna inte ens velat protestera mot fotbollsvåldet, hävdar Aftonbladets krönikör Robert Laul.
”Supporterkulturen”, eller vad den ska kallas, är sjuk när den accepterar att spelare och ledare som till exempel bara byter klubb trakasseras och förföljs. Något som bland annat HIF:s Jesper Jansson har vittnat om. Som om fotboll betyder någonting mer än tillfällig förnöjelse.
Och ordningsvakterna. Anledningen till att de finns runt planen är att de ska ingripa. Nu var det HIF:s spelare som fick lösa situationen, efter att 18-åringen nått ända fram till HIF:s målvakt. Varför? Om de inte var tillräckligt många är saken lätt att lösa. Det är bara upp till klubbarna att betala för fler. Och se till så att metallbågar, nakenscanning eller annan effektiv kroppsvisitation införs. Integritetskränkande? Inte. Det är frivilligt att gå på fotboll. Höj både biljettpriserna och säkerheten.
Fotbollens problem ska lösas inom de legala ramar som finns. Inte genom införande av lagar vars enda syfte är att hämnas och skrämma. Påföljdens syfte är återanpassning. Det är beklagligt att ledande fotbollsprofiler hellre ansluter sig till pöbelfasoner i ropen på hårdare straff än först gör vad de kan.

Reaktionerna på Bamsetidningen Mim och Meles. En specialtidning om att söka asyl, är överlag negativa. Kritik riktas mot Egmont Kärnan, som många menar har sålt sig till Migrationsverket. Det finns inga lyckliga slut i asylprocessen, är ett annat omdöme; alla flyr från något.
Det är säkert sant. Och visst kan man undra varför ett serieförlag ger sig in på ett område som är så fyllt av känslor och svåra motsättningar.
Förklaringen kan vara att man vill nyansera den ofta svart-vita bild som finns: Att asylprocessen å ena sidan beskrivs av främlingsfientliga krafter som rättsosäker, hållningslös och slapp, och å den andra av de som engagerar sig och gömmer asylsökande som har fått avslag på sina ansökningar som rättsosäker, likgiltig och människokall.
Om så är fallet är förlaget värt mer beröm än klander.
Att vara snäll är inte att säga ja till allting, alltid. Ett budskap som barnen i alla år har lärt sig av Bamses äventyr, även om tidningen emellanåt har anklagats för att indoktrinera sina unga läsare med ett vänsterperspektiv. Översatt till specialtidningen: Alla som söker asyl har inte skäl för att få det. I tidningen får Mim uppehållstillstånd medan Meles får avslag och reser hem till Varganien.
Utanför sagornas värld utnyttjas ibland barn på ett sätt som inte är rimligt. Att någon då försöker nå fram till dessa utsatta barn för att förmedla budskapet att det kanske inte är så hemskt att återvända som de har fåtts att tro, skulle kunna ge trygghet.
Om målet är att bästa möjliga beslut ska fattas – barnens bästa är inte alltid att bli medel i en utdragen, humanitär dragkamp för ett svårt, ibland ouppnåeligt mål; alla avslagsbeslut är inte felaktiga – är det rimligt att förtroendet mellan parterna i asylprocessen stärks.
Möjligen kan man tycka att Migrationsverket är något naivt om verksledningen verkligen har trott att specialtidningen av Bamse skulle gå hem i den offentliga debatten.

Usama bin Ladins död är en viktig symbolfråga. Han har personifierat den islamistiska terrorn. Men i sak gör det varken till eller från att han är borta, det avgörande är i stället de fortsatta insatser som görs mot nätverket al-Qaida och dess infrastruktur. Det finns ingen anledning att minska engagemanget för att bekämpa terrorism.
Som död är bin Ladin en Che Guevara för islamistiska rebellromantiker, en martyr som gör att hotbilden snarare ökar än minskar, som säkerhetsexperten Magnus Ranstorp påpekade i går.
Amerikanska säkerhetskällor har uppgett att den amerikanska insatsstyrkans uppgift var att döda, inte att gripa bin Ladin. Det var i så fall ett ytterst olyckligt beslut. Målet måste i varje skede vara att göra det yttersta för att ställa kriminella och terrorister inför rätta.
Den internationella rättvisan fungerar. Det visar processerna vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Så påminns världen om förbrytelserna. Så säkras förtroendet för internationellt samarbete.
USA är världens mäktigaste land, och har ett stort ansvar för att godtycke och rättsvidrigt agerande bekämpas. Ett ansvar man aldrig har tagit efter attackerna mot New York och Washington den 11 september 2001.
Barack Obamas första prioritet efter beskedet om bin Ladins död är således inte att börja dra tillbaka trupperna från Afghanistan och Irak i snabbare takt. Det är att omedelbart stänga interneringslägret för ”illegala stridande” i Guantánamo på Kuba – och låta rättvisan verka.

Fotbollsvåldet har efter skandalscenerna i Södertälje på annandag påsk i samband med matchen mellan AIK och Syrianska lett till ett ”ordkrig” mellan fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell och idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth (M) rapporterade SVT-sporten på tisdagskvällen.
Lagrell är upprörd över att regeringen inte har drivit frågan om att ålägga personer som dömts för fotbollsrelaterat våld – utanför plan, ska poängteras – anmälningsplikt hos polisen i samband med matchstart för favoritlaget.
Ministern säger sig inte ha drivit frågan då hon uppfattat den som Lagrells personliga lösning.
En storm i ett vattenglas.
Fotboja, anmälningsplikt och dylikt är påföljder som i dag kopplas till övergrepp i nära relationer. Därför kan de mycket väl tyckas vara lämpliga i dessa fall, även om frågetecken kan resas för hur en sådan ordning skulle påverka balansen mellan effektivitet och integritet i brottsbekämpningen i stort.
Den intressanta avvägningen här är i stället vem som ska göra vad.
Elitidrott sprider mycket glädje, men har också många avigsidor. En av dem är det våld som publiken står för. Svenska fotbollförbundet brukar kräva att samhället ställer upp på alla nya krav som kommer, men har inte visat sig lika villigt att själv ta kostnaderna. Se bara på reaktionerna efter att Rikspolisstyrelsen annonserat att det är dags att börja följa lagen och ta betalt för polisbevakning inne på arenorna.
Frågan måste lösas. Arenaägarna, i den mån det nu inte är klubbarna själva, kan inte åläggas att genomföra en rad säkerhetshöjande åtgärder på egen hand. Förbättrad kameraövervakning borde därför i stället åläggas elitklubbarna att införa och bekosta. Samhället ska bidra med att lagföra ligisterna, det vill säga rättsväsendet kan fortsätta agera precis som i dag.