Det bästa man kan säga om den budget som majoriteten i Kristianstad presenterade på onsdagen är att det inte blir någon skattehöjning.
Visst hade man önskat att det såg annorlunda ut, att vallöftena om skattesänkningar skulle kunna realiseras. Men verkligheten sätter sina gränser: Den ekonomiska oron i omvärlden, det ekonomiska lättsinnet i kommunhuset. Trots att den djupaste lågkonjunkturen sedan 1929 slog till genomfördes de investeringar som bara en allvarlig lågkonjunktur sas kunna stoppa. Handslaget för Kristianstad blev heligt när den demokratiska arenan blev för trång.
För nog var det så att folkinitiativet om den kommunala arenan fick politikerna att tappa huvudet. Snabbt, innan motståndet hade hunnit organiseras, förklarade kommunstyrelsens arbetsutskott att någon folkomröstning skulle det inte bli. Folkets röst ville man bara höra när det var dags att fördela politiska uppdrag. Inte när det gällde en enkel, och engagerande fråga.

När folket i Östra Göinge nu har samlat in namnunderskrifter för en folkomröstning om det nya kommunhuset gör politikerna där annorlunda. Kommunstyrelsens ordförande Patric Åberg (M) har till och med berömt engagemanget. Förslaget har skickats tillbaka för omprövning i stället för att stressas igenom beslutsmaskineriet.
Hur ärendet hanteras framöver är oklart. Vad är det alla människor har tagit ställning till när de har krävt en folkomröstning? Om ett nytt förslag till kommunhus blir radikalt annorlunda, måste det då också samlas in namn på nytt?

Som i alla dessa fall är det rimligast att politikerna tolkar folkviljan så positivt som möjligt. Om man blint kör på bara därför att det är tufft att ”våga” utan att ”fråga”, skapas djupa motsättningar.
Folkstyret är svårt. Det ska vårdas lika ömt som en offentlig budget.

Kristianstad firade i veckan att kommunen nu har 80 000 invånare. Kommunfullmäktiges ordförande Sten Hermansson (FP) var nöjd. ”Kristianstad växer” är ett positivt budskap. Det kan användas för att, som han gjorde, slå fast att kommunen ”är ett spännande och attraktivt område”. 2025 vill politikerna vara 10 000 fler.
Befolkningstillväxt är det många som strävar efter. Med fler – och helst yngre – invånare blir det lättare att klara utmaningen med en allt större andel äldre. Befolkningsstrukturen påverkar både servicenivå och skattekraft.
I våra trakter vill alla bli fler, hela tiden.
Bromölla – ”i fin miljö mellan hav och sjö”, hette det tidigare – hoppas kunna växa med 60 personer om året. I dag är man 12 400.
Östra Göinge – ”Skånes gröna hjärta” – är 13 600, men vill vara 15 000 ”stolta göingar” 2015.
”Hässleholm nästa” passerade 50 000 invånare 2008, sedan har folkökningen i det närmaste avstannat. Visionen är dock att vara attraktiv, och det finns en vilja att öka antalet bosatta. Det pågår just nu ett arbete med att konkretisera målen.
115 av landets 290 kommuner har av fullmäktige fastlagda mål för antal invånare, 103 vill få fler.

I en intressant artikel i tidskriften Ekonomisk debatt (3/2012) problematiserar ekonomen Jonas Fjertorp från Lunds universitet frågan om kommunernas ständiga strävan efter befolkningstillväxt. Det finns inget statligt uppdrag som ålägger dem att få fler invånare. I stället ska kommunerna värna välfärden för de som redan bor där. Kanske finns det därför andra typer av lokal tillväxt som borde prioriteras?
Kommunerna vill vara attraktiva. Bra företagsklimat, goda skolor och väl fungerande omsorg finns det tämligen bred samsyn om att man ska ha, även om uppfattningarna om vilka metoder som ska användas för att nå målen skiftar. Erfarenheten är att detta är gott för de som redan finns i kommunen – och att det i bästa fall kan locka nya invånare.
Det är när kommunerna börjar slåss med varandra om uppmärksamhet och inflyttare som de negativa konsekvenserna följer. När alla ska sätta guldkant på tillvaron och bygga arenor blir satsningarna ekonomiskt svåra att försvara.
I rapporten Regional och lokal tillväxtpolitik: Vad kan och bör offentliga aktörer göra? (2011:28) från Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, påtalas att många kommuner har velat dra till sig nya invånare genom att sjösätta ”kreativa satsningar som i bästa fall har ifrågasatt effekt, i sämsta fall är direkt samhällsekonomiskt skadliga”.
Någon som minns Spirit of Food?
Vad jag minns har det inte gjorts någon seriös kommunal revision av detta spektakel. Andra satsningar, som VM i handboll 2011, överlät kommunen utvärderingen av till den som hade haft ansvar för verksamheten, vilket måste sägas vara höjden av såväl naivitet som ansvarslöshet.
Visionära beslut utan relevant uppföljning är bara bra för den som inte vill ställas till svars.

Visst finns det andra effekter än rent ekonomiska som kan motivera en strävan efter befolkningsökning, skriver Fjertorp. Rätt hanterat kan nya bosättningsrekord skapa framtidstro och en känsla av utveckling, kanske till och med dra nya investeringar. Men ”det blir en fråga för politikerna att avgöra till vilket pris detta ska ske och vilka negativa ekonomiska effekter man kan acceptera”.

Krasst påpekar Fjertorp att det ibland verkar som om det har ”blivit ett självändamål för kommuner att utöka eller åtminstone bibehålla omfattningen av den kommunala verksamheten”. Viljan att bli fler skulle således handla mer om tjänstemännens och heltidspolitikernas trygghet än om kommuninvånarnas.
Det är ett fräckt påstående.
Inte desto mindre har den stöd i forskningen om lokal tillväxt. Sådan kräver alltid insatser från externa aktörer. Den kommunala möjligheten att påverka är på marginalen.
Befolkningstillväxten kommer alltså trots kommunala beslut.

80 öre i skattehöjning, som Kristianstads ekonomidirektör Rolf Gustavsson har räknat fram som baskrav för att klara kommunens ekonomiska mål 2013, är ingenting. Inte om man sätter det i perspektiv. Inte om man drar ut resonemanget om att vägra anpassa verksamheten efter verkligheten.
När Sveriges Kommuner och Landsting utredde välfärdens finansiering gjorde man precis likadant. Enligt rapporten Framtidens utmaning från 2010 skulle kommunerna behöva höja skatterna med 13 kronor fram till 2035 bara för att bevara det man hade. Och då var, märk väl, varken svulstiga byggen eller maffiga investeringar medräknade – inte ens minsta lilla mingelyta för fotbollsförbundets höjdare fanns med.
Vore detta bitter sanning – och rimlig förväntan – har vi alltså bara sett början på kommunens tvångsöver­tagande av invånarnas inkomst.
Om ingenting görs.

I Östra Göinge är det politiskt storbråk om det nya kommunhuset. 68-­miljonersförslaget har orsakat en spricka inom den regerande alliansen. För dyrt, på fel plats och vid fel tidpunkt, är väl en grov sammanfattning.
Det finns onekligen andra beslut som är viktigare för Östra Göinge än att se till så att den nuvarande administrationen får bättre lokaler.
Kommunen har för få invånare.
Det spelar ingen roll hur stort och fint kommunhus som byggs i Broby om det inte finns ekonomiskt underlag för att finansiera verksamheten. Skolan och omsorgen; barnen och de äldre. Visst kan man misstänka att det också finns en del politik i viljan att bygga snabbt. Någon tror nog att det i en framtida förhandling med en annan kommun om samgående kanske blir enklare att få huvudorten förlagd till Östra Göinge om man har ett nytt kommunhus.
Så kan det säkert vara. Osby, eller någon annan kommun som skulle kunna vara intresserad av att slå sina påsar ihop med Östra Göinge, är nog mottaglig för rationella argument.
Samtidigt är det till att börja i fel ände. Om man vill ta ansvar för den samlade nyttan av en kommunreform måste man lyfta blicken från det lokala.
Göingehövdingen Patric Åberg (M) representerar ett parti som numer värnar allmänintresset hetare än någon annan, om man får tro partiledare Fredrik Reinfeldt. Ska den linjen fullföljas lokalt kräver det avståndstagande också från intressen som enbart gynnar det lokala. Med tanke på hur prognoserna för framtiden ser ut är det därför redan nu dags att sätta in det lilla i det stora. De som bor i Knislinge och Hanaskog kanske inte får sina grundläggande kommunala behov tillfredsställda främst genom ett nytt kommunhus i Broby.
Om inte fokus för kommunpolitikerna ligger på att lösa de strukturella utmaningarna är det obevekligen 13-kronorslinjen som gäller.

Vid sidan om det självklara, att kommunal kärnverksamhet ska prioriteras, måste varje kommunpolitiker vara självkritisk nog att ifrågasätta sitt eget kaptenskap: Fungerar det så effektivt som det bara är möjligt?
Tidningen Dagens Samhälle (14/2012) konstaterar att kommunalskatten nu har legat på samma nivå i nästan 30 år, trots att kommunerna gör betydligt mycket mer 2012 än 1982. Den återhållna skattenivån beror alltså inte enbart på besparingar i verksamheten. Äldreomsorgen i dag är ett mönster jämfört med 1980-talets massförläggning.
Förklaringen är i stället sådant som ökad produktivitet och ökad sysselsättning i det privata näringslivet. Den kommunala verksamheten har blivit mer effektiv tack vare konkurrensutsättning.
Fortsatt sysselsättningsökning är det enklaste sättet att få mer skatteintäkter till offentlig verksamhet. Arbetslinjen må kännas uttjatad, men är långtifrån passé. Den är grunden för vår välfärd, har varit så i alla tider.
Lika uppenbart är att det offentliga åtagandet måste renodlas. Kommuner ska inte vara diversebutiker, inte syssla med biogasverksamhet och annat som andra kan sköta lika bra. Inte ens skolorna måste drivas offentligt. Så länge de är likvärdiga och står under myndighetskontroll finns ingen anledning för kommuner – som Hässleholm – att bekämpa friskolor.
Politikeruppdraget handlar inte om att se till så att kommunerna gör så mycket som möjligt själva, det är precis tvärtom.
Ingen kommun är osänkbar.

87,7 procent av de elever som lämnade grundskolan i år var behöriga till något av de nationella programmen på gymnasieskolan, visar statistik från Skolverket som presenterades i dag. Det är färre än förra året, då 88,2 procent var behöriga, vilket förklaras med att kraven har ökat. Det krävs godkänt betyg i fler ämnen för att komma in i den nya gymnasieskolan. Men ändå.
Skillnaderna mellan olika skolor är stor.
Precis som mellan olika kommuner.
Kristianstad når 86 procent, Bromölla 85,2, Hässleholm 83,7 och Östra Göinge 88,8.
Målet är naturligtvis att 100 procent ska klara sin grundskoleutbildning.
Utopiskt, säger några.
Ett krav, borde politikerna svara.

Kommunhuset i Broby är inte landets mest moderna. Men det är gediget. De 31 ledamöterna i fullmäktige har förmånen att njuta det gamla tingshusets strama elegans. Politikerna intog huset efter att tinget flyttat de knappt tre milen till Kristianstad 1967. Majoriteten av dem har efter valet 2010 nu också mentalt lämnat 1960-talet. I stället andas det en sval framtidstro mellan dubbelborden och de slitna ledamotsfåtöljerna.
Östra Göinge är en liten, flerkärnig kommun. Bristen på en tydlig centralort har länge närt en kontraproduktiv form av lokalpatriotism: Får Knislinge ett ska Glimåkra ha ett annat och Hanaskog ett tredje. Får Sibbhult inget blir det väsen.
13 600 invånare är långtifrån tillräckligt underlag för att kommunen ska klara allt, vilket alla utom Vänsterpartiet verkar inse. Joakim Vendel krävde på torsdagens möte att invånarna ska ha tillgång till alla former av fritidsanläggningar inom kommunens gränser. Det är en centralistisk och isolationistisk attityd. Och frågan är varför kravet enbart gäller sådant som is- och bowlinghallar. Konserthus, 3D-biografer och arenor för att locka stora artister har också med fritid och livsmiljö att göra. Kruxet är att det kostar; att skatteuttaget på 31,50 är högt som det är, tredje högst i Skåne. Kommunen kan inte ta ansvar för allt.
Vendel har sin like i Svenska fotbollförbundets störste kravmaskin, ordföranden Lars-Åke Lagrell, som trots sina år som landshövding i Kronoberg har liten förståelse för kommunal kärnverksamhet. Han tycker att kommunerna ska bygga om sina arenor efter förbundets alla önskemål.
Bedrövligt nog bockar, bugar och beställer somliga politiker jobben, trots att det inte finns några som helst belägg för att investeringarna ökar skattekraften. De investerar med hjärtat mer än med hjärnan. Bygger för hejarklacken.
Den stora frågan för dagen i Broby var dock inte arenafrågan kopplad till fritidsförvaltningen utan till näringslivet. Majoriteten fick med betryggande marginal med sig fullmäktige på att kommunen ska lämna Göinge Näringsliv som part, för att i stället låta Göinge Näringsliv bli partner i en ny näringslivsarena.
Tanken bakom strukturförändringen är glasklar: Kommunen ska hantera alla lika. Då kan man inte favorisera några. Ännu mindre vara med och finansiera just denna grupps intressen.
Ur demokratisk synvinkel är det också olyckligt när folkvalda sitter i forum som har makt och medel men saknar både öppenhet och folkligt ansvarsutkrävande. Tydliga roller gynnar demokratin. Och näringslivet.
Här har Kristianstads kommun och Stiftelsen Regionen Kristianstad en lång resa att göra.

Tidigare på torsdagen mötte delar av näringslivet politiker, medier och varandra på Krinova vid Högskolan Kristianstad. Det knöts kontakter under det paraply som Svenskt Näringsliv, Företagarna, Skåne nordost, LO och Göinge Näringsliv höll upp för deltagarna att samlas under. Ett åsiktstorg, ett utbyte av erfarenheter.
Dialogen som infrastruktur.

Regionmuseet i Kristianstad är också mer framtidsinriktat än vad det kan låta som. I måndags höll Ilmar Reepalu (S) ett uppskattat föredrag där om det nya Malmö, anordnat av LO, ABF och Socialdemokraterna. Budskapet var att framgången beror på att Reepalu har hållit fast vid sina intentioner om att förvandla Malmö från en misslyckad industristad till en lyckad miljöstad.
Och visst, förvandlingen är fantastisk. Malmö sjuder i dag av liv och företag på ett sätt som nog ingen trodde när Kockums slog igen och världens största bockkran skeppades till Sydkorea.
Ändå var det svårt att fullt ut ta till sig den positiva bild av vad Riomötet 1992 påstås ha betytt för Malmö. Klimat- och miljöarbetet fick ny fart med Agenda 21, Bo01 i Västra hamnen innebar att skeppsbyggande ersattes av miljösmart boende, men analysen saknar balans.
Reepalu nämnde bara Öresundsbron i förbifarten, som en statussymbol för det nya Malmö, trots att han egentligen borde ha låtit Bron vara en bärande del av föredraget.
Det går verligen inte överskatta Brons betydelse för Malmö. Med en fast förbindelse kom framtidstron, med kopplingen till Kastrup förstärktes förbindelserna, med det tidsmässiga närmandet till Köpenhamn kom pendlarna, företagen och invånarna.

Miljö- näringslivs- och fritidssatsningar kan vara rätt, men infrastruktursatsningar är avgörande.
I Broby, i Kristianstad – och i Malmö.

Moderaterna i Kristianstad och Östra Göinge hade på torsdagskvällen ett gemensamt, öppet möte på Bånken i Kristianstad. Dragplåstret var partisekreterare Sofia Arkelsten, som gör ett två dagars besök i våra trakter, både för att se och lära och ”piska på”, som hon sa – utan att förtydliga vad det senare handlade om.
Formen för mötet är välkommen.
Partierna dras med sjunkande medlemstal. Moderaterna, som numer slåss med Socialdemokraterna om att vara största parti saknar S-nätverket av kringorganisationer och fackombud, men har ändå ett antal politiska poster att fylla. Och ett stort, stort behov av att rekrytera vanliga ”vardagsmoderater”, tycker Arkelsten.
Nog lär det sägas andra saker på ett möte där vem som helst kan vara med, än på ett där partiets inre, svårare angelägenheter avhandlas. Men som komplement fungerar det säkert, vilket är både Fredrik Axelssons och Patric Åbergs ambition – helt i linje med partisekreterarens tankar att öka delaktighet och engagemang.
Lite kan man då förundras över att Arkelsten överhuvudtaget inte tycks ha reflekterat över att se över Moderaternas sätt att utse partiledare. Frågan har ju, som bekant, varit aktuell under en period. Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet har alla nappat på en metod så fjärran från den S-märkta som möjligt. I stället för slutna förhandlingar och smussel i partidistrikten innan valberedningen stolt släpper ut vit rök från partikansliet som ett tecken på att en ny partiledare är funnen, har medlemsdemokratin kommit i fokus. Visst kan man fundera kring om inte partierna borde gå längre: utlysa en medlemsomröstning eller åtminstone släppa fram flera kandidater ända till stämman eller kongressen. Låta kampanjen gå ända in i kaklet, utan fruktan för att personstrider ska växa till falangstrider. I Folkpartiet har tanken på regelrätta primärval väckts.
”I Moderaterna är vi nöjda med Fredrik”, sa Arkelsten på Bånken.
Något mer offensiv borde partisekreteraren i vårt Nya statsbärande parti vara. Detta är inte en personfråga, utan en fråga om inflytande, delaktighet och möjlighet att påverka. Även M har anledning att utveckla medlemsdemokratin också i denna del. Kanske till och med ligga i framkant. Om nu inte FP går före.

I Östra Göinge har det blivit liv om kommunens värdegrund; öppenhet, engagemang och ansvar samlat under ledorden ”Här gaur da”.
Mer än ettusen personer har engagerats i arbetet under ett och ett halvt års tid. Men när det nu börjar närma sig antagande ogillar oppositionens Karl-Erik Innala (S) kundperspektivet, och vill stryka en formulering om att ”det är tillåtet att göra fel, men inte att dölja det”.
Man kan undra varför.
S har aldrig tidigare haft några problem med att visa sina fel.

Gång på gång dyker det upp historier med asylsökande som har fått avslag på sina ansökningar, men som anser att beslutet inte är riktigt. Det är inte mycket att säga något om. Självklart är det svårt att acceptera avslag som är så betydelsefulla. Det är stort att resa till ett annat land och söka skydd.
Den svåra frågan är hur Sverige och svenska myndigheter ska agera, som nu Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordförande i Östra Göinge. Han får kritik för att han inte officiellt engagerar sig i fallet med två barn, fem och nio år gamla som ska skickas ensamma till Makedonien sedan deras psykiskt sjuka mamma har gått under jorden. Barnen har bott på barnhem i flera år och talar inte längre makedonska.
Faktum är att Åberg gör alldeles rätt i asylärendet.
Det är en märklig ordning att politiker lägger sig i rättslig prövning. Ännu märkligare när de motarbetar den.
Barnen kom till Sverige med sin mamma 2006. Avslag kom snabbt. Överklagandet avslogs likaså. Men i stället för att acceptera avslaget har, som konstaterat, mamman hållit sig undan. Nya ansökningar har skickats in flera gånger. Och avslagits. Gång på gång.
Det finns ingen gräns för hur många ansökningar som kan ges in. Uppenbarligen har målet varit att få tiden att gå. Migrationsverket är naturligtvis tvingat att behandla varje ansökan. Och tiden är en faktor som talar för uppehållstillstånd.
Det värsta är att alla har mått dåligt av situationen. Av uppgifterna i medierna framgår inte vilka skäl som finns för mamman att inte återvända till Makedonien, men några regelrätta asylskäl verkar ju inte finnas. Inte heller humanitära skäl av den grad som politikerna i riksdagen har bestämt.
Makedonien är ett av Europas fattigaste länder, men den parlamentariska demokratin fungerar. Landet är EU-kandidat sedan 2005, men så länge Grekland blockerar namnfrågan är förhandlingar om medlemskap utsiktslösa.
Det bästa för barnen kan i det här skedet kan mycket väl vara att återförenas med sin släkt, och senare förhoppningsvis sin mor, i Makedonien.
Det är alltid ett stort ansvar att ta för den som håller personer gömda.