Väl hårt dragna slutsatser på tunt material. Kritiken mot SVT:s Uppdrag Granskning (27/2) har varit hård. Hasse Svens reportage om elitskidåkarnas höga blodvärden på 1990-talet kändes också delvis som en variant av det gamla reseprogrammet Packat och klart: I förväg färdigpaketerade slutsatser och – i brist på annat får man anta – fler än lovligt många bilder av reporter på väg.

Tyvärr har bristerna skymt sikten. Gjort det lätt för kritiker att skjuta programmet i sank: ”Hänt-Extra på tv”, kallade skidförbundets ordförande Niklas Carlsson programmet för i P1-morgon.
Uppgifterna om generellt höga blodvärden under 1990-talet är värda ett bättre öde än en utnötningsseger för förnekelsen. Fusk är alltid fusk, oavsett om det sker i skymundan eller avslöjas inför öppen ridå. Gamle storåkaren Torgny Mogren är en av alla som påstår sig vara övertygad om att det har förekommit både epo och bloddopning på toppnivå. Cyklisten Lance Armstrong har överbevisats om saken – och erkänt. Självklart finns det fler, i fler sporter. Det är inte bara bättre kondition som kan fås på konstlad väg.

Det är en märklig ordning att resultatet av dopningstester enbart kan offentliggöras av de tävlande själva eller av de nationella skidförbunden. Om förbunden verkligen har samveten vita som snö borde de ensidigt förklara att alla mätningar ska redovisas öppet. Om skidåkarna inte har något att dölja bör de ta initiativet. Det vore enkelt. Och skulle – kanske – kunna återupprätta lite av förtroendet för elitidrotten.

Oppositionsrådet Tommy Nilsson (S) i Hässleholm beklagar majoritetens ensidiga beslut att avbryta arbetet med det planerade logistikcentret, Dryport Skåne. I ett pressmeddelande på fredagen går han till storms mot ”högeralliansens” ovilja att samarbeta. Nu lämnar han styrgruppen för den mångmiljonsatsning som majoriteten fortfarande bedömer ha en chans på lång sikt.
Det handlar alltså mer om att Tommy Nilsson inte fick vara med och ta beslutet, än att beslutet var
korrekt.

Stefan Löfven har under sitt första år varit en lyssnande partiledare. Det är ofta sympatiskt, men i detta fall har tystnaden varit djupt besvärande. Osäkerheten om vad S vill har tilltagit.
Därför har också kritiken mot att Löfven hellre tiger än talar ökat i partileden. Det går inte bara att ta in information, den måste också processas och spottas ut i form av konkret politik – eller åtminstone någon liten minireaktion. Oppositionen kan inte tiga ihjäl regeringen.
Det var nog därför som Löfven tog till orda i en intervju i Ekot (14/1). Den som spetsade öronen fick höra honom kräva redan kända återställare: Kommunpolitiker ska kunna säga nej till valfrihet i äldreomsorgen. Det ska bli dyrare att anställa unga. Restaurangjobben ska minskas med höjd moms.
Den halvljumma nyheten var att rutavdraget också ska justeras, fast bara den del som avser läxhjälp på gymnasiet, inte i grundskolan.
Budskap? Det är nog inget snack om saken: Löfven tycker – absurt nog – att politikerna har fått för lite att säga till om.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är besviken. I senaste numret av tidskriften Neo (6/2012) ger han landets kommunpolitiker en rejäl känga för hur de sköter skolan:
”Det sociala uppdraget har legat i fokus. Det är naturligtvis viktigt det också, att elever känner sig trygga, men det är ändå kunskapsuppdraget som är skälet till att vi har en skola. Det begriper inte kommunerna. Och även om man förstår uppdraget, begriper man inte hur man ska hantera det.”
Den som har följt den segdragna debatten om Kristianstads skolplan känner igen sig. Trots att riksdag och regering kräver att alla elever ska få tillräckligt stöd för att nå kunskapsmålen har Kristianstad satt egna, lägre mål. Det räcker om 80 eller 90 procent klarar sig. Motiveringen från såväl barn- och utbildningsnämndens ordförande Fredrik Axelsson (M) som Jonas Fasth (FP) och Anders Tell (S) är att det inte är realistiskt att tro att alla ska klara det som krävs, vilket är en bedräglig debatteknik. Det handlar inte om utfallet, utan om ambitionen. I Kristianstad ger politikerna upp i förväg, i en ”historisk” block­överskridande överenskommelse. Bevare mig för sådana minnesmärken.

Skolverkets färska statistik över andel elever som klarade målen läsåret 2011/2012 visar att Kristianstad inte ens når sitt eget, lägre satta mål. 72,2 procent av eleverna i nian är till och med sämre än resultatet på riksnivå, vilket i sin tur är ett tjugo år gammalt, nationellt misslyckande.
Skillnaderna mellan olika skolor är stor. Bäst är Centralskolan (95,7), sämst är Slättängsskolan (51,1). Friskolorna är inte bäst, men tillhör toppskiktet.
Går man på djupet i statistiken finns det ett antal slutsatser att dra, vilket Mats Edman i tidningen Dagens Samhälle (43/2012) har gjort.
Små skolor är inte bättre än stora.
Landets minsta skolor har sämre betyg än landets största.
Friskolorna klarar kunskapsuppdraget generellt sett bättre än de kommunala.
Alliansen styr i 6 av 10 av de 145 bästa skolkommunerna.
Socialdemokraterna styr i 6 av 10 av de 145 sämsta skolkommunerna.

Det är inga revolutionära upptäckter. Sambanden har funnits länge. Frågan är varför skolpolitikerna inte har agerat utifrån dem.
När ett stort investeringspaket för skolorna nu är på väg borde kommunen samtidigt fundera över struktur och drift. Byskolor är ivrigt omhuldade ute i byarna. Så klart. De är trygghet för små. Men de är inte nödvändigtvis bra eller mer trygga än något större skolor för något större barn. Det är nog snarare så att det läggs onödigt mycket tid på bussande till för undervisningen lämpade lokaler.
Även borgerliga kommunpolitiker säger reflexmässigt nej till etablering av nya friskolor. De borde göra tvärtom: tänka på kunskapsuppdraget och lägga ut mer – kanske all – undervisning på fristående utförare. Kvalitetskontrollen är statlig, och denna visar att kommunerna inte är bäst.
Att göra en lokal blocköverskridande överenskommelse om skolan är att binda ris om egen rygg. Om inte den bryts så att eleverna i Kristianstad får samma rätt till funktionell utbildning som barnen i andra kommuner har väljarna inget alternativ i valet 2014. Skolfrågan är ständigt het. Resultaten i skolorna hänger ihop med hur kommunpolitikerna sköter sitt uppdrag. I Kristianstad gör de inte det.

Riksdagen har sedan Alliansen fick regeringsmakten 2006 konsekvent jobbat för att förbättra skolan. Det tar tid. Det var alldeles nyligen som den nya skollagen togs i bruk, nya läroplaner sjösattes, lärarutbildningen förnyades och betygssystemet förändrades. Att vända den negativa trenden i svenska skolor är svårt och tar tid. OECD anser att de genomförda reformerna inte kan utvärderas förrän tidigast 2017.
Också i SVT:s Debatt i torsdags låg fokus till stor del på hur illa många kommuner sköter sina skolor. Jan Björklund sa då att han ”gärna tvångsförvaltar Göteborgs stads skolor”.
Han får gärna blicka hitåt också.

Regionfullmäktige ska i morgon tisdag ta beslut om fortsatt arbete med varumärkesstrategi och kommunikationspolicy. Av handlingarna framgår inte varför regionen ska ha ett varumärke, det bara förutsätts att ett sådant behövs. Den gamla plattformen ska ersättas. Underlaget är kryddat av konsultsvenska. ”Det är nödvändigt att definiera vad Region Skåne står för (identitet) och var man önskar stå i förhållande till andra konkurrenter.”

Å ena sidan framstår detta som snömos. Region Skåne har en ohotad position med folkvalda, skattefinansiering och votering i plenum. Konkurrensen om ansvaret för vården och kollektivtrafiken är minimal.
Å andra sidan påverkar Skånes rykte hela samhället. När företag ska etablera sig måste det komma positiva vibbar från den djupa södern. Regionalt utvecklingsarbete är inte bara Sven Otto Littorin utan en massa annan lull-lull också.
Visit Sweden tänker likadant. Där jobbar man intensivt med nationbranding. Målet är att locka fler turister till Sverige. Visit Skåne, som är regionens lokala branch i turistnäringen, konkurrerar sedan om Sverigebesökarnas gunst. Kommunerna bedriver varumärkesarbete med sina mer eller mindre välfunna slogans. Ja, i Ystad, likaväl som i Skurups dynamiska gränsregion eller i fin miljö mellan hav och sjö i Bromölla. Lite mer i Trelleborg.
Samtidigt är det, som alltid, så att det är nivån på den offentliga servicen som attraherar. Bra skolor, bra vård och god infrastruktur. Att kommunen eller regionen har en fräck attityd påverkar möjligen på marginalen. Det torde dock vara få företag som etablerar sig i Skåne enbart efter att ha tagit del av klatschig broschyr från landstingskommunen.

Varken Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna deltar i tisdagens beslut om varumärkesstrategi. S tycker att visionen ”Skåne. Livskvalitet i världsklass” är intetsägande. SD surar över att man inte har fått vara med och bereda ärendet.
Detta är också varumärkessignaler att ta på allvar. Region Skåne vill marknadsföra en vision som är omöjlig att konkretisera, och gör det i strid med oppositionen.
Välkommen till Skåne – här slår vi varandra gula och röda!

Mikael Wiehe är en omtyckt artist, trots sitt svart-vitt politiserade artisteri. Det är som om åhörarna inte alltid hör vad han sjunger. Inför valet 2010 turnerade han intensivt för en rödgrön valseger. I en av sina sånger uppmanade han till att hänga regeringen/alliansen i galgar på närmsta torg och sedan hugga av huvudena och samla dem i en korg. Som konstnärligt uttryck är det inte bara ovanligt lågt.
När offren för Anders Behring Breivik skulle hedras i Norge i söndags var revolutionsromantikern Wiehe specialinbjuden. Men i stället för att bara sjunga sina vanliga vänstervisor gick han till attack mot Fredrik Reinfeldt (M).”Jag noterar att den svenska statsministern inte är närvarande. Jag ska göra mitt bästa för att ersätta honom”, sa han hånfullt.
Reinfeldt var inte inbjuden. Inga internationella gäster var inbjudna.
Men detta hindrade alltså inte Wiehe från att göra svensk inrikespolitik av Utøya-massakern. Inget hålls för heligt för Wiehe. Och han kommer undan med det.

Kraschen i Kiev följdes på tisdagens träning upp med bestraffningslekar. Fotbollslandslagets reservmålvakt Johan Wiland förlorade, fick sätta sina bara rumpa i vädret och låta kompisarna skjuta prick på den. Allt filmat av Expressen/KvP.
Det är inte bara barnsligt. Det är skandalöst. Svenskarna må spela som barnrumpor, men borde ändå uppföra sig som vuxna. De är idoler på officiellt uppdrag, de påverkar ungdomars attityder – och gärningar.
Landslagets presschef Hans Hultman reagerade inte med öppenhet och kritik mot spelarna, utan sa till reportrarna att de inte skulle publicera. Det är en förståelig reaktion för den som är van vid att skyla över. Men slutenhet och förtryckande av pressfrihet är ingen svensk tradition, inget som ska tillämpas av de som företräder nationen.
Landslaget under Erik Hamrén har förlorat sin folklighet. Med en kultur av bestraffningslekar, med Zlatan Ibrahimovic som lagkapten, är det inte fairplay, glädje och respekt som förmedlas – det är tjuvnyp, utskällningar och dåligt omdöme.

En korsning mellan blåbär och lingon har upptäckts utanför Smögen, ett blingon. Skulle det vara något nytt?
I politiken har blåbär direkt från lingonserierna sedan länge beblandat sig med varandra i något som brukar framhållas som en pragmatisk korsbefruktning. Med Nya Moderaterna och Ännu Inte Så Nya Socialdemokraterna har blått och rött mötts även på riksplanet.
Blingonet är inte så smakligt, enligt botanisten Evastina Blomgren.
Så klart.

Socialdemokrater är inte revolutionära socialister. De vill förändra samhället inifrån, använda de demokratiska medel som står till förfogande. Därför ställer socialdemokrater sig nästan alltid tveksamma även till civil olydnad, en svår metod som i auktoritära regimer utan reellt folkstyre har varit avgörande för införandet av demokratiska reformer, men som det hos oss har gått inflation i. Det finns de som tycker att stopplikt är onödigt. Sådant är naturligtvis trams.
I Kristianstad genomför Socialdemokraterna i år en lika märklig protest. Man vägrar presentera någon alternativbudget med siffror, eftersom man tycker att budgetprocessen är felaktig.

Det är att svika sitt uppdrag. Budgetprocessen är viktig. Det är i denna som kommunens verksamhet regleras.
Visst kan man ifrågasätta den modell som Kristianstad följer sedan 2007. I stället för att ta budgetbeslutet i november tas det i juni. Motivet för förändringen var att ge den kommunala organisationen tid att planera sin verksamhet. Med uppföljningar och avstämningar mot omvärlden tar kommunen beslut längs vägen under resten av året. Det är ett sätt att sprida makten, att öka transparensen och engagera fler.
Heléne Fritzon (S) gjorde 2007 vad hon kunde för att försena genomförandet av beslutet att förändra budgetprocessen. Med argumentet att man måste vara överens om formerna ansåg S sig ha veto, trots att förändringen genomfördes i samförstånd. Det gick majoriteten inte på då, och ska inte göra nu.
Oppositionen är lika viktig som majoriteten. Att lämna walk-over i protest mot ett system som har införts i god demokratisk ordning är att svika väljarna. S gör anspråk på att leda oppositionen men lämnar inget alternativ till majoritetens budget. Gjorda prioriteringar ifrågasätts inte.

Finns det ingen egen politik?
Vad ska man ha en sådan opposition till?

Delar av majoriteten i Kristianstad överväger skattehöjning, om man får tro Sven Nilsson (C). Det vore inte bara ett svek mot väljarna utan också skadligt för kommunens utveckling.

Kristianstads kommun har med 20,86 kronor per hundralapp redan för högt skatteuttag, nivån är över rikssnittet och ligger i Skånetopp. Om politikerna menar allvar med att bli mer av inflyttningskommun, locka med attraktivt boende och god kommunal service, är det inte en höjd prislapp som krävs. Särskilt inte så länge som ambitionsnivån för skolorna är lägre än i övriga riket, eller så länge som näringslivs­klimatet haltar. Och definitivt inte så länge kommunen krampaktigt håller fast i verksamhet som sedan länge borde ha sålts.
I stället har kommunen med omfattande investeringar byggt upp en ansenlig låneskuld. Kostnaden för landets enda helkommunala arena, cirka 35 miljoner kronor om året, hänger som en kvarnsten om halsen.
Att skatteintäkterna 2013 nu beräknas bli 57 miljoner kronor lägre än tidigare är uppseendeväckande. Man kan undra varför skatteunderlaget utvecklas så dåligt just i Kristianstad. Enligt den rapport som Sveriges Kommuner och Landsting publicerade i förra veckan innebär lägre sysselsättning minskat skatteunderlag generellt, ”men andra faktorer som ökade pensioner verkar i motsatt riktning. Sammantaget innebär det att skatteunderlagets nivå 2013 beräknas bli något högre jämfört med vad vi tidigare räknade med.”
Att staten skulle lägga ut arbetsuppgifter på kommunerna utan att stå för finansieringen, som det hävdas i fallet med gymnasieskolan, är en tvistefråga. Enligt regeringen innebär gymnasiereformen, Gy 11, snarare en besparing.

Skolan är viktig för kommunens ekonomi. Varje avhopp kräver försörjningsstöd. Varje misslyckande skrämmer bort potentiella nya invånare. Lokala mål i otakt med nationella krav kostar i skatteunderlag. Att få 100 procent att klara sin utbildning borde därför vara lika prioriterat som oförändrad eller sänkt skatt.