Delar av majoriteten i Kristianstad överväger skattehöjning, om man får tro Sven Nilsson (C). Det vore inte bara ett svek mot väljarna utan också skadligt för kommunens utveckling.

Kristianstads kommun har med 20,86 kronor per hundralapp redan för högt skatteuttag, nivån är över rikssnittet och ligger i Skånetopp. Om politikerna menar allvar med att bli mer av inflyttningskommun, locka med attraktivt boende och god kommunal service, är det inte en höjd prislapp som krävs. Särskilt inte så länge som ambitionsnivån för skolorna är lägre än i övriga riket, eller så länge som näringslivs­klimatet haltar. Och definitivt inte så länge kommunen krampaktigt håller fast i verksamhet som sedan länge borde ha sålts.
I stället har kommunen med omfattande investeringar byggt upp en ansenlig låneskuld. Kostnaden för landets enda helkommunala arena, cirka 35 miljoner kronor om året, hänger som en kvarnsten om halsen.
Att skatteintäkterna 2013 nu beräknas bli 57 miljoner kronor lägre än tidigare är uppseendeväckande. Man kan undra varför skatteunderlaget utvecklas så dåligt just i Kristianstad. Enligt den rapport som Sveriges Kommuner och Landsting publicerade i förra veckan innebär lägre sysselsättning minskat skatteunderlag generellt, ”men andra faktorer som ökade pensioner verkar i motsatt riktning. Sammantaget innebär det att skatteunderlagets nivå 2013 beräknas bli något högre jämfört med vad vi tidigare räknade med.”
Att staten skulle lägga ut arbetsuppgifter på kommunerna utan att stå för finansieringen, som det hävdas i fallet med gymnasieskolan, är en tvistefråga. Enligt regeringen innebär gymnasiereformen, Gy 11, snarare en besparing.

Skolan är viktig för kommunens ekonomi. Varje avhopp kräver försörjningsstöd. Varje misslyckande skrämmer bort potentiella nya invånare. Lokala mål i otakt med nationella krav kostar i skatteunderlag. Att få 100 procent att klara sin utbildning borde därför vara lika prioriterat som oförändrad eller sänkt skatt.

2012 blir bättre. 2012 blir mer. Framtiden är fantastisk. Möjligheterna är oanade. Känn kraften, engagera dig. Det är min önskan så här på nyårsaftonskväll. Själv lovar jag att vara lika snäll som någonsin tidigare i min bevakning av såväl lokal som nationell och internationell politik. Häng med.

Den tusenåriga eken utanför SVT i Stockholm har tillfälligt räddats, rapporterar riksmedier och gör åter en lokal Stockholmsnyhet till en riksangelägenhet.
Somliga träd är viktigare än andra kan den som har följt striden om lindarna i Kristianstad, konstatera. Skillnaden är väl möjligen att träden mellan Trefaldighetskyrkan och Rådhuset hade fällts, forslats bort och ersatts av arbetsbodar långt innan någon hann reagera. Just kampen mot trädfällningar är svår att föra retroaktivt. Till och med i medierna.
Nu lovar Kristianstads kommun återplantering, vilket är gott och väl. Möjligen kan man tycka att kommunen också borde få en påföljd för slarvet, en minnesbeta att tugga i sig inför nästa projekt.

I Ring P1 är Stockholmseken hett debatterad. På tisdagen kramades den intensivt och någon utbrast att träd ju också är människor, nästan. Åtminstone påpekade hon att ett träds liv är lika viktigt som en människas.
Jag ryggar till framför radion. Visst förekommer det extrema åsikter i P1:s inringarprogram, men liv som en absolut rättighet för allt levande på jorden är en tanke som inte framförs varje dag.

I en dom från Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg från i somras, Ciechonska mot Polen, konstaterades att myndigheterna inte har agerat som de borde efter att ett fallande träd längs en trottoar på en kurort dödat sökandes make.
Polen ansågs därmed ha kränkt konventionens bestämmelse om rätten till liv.
Inte trädets, utan människans.
Myndigheterna har att skydda människorna. Inte alltid på bekostnad av naturen, men när träd i stadsmiljö håller på att bli en fara för sin omgivning kan det ligga nära till hands att prioritera. Ibland måste man gå till roten med det onda.

Bärplockare och jordbruksarbetare dras varje sommar till de skånska skogarna och åkrarna. Några utnyttjas. Andra har inte fått villkoren klara för sig: att löneavdrag görs för mat, logi och transporter.
Uppenbarligen brister det någonstans, men om det beror på mindre nogräknade rekryterare eller skamlösa arbetsgivare är oklart.
Av allt att döma finns det en rimlig struktur i hur svenska företag ska kunna använda utländsk arbetskraft. Att somliga ändå utnyttjar situationen, med språksvårigheter och okunnighet om lagstiftningen som brickor i ett oärligt spel, är naturligtvis aldrig acceptabelt. Kanske krävs det andra sanktionsmedel, med betalningsansvar eller skadestånd för den som inte kan visa att han eller hon har både informerat om vad som gäller och hållit sig till lagar och avtal?

I am the future, står det kaxigt på en av min tioårings tröjor. Det brukar han sällan försitta minsta tillfälle att påtala.
Jag uppmuntrar honom.
Framtiden börjar i tron på den, i sökandet efter ett sammanhang. Det innebär inte att jag går före alla andra. I stället bär den på insikten om att utan jag finns inte vi.

På Rinkabyfältet utanför Kristianstad finns i dagarna ett stort vi: världsscoutrörelsen, 38 000 scouter från 150 länder. Den har länge, och med vikande medlemstal, ansetts bli alltmer perifer. Kutte Jönsson, filosof och lektor vid Malmö högskola, gjorde i Sydsvenskan i veckan (27/7) en grundlig och något provocerande genomgång av scouternas historia: ”från politiskt hot till parodi”.
Det var den brittiske militären, kolonisatören och lorden Robert Baden-Powell som skapade scouterna, med syfte att göra män av pojkar. Han oroades av den degenerering han tyckte sig se: ”tusentals pojkar och unga män som var bleka, smalbröstade, kutryggiga, trista typer”. Och övertygades om att friluftslivet var ett naturligt val för den som vill fostra ”en sund själ i en sund kropp”.
Den ungdomskår han bildade, och som anses ligga till grund för scoutrörelsen, utförde enklare vaktuppgifter under boerkriget i Sydafrika där Baden-Powell under några månader kring sekelskiftet 1900 ledde en brittisk styrka som var belägrad i Mafeking.
1907 samlade han 20 pojkar på Brownsea island utanför Englands sydkust till den allra första jamboreen. Scoutrörelsen var född.
Mot denna bakgrund var det inte så konstigt att scoutrörelsens maskulina och militära fokus i bland sågs på med misstänksamhet. ”Maskerad militarism”, ska ha varit Per Albin Hanssons (S) beskrivning av den växande rörelsen.
Men alla misstankar kom på skam.
Den gränsöverskridande verksamheten förde i stället ungdomen närmare varandra, så att de blev en fysiskt påtaglig del av den internationella solidariteten, just så som den manifesteras här i dag.
Hotbilden, grundad i en oro över vad strävan efter lydnad och plikt kan orsaka, övergick också i det mjukare begreppet lojalitet. För att sedan mest förknippas med präktighet och genomsnälla, hyggliga och välartade barn som hjälpte äldre tanter över gatan.
Så blev scouten till en nidbild, skriver Kutte Jönsson och nämner både Lasse Åbergs rollfigur Stig-Helmer och Lorry-gängets farbror Bosse. ”Föreställningen om en hopplöst daterad, töntig och oförarglig rörelse förbättras knappast heller av att den svenske kungen sitter som ordförande i World Scout Foundation”, anmärker han – och ligger i sin bedömning oväntat nära den som Kristianstadssonen, författaren och Londonkorrespondenten Gustaf Hellström gjorde 1909, om än i ett annat syfte, nämligen att få de engelska ”spejarna” introducerade i Sverige: ”Hvilka hurtiga pojkar de äro! Hvilka liffulla små krabater! Det finns ingen vuxen karl som ej skulle våga ta ansvaret på sig att vara far till ett helt tjog af den kalibern. Det är pojkar med lifslust i kroppen och den sunda glädjen, den sunda spjufvern i blicken.”

I dag går det inte bortse från att scoutrörelsen har en uppgift för dem som inte engagerar sig på annat håll eller ser idrottsrörelsen som ett alternativ. Idrotten rymmer många likartade värderingar – åtminstone i sin idealvärld: kamratskap i en ärlig tävlan utan att sexuell läggning, social och nationell tillhörighet, etniskt ursprung eller politiska ideologier tillmäts någon som helst betydelse. Skillnaden är just fokus på tävlan, som är lika naturlig som att sova i det fria, men som ju mer professionell idrotten blir dessvärre också blir mindre angelägen som grund för utvecklande av en gemensam värdegrund.
Frågan är hur den normativa fostran som scouterna förknippas med, de traditionella värdena i form av religiös närvaro, ska hanteras. Så länge livsåskådningar inte sätts mitt på torget utan blir mer av en sidosyssla, något för nyfikna att upptäcka på egen hand, lär det fungera. Mosaiken av religioner och kulturer är en förutsättning för framtida framgång, eftersom det finns oceaner av uppfattningar och åsikter att överbrygga. Oceaner som inte ska likriktas, men väl accepteras. Som i allt civiliserat umgänge.
Den moderna scoutrörelsen har ingen politisk agenda, ingen religiös, men är – just på grund av detta – ändå politiskt och religiöst relevant. Inte naturhajken, inte learning by doing, inte skötsamhetsidealet, utan just mötet.
Vägen är målet, heter det. Med världens scouter på Rinkabyfältet skulle detta lika gärna kunna omformuleras: Mötet är målet.
Det kräver fler än bara jag.

Statistiska Centralbyråns stora partisympatiundersökning, med 6000 tillfrågade, speglar väl vårens inrikespolitiska debatt i Sverige.
Trots en svag och splittrad opposition har oppositionens frågor fått stå i centrum: Fas 3, barnfattigdom och stupstockar.
Låt vara att det till stora delar har varit en vulgärdebatt. Påståenden har gjorts som har varit direkt missvisande. Grundproblemen har ignorerats, vilket har framställt varje krav på alternativa lösningar som vore de irrelevanta. Tyvärr är det inte så att problem försvinner bara man blundar. Opinionsmässigt borde allianspartierna därför ha haft en lätt match. Nu backar de. Förklaringen är dels en handlingsförlamning, som om frånvaron av majoritet i riksdagen gjort det omöjligt ens att tänka politiskt visionärt, dels förnyade ledarskap hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Blockpolitiken är förvisso för tillfället dödförklarad. Det finns bara ett sammanhållet regeringsalternativ. Men med gamla valrörelseglasögon på går det konstatera att de rödgröna endast har ett övertag med 2 procentenheter – 47,4 mot 45,4 för alliansen. Och så länge de rödgröna inte säger sig vilja regera tillsammans säger siffrorna inte så mycket.
Eller är det just det de gör: väljarna tycker om utmanare, men inte den politik som de rödgröna utmanade med i valet 2010.
Det skulle inte förvåna om opinionssiffrorna för regeringen fortsätter att dala.
Men inte heller om de börjar stiga när/om oppositionen börjar konkretisera sin politik och ger besked om vad de vill göra, hur de ska göra det och tillsammans med vem.

Det internationella badmintonförbundet har bestämt att kvinnliga badmintonspelare inte längre ska få tävla i shorts. Det ska vara kjol. Orsaken är att presentationen av spelet ska ”vara attraktivt”.
Det låter mer som gubbsjuka än idrott.
Den som vill ska, har förbundet nu meddelat sedan protesterna börjat strömma in, få ha shorts under sin kjol. Det viktiga, tycker förbundet, är att det ”skapas konsekvens” och likvärdiga förutsättningar.
Det ska alltså vara lika obekvämt och svårt att röra sig för alla, för att internationella förbundet ska vara riktigt nöjt. Varför inte införa burkatvång direkt?

Dåligt flyt
Centerpartisterna har, till slut, tagit Maud Olofsson på orden: flera av dem jobbar som ivriga bävrar.
För att få henne att sluta.
Bävrar som väl för övrigt också har en koppling till vattenfall?

Grön tsunami
MP vill stänga två kärnkraftsreaktorer före 2014. Det är en kraftig överreaktion.

Maffiga Saab
Saab-fabriken i Trollhättan står stilla. Underleverantörerna får inte betalt och vill följdriktigt inte leverera. Skulderna växer.
Nu står hoppet åter till Vladimir Antonov, rysk oligark med maffiakontakter, tidigare underkänd av Riksgälden, som hade att undersöka förutsättningarna för den statliga lånegaranti som gavs.
Eftersom staten vill undvika en konkurs, som skulle tvinga skattebetalarna att stå för notan, kan man förstå om det finns de som önskar en omprövning.
Men vad signalerar varumärket Saab sedan?

Rigida
Svenskarnas inställning till sex är nykter. Det är en njutning som vi inte behöver andra stimulantia för, visar en ny undersökning.
Det är dansar man inte gör nykter.

Riksbankens beslut om hur de nya sedlarna ska ser ut är kreativt. Att Birgit Nilsson ska pryda den nya 500-kronorssedeln, tillsammans med skånska naturmiljöer är förstås trevligt ur mer än ett lokalpatriotiskt perspektiv.
Likaså att Astrid Lindgren hedras genom att få plats på den nya tjugan.
I detta sammanhang finns det dock anledning att förvånas över att Selma Lagerlöf inte längre värderas lika högt av Riksbanken. Den stridbara liberala författarinnan som har gjort tjugan till ”en selma”, står onekligen för tydliga svenska värden och borde finnas kvar.
Lika förvånande är att på mynten ska, till skillnad från på sedlarna, temat fortfarande vara Sveriges statschef. När man nu har förvandlat Sverige till en republik på sedlarna borde man ha gjort det också på den hårda valutan.

Aldrig mer. Så tänkte jag efter bloggpremiären inför och över valet 2006. Valbloggen här på Kb tog tid och kraft. Blev aldrig riktigt vad jag hade tänkt mig. Genomslaget var inte heller detsamma som för artiklar på ledarsidan.
Så varför ge sig på det igen?
Envishet, naturligtvis.
Missnöje också. Missnöje över att inte ha hållit ut för att se varthän det skulle kunna barka.
Man är väl inte sämre liberal än att man kan ångra sig. Det finns inga definitiva sanningar. Bara människans definitiva förmåga att förnuftsmässigt pröva och ompröva gamla sanningar.
Välkommen tillbaka som läsare. Jag hoppas att bloggen ska bli ett bra komplement till den debatt och det tankeutbyte som Kb har genom sina övriga kanaler. Jag har placerat min blogg i Kristianstad på bloggkartan.se!