Telia Sonera har ett nära samarbete med sex totalitära regimer, rapporterar SVT:s Uppdrag Granskning.
Inga problem, menar ledningen. Man följer ju lagen. Avlyssning är tillåtet i alla länder. Vad man då bortser från är hur avlyssningen genomförs – utan en rättssäker process – och att det alltid är känsligt att göra affärer med diktaturer.
Det kan tyckas pinsamt att ett företag som till stor del ägs av den svenska staten har en så slapp inställning till frågor som rör mänskliga rättigheter.
Utrikesminister Carl Bildt (M) tycker att agerandet är ”graverande”, vilket är berömvärt. Samtidigt tror han att ett ingripande från staten skulle sakna effekt.
Med tanke på Bildts syn på vapenexport till Saudiarabien skulle man kunna få för sig att han tycker likadant nu som då: Hur skulle situationen för mänskliga rättigheter i Vitryssland förbättras om de köpte franska teletjänster?

Krinova verkar ha fått ny fart. Charlotte Lorentz Hjorth, vd för forskningsparken vid Högskolan Kristianstad sedan ett år tillbaka, sticker ut hakan. Det är en sedan länge önskad förbättring hon står för. Livsmedelsklustret står fortfarande i fokus, men ambitionsnivån, kaxigheten, har tilltagit.
Krinovadagen i torsdags var mer än bara en biogasutställning. Under ett matnyttigt eftermiddagspass talade Inger Danilda, som bland annat skrivit boken Innovation & Gender, och Magnus Lundin, som leder branschföreningen för alla svenska affärsinkubatorer och forskningsparker i SISP, om strategi, struktur och idéer.

Förhoppningarna på Krinova var stora – för att inte säga orealistiska – 1998. Kommunen ville stärka det lokala näringslivet. Högskolan ville få lättare att fullgöra sin tredje uppgift, samverkan med det omgivande samhället. Den dåvarande kommunledningen utlovade 100 nya företag och 1000 nya arbetstillfällen inom fem år.
Visst, det var onekligen också till att sticka ut hakan. Men kanske något dumdristigt. Med så klart mätbara mål, som inte nåddes, tappade satsningen på 100 miljoner kronor både förtroende och fart. Det har varit år av motvind sedan dess.
Det spelar nämligen ingen roll hur viktig mötesplatsen mellan akademi, näringsliv och det offentliga är för innovationsklimatet, om resultat som utlovats inte kommer.
Nu känns det nystart.
Kristianstad är i dag inte bara en byggarbetsplats rent fysiskt, förväntningarna på vad en stärkt handelsstad kan innebära och vad en tydligare funktion som Skånes – kanske en blivande storregions – politiska maktcentrum kan ge, är stora. Det byggs också mentalt. Tacksamt då om Krinova kan bidra. På något sätt.

Vinnova, som ska främja svenska företags konkurrenskraft, har reagerat mot att trenden med allt fler forskningsparker har blivit att resurser och möjligheter slits i sär. Den 34:e forskningsparken invigs snart i Östersund. ”Alla” ska ha en. Vinnova vill därför undersöka om det finns en vinst i att parkerna samorganiseras. Man talar om ”innovationsdrivande noder” och att man vill främja ”excellens”.
Finns excellensen på Krinova?
Magnus Lundin framhåller Västra Götaland med sina 49 kommuner som ett gott exempel. Där samarbetar sex forskningsparker. Det viktiga är inte var parkerna ligger utan att det finns tillgång till idéerna, mötena. Framtiden tros heta mer regionalisering. Jakten på den kritiska massan.
Entreprenörer är inte lojala. Ska inte vara det. Konkurrensen mellan forskningsparker främjar bästa möjliga förutsättningar. Att då koppla samman olika miljöer skulle mycket väl kunna leda till att kraften sprids.

Innovationer är värdefulla. Det vet riskkapitalisterna. Kruxet är bara att de ofta kommer in för sent. Därför efterlyses pengar som kan satsas i det ömtåliga uppbyggnadsskedet mellan idé och framgång – såddfinansiering.
I Blekinge var man först ut i landet med att förstå att behovet av riskvilligt kapital är större än tillgången. ”Blekinge krigskassa” är ett offentlig-privat samarbete i form av en fond som aktivt placerar och får avkastning, ger affärsidéer vingar utan att syssla med bidragsfinansiering.
Försök att starta en liknande fond har gjorts i Kristianstad, men utan framgång. Det är olyckligt. Inte minst eftersom här finns en lokal sparbank med god avkastning.

Skåne bör göra som Västra Götaland. Samordna forskningsparkerna i Malmö, Lund och Kristianstad, kanske till och med våga göra gemensam sak med Blekinge och Kronoberg. Kluster riskerar ibland att fungera som klister, men rätt hanterat främjar de utvecklingen. Särskilt om man avhåller sig från att begränsa klustren med geografi.
Krinova är inte en angelägenhet enbart för Kristianstad.
Också Skåne behöver tillgång till en krigskassa för innovationer.

Bo Bengtsson, vd på Sparbanken 1826, stod upp för vinst och verksamhet på Kristianstadsbladets utfrågning på Krinova i torsdags. Fattas bara annat. Han chefar för en guldkalv med ambitioner att ta samhällsansvar.
När jag i efterhand reflekterar över det samtal jag hade med Bengtsson är det just Sparbankens särskilda uppdrag som återkommer.

Vinst är en förutsättning för varje företag, men övervinst? De fyra storbankerna – Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank – har ökat vinsten från 2010 till 2011 med 17 procent. Efter skatt tjänade de tillsammans 60 miljarder kronor. Enligt finansmarknadsminister Peter Norman (M) bidrar en normalfamilj i Sverige med 2 800 kronor i månaden till bankernas vinst.
Sparbanken 1826 är Sveriges största fristående sparbank, fusionerad av 30 mindre sparbanker. Den är visserligen fortfarande nationellt en nischaktör, men definitivt en lokal gigant. Från 2010 till 2011 ökade vinsten efter skatt från 34 miljoner kronor till 103 miljoner.
Om det är en övervinst eller inte kan naturligtvis diskuteras. Kapital behövs för både verksamhet och framtida investeringar. Klart är dock att Banken inte är den lokala prispressare man skulle kunna vara.
Just räntenivåerna är en djungel för bankkunderna. Listpriset gäller inte. Riksbanken visade i samband med sänkningen av styrräntan nyligen att utlåningsräntan i snitt ligger 0,2 procentenheter under listpriset. Avsaknaden av öppenhet är problematisk, vilket förekomsten av tråden #sägdinränta på Twitter visar. Visst, förutsättningarna är olika, men när räntenivån delvis sätts efter subjektiva kriterier så vaknar ett misstroende. Två identiska kunder i samma bostadsområde hanteras olika beroende på hur välsmort munläder de har. Snopen den som sedan upptäcker att den förhandlade rabatten plötsligt försvinner. Villaägarna konstaterade nyligen att bara varannan kund lyckas förhandla till sig rabatten på nytt.
En lösning vore att låta listpriserna gälla. Det skulle minska utrymmet för försäljningsteknik, men stärka bankens solkade rykte som rådgivare. Svenskarna är hårt skuldsatta. 2011 var belåningen i genomsnitt 120 procent av den disponibla inkomsten. Samtidigt är rörliga lån av tradition det svensken helst väljer, vilket skiljer svenska lånekunder från andra. Statens Bostadskreditnämnd menar att svenskarna styrs mot rörlig ränta, trots att det är mer riskabelt. Det är nämligen dyrare att binda räntan i Sverige än i till exempel Danmark och Tyskland. Dessutom är det dyrare att lösa bundna lån i förtid, eftersom man måste betala ränteskillnadsersättning. I USA och Danmark finns ingen sådan, inte heller i Tyskland efter tio år, och dessförinnan får inte bankerna göra någon vinst på ersättningen, som bankerna i Sverige gör.
Ytterligare en skillnad är att det i Sverige inte finns några lån med längre bindningstid än tio år.
Här skulle en lokal, men dominerande aktör som Sparbanken 1826 kunna göra skillnad.

Mindre makt att förändra har Banken ifråga om systemövergripande skillnader. Mobiltelefonoperatörerna stretade länge emot när frågan om att flytta nummer mellan dem kom upp. Nu gör bankerna detsamma. Med flytträtt för kontonummer skulle konkurrensen mellan bankerna förbättras. Bengtsson invände på Krinova att bankbyte fungerar bra redan i dag. Dessutom skulle ett system med flytträtt kunna vara ett integritetsproblem.
Problemet är inte större än att det går lösa, om man vill. Att 93 procent av kunderna inte har bytt bank under de senaste tre åren, trots missnöje, visar att det finns en poäng i att underlätta.

Hur Sparbanken 1826 agerar är i första hand en fråga för huvudmännen, de skulle till exempel kunna ställa krav på större kundnytta. Genom utvecklingsstiftelsen lämnar Banken en del av vinsten till det omgivande föreningslivet och insatser för samhällsutvecklingen. Så måste man inte göra. Det är heller inte ristat i sten att samhällsnyttan blir störst av att bankvinster blir till bidrag för att stödja sådant som normalt är ett kommunalt ansvar. Om pengarna går till att stärka konkurrensen blir samhällsnyttan större. Och i stället för att pumpa in pengar i allehanda befintliga projekt skulle de kunna användas för att stimulera nyföretagande.

LO har inte bara fackliga ambitioner. Samverkan med Socialdemokraterna gör LO till ett förutsägbart stödben åt en politisk rörelse som sätter utjämning och fördelning framför skapande.
På onsdagen publicerade LO sin elfte rapport om ”maktelitens” förmåner med budskapet att inkomstspridningen ökar.

Visst sticker det i ögonen att 50 näringslivstoppar på ett år – och före skatt – tjänar lika mycket som en industriarbetare gör under hela sitt arbetsliv, men frågan är om det är ett mål för politiken att minska just den skillnaden. Mer relevant är väl möjligen att den demokratiska eliten – bland andra statsministern, ärkebiskopen och LO:s ordförande – i snitt tjänar 150 000 kronor i månaden mot näringslivstopparnas 1 150  000 kronor.
Huvudfrågan torde dock vara om löneskillnader i allmänhet är skadliga för demokratin? Innebär stor inkomstspridning att vi får ett sämre samhälle än om inkomstspridningen ligger nära noll?
Nej, varken det ena eller det andra. Avgörande är i stället öppenhet och oberoende granskning. Det ska inte finnas några hemliga förmåner eller förmånsgivare som i lönndom kan påverka folkstyret.
Och skillnaden i lön inom det privata näringslivet mellan toppchefer och anställda borde inte vara så svårt att förändra om nu aktieägarna verkligen vill. Det är deras bolag, deras pengar, deras beslut.

I ett filosofiskt perspektiv kan man definitivt resonera om vad som är en rättvis lön, eller en rättvis beskattning. Men det är mycket svårare än att moralisera kring en liten superelits skyhöga löner, och inte heller något som LO ens försöker sig på.
Den relevanta inkomstspridningen i Sverige, den mellan de som studerar, investerar och tar risker och de som inte gör det, är för liten. Detta minskar visserligen den relativa fattigdomen, men allt åt alla innebär att den enskildes initiativkraft motarbetas och att alla i förlängningen får det sämre.
Det är viktigare att bekämpa fattigdom än överflöd.

Kristianstads kommun ska ansöka om att få bli Fairtrade City, tycker kommunstyrelsens arbetsutskott. Det låter bra. Rättvis handel gillas allmänt. Frågan är bara varför politikerna är så angelägna.
Är kommunens inköp orättvisa? Tar kommunen inte hänsyn till sociala och etiska krav? Handlar man helst av den som utnyttjar sina anställda, använder barnarbetare och betalar svältlöner?
Nej, knappast. Därför får den kommunala önskan om att bli rättvisemärkt det att verka som om politikerna har dåligt samvete.
Det är dessutom ett underbetyg åt personalen: en signal om att tjänstemännen inte klarar av att bedöma om upphandlingarna sker korrekt. Varför vill man annars överlåta åt bland annat Fairtrade Sverige AB – ett företag som LO och Svenska kyrkan äger – att välja ut vem man ska handla från?
LO är för övrigt en del av den röda arbetarrörelsen. LO-ordföranden sitter i Socialdemokraternas innersta krets. Kommunen tänker alltså låta ett partipolitiskt märkt företag påverka framtida inköp.
Det rimmar illa.
Nåväl, Kristianstad är inte först ut. Malmö, där det i dag hålls en konferens på temat med tal av konsumentminister Birgitta Ohlsson (FP), blev första svenska ”rättvise-stad” redan 2006. 47 svenska kommuner har sedan dess hakat på trenden.
Som initiativ för att få uppmärksamhet, ”sätta Kristianstad på kartan”, fungerar en märkning alltså inte. Den är en dussinvara.
Intresset från kommuninvånarna framstår inte heller som överdrivet. När Miljöpartiet i veckan anordnade föredrag och debatt om fairtrade på Regionmuseet kom bara en handfull åhörare.
Det finns en underliggande globaliseringskritik i konceptet. Den som tror på frihandel som medel för att bekämpa fattigdom får därmed svårt att omfamna rörelsen. Demokrati och frihandel har halverat världsfattigdomen sedan 1980-talet. Det är mer handel som behövs, inte mindre. Och framför allt inte prisreglerad sådan. Med garantipriser motverkas den utvecklingskraft som marknadsekonomin bygger på. I linje med detta finns det undersökningar som visar att små odlare som är certifierade har höjt sin standard mindre än de som står utanför systemet.
Faktum är att Kristianstad antagligen redan gör en del av det som krävs, precis som Uppsala, vilket den politiska majoriteten där konstaterade i våras när denna sa nej till att kommunen skulle bli Fairtrade-märkt. Av de fem krav som ställs uppfyller Uppsala fyra. Det man inte gjorde, och inte ville göra, var ”att anställa en person som på Uppsalabornas bekostnad opinionsbildar för Fairtrade Sverige AB:s räkning”. Med detta satte Uppsala fingret på en tidigare juridiskt oprövad omständighet i dessa sammanhang.
Öresundsbrons betydelse för Malmö ifråga om tillväxt och utveckling är det inte många som ifrågasätter i dag. Till och med tidigare bromotståndare har insett att miljöpåverkan inte blev så stor.
Att majoriteten i Malmö ville opinionsbilda för brobygget kan i dag framstå som självklart. Enligt praxis får kommuner informera om den verksamhet de bedriver, men inte om sådant som ankommer på annan. Regeringsrätten, dåvarande högsta instans i förvaltningsrättsliga ärenden, fann 1969 att en kommun till exempel inte får bojkotta handel från ett visst land: det är en utrikespolitisk manifestation. Men ett brobygge ankommer ju i högsta grad på kommunen, resonerade politikerna. Regeringsrätten tyckte annorlunda. 1993 slog man fast att Malmö hade överskridit den kommunala kompetensen. Frågan om en fast förbindelse över Öresund var ”ingen angelägenhet för kommunen” och därmed fick man heller inte påverka opinionen.
Den domen är vägledande. Den har ännu inte omprövats. Lagen har inte ändrats. Ändå har den förbigåtts av 47 kommuner som har valt att stödja sig på en tunn underrättdom från 2008. Kruxet är bara att frågan om opinionsbildning inte hanteras i denna. Det har inte prövats om kommunen gör rätt i att uppmana medborgarna till en viss sorts konsumtion. Som dessutom gynnar ett fåtal fattiga på bekostnad av ett flertal.
”Det går en gräns mellan att upplysa om vad man gör och när man agerar megafon åt en utomstående intressent”, som SKL:s tidigare juridiske expert på området, Håkan Torngren, säger.
Kommunernas intresse av att styra sina invånares inköp är obefintligt. Därmed torde Fairtrade City-konceptet falla utanför den kommunala kompetensen.
Rätt ska vara rätt, ska vara rättvist.

Region Skåne har i samarbete med Oxford Research tagit fram en rapport som belyser de affärsmöjligheter som uppstår i och med att ESS och Max IV byggs i Lund.
Ska man tro den är utsikterna fantastiska. Värdet av upphandlingarna summeras till 18 miljarder kronor.
Men vad betyder egentligen en kartläggning av hur mycket etableringen av forskningsanläggningarna genererar? ”Vårt uppdrag är att samla in och ge företagen i regionen så stora möjligheter som möjligt att göra affärer i och med ESS och Max IV-etableringarna”, säger projektledare Maria Grynge.
Betydelsen ska definitivt inte underskattas. Alla de som ansvarar för regionens och kommunernas utveckling har goda skäl att framhålla ESS och Max IV som möjligheter.
Visst kan detta ses som blott och bart opinionsbildningsarbete – affärerna skulle göras ändå, men rapporten kan och bör ge råg i ryggen åt skåningarna. Tillväxten i regionen har tyvärr inte varit så bra som många har hoppats. Gränshindren har gjort att Öresundsregionen inte fullt ut blivit den dynamo för tillväxt som det var tänkt. Näringslivet i Mälardalsområdet framstår i dag dessvärre som mer dynamiskt, mer innovativt och – framför allt – mer mentalt peppat för framtiden. Så får det inte vara.
Max IV ska stå färdigt 2015, ESS 2019. I det förra fallet byggs det redan, i det senare är planeringen i full gång. Det finns därför ingen anledning för den som vill ha en del av affärskakan att vila på hanen. Det skånska näringslivet må ligga bra till geografiskt, men det är självklart fler som slåss om uppdragen. Bästa bud är inte alltid det som kommer från företagen på bygden. Men många underleverantörer lär behövas, mycket service och många kringinvesteringar.
Förhoppningsvis kan en rapport om vilka affärer som kanske går de skånska företagen förbi stimulera dem till att ta chansen. Det är läge att kompetensförstärka och förbereda sig.

Ericsson trycker av. Ryktena var sanna. Med försäljningen av sin halva andel av mobiltelefontillverkaren Sony Ericsson till Sony för 9,5 miljarder kronor går en industriepok i graven.
För 55 år sedan utvecklade Ericsson tillsammans med dåvarande Televerket världens första helautomatiska mobila telefonisystem. Tele­fonen vägde 40 kg. Med GSM-nätet blev Ericssons telefoner marknadsledande, för en kort period. I en mördande konkurrens tappade man sitt försprång och storförlusterna ledde 2001 fram till det svensk-japanska äventyr som nu slutar med att Ericsson helt tar sin hand från lurarna. Framtiden ligger i mobilnäten och i innehållet, meddelar företagsledningen.
Affären väcker frågor för hela regionen. Fackliga företrädare tycks trygga i att utvecklingsarbetet i Lund finns kvar. Men om det är en besvärjelse mer än en pålitlig prognos återstår att se. I varje företagsaffär finns en förhoppning om effektivisering.
En gång var Sony Ericssons verksamhet i Kista ett av världens främsta mobilkluster. Här tog företaget fram världens första smartphone. Trots försprånget lyckades man inte då heller klara konkurrensen. Klustret i Kista tynade bort.
I stället är det Lund som har blivit nytt nav i det svenska mobilklustret. Om detta nu naggas i kanten får det många effekter, bland annat kan det påverka både forskning och grundutbildning vid Lunds universitet. Det är oroväckande. Astra Zenecas nedläggning har redan försvagat Öresundsregionens Medicon Valley. För att klara den internationella konkurrensen måste forskningen här, precis som miljön för företagande och entreprenörskap, hålla världsklass. Forskningsanläggningen ESS var tänkt som ett viktigt komplement, inte en livboj.
Ett klusternätverk är inte större än dess beståndsdelar. Det gäller att hålla sig on-line. Kvar i nätet. Med eller utan mobiler.

Beskedet från Nordea om att man minskar antalet anställda med 2 000 i Norden under 2011 och 2012, nästan 6 procent av personalen, bemöttes med sedvanlig skepsis från de fackliga företrädarna i Finansförbundet. För många och för fort, sa Jessica Johansson till TT.
Det är lätt att förstå förvåningen, även om den kommer från ett partsintresse. Nordea är ett vinstrikt företag. 2010 var ”en milsten för Nordea”, enligt koncernchefen Christian Clausen. Kvartal för kvartal slog banken alla förväntade vinstmarginaler och summerade året till det bästa någonsin. Rörelseresultatet ökade med 18 procent. Så har det fortsatt. På tre år har likvidetsbufferten höjts från 23 till 61 miljarder euro.
I samband med årsredovisningen konstaterade samme Clausen att Nordea ”i allt väsentligt” därför redan uppfyllde de skärpta kraven på likviditet och kapitalbas som kommer med Basel III-reglerna, vilka ska fasas in internationellt 2013-2019. Ändå är det just dessa regler som Nordea nu hänvisar till för sina planerade uppsägningar, trots att svenska storbanker generellt sett är några av de mest välkapitaliserade i Europa, enligt Finansinspektionens chefsekonom Lars Frisell.
Sammantaget verkar Nordeas besked om personalminskningar därför snarare grunda sig på en allmän vilja av att effektivisera än något annat.
Stabilitet i bankväsendet är en förutsättning för stabilitet i realekonomin. I det närmaste väntas en våg av omstruktureringar av det europeiska bankväsendet. Vi såg i går hur Greklands andra och tredje största banker gick ihop.
Det är gott. Nordea är bara en av storbankerna i Europa som minskar sina kostnader. Om det leder till bättre stadga och stabilitet i finanssektorn är det att välkomna. Trots allt.

LO och Svenskt Näringsliv har tillsammans utrett turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd. Det var striden om dessa som omöjliggjorde ingåendet av ett nytt huvudavtal för några år sedan.
Frågan är om probleminventeringen gör saken lättare.
Striden står huvudsakligen om i vilken mån personliga egenskaper som har betydelse för arbetsuppgifterna ska vägas in. Så är det inte i dag, formellt. Ändå är det möjligt att ta sådana hänsyn, eftersom denna lag går avtala bort.
Företagen understryker att detta redan görs. Och menar att det måste vara möjligt att göra så oftare, om man ska kunna bevara den bästa kompetensen.
Facket oroas över godtycke. Och menar att personliga egenskaper varken kan bedömas objektivt eller egentligen har någon avgörande betydelse för hur arbetsuppgifterna utförs.
Rimligen ligger svaret någonstans mittemellan, vilket visas också av det faktum att sådana avtal ju faktiskt ingås.
Godtycke är aldrig bra. Turordningsreglerna ska inte utformas så att de underlättar ytterligare för arbetsgivare att göra sig av med anställda som upplevs som obekväma. För detta finns som bekant andra lösningar. Och här kan man undra hur trygga de anställda känner sig som vet att deras fackliga företrädare har gått med på sådana uppgörelser. Kanske tycker de att det är alldeles i sin ordning. Kanske inte.
Frågan är svår. Det finns en viktig poäng i att arbetsgivaren inte ska kunna utnyttja sin ställning och göra osakliga uppsägningar. Men. Det är ju ändå just detta det handlar om. Knäckfrågan är om det finns ett sätt att i varje läge neutralt mäta personliga egenskaper av betydelse för sättet att utföra vissa arbetsuppgifter. Antagligen inte.
Arbetsmarknaden får söka flexibilitet på något annat sätt.

Stiftelsen Regionen Kristianstad frånsvär sig genom kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP), som i dag väljs också till Stiftelseordförande, allt ansvar för vad de bolag Stiftelsen äger, eller är delägare i, gör. Det klargjorde han, för den som inte noterat det tidigare, i Kb (8/6) genom att understryka att Stiftelsen inte är något kommunalt bolag och att kommunen därför inte heller är delägare i Åhus Beachhandboll AB eller ansvarig för vad detta bolag gör. På samma sätt ligger det självfallet till med Arenabolaget, Supportbolaget och alla andra verksamheter som kommunen verkar i genom Stiftelsen.
Kanske sprids med detta en insikt som framöver skulle kunna få en välgörande effekt på hur kommunen agerar i utvecklingsfrågorna.
Stiftelsen Regionen Kristianstad bildades 2001 för att främja Kristianstadsregionen genom att marknadsföra och utveckla den. Verksamhetsformen innebär att kommunen inte har samma ägarinflytande i stiftelsen som i sina kommunala bolag. Stiftelser äger sig själva.
På andra håll har det bildats regionala utvecklingsbolag i stället för utvecklingsstiftelser, till exempel i Göteborg, Malmö, Stockholm, Kalmar, Halmstad, med flera. Det blir tydligare så. Kommunerna har ett uppenbart intresse i utvecklingsfrågorna. Då är det rimligt att kommunerna har inflytande över vad den enhet man har skapat för att att hantera utvecklingsfrågorna gör. Det har man inte i stiftelseformen. Där är kommunen en av många stiftare, vilket tidigare kommunstyrelseordföranden Bengt Gustafson (M) mycket riktigt konstaterade i frågan om Sommarlust, som – märkligt nog – ledde till hans avgång.
Gustafson argumenterade mycket tydligt för hur kommunen körs över och tvingas acceptera faktum; en klar brist med att driva kommunala utvecklingsfrågor i stiftelseform. Folkmakten beskärs. De direktvalda politikerna avhänder sig inflytande över en verksamhet som är tänkt att utveckla, men som likt en hydra kväver det lokala företagsklimatet när den driver restauranger och klubbverksamhet. Som frånsäger sig ansvar för vilka samarbetspartners kommunen indirekt väljer att stödja.
I stället för att hedra betydelsen av offentlig upphandling för den fria konkurrensen och näringslivets utveckling kringgås den.
I stället för att fundera på om det ingår i den kommunala kompetensen att sälja varmkorv gör man bara det, om än i en annan skepnad. Kommunen har ju inget ansvar.
Kommunal verksamhet filtrerad genom Stiftelsen Regionen Kristianstad gör ansvarsutkrävande svårt, för att inte säga omöjligt. Beslut tas utanför den demokratiska processen och utan offentlig insyn. Effekten – en snedvridning av marknaden – rycker den politiska ledningen märkligt nog på axlarna åt.
Hanteringen av de så viktiga utvecklingsfrågorna i Kristianstad skulle tjäna på att utvecklas i en helt annan riktning.