Det går inte att relativisera krigets eller terrorns fasor. Amerikanska soldaters skändning av döda i Afghanistan, de ”okonventionella förhörsmetoder” som blivit sinnebild för rättsövergreppen på Guantánamo – eller Förintelsen.
Varje händelse är en ohygglighet i sig. Det är människan, den enskilde individen, som berör. Ska beröra. Det är individen som har rättigheter, inte kollektivet.
Men det är också just därför som avpersonifiering alltid varit så viktig för krigets propagandister. I Abu Ghraib-fängelset, under folkmordet i Rwanda, i Gulag-arkipelagen.
”En död människa är en tragedi, miljoner är statistik”, som Josef Stalin påstås ha sagt.
En anonymisering som vi känner igen också när dagens elände beskrivs. Och som måste brytas.
Somliga berättelser är värda att berättas mer än en gång. Andra borde berättas oftare än så. I nyutkomna Raoul Wallenbergs sista dagar (Natur & Kultur) gör journalisten Alex Kershaw det med en blandning av fakta och fiktion. Visst kan det ibland upplevas som att dramatiserandet ger nerv och spänning. Samtidigt är det inte utan att det förtar – och fördärvar. När Kershaw fantiserar om vad tyska generaler och Gestapochefer tänkte, ger en skarp närbild av Adolf Eichmanns ansiktsuttryck, ”det ryckte nervöst i ena mungipan” – hur vet jag som läsare då att det som föreställer fakta verkligen är fakta? Det som är skrivet i avsikt att förstärka blir till dess motsats.
Nazisternas judeutrotning får inte förminskas till en äventyrsberättelse. Den ”slutgiltiga lösningen” med koncentrationsläger och gaskamrar, dödsmarscherna från Budapest till den österrikiska gränsen, är historiska fakta.
De lilla antal som stod emot, de modiga som riskerade sitt eget liv för att rädda andra, är värda respekt och hyllning helt på egna premisser.
Nu kommer det fler böcker om Raoul Wallenberg under året, vilket är tur. Det är jubileumsår till hans minne: 100 år sedan han föddes. På tisdag den 17 januari, det datum då Wallenberg fördes bort av sovjetisk militär, invigs vandringsutställningen To me there’s no other choice i Budapest.
Det finns få bättre förebilder. Få som har uppmärksammats och hyllats så internationellt. En stark vilja, mitt i mörkret.
Vad som hände med Wallenberg sedan han tvingades till Moskva är fortfarande okänt. Den svenska regeringens krypande för grannen i öster kvarstår som mindre smickrande. Det var aldrig tal om tyst diplomati, det var tyst. Wallenberg lämnades åt sitt öde, så som baltflyktingarna skeppades tillbaka från lägret i Gälltofta till terrorn i öst. Så formades den anpasslighet som neutralitetspolitiken gestaltade ända fram till Sovjetunionens fall 1991.
Wallenbergs betydelse var enorm. Han spelade en avgörande roll i Budapest under det dramatiska sista halvåret 1944. Ungern hade blivit tillflyktsort för judar som flydde förföljelsen i Tyskland, Polen och Tjeckoslovakien. Hundratusentals levde i misär. Adolf Eichmann ledde arbetet på plats, ivrig att tillfredsställa sin Führer med ”biologisk utrotning av den judiska rasen”. De ungerska pilkorsarna var om möjligt mer nitiska i sina aktioner att avrätta judar än vad nazisterna var. När ryssarna närmade sig, när tågen slutade rulla till förintelselägren beslöt de sig för att skjuta så många de någonsin hann. Judar togs från det centrala gettot på Pestsidan och fördes till Donau, där de avrättades med nackskott. Vattnet färgades rött.
I kaoset och vansinnet visade Raoul Wallenberg resning. Han vidareutvecklade bruket av skyddspass. Han köpte in fastigheter för de pengar han fått genom amerikanska War Refugee Board, gömställen för jagade.
Visst, en ensam man behöver medhjälpare hur driftig han än är. Men Wallenberg var bevisligen den inspiration många behövde. Han engagerade och visade personligt mod. Skänkte hopp och kraft att stå upp mot övermakten.
Må Wallenbergåret gå i hans anda.