Pridefestivaler är regnbågsmanifestationer för lika rättigheter. Alla brukar vara välkomna. I Sverige går det i sambatakt, på andra sidan Östersjön alltför ofta till ackompanjemang av hat och hot. Att homo-, bi-, trans- och queerpersoner skulle ha samma behov och förutsättningar som heteros får sinnet att rinna över i trångsynta kretsar.
Tyvärr visar ledningen för Uppsala Pride fram den sämre sidan när den själv faller i den trångsynta fällan. I ett kortfattat mejl till Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet i Uppsala förbjuds de att gå med i Prideparaden nu på lördag (19/5), eftersom LUF och FP påstås ha ståndpunkter som strider mot organisationens vision.
Det handlar alltså inte om lika värde. Det handlar om att liberaler inte delar den socialistiska och antikapitalistiska syn som arrangörerna har. Inskränkt flyttar man fokus från det väsentliga till det politiskt kontroversiella.
Uppsala Pride har valt väg: Man har kidnappat en organisation med ett vällovligt och allmänmänskligt syfte för att bedriva klasshat. Nu handlar det om slutenhet och intolerans. Det är verkligen ingenting att vara stolt över.

Kampen för att ställa krigsförbrytare inför rätta får aldrig upphöra. Det engagemang som visas i en film som är het på internet nu – organisationen Invisible Childrens om Kony 2012 – är en fantastisk produktion. Opinionsbildning på en helt ny nivå, skulle man kunna säga. Se den. Det tar en halvtimme, och du får en tankeställare, även om du inte ska ta alla uppgifter för fakta.

KONY 2012 on Vimeo on Vimeo

viaKONY 2012 on Vimeo.

Samtidigt döljer sig en rad problem bakom en militär intervention av det slag som IC vill se för att stoppa rekryteringen av barnsoldater till gerillarörelsen LRA. Den ugandiska armén, som IC stöder, har i dubbel bemärklelse blod på sina uniformer, att samarbeta med den är inte otvetydigt rätt. LRA har inte heller verkat i Uganda sedan 2006. Hur ska en militär intervention se ut? Till detta kommer frågan om hur världssamfundet ska agera. FN har slagit fast ”skyldigheten att skydda”, men folkrätten kräver fortfarande godkännande av säkerhetsrådet för väpnade aktioner.
FN:s krigsförbrytartribunbal har ett viktigt uppdrag, men måste stödjas på rätt sätt för att bevara sin legitimitet. En kritisk röst finns här.

Engagera dig. Skänk pengar. Men fundera på vem du ska skänka till. Enligt IC:s årsredovisning går endast 32 procent av de pengar den får in till hjälpverksamhetens huvudändamål, resten går till löner, resor och filmproduktion. Filmen ovan är IC:s elfte om Joseph Kony.

Först 1989 erkände världssamfundet att romerna var offer under Förintelsen. Därpå vidtog konferenser och stolta deklarationer om romers rättigheter. Fint, men resultatlöst, om man får tro Europarådet.
Under de senaste årens ekonomiska kris har romerna drabbats hårdare än andra, hävdar Europarådet i en ny rapport. Fortfarande förnekas många av dem identitetshandlingar, vilket får till följd att de förblir statslösa i avsaknad av grundläggande sociala rättigheter.
Men behandlingen av romer är mer än bara diskriminering och fördomar. Det är uppenbar rasism grundad bland annat på politisk extremnationalism och eskalerande näthat, skriver rapportförfattaren och kommissarien för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg. Han anser att situationen för romer är skamlig.

Inget av de 47 medlemsländerna undkommer kritik. Sverige påstås negativt särbehandla romer i fråga om bostäder, men får framförallt stå till svars för att romer har avvisats till Kosovo.
Europarådet och FN:s flyktingkommissariat anser att den sociala situationen i Kosovo är så svår att det inte finns någon förutsättning för myndigheterna där att ta hand om dem. Det är känt att återsända romer har tvingats bo i läger under omänskliga förhållanden, som i det blyförgiftade lägret utanför Mitrovica.
Det är inte omöjligt att Sverige har skickat tillbaka personer till Kosovo som myndigheterna där systematiskt har diskriminerat. Och man undrar varför. Ingen människa ska användas som bricka i ett politiskt spel. För detta finns mer effektiva åtgärder.

Romers rättigheter är lika självklara som alla andras. Att Sverige får kritik av Europarådet är allvarligt, lösningen inte nödvändigtvis att gå Kosovos styre till mötes.

Det går inte att relativisera krigets eller terrorns fasor. Amerikanska soldaters skändning av döda i Afghanistan, de ”okonventionella förhörsmetoder” som blivit sinnebild för rättsövergreppen på Guantánamo – eller Förintelsen.
Varje händelse är en ohygglighet i sig. Det är människan, den enskilde individen, som berör. Ska beröra. Det är individen som har rättigheter, inte kollektivet.
Men det är också just därför som avpersonifiering alltid varit så viktig för krigets propagandister. I Abu Ghraib-fängelset, under folkmordet i Rwanda, i Gulag-arkipelagen.
”En död människa är en tragedi, miljoner är statistik”, som Josef Stalin påstås ha sagt.
En anonymisering som vi känner igen också när dagens elände beskrivs. Och som måste brytas.

Somliga berättelser är värda att berättas mer än en gång. Andra borde berättas oftare än så. I nyutkomna Raoul Wallenbergs sista dagar (Natur & Kultur) gör journalisten Alex Kershaw det med en blandning av fakta och fiktion. Visst kan det ibland upplevas som att dramatiserandet ger nerv och spänning. Samtidigt är det inte utan att det förtar – och fördärvar. När Kershaw fantiserar om vad tyska generaler och Gestapochefer tänkte, ger en skarp närbild av Adolf Eichmanns ansiktsuttryck, ”det ryckte nervöst i ena mungipan” – hur vet jag som läsare då att det som föreställer fakta verkligen är fakta? Det som är skrivet i avsikt att förstärka blir till dess motsats.
Nazisternas judeutrotning får inte förminskas till en äventyrsberättelse. Den ”slutgiltiga lösningen” med koncentrationsläger och gaskamrar, dödsmarscherna från Budapest till den österrikiska gränsen, är historiska fakta.
De lilla antal som stod emot, de modiga som riskerade sitt eget liv för att rädda andra, är värda respekt och hyllning helt på egna premisser.

Nu kommer det fler böcker om Raoul Wallenberg under året, vilket är tur. Det är jubileumsår till hans minne: 100 år sedan han föddes. På tisdag den 17 januari, det datum då Wallenberg fördes bort av sovjetisk militär, invigs vandringsutställningen To me there’s no other choice i Budapest.
Det finns få bättre förebilder. Få som har uppmärksammats och hyllats så internationellt. En stark vilja, mitt i mörkret.
Vad som hände med Wallenberg sedan han tvingades till Moskva är fortfarande okänt. Den svenska regeringens krypande för grannen i öster kvarstår som mindre smickrande. Det var aldrig tal om tyst diplomati, det var tyst. Wallenberg lämnades åt sitt öde, så som baltflyktingarna skeppades tillbaka från lägret i Gälltofta till terrorn i öst. Så formades den anpasslighet som neutralitetspolitiken gestaltade ända fram till Sovjetunionens fall 1991.

Wallenbergs betydelse var enorm. Han spelade en avgörande roll i Budapest under det dramatiska sista halvåret 1944. Ungern hade blivit tillflykts­ort för judar som flydde förföljelsen i Tyskland, Polen och Tjeckoslovakien. Hundratusentals levde i misär. Adolf Eichmann ledde arbetet på plats, ivrig att tillfredsställa sin Führer med ”biologisk utrotning av den judiska rasen”. De ungerska pilkorsarna var om möjligt mer nitiska i sina aktioner att avrätta judar än vad nazisterna var. När ryssarna närmade sig, när tågen slutade rulla till förintelselägren beslöt de sig för att skjuta så många de någonsin hann. Judar togs från det centrala gettot på Pestsidan och fördes till Donau, där de avrättades med nackskott. Vattnet färgades rött.
I kaoset och vansinnet visade Raoul Wallenberg resning. Han vidareutvecklade bruket av skyddspass. Han köpte in fastigheter för de pengar han fått genom amerikanska War Refugee Board, gömställen för jagade.
Visst, en ensam man behöver medhjälpare hur driftig han än är. Men Wallenberg var bevisligen den inspiration många behövde. Han engagerade och visade personligt mod. Skänkte hopp och kraft att stå upp mot övermakten.
Må Wallenbergåret gå i hans anda.

Drottning Silvia är djupt engagerad i barns rättigheter, vilket hon åter – och med eftertryck – visade under måndagens konferens på World Scout Jamboree på Rinkabyfältet utanför Kristianstad. Det är i sig gott. Barn är skyddsvärda. Opinionen är tydlig, och barns rättigheter i ett globalt perspektiv sorgligt eftersatta, med barnsoldater, barnarbete, tvångsäktenskap, etcetera.
Dessvärre rimmar drottningens engagemang lika illa med hennes officiella position som kungens engagemang för vargjakten. Det är bara att hoppas att det påverkar synen på vår dekorativa monarki. När statschefen och hans hustru öppet är opinionsbildare, är det svårt att hävda att de inte har någon makt.
I Sverige ligger fokus i föreningslivet just nu på risken för sexuellt utnyttjande av barn. Scouterna har själva erfarenhet av det, och har i Sverige agerat föredömligt för att stoppa det. Sedan 2005 utbildar man sina ledare i hur tecknen på övergrepp ser ut, så att man både kan reagera och agera. Ändå är det naturligtvis svårt att hundraprocentigt garantera att alla barn alltid omges av vuxna som inte har ont uppsåt. I stället vet vi att den tolerans det ofta talas om är obefintlig exempelvis i USA:s scoutrörelse; där accepteras varken homosexuella eller ateister.
Helen Gestrin, ordförande för svenska scoutrådet, tog hursomhelst tillfället i akt att i går stämma in i idrottsrörelsens önskan om att riksdagen ska tillåta föreningar med barn- och ungdomsverksamhet att begära utdrag ur brottsregistret för den som vill bli ledare, så som förskolor och skolor kan göra sedan 2001. Tyvärr är det långtifrån någon tillräcklig åtgärd det heller. Det avslöjar aldrig tidigare icke dömda, eller förstagångsförbrytare. Och frågan är om vår syn på kriminalitet med detta håller på att förändras, med folkrörelsernas goda minne, kanske också med kungahusets? I andra stater förlorar kriminella sina medborgerliga rättigheter. Här anses alla, även den värste förbrytare, kunna sona sitt brott. Noteringar i brotts- och belastningsregistret stryks efter ett antal år.
Det är möjligt att det är den vägen politikerna väljer, även om det strider mot principerna för en human rättspolitik. Riktigt trist blir det dock först om de gör det efter påverkan från vår påstått maktlösa drottning.

I dag är det 20 år sedan Berlin blev huvudstad för det återförenade Tyskland. Om några veckor är det 50 år sedan Berlinmuren började byggas för att hindra östtyskarna från att fly landet.
Visst, kommunistdiktaturen var en parantes. Men en parentes vi inte får glömma.
Därför är det glädjande att tyskarna gör vad de kan för att hålla minnet vid liv, även av denna del av historien. Västtyskland visade hur. Blev efter andra världskriget snabbt ett av världens rikaste länder och en uttalad välfärdsstat, gjorde mer än någon annan nation för att blottlägga sitt förflutna och lära de unga att hemskheter förblir skam.
I Berlins i dag mest besökta museum, det interaktiva DDR-museet, som jag besökte för några veckor sedan, är den grå vardagen i centrum. Hur var det att leva i propagandastaten? Hur fungerade övervakningen och kontrollen, bristen på stort och smått, som var en självklar följd av planekonomin?
Bland det mest populära verkar vara att provsitta den Trabant som står precis i entrén, men lika intressant att ta del av den ”information” om det fantastiska rike som väntade medborgarna, om alla de ”framsteg” som hade gjorts. Minnas den drogade DDR-idrotten.
I en hörna av utställningen står en Volvolimousin. DDR-ministrarna åkte inte Trabant. Och tanken att Volvo alltjämt har ett särskilt förhållande till kommunistdiktaturer drar förbi.
Precis som att den östtyska dockserien John Blund underhöll också i 1970-talets svenska statstelevison, när det nu inte visades sovjetiska matinéfilmer under skolloven. I bägge fallen återfanns vänliga, trevliga och hjälpsamma pionjärer i röda halsdukar. Att få möjlighet att sprida denna bild var rimligen inget annat än en propagandaseger för öststaterna. Engagerade svenskar i diverse vänskapsförbund applåderade.
I januari 1989, före Murens fall, firade Sveriges dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (S) DDR-staten tillsammans med Erich Honecker, på plats i Berlin. In i det sista ville man knyta vänskapsband. Så som Olof Palme gjort i Berlin fem år tidigare, ivrigt talande om ”fred”, ”förståelse”, ”förtroende” och ”vänskap”. ”Det enda honnörsord som saknades var frihet”, påpekade Per Ahlmark (FP) senare i en DN-kolumn.
Jo, också en svensk har anledning att reflektera över den godtrogenhet som delvis rådde och som manifesterades i den tredje ståndpunkten, att både öst och väst var lika goda kålsupare.
Skillnaden var, som bekant, markant.
Tyskarna har ålagt sig att inte förtränga sin historia. Nazismens fasor lever vidare, kommunismens likaså. Det är bara så tyskarna kan gå vidare.
Erfarenheterna från Tredje riket, Förintelsen och Återföreningen är en förutsättning för att kontinentens dominerande stat ska våga ta ansvar på riktigt. Där är man inte än. Sviker i stället när FN kallar för att släcka branden i Libyen. Är en opålitlig medlem i Nato.
Tyskland är starkt förankrat både i demokratin och den europeiska integrationen. Utrikespolitiska ”äventyrligheter” avskräcker dock än så länge. Kanske krävs det fler jubileum för att tyskarna ska våga steget.

Det är alltid kul att få brev.

”Hej Jonas Duveborn!

Ska vi verkligen gå med i detta Nato?
NATO betyder död.
Under denna rubrik skriver Die junge Welt (15/7) – förutom att antalet dödade civila i Afghanistan aldrig varit högre än nu – om att Libyen anklagar Nato för att i sina bombningar sen 31 mars – officiellt för ”civilbefolkningens beskydd” – har dödat mer än 1100 civila.
Statsåklagare Mohammed Sekri Mahdschub meddelade på en presskonferens i onsdags i Tripolis att Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen måste ställas inför rätta i libysk domstol.
Vid attackerna på Tripolis och andra städer och byar har militäralliansen dödat 1 108 civila och skadat 4 537.
Statsåklagaren läste upp en anklagelseskrift i vilken Rasmussen bland annat lades till last följande: ”Krigsförbrytelse, försök att döda revolutionsledaren Gaddafi, avsiktlig aggression mot oskyldiga civila, försök att störta den libyska regeringen för att ersätta den med en av väst avhängig regim för att få kontroll över landets rikedomar.”

Svara gärna i tidningens ledare.

Med fredsvänlig hälsning
Sixten Andréasson”

Svar: Att den marxistiska tidningen Die junge Welt inte gillar Nato är ingen nyhet. Inte att Andréasson inte heller gör det. Något beklämd blir jag dock när Gaddafis propaganda framhålls som relevant. Den blodbesudlade libyske diktatorn har naturligtvis rätt att göra sin röst hörd, men åhörarna har en skyldighet att reflektera över vad han säger, och varför.

Amnesty International rapporterade i maj om urskillningslösa raketanfall, granatbeskjutning och klustervapen riktade mot bostadsområden från Gaddafis styrkor. Redan i mars påtalade organisationen att de Gaddafitrogna styrkorna hade satt igång en våg av påtvingade försvinnanden för att krossa den växande oppositionsrörelsen. Krigsförbrytelser och utomrättsliga avrättningar är vardag.
Human Rights Watch har i sin tur påtalat att Gaddafis styrkor använder bland annat landminor, och saknar respekt för civilbefolkningen. Samtidigt har HRW uppmanat den internationella kontaktgruppen att övervaka befrielserörelsen så att den inte begår övergrepp mot regimtrogna.
Några sådana rapporter om den Natoledda FN-insatsen har inte gjorts från seriösa och trovärdiga MR-organisationer. FN:s säkerhetsråd har i stället givit Internationella brottmålsdomstolen i Haag i uppdrag att utreda de brott mot mänskligheten man anser har utförts av Gaddafiregimen.
Andréasson borde försöka lyssna till fler källor än de som säger det han vill höra.
Sverige är i praktiken redan medlem i Nato. Vi har deltagit i flera insatser. Ett formellt medlemskap är förhoppningsvis bara en tidsfråga. Då får Sverige också reellt inflytande och kan på ett bättre sätt vara med och säkra fred med global välfärd och välstånd som mål, på samma sätt som våra danska och norska broderfolk.

Reaktionerna på Bamsetidningen Mim och Meles. En specialtidning om att söka asyl, är överlag negativa. Kritik riktas mot Egmont Kärnan, som många menar har sålt sig till Migrationsverket. Det finns inga lyckliga slut i asylprocessen, är ett annat omdöme; alla flyr från något.
Det är säkert sant. Och visst kan man undra varför ett serieförlag ger sig in på ett område som är så fyllt av känslor och svåra motsättningar.
Förklaringen kan vara att man vill nyansera den ofta svart-vita bild som finns: Att asylprocessen å ena sidan beskrivs av främlingsfientliga krafter som rättsosäker, hållningslös och slapp, och å den andra av de som engagerar sig och gömmer asylsökande som har fått avslag på sina ansökningar som rättsosäker, likgiltig och människokall.
Om så är fallet är förlaget värt mer beröm än klander.
Att vara snäll är inte att säga ja till allting, alltid. Ett budskap som barnen i alla år har lärt sig av Bamses äventyr, även om tidningen emellanåt har anklagats för att indoktrinera sina unga läsare med ett vänsterperspektiv. Översatt till specialtidningen: Alla som söker asyl har inte skäl för att få det. I tidningen får Mim uppehållstillstånd medan Meles får avslag och reser hem till Varganien.
Utanför sagornas värld utnyttjas ibland barn på ett sätt som inte är rimligt. Att någon då försöker nå fram till dessa utsatta barn för att förmedla budskapet att det kanske inte är så hemskt att återvända som de har fåtts att tro, skulle kunna ge trygghet.
Om målet är att bästa möjliga beslut ska fattas – barnens bästa är inte alltid att bli medel i en utdragen, humanitär dragkamp för ett svårt, ibland ouppnåeligt mål; alla avslagsbeslut är inte felaktiga – är det rimligt att förtroendet mellan parterna i asylprocessen stärks.
Möjligen kan man tycka att Migrationsverket är något naivt om verksledningen verkligen har trott att specialtidningen av Bamse skulle gå hem i den offentliga debatten.

Riskokare. Utan närmare jämförelse verkar det som om Saabledningen önskar liknelsen åter, nu när Hawtai Motor Group går in med 1,3 miljarder kronor och blir störste ägare i Saab. Även om förhoppningen nog sker med en lätt glidning i betydelsen.
I stället för överhettade torde företagsledningen önska att Saabbilarna ska bli heta, åtminstone på jättemarknaden i Kina.
Det är ingen orimlig gissning att det verkligen blir så. Bilar i allmänhet, alla bilar, är heta i Kina. Enligt Victor Muller har ett dussin olika kinesiska bilföretag hört av sig till Saab för att få möjlighet att göra ett tekniksprång.
Om kommunistpartiet satsar slantarna, om Europeiska investeringsbanken, EIB, accepterar, så kan Saab på kort tid få både en rysk ägare med oklara kopplingar till maffian och en kinesisk med klara kopplingar till kommunistdiktaturen, bägge ivriga att få hålla i ratten.
Vladimir Antonov har sagt sig vilja bygga en Saabfabrik i Ryssland och Hawtai lär sikta på produktion i Kina.
Hur detta på lång sikt inverkar på fabriken i Trollhättan är omöjligt att veta, men på kort sikt lär det vara allt annat än risigt. Efter fyra veckors driftsstopp återvänder bilarbetarna nu till Trollhättefabriken, stärkta av det kinesiska intresset.
Kul för dem.
Låt oss sedan få en omfattande debatt om vilka intressen som gynnas av att Kommunistkinas ekonomiska muskler stärks.

Usama bin Ladins död är en viktig symbolfråga. Han har personifierat den islamistiska terrorn. Men i sak gör det varken till eller från att han är borta, det avgörande är i stället de fortsatta insatser som görs mot nätverket al-Qaida och dess infrastruktur. Det finns ingen anledning att minska engagemanget för att bekämpa terrorism.
Som död är bin Ladin en Che Guevara för islamistiska rebellromantiker, en martyr som gör att hotbilden snarare ökar än minskar, som säkerhetsexperten Magnus Ranstorp påpekade i går.
Amerikanska säkerhetskällor har uppgett att den amerikanska insatsstyrkans uppgift var att döda, inte att gripa bin Ladin. Det var i så fall ett ytterst olyckligt beslut. Målet måste i varje skede vara att göra det yttersta för att ställa kriminella och terrorister inför rätta.
Den internationella rättvisan fungerar. Det visar processerna vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Så påminns världen om förbrytelserna. Så säkras förtroendet för internationellt samarbete.
USA är världens mäktigaste land, och har ett stort ansvar för att godtycke och rättsvidrigt agerande bekämpas. Ett ansvar man aldrig har tagit efter attackerna mot New York och Washington den 11 september 2001.
Barack Obamas första prioritet efter beskedet om bin Ladins död är således inte att börja dra tillbaka trupperna från Afghanistan och Irak i snabbare takt. Det är att omedelbart stänga interneringslägret för ”illegala stridande” i Guantánamo på Kuba – och låta rättvisan verka.