Det är jubileumsår i Imperiet. Drottning Elizabeth II firar 60 år på tronen, vilket i kolonialistisk anda är en angelägenhet också här på andra sidan Nordsjön.
Kronprins Charles och hans Camilla är som ett led i firandet ute på skandinavisk tour. PR-värdet för Familjen är stort, värt sin vikt i diamanter. De två personifierar Traditionen, trots allt – och i trots med florerande skilsmässorykten.

Nyhetsmässigt kan man undra varför kronprins­parets besök värderas så högt som det gör. Yra medier har skildrat besöket i Norge med rubriker som: ”Prinsbesök i solsken”, ”Hertiginnan charmades” och ”Här får hertiginnan blommor av Mathilde (6) och Ida (7)”. Norska TV2 avslöjade att ”Camilla kan bli Storbritanniens drottning”. Minsann.
Jag vet, medierna ger folket vad folket vill ha. Och i fråga om kungligheter finns det inga andra krav än att de ska le och vinka för att få en förstasida.
Vad blomsterkalaset kostar norrmännen eller oss svenskar är oklart. När Charles och Camilla ska till Kanada i maj får skattebetalarna där hosta upp en halv miljon kanadensiska dollar för att programmet ska bli intressant, skriver Calgary Herald. Till detta kommer kostnader för alla säkerhetsarrangemang, vilka bara de uppgick till drygt en miljon dollar under de senaste kungliga besöken. Sammanlagt cirka 10 miljoner SEK, hämtade från det särskilda konto som är avsett för reklam för monarkin, får man förmoda.

Just i Kanada ifrågasätter allt fler att landets statschef både är britt och får sitt uppdrag i arv. Hälften är för, hälften emot.
Opinionen svänger alltså på fler ställen än i Sverige. Så de har en del att prata om, prins Charles och kung Carl. Vi betalar.

Expressen/KvP publicerade i dag en av de bilder som porrklubbsägaren Mille Markovic har sagt sig ha på Carl XVI Gustaf i komprometterande situationer. Tidningen har låtit analysera bilden. Den är ett montage. Skönt för monarkin, är första reflexionen. Sedan blir det snabbt lika otydligt som kungen på den manipulerade bilden: Varför skulle kungavännen Anders Lettström ge sig in i förhandlingar med kriminella om det inte fanns något att förhandla om?
Nej, förtroende är svårt att återvinna.
Det bästa vore om denna affär kunde avslutas. Debatten om monarkin är principiell inte personlig.
Inte heller personer som är lämpliga för att vara statschef ska få sitt jobb i arv.

Veckans minst engagerande nyhet har nog varit de nya turerna kring kungen.
Det är tröttsamt att det gång på gång framkommer nya uppgifter som leder till ett allvarligt ifrågasättande av vad vår statschef har gjort, eller vilka han har haft kontakt med.
Och lika tröttsamt att denne, som är satt på tronen för att representera svenska värden som öppenhet och tillåtande granskning av makten, får man förmoda, varje gång bemöter uppgifterna så taffligt. Den senaste veckan har han inte ens hörts säga flasklock.
Kungsord har blivit detsamma som att vara tyst. Som att tysta ner. Som att smita undan. Som att inte våga.

Republikanerna är på frammarsch. I Sverige, alltså. Stödet för monarkin är i kraftigt avtagande. Den historiska belastningen av att landets högsta offentliga ämbete går i arv är sådär hundra år för sent på väg att bli riktigt brännande.
Detta kan man tacka Republikanska föreningen för.
Efter 14 års verksamhet har föreningen blivit alltmer professionell. Nyligen kom det första numret av medlemstidningen Reform. Och i morgon lördag presenteras en grundlagsutredning med förslag på hur republiken Sverige skulle kunna se ut.
De politiska partierna har inte vågat driva republikkravet. Det är hög tid att de gör det. Vem vet, någon kanske annars får för sig att vi ska ha riktiga republikaner i riksdagen.
Miljöpartiet har visat att enfrågeengagemang kan gå över och ersättas av fullfjädrad proffspolitik.
Piratpartiet gjorde en fråga på marginalen till något som förde partiet in i Europaparlamentet.
Junilistan slog an en missnöjessträng, men misskötte sig.
Republikanerna har ett bättre utgångsläge än alla dessa – redan innan kampanjen har börjat.

Kungen har haft ett svårt år. Anno horribilis på svenska. Oavsett hur man ser på uppgifterna i boken Den motvillige monarken, tillkomsten av dem och dess tillförlitlighet i avvaktan på bildbevis, får man nog säga att de har väckt en principiellt intressant fråga, som Socialdemokraterna nu förtjänstfullt har tagit tag i. I en motion från alla S-ledamöter i konstitutionsutskottet krävs öppenhet om det kungliga apanaget.
”Vad vi framför allt vill ha är en djupare analys och att man får en ökad transparens av hur hovets resurser används”, säger Sven-Erik Österberg (S) till TV4.
Det är väl det minsta.
Kung Carl XVI Gustaf är statschef på fädernet och representerar Sverige, svenskarna och det svenska. Att det är en hopplöst omodern ordning att låta offentliga poster gå i arv är en sak, men om S nu inte vågar gå emot opinionen och kräva republik, får man ändå ge dess företrädare en eloge för att de ifrågasätter åtminstone det faktum att folket hålls okunnigt om hur alla skattemedel som kungahuset får sig tilldelat används.
I sak förändrar detta inget för familjen Benadotte. Kungafamiljen har en privat förmögenhet att sätta sprätt på. Men för landet är det viktigt att åtminstone ett litet steg tas mot en normalisering av hur de offentliga affärer sköts som kungen dessvärre fortfarande är en del i.

Skvaller- och kvällspressen jublar över kronprinsessans graviditet. Svensk Damtidning väntar sig en upplageökning på 30 procent.
Aftonbladet har i dag etta, löp och 18 sidor ”Gravid-extra”, som bland annat rapporterar initierat om att kronprinsessparet – och alla andra också verkar det som – är lyckliga.
Expressen/Kvällsposten kontrar med etta, löp och 20 sidor ”Baby-extra”, där man till och med tar till spökbilder och spekulerar i hur tronarvingen möjligen skulle kunna komma att se ut.
Utanför rikets gränser är den väntade svenske tronarvingen också en nyhet. Prinsar och prinsessor är exotiskt. I en del fall är man dock mer tydlig än i andra. Danska Ekstrabladet sätter rubriken ”Stripparkungen ska bli morfar” – och plötsligt bleknar den kungliga glansen. Berndotterna är som vilken familj som helst. Borde vara.

Apropå skvallerpressen och fixeringen vid kungahuset går tankarna omedelbart till punklåten ”Knugen skuk” av Klippanbandet Kriminella gitarrer, Sveriges svar på Sex pistols. När låten spelades i radion 1980 blev det folkstorm och anmälningar till Radionämnden. Läs mer i Helsingborgs Dagblad, där bandet omskrevs i samband med kronprinsessbröllopet.

Drottning Silvia är djupt engagerad i barns rättigheter, vilket hon åter – och med eftertryck – visade under måndagens konferens på World Scout Jamboree på Rinkabyfältet utanför Kristianstad. Det är i sig gott. Barn är skyddsvärda. Opinionen är tydlig, och barns rättigheter i ett globalt perspektiv sorgligt eftersatta, med barnsoldater, barnarbete, tvångsäktenskap, etcetera.
Dessvärre rimmar drottningens engagemang lika illa med hennes officiella position som kungens engagemang för vargjakten. Det är bara att hoppas att det påverkar synen på vår dekorativa monarki. När statschefen och hans hustru öppet är opinionsbildare, är det svårt att hävda att de inte har någon makt.
I Sverige ligger fokus i föreningslivet just nu på risken för sexuellt utnyttjande av barn. Scouterna har själva erfarenhet av det, och har i Sverige agerat föredömligt för att stoppa det. Sedan 2005 utbildar man sina ledare i hur tecknen på övergrepp ser ut, så att man både kan reagera och agera. Ändå är det naturligtvis svårt att hundraprocentigt garantera att alla barn alltid omges av vuxna som inte har ont uppsåt. I stället vet vi att den tolerans det ofta talas om är obefintlig exempelvis i USA:s scoutrörelse; där accepteras varken homosexuella eller ateister.
Helen Gestrin, ordförande för svenska scoutrådet, tog hursomhelst tillfället i akt att i går stämma in i idrottsrörelsens önskan om att riksdagen ska tillåta föreningar med barn- och ungdomsverksamhet att begära utdrag ur brottsregistret för den som vill bli ledare, så som förskolor och skolor kan göra sedan 2001. Tyvärr är det långtifrån någon tillräcklig åtgärd det heller. Det avslöjar aldrig tidigare icke dömda, eller förstagångsförbrytare. Och frågan är om vår syn på kriminalitet med detta håller på att förändras, med folkrörelsernas goda minne, kanske också med kungahusets? I andra stater förlorar kriminella sina medborgerliga rättigheter. Här anses alla, även den värste förbrytare, kunna sona sitt brott. Noteringar i brotts- och belastningsregistret stryks efter ett antal år.
Det är möjligt att det är den vägen politikerna väljer, även om det strider mot principerna för en human rättspolitik. Riktigt trist blir det dock först om de gör det efter påverkan från vår påstått maktlösa drottning.

Daniel Westling är inte prins av blodet, men privilegier utöver det vanliga får han ändå, han är ju gift med en kronprinsessa – och somliga i den svenska staten hanteras som bekant fortfarande som om de vore förmer än andra.
Den här gången handlar det om att prinsen har för dåliga gymnasiebetyg. Och för dåligt resultat på högskoleprovet. Så när han efter det kungliga bröllopet ville studera fysiologi under fyra terminer på Karolinska institutet i Stockholm köpte hovet i stället en utbildningsplats åt honom. Kreativt och ambitiöst. Det passar dessutom en gymägare och personlig tränare bra.
Detta kan man tycka vad man vill om, men när det handlar om att utveckla personal är det en metod som gillas av lagen.
Kruxet är bara att prinsen inte är anställd av hovet. Inte ens av kronprinsessan.
Det är till och med så att överåklagare Gunnar Stetler i utredningen om misstänkt mutbrott i samband med att kronprinsessparet lät sig bjudas på bröllopsresa av miljardären Bertil Hult, konstaterade att sakfrågan inte kunde prövas då misstankarna föll redan på det faktum att kronprinsessparet just inte är att betrakta som anställda.
”Det här är en väldigt intressant fråga”, säger Joakim Nergelius, professor i konstitutionell rätt till Aftonbladet. ”Man får reda ut prins Daniels arbetsrättsliga status, och det verkar vara komplicerat.”
Vad resultatet av en sådan granskning blir lär nog dessvärre inte spela någon roll. När det gäller kungafamiljen finns en utbredd vilja att blunda och vända blad, eller – som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg – väga kungsord tyngre än andras ord.
Budskapet är tydligt: Vad gör väl en förmån mer eller mindre, de är ju så … vackra.

Grundaren av det rojalistiska nätverket i riksdagen, Henrik S Järrel (M), har i veckan uppmärksammats för att vara en av de tidigare riksdagsledamöter som fortfarande tar ut ersättning från riksdagen. Järrel lämnade sitt uppdrag 2006, efter 15 år, men har ännu inte anmält sig på någon arbetsförmedling.
Bidrag mer än under en övergångstid är naturligtvis i sin ordning för Järrel. Han är ju rojalist.

Både och. Så vill hovet och rojalisterna att kung Carl XVI Gustafs roll ska vara. Han ska både få ha ett privatliv som alla andra och åtnjuta kungliga privilegier som att slippa svara på frågor. Vid sitt officiella besök i Nykvarn i onsdags vägrade han tala med journalister. Torsdagens planerade presskonferens om Världsnaturfondens Drottningholmsappell ställdes plötsligt in, utan förklaring. Någon koppling till Världsnaturfonden står inte att finna.
Fast visst går det att förstå.
Det är fler som rimligen tycker att situationen med ”kungavännerna” och deras koppling till den undre världen är jobbig.
Kruxet är bara att den svenska dekorativa monarkin med en statschef som per definition är både finare än folket och också åtnjuter fördelar folket inte har, ställs på sin spets när det bara ska ”vändas blad” hela tiden.
Ingenting fäster. Kungen kan inte hållas ansvarig för sina handlingar. Vill inte. Behöver inte.
Borde det vara annorlunda?
Naturligtvis borde det vara det.
I sin nya bok skriver tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) om att han vid ett tillfälle informerade kungen om ett nytt internationellt avtal som skulle göra det lättare att ställa diktatorer inför rätta; de skulle inte längre kunna åberopa straffrättslig immunitet för att slippa åtal för krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter. Kungen undrade då oroligt om det gällde även fortkörning.
Positivt tolkat var kommentaren ett utslag av kungens skämtlynne, även om lustifikationen gick Bodström förbi. Oavsett vad slog han huvudet på spiken. Den straffrättsliga immuniteten är en rest från tiden då kungen i släktled efter släkled var guds ställföreträdare på jorden.
I ett sekulärt, modernt samhälle finns det inget skäl för varför någon makthavare både ska slippa granskning och inte behöva ställas till svars för sina handlingar. Immuniteten grundar sig på uppfattningen att monarken aldrig skulle missbruka folkets förtroende. Att hans omdöme aldrig sviker.
Så är det inte med andra makthavare, som IMF-chefen. Man kan undra vem som har det viktigaste jobbet.
Maktbalans är en demokratisk självklarhet. Trist nog inte i fråga om fångarna på det kungliga slottet.