En debatt räcker. Efter mötet mellan riksdagens åtta partiledare i SVT:s Agenda på söndagskvällen står det helt klart varför Stefan Löfven (S) har varit så besvärande tystlåten sedan han tog över partiet efter Håkan Juholt. Han har inte så mycket att säga.
Därför blev det mycket ludd, med upprepningar och utsvävningar. Det ska göras ”satsningar” som är ”offensiva” och ”effektiva”.
Hans beskrivning av tillståndet i Sverige är verklighetsfrämmande. Han tar ingen hänsyn till världsekonomins inverkan – och drog till och med Göran Perssons gamla harang om att S fick röja upp efter den borgerliga regeringen 1991–1994. Den var felaktig då, fungerade inte för att fästa epitetet ”ekonomiskt oansvariga” på allianspartierna 2006 och känns 2012 lika omöjlig som en S-ledare i jakt på regeringsunderlag.
Hur Löfven ska kunna samsas med en aggressiv Jonas Sjöstedt (V) och en vag Gustav Fridolin (MP) är obegripligt. Frågor som kärnkraften och vinster i välfärden gräver djupa klyftor mellan S, V och MP.
Här tål att påpekas att i kampen om att framstå som mesta miljöparti framstod Annie Lööf som mer påläst än Fridolin, hon hade klart bättre koll på fakta. Sverige har 47 procent förnybar energi, jämfört med EU-snittet på 11 procent, sa hon bland annat när Fridolin klagade på den svaga svenska klimatpolitiken. Sverige har i dag sex gånger så mycket vindel som för fem år sedan.
Allianspartiledarnas insatser måste ses i ljuset av hur oppositionen agerar. Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och Lööf är då ett under av enighet. Visst finns det sprickor. FP vill förstatliga skolan, och FP och KD vill ha ett demokratikriterie för vapenexport, men i avgörande välfärdsfrågor, i värnandet av de statliga finanserna och i energipolitiken står de enade. Det är tryggare.
Jimmie Åkesson (SD) var så gott som hela tiden off-side.

Dagens Nyheter uppmärksammar i dag att Fredrik Reinfeldt har varit statsminister i 2000 dagar. Jag misstänker att han siktar på det dubbla. Och är väl medveten om de svårigheter som finns. Jobben förblir den viktigaste politiska frågan även över valet 2014, och det är hög tid för Alliansregeringen att efter dubbla konjunkturnedgångar visa både att jobbskatteavdraget är så effektivt som man hävdar, och att andra insatser ger önskad effekt.
Visst, ekonomiprofessor Lars Calmfors påpekar det uppenbara: Jämförbara länder har klarat kriserna betydligt sämre än Sverige. Och regeringen har varit framgångsrik med att hålla folk kvar på arbetsmarknaden. Men tyvärr är opinionen åtminstone så här i mellanvalsperioden tämligen grym. Den grundar sig mer på förhoppningar än på resultat.

Telefonväkteriet med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i Studio ett på onsdagseftermiddagen bjöd inte på någon större utmaning. Tjugo lyssnare fick svar på frågor om allt från vem som har ansvar för myggbekämpningen i Östra Färnebo till maxtaxan i barnomsorgen. Mest var det konstateranden av hur det ser ut.

Men naturligtvis letade sig också Socialdemokraternas kris in i radiostudion. Själv beklagade Reinfeldt vid upprepade tillfällen att det är svårt att föra en politisk debatt om angelägna frågor som våld mot kvinnor när allt fokus ligger någon annanstans.
Ändå räckte han inte riktigt till.
När frågan om jobbskatteavdragets effekter på den som går från arbete till sjukdom kom upp, var det som om statsministern hade kopplat ifrån lite av sin välkända, politiska fingertoppskänsla. Han resonerade visserligen klart och ärligt. Framhöll att skatten inte har höjts för någon, utan sänkts för de som arbetar. Och att detta är en prioritering som krävs för att värna välfärden; det går inte att ge allt till alla. Men samtidigt är det naturligtvis så att alla inkomsttagare vänjer sig vid en viss inkomstnivå. Och den besvärliga frågan här är att bemöta det faktum att inkomstbortfallet har ökat i samma takt som de fyra jobbskatteavdragen har införts.
Hur logiskt detta än är, så är det också avdragspolitikens akilleshäl. Inkomstförsäkringen har utarmats.

När S väl är på banan igen lär attackerna bli intensivare. Reinfeldt har skäl att slipa på sin argumentation. Och fundera vidare på vad han vill med skattepolitiken.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

Vem saknade Håkan Juholt (S) i partiledardebatten i SVT:s Agenda? Ja, åtminstone inte debatten i sig. Än mindre led den av att också Lars Ohly (V) hade så dåligt självförtroende att han valde att utebli.
Nej, debatten – som kretsade kring ekonomin, ungdomsarbetslösheten, klimatet och integrationsfrågorna – var både tydlig och dynamisk.
Åsa Romson (MP) framstod som en påläst och duktig debattör. Hon tog mycket plats. Ibland låg hon relativt nära den linje som de rödgröna gick till val på. Ibland talade hon med en mer självständig grön röst. Det var också uppenbart att hon inte på något sätt har, eller skulle kunna misstänkas för att ha, någon som helst koppling till Jimmie Åkesson (SD) bara för att de två stod på samma sida i studion. Tvärtom var det Åkesson som på egen hand skilde ut sig.
Regeringspartierna gjorde tillsammans ett stabilt intryck. Göran Hägglund (KD) var piggare än vad man skulle kunna tro, med tanke på maktkampen i det egna partiet. Jan Björklund (FP) behövde inte förta sig, medan nykomligen Annie Lööf (C) dessvärre emellanåt fastnade i gamla klyschor. Bäst var hon då hon markerade avstånd från SD.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var mest spetsig av de sex. ”Du tänker för nationalistiskt, Åsa Romson”, sa han när hon argumenterade mot klimatsatsningar utanför landets gränser. Resurserna är inte oändliga, och om en minskning av klimatpåverkan är det viktiga så bör det finns en stor acceptans för att satsa både på internationella och nationella åtgärder.
Han markerades också skickligt och tydligt avstånd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas invandringspolitik. ”Den enda här i kväll som har låtit som en sosse är Jimmie Åkesson”, sa Reinfeldt när han kritiserade SD:s bidragslinje.
Just så.
Medan Juholt var upptagen av annat hade Åkesson tagit hyra som jourhavande bidragspolitiker.
De röda har en egenartad syn på politiken. Att de gör placeringsfrågor viktigare än det politiska samtalets innehåll är svårförståeligt.
Efter Agendadebatten har de – om möjligt – gjort sig ännu mindre relevanta i den inrikespolitiska vardagsdebatten.

Det är i dagarna fem år sedan Alliansregeringen tillträdde. Om Fredrik Reinfeldt (M) stannar på statsministerposten fram till valet 2014 blir det historiskt. Då har Sverige haft ett borgerligt styre i åtta år. Den längsta perioden i svensk, modern, politisk historia. Vad innebär det? Blir Sverige annorlunda? Eller har det redan blivit annorlunda?

Frågan har uppmärksammats av Svenska Dagbladet i veckan. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren är övertygad om att förändringen redan är här. Moderaterna har erövrat den politiska mitten och på kort tid ritat om den politiska kartan, skrev han i ett debattinlägg (7/10). Precis som handel föder handel, föder framgång framgång. När M inte bara har blivit ett maktparti utan också alltmer ser sig som ett sådant, söker sig talangerna dit, precis så som de tidigare sökte sig till Socialdemokraterna.
Fast det är inte bara positivt. Minns Reinfeldts tal om att han vill representera allmänintresset, inte särintresset. Det var en snygg snyting mitt i Socialdemokratins nylle. Ett parti som lider av att ständigt förknippas med LO. En lättköpt poäng. Men ändå inte särskilt lyckad.
En statsminister får aldrig uppfatta sig som vore han tillsvidareanställd. Politik handlar om avvägningar och att då hävda att man står för den politik som i varje läge är bäst för alla låter sig helt enkelt inte göras. Då infinner sig också slentrianen, då minskar reformkraften, utvecklingsviljan tynar.
Mot en snar sådan självdestruktiv utveckling talar dock den parlamentariska situationen. Alliansen regerar i minoritet, vilket i och för sig inte är särskilt ovanligt i Sverige, men man gör det samtidigt som Sverigedemokraterna driver Miljöpartiet i regeringens famn. De gröna visar allt tydligare att de kan tänka sig mer samarbete med alliansen. Kruxet är bara att MP tolkar sin roll som om man vore ensam vågmästare, därför ställer man krav som på den gamla dåliga tiden; tycks tro att det ska byggas fler Botniabanor.
Att Reinfeldt i det läget hellre lutar sig mot passivt stöd från SD går knappast att kritisera. Det är den egna politiken man får stöd för. De egna idéerna man får igenom. Förloraren är i stället MP. Därför finns det alla skäl för Gustav Fridolin och Åsa Romson att bli mer ödmjuka.

En annan effekt av de grönas pragmatism är att mittfältet blir allt svårare för S att återerövra. Internt drivs Håkan Juholt åt vänster. Externt vimsar han fram i tillvaron och gör sig omöjlig. Uppgifterna om att han under fem års tid har tagit ut för mycket i bidrag för sitt dubbla boende skänker honom varken mer tyngd eller större trovärdighet. Särskilt inte med den hårresande förklaringen: ”Jag har inte haft koll på reglerna.” Är det något man borde kunna kräva av en medlem i den lagstiftande församlingen så är det att de själva tar reda på vad som gäller.
Det kravet ställs på vanliga medborgare.
I relationerna med MP framstår Juholt också som egensinnig.
Ta det märkliga återbudet till partiledardebatten i SVT:s Agenda i morgon. Denna har planerats sedan i våras, och samtliga partier har tackat ja. Den inrikespolitiska situationen – fem år med alliansregeringen och ett par nya partiledare på plats – gör att det finns ett mycket stort intresse. Då säger plötsligt S och V nej. De accepterar inte den placering som SVT har planerat: regeringen för sig, oppositionen för sig. Det skulle kunna få det att verka som om oppositionen var samlad, tycker de.
Det är till att underskatta tittarna. Så stor klyfta som det är mellan de rödgröna partierna för tillfället har det inte varit på länge.
Nu var det i och för sig inte detta Håkan Juhult och Lars Ohly menade, i stället oroas de över att behöva stå bredvid SD-ledaren Jimmie Åkesson. ”Sandlådefasonerna har fått en ny dimension”, kommenterade Åkesson.
Och för en gångs skull får man hålla med.
Romson ställer däremot upp. ”Vi tror att det är väldigt tydligt att vi är ett parti som står väldigt långt från Sverigedemokraterna”, säger partisekreterare Anders Wallner.
Det självförtroendet har tydligen varken Juholt eller Ohly.

Stig-Björn Ljunggren har rätt. Sverige har redan förändrats. Mest syns det på Socialdemokraterna.

Moderaterna i Kristianstad och Östra Göinge hade på torsdagskvällen ett gemensamt, öppet möte på Bånken i Kristianstad. Dragplåstret var partisekreterare Sofia Arkelsten, som gör ett två dagars besök i våra trakter, både för att se och lära och ”piska på”, som hon sa – utan att förtydliga vad det senare handlade om.
Formen för mötet är välkommen.
Partierna dras med sjunkande medlemstal. Moderaterna, som numer slåss med Socialdemokraterna om att vara största parti saknar S-nätverket av kringorganisationer och fackombud, men har ändå ett antal politiska poster att fylla. Och ett stort, stort behov av att rekrytera vanliga ”vardagsmoderater”, tycker Arkelsten.
Nog lär det sägas andra saker på ett möte där vem som helst kan vara med, än på ett där partiets inre, svårare angelägenheter avhandlas. Men som komplement fungerar det säkert, vilket är både Fredrik Axelssons och Patric Åbergs ambition – helt i linje med partisekreterarens tankar att öka delaktighet och engagemang.
Lite kan man då förundras över att Arkelsten överhuvudtaget inte tycks ha reflekterat över att se över Moderaternas sätt att utse partiledare. Frågan har ju, som bekant, varit aktuell under en period. Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet har alla nappat på en metod så fjärran från den S-märkta som möjligt. I stället för slutna förhandlingar och smussel i partidistrikten innan valberedningen stolt släpper ut vit rök från partikansliet som ett tecken på att en ny partiledare är funnen, har medlemsdemokratin kommit i fokus. Visst kan man fundera kring om inte partierna borde gå längre: utlysa en medlemsomröstning eller åtminstone släppa fram flera kandidater ända till stämman eller kongressen. Låta kampanjen gå ända in i kaklet, utan fruktan för att personstrider ska växa till falangstrider. I Folkpartiet har tanken på regelrätta primärval väckts.
”I Moderaterna är vi nöjda med Fredrik”, sa Arkelsten på Bånken.
Något mer offensiv borde partisekreteraren i vårt Nya statsbärande parti vara. Detta är inte en personfråga, utan en fråga om inflytande, delaktighet och möjlighet att påverka. Även M har anledning att utveckla medlemsdemokratin också i denna del. Kanske till och med ligga i framkant. Om nu inte FP går före.

Moderaternas partistyrelse återkommer nu till frågan om kyrka och stat. Det är hög tid. Trots att kyrkan och staten skiljdes åt 2000 är de flesta partier fortfarande engagerade i kyrkans inre angelägenheter. Många politiker sitter både i de sekulära, styrande församlingarna och i kyrkans beslutande organ. Nu föreslås att M inte ska ställa upp i kyrkovalet 2013. Det är en sen, men efterlängtad skilsmässa.

När Moderaterna nu också har anslutit sig till ”vänta-med-skattesänkningar”-linjen har en av höstens förväntade stora inrikespolitiska strider redan avgjorts. Oppositionen får ingen möjlighet att tillgripa det femte jobbskatteavdraget för att utmåla regeringen som ansvarslös. Regeringskrisen avvärjd.
Men tro för den sakens skull inte att ansvarskortet har hamnat i slänghögen. För den rödgröna oppositionen är ansvar – åtminstone i oppositionsretoriken – nämligen inte att anpassa nödvändiga skattesänkningar efter det ekonomiska läget, utan att spendera oavsett om de ekonomiska förutsättningarna är de rätta eller ej. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich beklagade omedelbart M:s ovilja till nya utgiftsökningar.
I grunden är det olyckligt att det höga svenska skattetrycket inte kan sänkas redan till årsskiftet. Jobbskatteavdragen är en frihetsreform. Den inställda skattesänkningen innebär en åtstramning av efterfrågan.
Men skuldkrisen är allvarlig, och ordning och reda i statsfinanserna alltid att föredra.
Konjunkturinstitutet meddelade i dag att prognosen för tillväxten skrivs ned, och att sysselsättningsökningen inte förväntas bli så stor som man tidigare har bedömt. Ändå räknar KI med ett litet överskott i statsfinanserna.
Där de flesta andra länder i vår närmaste omvärld tvingas till både utgiftsminskningar och skattehöjningar har Sverige alltså reformutrymme kvar.
Vad det utrymmet ska användas till blir föremål för regeringspartiernas budgetförhandlingar på Harpsund i slutet av nästa vecka. Mellan kaffet och avecen blir det sänkt restaurangmoms och höjda lärarlöner.
I övrigt borde lejonparten av samkvämet ägnas åt en diskussion om hur nästa stora skattereform ska se ut. En riktig skattereform.

Borgare är fortfarande ett ord som oftare används av vänsterpolitiker i nedsättande mening än av högerpolitiker i uppskattande.
Håkan Juholt använde det i sitt linjetal, Dala-Demokraten (S) har på ledarplats beklagat att arbetarna tyvärr ”förvandlas till borgare” när de är lediga eller konsumerar.
Alliansen, samarbetet mellan de borgerliga partierna, har aktat sig för att verka just alltför borgerligt. Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har haft lättare för att samsas under ”icke-socialistisk” flagg än under en borgerlig.
Allt detta går att förstå, skriver Ann-Sofie Dahl i sin bok om den danska borgerligheten, Matadorlandet (Samhällsförlaget), med anspelning på tv-serien Matador om livet i Korsbäck. Socialdemokratin var normaltillståndet i Sverige. Länge betraktades borgerligheten ”som något apart och lite kuriöst, kanske rentav smått suspekt”. Hennes jämförelse med Danmark och den danska politiska kulturen är både uppmuntrande och lärorik. Vår bild av det danska behöver nyanseras bortom schablonerna om ett smårasistiskt grannfolk.
Vad som är borgerlig politik skiftar från tid till annan. Grundtankarna är dock desamma: individens frihet att själv forma sitt liv, att i samklang med det allmänna få rättvisa och med andra lika förutsättningar att våga; tryggheten i förändring; rättsstatens principer; den konkurrensutsatta marknaden.
Inte dogmatisk i dagspolitiken, utan prövande, ständigt prövande, på gränsen till velande som en folkpartist, men tydlig i sin liberala övertygelse.
Något finns det att lära av Danmark. Som att inte vara rädd för debatten.
Borgerligheten i Sverige är dock, tack och lov, på frammarsch efter Alliansens valseger 2010.
2006–2010 regerade Fredrik Reinfeldt (M) i majoritet, då fanns en klar agenda, politiken var lätt att få igenom i riksdagen. Det behövdes inte någon berättelse. Tröttheten över S, sossefieringen och det S-märkta maktkonglomeratet, från vaggan till graven, var stort så det räckte.
Nuvarande minoritetsregim ställer helt andra krav. Därav ropen på förnyelse, därav viljan att fånga borgerlighetens ande, bland annat väl genomlyst i en lång artikelserie på Svenska Dagbladets ledarsida men också diskuterat i snart sagt varje sammanhang där ett politiskt intresse finns.
När Centern nu går ut i en intressant period av öppen debatt om ledarskap och politik är borgerligheten en självklar ingrediens. Det som så länge framstod som ett intresseparti för bönder har partiledarkandidater som lyfter blicken; slåss för öppna landskap och öppet land hellre än stängslar in.
Annie Johansson vill ”driva en tydlig borgerlig, grön linje”.
Anna-Karin Hatt vill bredda Centern till att bli ”ett modernt allmänborgerligt parti”.
Vad innebär det? Finns det en särskild sorts C-borgerlighet som skulle kunna rädda partiets opinionssiffror, eller innebär det en utslätning, en marsch mot ett enda borgerligt parti?
Så långt har det ännu inte gått. Det krävs en helt annan krisinsikt och politisk situation för att borgerligheten ska våga ta steget till att ens gå till val under en gemensam beteckning. En valförlust 2014 kan i förlängningen vara nyttig för borgerligheten. För landet behöver det inte vara det bästa, det beror på vad oppositionen bjuder. Och som det nu verkar är det mer politik som gäller från de röda och gröna, det allmänna ska ta ett större ansvar, individerna få mindre att säga till om. För att bygga en S-ledd majoritet lär nog ändå krävas att något av de borgerliga partierna lämnar Alliansen.
Om debatten om borgerligheten inte blir så där väldigt nyskapande, vilket man kan befara att den inte blir, kan den åtminstone borga för att de partier som kallar sig för borgerliga känner ökad gemenskap.
Det är gott så.