En debatt räcker. Efter mötet mellan riksdagens åtta partiledare i SVT:s Agenda på söndagskvällen står det helt klart varför Stefan Löfven (S) har varit så besvärande tystlåten sedan han tog över partiet efter Håkan Juholt. Han har inte så mycket att säga.
Därför blev det mycket ludd, med upprepningar och utsvävningar. Det ska göras ”satsningar” som är ”offensiva” och ”effektiva”.
Hans beskrivning av tillståndet i Sverige är verklighetsfrämmande. Han tar ingen hänsyn till världsekonomins inverkan – och drog till och med Göran Perssons gamla harang om att S fick röja upp efter den borgerliga regeringen 1991–1994. Den var felaktig då, fungerade inte för att fästa epitetet ”ekonomiskt oansvariga” på allianspartierna 2006 och känns 2012 lika omöjlig som en S-ledare i jakt på regeringsunderlag.
Hur Löfven ska kunna samsas med en aggressiv Jonas Sjöstedt (V) och en vag Gustav Fridolin (MP) är obegripligt. Frågor som kärnkraften och vinster i välfärden gräver djupa klyftor mellan S, V och MP.
Här tål att påpekas att i kampen om att framstå som mesta miljöparti framstod Annie Lööf som mer påläst än Fridolin, hon hade klart bättre koll på fakta. Sverige har 47 procent förnybar energi, jämfört med EU-snittet på 11 procent, sa hon bland annat när Fridolin klagade på den svaga svenska klimatpolitiken. Sverige har i dag sex gånger så mycket vindel som för fem år sedan.
Allianspartiledarnas insatser måste ses i ljuset av hur oppositionen agerar. Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och Lööf är då ett under av enighet. Visst finns det sprickor. FP vill förstatliga skolan, och FP och KD vill ha ett demokratikriterie för vapenexport, men i avgörande välfärdsfrågor, i värnandet av de statliga finanserna och i energipolitiken står de enade. Det är tryggare.
Jimmie Åkesson (SD) var så gott som hela tiden off-side.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

Juholtaffären lär spä på det allmänna politikerföraktet, spås det allmänt. Hur kommer då den för Kristianstad lokala Ziemeaffären att uppfattas?
Ja, inte lär det bli bättre.
Att även politiker kan behöva mentorer som ger stöd och tips är självklart. Men det är däremot mindre självklart att en förtroendevald, som sökt och fått ett ledande förtroendeuppdrag, låter skattebetalarna bekosta just den typen av kompetensutveckling.
Anita Zieme (MP) var gruppledare under förra mandatperioden. Det uppdraget ville hon inte fortsätta med. Hon hade svårt med närvaron. Men posten som ordförande för tekniska nämnden accepterade hon – och borde ha klarat av antingen på egen hand eller med understöd av partiet.

På kommunfullmäktige i Kristianstad på tisdagen pratades det nya former för politiken. Det är inget ovanligt. När avstånden mellan väljare och valda ökar i attityden till vad som är rimligt finns goda skäl att försöka överbrygga klyftorna. Märk väl: överrepresentationen av förtroendevalda har inte spelat den roll man har tänkt sig. I sak är det också en 1970-talskonstruktion. Före internet och sociala medier betydde det personliga mötet mer än i dag.
Därmed inte sagt att personliga möten är hopplöst omoderna. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin genomförde en framgångsrik kaffe-och-bulle-turné i valkretsen inför valet 2010. I morgon gör kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) något liknande när han premiärbjuder kommuninvånarna till en pratstund över en kopp kaffe.
Man kan raljera över detta. Men mer tjänas det nog att hyllas ändå.
Inte minst eftersom Fridolin och Månsson i praktiken har väljarna som sina mentorer.

Vem saknade Håkan Juholt (S) i partiledardebatten i SVT:s Agenda? Ja, åtminstone inte debatten i sig. Än mindre led den av att också Lars Ohly (V) hade så dåligt självförtroende att han valde att utebli.
Nej, debatten – som kretsade kring ekonomin, ungdomsarbetslösheten, klimatet och integrationsfrågorna – var både tydlig och dynamisk.
Åsa Romson (MP) framstod som en påläst och duktig debattör. Hon tog mycket plats. Ibland låg hon relativt nära den linje som de rödgröna gick till val på. Ibland talade hon med en mer självständig grön röst. Det var också uppenbart att hon inte på något sätt har, eller skulle kunna misstänkas för att ha, någon som helst koppling till Jimmie Åkesson (SD) bara för att de två stod på samma sida i studion. Tvärtom var det Åkesson som på egen hand skilde ut sig.
Regeringspartierna gjorde tillsammans ett stabilt intryck. Göran Hägglund (KD) var piggare än vad man skulle kunna tro, med tanke på maktkampen i det egna partiet. Jan Björklund (FP) behövde inte förta sig, medan nykomligen Annie Lööf (C) dessvärre emellanåt fastnade i gamla klyschor. Bäst var hon då hon markerade avstånd från SD.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var mest spetsig av de sex. ”Du tänker för nationalistiskt, Åsa Romson”, sa han när hon argumenterade mot klimatsatsningar utanför landets gränser. Resurserna är inte oändliga, och om en minskning av klimatpåverkan är det viktiga så bör det finns en stor acceptans för att satsa både på internationella och nationella åtgärder.
Han markerades också skickligt och tydligt avstånd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas invandringspolitik. ”Den enda här i kväll som har låtit som en sosse är Jimmie Åkesson”, sa Reinfeldt när han kritiserade SD:s bidragslinje.
Just så.
Medan Juholt var upptagen av annat hade Åkesson tagit hyra som jourhavande bidragspolitiker.
De röda har en egenartad syn på politiken. Att de gör placeringsfrågor viktigare än det politiska samtalets innehåll är svårförståeligt.
Efter Agendadebatten har de – om möjligt – gjort sig ännu mindre relevanta i den inrikespolitiska vardagsdebatten.

Med valberedningens beslut att förorda Annie Lööf till posten som ny Centerledare har frågan om ålder och erfarenhet blivit en märkligt, hett diskuterad fråga.
Gammal är äldst.
Åldersdiskriminering.
Yta före djup.
Fördomarna är många och det är ytterst trist att det är just valet av den driftige, karismatiske och kunnige Annie Lööf som orsakat debatten. Hon har lång politisk erfarenhet och har parallellt med sitt uppdrag som ekonomisk-politisk talesman i riksdagen – och mitt i striden om partiledarposten – tagit en jur kand vid Lunds universitet. Arbetskapaciteten, kommunikationsförmågan och kompetensen kan ingen rimligen ifrågasätta, även om det ofta görs när det egentligen är åsikterna som borde granskas och kommenteras.
Lika trist är att åldersdebatten väcks när det är en ung kvinna som får ett tungt uppdrag. I jämförelse med ojandet nu – ”28-åring ska vända en 40-årig nedgång” twittrade Aftonbladets tidigare politiska chefredaktör Helle Klein, och avslöjade en mindre smickrande rynkning på näsan – var det öronbedövande tyst när Gustav Fridolin, bara några månader äldre än Lööf, i somras blev en av Miljöpartiets språkrör.
Utvecklingen mot yngre politiker har pågått ett tag, och får ses som nyttig. Varför ska unga, aktiva och engagerade tvingas hålla sig i bakgrunden, se och lära under ett antal år om det i öppen kamp visar sig att de är både mer pålästa och kvalificerade än sina äldre partikamrater?
På tio år har de svenska partiledarnas snittålder sjunkit från 50 till 41,8 år, har Sydsvenskan räknat ut. I januari pensioneras åldermannen Lars Ohly (V), vid 54.
Riksdagsledamöternas medelålder är i dag 47 år, konstaterar Svenska Dagbladet.
Sverige är tillsammans med Finland ensamma om en sådan åldersstruktur i toppolitiken. I andra europeiska länder är det tvärtom inte ovanligt att personer som fyller 75 eller 80 under mandatperioden till och med kandiderar till positioner som stats- eller regeringschef. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi är 74. Konrad Adenauer, Västtysklands förbundskansler 1949–1963, avgick när han var 84.

Erfarenhet och växande visdom har sitt omistliga värde. ”För visdom krävs det ett antal år av erfarenhet”, som Europaparlamentarikern Alf Svensson (KD) framhöll i går. Tråkigt bara att han samtidigt förminskade Lööf och karaktäriserade valet av henne som resultatet av en missriktad vilja att få något nytt och fräscht. Själv var han partiledare i 32 år, och avgick vid 66 års ålder. Nu är han 72. Och i full sving.
Åldersfixeringen, vilket politiken har ärvt efter arbetslivet – och som enligt Mats Hammarstedt vid Linnéuniversitetet i Växjö slår igenom mer än diskriminering som grundar sig på kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning – är naturligtvis skadlig om ung blir detsamma som bättre. Men den är lika skadlig om yngre kvoteras in, eller om äldre i kraft av sin auktoritet och breda nätverk vinner varje utnämningsdiskussion.
Som alltid är det mångfalden vi vinner på. Unga och gamla i skön förening. Blandade intressen, blandade bakgrunder.
Viktigast för både partiledare och politiker är nyfikenhet och vilja.
Det finns ingenting som säger att de svenska riksdagspartierna 2011 har piggare och raskare partiledare än vad de hade 2001, enbart därför att de är tio år yngre nu.

Nästa partiledarbyte – i Kristdemokraterna? – skulle kunna bli en revansch för de äldre, och då inte bara därför att partiet emellanåt verkar drömma sig tillbaka till opinionsläget under Alf Svensson. En och annan kanske till och med tycker att Svensson ska återuppstå på posten som partiledare. Det skulle kunna vara ett enkelt sätt att profilera KD bättre på: inte bara tala om pensionärernas villkor utan också att låta sig ledas av en med pensionsåldern inne.
I de politiska PR-proffsens värld går det säkert hem.
Väljarna har – förhoppningsvis – inte samma åldersnoja. Ålder går inte före rätt.

Gustav Fridolin (MP) har ett viktigt besked att ge när han i dag för första gången sommartalar i Vittsjö i norra Skåne: Är han, liksom hans partikollegor lokalt och regionalt, redo att ta ansvar?
Partiledardebatten i riksdagen i veckan visade tydligt att minoritetsregerandet aldrig är lätt. Partiledarna undvek att nämna risken för regeringskris, ändå var den närvarande; hängde över kammaren, bultade i takt med att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sa ”finanspolitiskt ramverk”.
Själv personifierade han oron.
Kanske väckt till insikt efter det senaste riksdagsårets alla motgångar: regeringskansliets budget, utstationeringsdirektivet, fas 3 …
Kanske övertygad om behovet av att sprida insikt om vad som egentligen händer, hur bräckligt regeringsunderlaget faktiskt är.
Möjligheten till utskottsinitiativ i extraordinära frågor har nästan blivit vardag. Viljan att ge Reinfeldt en näsbränna överstiger dessvärre vida viljan att ta ansvar.
Till hösten väntar budgetbeslutet, och den samlade oppositionen har antytt att man vill stoppa det femte steget i jobbskatteavdraget, själva hjärtat i alliansregeringens politik, arbetslinjen.
Kan Reinfeldt sitta kvar då?
Visst kan han det. Men det blir onekligen tämligen menlöst att administrera andras politik, när det viktigaste redskapet tas ifrån en. Skattetrycket är fortfarande alldeles för högt i Sverige. Världens högsta.
Samtidigt är jobbskatteavdraget inte optimalt. Det finns ett stort behov av en ny, genomgripande skattereform. Socialdemokraterna har sin egen skatteutredning. Kanske kan blotta risken för ett bakslag få Reinfeldt att på allvar fundera kring att göra samma sak, med målet att nå en bred uppgörelse, åtminstone med MP.
S har satt ribban, tidigare nöjt sig med att kalla uppgörelser med enbart ett av de mindre partierna på andra sidan blockgränsen för breda.
Fridolins miljöparti framstår dessvärre alltför ofta som vänsterorienterat. Det är mindre av det fria företagandets och entreprenörskapets miljöparti än av de stora systemens. Fridolin höjer gärna skatterna på arbete.
Men ändå.
De gröna är ju numer – åter till rötterna – tydliga med att de inte binder sig för några längre perioder. Så viktigt är det enligt grundideologin och partifäderna att värna miljön.
En sådan hållning är både oansvarig och opålitlig, tycker många i S. Vilket var orsaken till att Mona Sahlin när hon lanserade MP-S-samarbetet underströk att det minsann skulle vara ända till 2020, oavsett kommande valresultat. ”En ny fas i svensk politik”, deklarerade hon.
Så gick det som det gick. Vänsterpartiets trycktes in i samarbetet av vänsterfalangen i S. Och de rödgröna dödförklarades efter valförlusten.
Så gick politiken in i en annan ny fas.
Det är ett allvarligt läge i världsekonomin. Den grekiska tragedin kastar en lång skugga över välfärd och välstånd. Då är uppgörelser även i inrikespolitiken bättre än regeringskris. Till och med en regeringsombildning skulle kunna vara att förorda. Att ta in MP i en femklöver nationellt är hursomhelst mer ärligt än att etablera en stödpartimodell. Bara grunden är den rätta.
Stödpartier kan ställa krav, men slipper ansvar. Detta ger ohemult stort inflytande åt en minoritet. Utåt kan denna minoritet framstå som ansvarstagande, samtidigt som den kan kritisera regeringens politik i andra delar. Äta kakan och ha den kvar.
Fridolin som regeringsstabilitetens frälsare? Varför inte? Det viktiga för honom torde vara att han sätter omsorgen om miljön i fokus, som hans väljare vill. Regeringskris och ekonomisk tillbakagång motverkar dessa mål. Det är ett tungt ansvar att ta för den som låter krisen komma utan att göra vad han kan för att förhindra den.
MP har, som så ofta, ett ypperligt läge att få inflytande i politiken. Risken är att ett språkrör som är för grönt går miste om tillfället.

Oppositionen, främst de som tidigare kallade sig för de rödgröna, klagar på att det inte byggs mer järnväg i Sverige. Kritiken träffar rätt, det skulle behövas en höghastighetsbana, men samtidigt är det som så ofta: Vad gjorde de själva när de hade makten? Med pensionerna, med elmarknaden …
Riksrevisionen har nu granskat Botniabanan. Satsningen, som slutfördes förra sommaren, blev som bekant mycket dyrare än planerat: 26 i stället för 11 miljarder kronor för hela trafikupplägget, enligt RRV. Dessvärre leder den ändå inte till de positiva samhällseffekter som det argumenterades för: restiderna har blivit längre än planerat och det är så trångt på spåren att godstrafiken blir lidande.

Trots att det tidigt stod klart att Botniabanan inte skulle bli samhällsekonomiskt lönsam förhandlade Miljöpartiets Peter Eriksson fram en fortsättning i form av Norrbotniabanan genom en uppgörelse med Göran Persson.  Med skygglapparna på. Projektet är lagt på is. Miljarderna gör bättre nytta i befolkade områden.

Miljöpartiet ligger kvar i vänsterfilen. Det spelar ingen roll om det blir Åsa Romson eller Mikaela Valtersson som på lördag väljs till Gustav Fridolins språkrörskollega. Moderaterna är fortfarande uteslutna från samarbete, meddelade nämligen nämnde Fridolin från kongressen i Karlstad på fredagen. Inflytande för MP innebär med andra ord att allianssamarbetet bryts upp, inte därför att det är just M som står för en politik man inte tål utan därför att alliansen inte driver den klimatpolitik MP anser behövs eller har samma syn på välfärden som MP.
Ursäkta, men skillnaderna i dessa delar är större mellan MP och de tre borgerliga småpartierna än mellan M och dessa.
Lägg till detta Fridolins syn på att före val ge väljarna besked om vilka som vill regera tillsammans, det gillar han inte. ”Den form av blockpolitik som vi hade i senaste valet riskerar att bli fördummande. Man gör uppgörelser i slutna rum eller i badtunnor och kommer sedan ut och presenterar dem för väljarna, och då hamnar medborgarna på läktaren”, argumenterar han.
I själva verket är det tvärtom. Uppgörelser före valet ger väljarna tydliga alternativ. Om alla partier går till val utan uppgörelser – valmanifest – och sedan låter regeringspolitiken bli beroende av förhandlingar efter valet har väljarna verkligen ingenting att säga till om.
MP vill vara vågmästare. Det är vågat. Särskilt när dess nya ledning fullföljer en politik som innebär att man gärna talar om medborgarinflytande, men helst gör upp utan att låta väljarna störa.

Inför Miljöpartiets kongress till helgen, då nya språkrör ska väljas, fjärmar sig partiet för varje dag som går allt mer från det rödgröna samarbetet.
Eller också inte.
I en intervju med Reuters på tisdagen upprepade Gustav Fridolin, som blir ett av de nya språkrören, att försäljning av statliga bolag som SBAB, Vattenfall och Telia Sonera inte är honom främmande, det handlar mer om pragmatism.
Till TT sa han senare att han skiljer på SBAB å ena sidan, som behövs ”för att hantera finansmarknaderna”, och Vattenfall, där bara verksamheten ska regleras, och Telia Sonera, som kan säljas så länge telefonnätet på landsbygden bevaras.
Förbehåll. Motsträvighet. Dubbla budskap. Det är Fridolin i ett nötskal.
I Dagens industri var Fridolin nyligen positiv till ekonomisk tillväxt och argumenterade emot de grönas paradfråga: kampen för arbetstidsförkortning.
I Socialdemokraternas idétidskrift Tiden (2/2011) hyllade han det rödgröna samarbetet. ”Tillsammans kan vi utgöra ett vinnande lag.”
Gentemot de egna driver han frågan om att göra MP till en tredje kraft i svensk politik, fristående från blocken, tillbaka till rötterna.
I förlängningen straffar det sig vanligen att leverera budskap efter vem som lyssnar. Det måste också Fridolin inse. Han kan inte längre skylla på att han är grön i politiken. Vill man vara tungan på vågen måste man också hålla tungan rätt i mun.

Sedan Anita Zieme (MP) tog över ordförandeskapet för Tekniska nämnden i Kristianstads kommun har både torghandlarna och uteserveringarna utmanats. Det för tillfället mest upprörande är att restaurang Modestos servering på Ljunggrens plan inte får fortsätta, eftersom det ska vara park där. Beslutet går enligt förvaltningen inte att överklaga, i stället hänvisas ägaren Ponsinh Kong till politikerna, med andra ord: Zieme.
Är det något Kristianstad har gott om så är det parker. Gröna lungor omger staden. De tilltalar alla, och särskilt en miljöpartist, kan man tänka. Men frågan är om inte staden borde få vara stad, om inte stadens möjligheter med serveringar och möten på offentlig plats gör Skånes huvudstad till en mer attraktiv plats. Särskilt om det största problemet med att låta Modesto fortsätta sin omtyckta servering bara är att gräset slits.
För det kan väl aldrig handla om att Zieme själv arbetar i restaurangbranschen?
Modesto stör inte. Ett blygsamt förslag är därför att låta restaurangen fortsätta bidra till utvecklingen av Kristianstad.