Jag slutar på Kristianstadsbladet. Mot min vilja. Företagsledningen och jag har olika syn på opinionsbildningens ställning, hur den ska organiseras och bedrivas.

Det har varit tio händelserika år. Och det började intensivt: 2003 röstade svenskarna om EMU-medlemskap och en USA-ledd koalition anföll Irak. Jag kom från Sydsvenskan till Kb och rakt in i två debatter som engagerade djupt. Ingen ska påstå att utrikespolitik inte engagerar lokalt.
Minns mitt första, av många, uppdrag som moderator och debattledare: riksdagsledamoten Christer Nylander (FP) stod mot industri- och finansmannen Rune Andersson i en eurodebatt på Högskolan. Jag satt emellanåt mest och vände huvudet åt höger och vänster medan herrarna skötte debatten själva.
I spalterna tog tidningen ställning för invasionen av Irak, på det underlag som var känt då. Den debatten rörde upp känslor på tidningen och det var interna diskussioner redan under mina allra första dagar här.

I slutet av 2003 tog mitt samarbete med Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda – det som i dag är glädjande och konstruktiv vardag tillsammans med Mattias Karlsson och Petter Birgersson – sina första stapplande steg. Vi började med en gemensam krönikör, en känd skåning skulle det vara. Vi fastnade för Gudrun Schyman, avgången Vänsterpartiledare och hemmahörande i Skillinge utanför Simrishamn. Hon hade lämnat V men ännu inte dragit i gång Feministiskt initiativ. Schyman blev överlycklig över möjligheten och skickade snabbt in en berättelse om en kvinna som skulle gå och lägga sig medan hennes make satt kvar framför tv:n. Det var bara det att först skulle hon tömma diskmaskinen, hänga upp tvätt, fixa med ungarna och allt vad det var. Träffande, tyckte jag, och publicerade. Publiceringsdagens morgon ringde telefonen intensivt. Först från upprörda läsare som inte kunde förstå hur en liberal tidning kan släppa in en gammal kommunist i spalterna. Det kändes bra. Ledarsidan ska utmana och röra upp känslor. Sedan började allt fler ringa som påtalade att texten var ett plagiat, ett medvetet sådant. Vid en sökning på internet var det lätt att hitta 95 procent av texten, ordagrant. Bara namnen hade bytts ut. Det fick mig att omedelbart säga upp Gudrun Schyman. En skribent ska skriva själv. Det blev en riksnyhet.

Efter valet 2006 firade Kb 150 år. I ett cirkustält på Stora Torg hade tidningen bland annat eftervalsdebatt. Det märkliga S-KD-MP styret hade gått på pumpen och en fempartikoalition med C, FP, M, Kristianstadsbygdens framtid och Åhuspartiet skulle ta över. Jag försökte föra debatten framåt, men överrumplades i stället av ordkaskader om att jag var skuld till maktskiftet.
Då, om inte förr, fick jag klart för mig hur mycket ledarsidan engagerar och betyder i Kristianstad.

Arenan. Jag kan inte ge mig på att summera tio år utan att nämna kommunens då största investering genom tiderna. Kanske också den största debatten fram till den nuvarande om C4 Shopping. Jag var för då också. Staden behövde en ny arena. Däremot kritiserade jag såväl den undermåliga demokratiska processen som finansieringen. När kommunstyrelsens arbetsutskott 2008 deklarerade att det inte blir någon lokal folkomröstning långt innan det hade lämnats in en begäran om en sådan, var det ett missbruk av folkstyret. Den beräknade kostnaden för arenan steg i snabb takt från 90 miljoner kronor upp till en halv miljard för hela projektet. Samtidigt ändrade flera partier hållning: från att ha krävt en medfinansiär till att kommunen skulle ta hela kostnaden. Alla avgörande beslut togs utan att väljarna fick någon chans att påverka. Detta var en starke man-politik i flerpartivariant, där alla som var med hade surrat varandra vid masten genom Handslaget, ett investeringsprogram på 1,7 miljarder kronor.
Arenan förblir en utgiftspost, även om den administreras av det kommunala bostadsbolaget. IFK Kristianstad har tjänat på arenan, klubben får in fler åskådare, men om kommunen har gjort det återstår fortfarande att utvärdera.

Jag har mött många läsare och Kristianstadsbor. I spalterna, över telefon och på stan. Jag har modererat debatter, deltagit i paneler, hörts i radio och synts på tv. Det är svårt att vara anonym här. Alla har inte tyckt om allt jag har skrivit. Men oftast har vi haft ett civiliserat utbyte av åsikter så länge vi har talats vid. Det anonyma näthatet är värre. Det drabbar även en vit, medelålders man som vågar sticka ut hakan. Här återstår en uppgift för alla publicister att hantera. Inte minst förekomsten av sådana som Ove-Tove, den signatur som Göran Hägglunds tidigare stabschef använde för att smutskasta Mats Odell i tidningarnas kommentarsfält i samband med partiledarstriden i KD. Vi har ingen aning om hur anonymiteten på nätet används av makthavare i vårt spridningsområde.

Rollen som ledarskribent är inte att vara alla till lags, även om en del tycks tro det. Det är när argumenten slipas och vässas, när de skaver mot invanda föreställningar, som känslor kommer i svang. Förnuft i all ära, men berättelser som är tydliga och berör på djupet påverkar mer. Jag lär nog aldrig bli blasé, även om mitt engagemang på Kb fick ett hastigt slut.

Många fällde säkert en tår när de lyssnade till Kluvet land – ingen är vän med en fattig i P1 i våras. Nu har Granskningsnämnden för radio- och tv fällt programmet för bristande saklighet.
Och då utan att ens närmare beröra att Frida träffat  programmakaren Mona Masri innan programmet gjordes, när hon jobbade för Sveriges Radio i Malmö.
Så här kommenterade jag det vilseledande inslaget då.

Och så här motiveras beslutet i dag: ”Nämnden konstaterar dock att för sammanhanget väsentlig information om Fridas faktiska levnadsvillkor utelämnades i programmet, särskilt att hon ägde en bostadsrätt. Mot bakgrund av att Fridas ekonomiska förutsättningar var centrala för programmets framställning anser nämnden att utelämnandet av informationen om att Frida ägde en bostadsrätt medför att programmet blev så vilseledande att det strider mot kravet på saklighet.”

Upprördheten över den feministiska satirbilden på kungen, drottningen och vännerna är förståelig. Bilden tangerar det osmakliga, med dam i maten.
Tidigare verk av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin på statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i kissblöja och en oljebesudlad utrikesminister Carl Bildt (M) har bemötts som de bör. Med ogillande, men utan brösttoner om vad som ska publiceras.
Kungahuset är en odemokratisk matrest.

Public service-chefernas reaktioner på förslaget om att ersätta tv-licensen med en avgift blev de förväntade.
SVT:s vd Eva Hamilton vill ha kvar licensen, då hon menar att den är ”en fortsatt stark garanti” för oberoendet.
Cecilia Benkö, tillträdande vd för Sveriges Radio, anser att en avgift ”vore ett hårt slag” mot samma oberoende.
Hamilton och Benkö månar alltså om en icke-fungerande och omodern modell, då de tror att politikerna annars skulle börja bestämma vad som ska sändas. Det är långtifrån självklart.
Utredarna i Nya villkor för public service (SOU 2012:59) har funderat mycket på finansieringsfrågan. Den är definitivt inte svårare än att den går lösa. Licensskolket kostar SVT, SR och UR en utebliven miljard om året, vilket ska jämföras med de sju miljarder man får in. Med en avgift på max 1 200 kronor om året per vuxen skattebetalare, indexerad och frikopplad från budgeten, får många betala mindre för samma utbud. I år kostar radio- och tv-avgiften varje betalande hushåll 2076 kronor om året.
Det är en elegant och solidarisk lösning.
Mer intressant än finansieringsfrågan är vad public service egentligen ska syssla med.
Fri radio och tv har ett egenvärde, är en viktig del i granskningen av makten. Public service-bolagen har också ett särskilt ansvar för sådant som kommersiella medier inte publicerar. ”Jakten på tittarsiffror” ska inte vara prioriterad, underströk utredaren Martin Holmgren vid tisdagens pressträff. Vad detta innebär förblir dock oklart då han också konstaterade att utbudet ska vara ”mångfacetterat och brett”.
Tokunderhållning för att hålla tittarsiffrorna uppe får indirekt utredarnas välsignelse. Fri radio och tv borde i stället vara synonymt med oberoende från trams. Något för public service-cheferna att måna mer om än vad de gör.

Fallet Thomas Quick är inte bara juridiskt intressant. Rättsskandal eller inte står det klart att Quick har friats i domstol efter ny prövning i tre av de åtta mordfall han dömdes för mellan 1994 och 2001. Detta gör inte Quick, eller Sture Bergwall som han nu heter, till någon ängel. Men debatten om honom har i det närmaste förvandlat justitierådet Göran Lambertz till en djävul.
Krimininologiprofessor Leif GW Persson sa efter en debatt i SVT:s Aktuellt (20/8) upp bekantskapen med Lambertz och bad honom att dra åt helvete bara därför att han har börjat debattera frågan. GW suckade, avbröt, muttrade och betedde sig som en barnunge i stället för att koncentrera sig på sakfrågan. ”Vill han vara sin egen dödgrävare så ska jag inte hindra honom, det är bara trams.”
Men Lambertz ger sig inte. Han fortsätter i stället att argumentera, nu senast på DN Debatt (31/8). Lambertz vill nämligen inte lägga locket på. Han vill granska fallet djupare. Vad är det som har blivit fel? Finns det en djup rättsröta? Begår polisen systematiska fel, inklusive sådant som otillbörlig påverkan? Granskningen ”bör ske öppet och genomskinligt med personer som har kurage att göra det”, säger Lambertz. Trist då att han raskt beskylls för att enbart vilja rädda sitt eget skinn. Som tidigare Justitiekansler granskade han domarna mot Quick utan att finna några större fel. Det innebär dock inte att han gjorde fel då, eller tycker fel nu.

Rättsfallet Quick har med tiden kommit att handla om debattklimatet i Sverige. De flesta vill hålla på en ”vinnare”. De som inte är lika bergsäkra, eller har en annan mening, idiotförklaras.
Eller värre.
Länge stod den offentliga debatten om Quicks skuld mellan SVT-journalisten Hannes Råstam och Dala-Demokratens Gubb Jan Stigson. Råstam var övertygad om att Quick var oskyldigt dömd, Stigson om att domarna var korrekta. Utan att gå in i sak kan man konstatera att åsikterna bröts i offentligheten. Bägge kunde inte ha rätt, det innebar dock inte att någon av dem var en idiot.
Efter Råstams död har Mattias Göransson, chefredaktör för magasinet Filter, och Jenny Küttim på SVT, färdigställt Råstams bok om Quick. Den har beskrivits som redigeringsmässigt rörig. Värre är att Göransson i ett mejl till Dala-Demokratens ansvarige utgivare Mats Larsson har hotat med förtalsanmälan om Stigson fortsätter att delta i debatten, vilket tekniskt skulle innebära att Larsson ställs till svars.
Mejlet togs upp i P1-programmet Medierna (25/8), och då med fokus på hur Göransson beskriver Stigson:
” … lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt.”
Osmakligt är bara förnamnet.
Resultatet blev att Stigson ålades munkavle. Han fick, fram till i går, inte längre skriva om Quick, vare sig i DD eller någon annanstans. Efter all uppmärksamhet har tidningsledningen nu backat. Stigson får visserligen fortfarande inte skriva om Quick i DD, men han är fri att uttrycka sin åsikt i andra medier.

Det är gott så. Men att en journalist hotar en annan journalist till tystnad är anmärkningsvärt. Möjligen ett resultat av en övertygelse, på gränsen till religiös, som har fått vederbörande att tappa koncepterna.
Det är som när röster höjs för att Lambertz ska sluta debattera, då det riskerar att påverka rättsprocessen i aktuella resningsärenden. Eftersom Lambertz är en av landets högsta jurister skulle Svea hovrätt lyssna mer på honom än på omständigheterna i det fall de har att bedöma, påstås det.
Det är lika naivt som skadligt. Domstolar är fristående. Jurister i allmänhet har däremot en tendens att delta alldeles för lite i samhällsdebatten.
Medierna ska inte fostra eller uppmuntra anpasslingar. Ifrågasättande är en förutsättning för bredare insikter.

Lambertz gjorde sig som JK känd för att vara orädd och stå för sina bedömningar, en fritänkare. Som ordförande för Yttrandefrihetskommittén reserverade han sig i förra veckan mot majoritetens förslag att inte skapa en helt ny och sammanhållen grundlag för tryck- och yttrandefrihet. Ensam.
Man behöver inte hålla med Lambertz i allt. Men hans rätt att framföra vad han tycker borde fler vara beredda att försvara.

Poliser bemöts inte alltid med respekt. Alla inser inte att det öppna samhället behöver en ordningsmakt som upprätthåller lagarna. Att i tid och otid skrika ”polisbrutalitet” eller smäda poliser så ofta utrymme för det ges, verkar i trängre kretsar till och med uppfattas som lite småtufft.
I helgen fick en polis i Växjö nog. Under stadsfesten där omhändertogs flera underåriga med alkohol på allmän plats. Det var stökigt. En 16-åring skrek ”fuck the police”, vilket inte kan vara ovanligt. Mer udda är att den tilltalade polisen skrek tillbaka – på Facebook.
Det är lågt. Från bägge sidor.
Polisens närvaro i sociala medier är inte mer än ett år gammal. Än har man uppenbarligen inte lärt sig hur man ska vara där. Systemet fungerar inte.
Södermalmspolisen fick för några veckor sedan berättigad kritik för att på Twitter ha efterlyst en väskryckare ”med romskt utseende”. Efter stor uppmärksamhet beklagade polisen formuleringen, som både fungerar illa som signalement och riskerar att sprida fördomar.
I fredags (3/8) gjorde man ändå om samma sak, fast den här gången var den misstänkte ”pakistanier”. Polisen pudlade på nytt.
Med fler än 2 000 kommentarer från 800 000 besökare stängde Växjöpolisen sitt Facebook-konto redan i lördags.
Historien går dock inte att revidera.
Man kan tycka att polisens användande av sociala medier inte borde skilja sig från hur enskilda poliser kommunicerar på gatan. Kruxet är väl möjligen att det inte heller gör det. Skillnaden är att förlöpningar på internet når en bredare massa, och att de dokumenteras precis lika effektivt som ett ”ape-jävlar” på videofilm i domstol.
Mest anmärkningsvärt är att polisernas personliga ansvar lyser med sin frånvaro.
Det är naturligtvis påfrestande att tala med busar på busars vis. Men att det ingår i arbetsuppgiften att då och då hålla tand för tunga och att tänka efter innan man trycker på ”publicera”, kan knappast ha varit främmande för någon som sökt sig till polisyrket. Arbetspassen kräver ofta både god social kompetens och hög stresstålighet. Det är förståeligt att enskilda poliser ibland kan behöva få utlopp för den frustration som uppstått. Facebook och twitter är inte rätt plats för det. Det finns bättre slagpåsar på gymmet.

I dokumentären Ingen är vän med en fattig, som sändes i P1 i veckan, skildrades ”vårt kluvna land”. Frida, 25, har jobbat på krogen sedan hon var 14. Hon saknar fast anställning, vilket gör att hon har svårt att få pengarna att räcka ens till mat. Hon får ingen hjälp av det allmänna.
Det är upprörande. Så ska ingen behandlas i Sverige. Försörjningsstöd finns inte till för att samlas på hög. Märkligt nog får vi aldrig veta varför Frida inte får några pengar.
Detta är överlag kännetecknande för inslaget. Inga kritiska frågor ställs. Som om det vore tabu, bara därför att det är så uppenbart synd om Frida. SVT:s Sydnytt gick följdriktigt i fällan, återgav utan att granska. Aftonbladet likaså. Åtminstone public service borde vara försiktigare.
I stället har granskningen skett i sociala medier. Efter hand har det framkommit att Frida inte aktivt har sökt jobb, att hon har studielån, att hon äger en bostadsrätt i centrala Malmö, att hon har 999 vänner på Facebook och att hon har arbetat på P3 samtidigt med Mona Masri som gjort dokumentären. Kopplingen mellan reporter och intervjuad har medvetet mörkats. De två ska, enligt Masri, ha stött på varandra ”i kroglivet”.
Public service ska vara opartiskt. SR borde därför inte ge utrymme åt tendentiösa dokumentärer som förvränger verkligheten i stället för att skildra den för vad den är.

Kvalitetsjournalistikens kris är ett favoritämne för kvalitetsjournalistikens nära anhöriga. Senast i rad är det Lars Nord vid Mittuniversitetet i Sundsvall och Marie Grusell vid Göteborgs universitet som i en ny bok, Inte för smalt, inte för brett (Nordicom), argumenterar för att stärka medieutbudet genom att sudda ut gränserna mellan public service och kommersiella medier.
Visst kan man tänka sig ett berikande samarbete. Skillnaden mellan statens programföretag och seriösa, fristående medier är hårfin. SVT håvar gärna in sponsorpengar, så länge de slipper kalla skyltarna i sportsändningarna för reklam. Reklamfinansierade TV4 har ambitioner att stå för vass och granskande samhällsjournalistik. Ofta är det omöjligt att med blott ett ögonkast på tv-skärmen sluta sig till om det är förnedrings-tv i allmänhetens tjänst, eller något annat mediebolags försök till att hitta publikmagneter, som man tittar på – om det inte vore för loggan i hörnet.
Det licensfinansierade utbudet jämfört med det kommersiella har sedan länge upphört att vara definierande för public service.
Nord och Grusell anser att framtiden kräver nya samarbetsformer. Vad som menas med detta är oklart, men nog verkar det handla om att webben växer samman, att regionala tv-sändningar och lokala radioditon korsbefruktas med dagstidningarnas utbud. Det är möjligt att en sådan ordning kan genomföras, men det verkar orimligt att motivera den utifrån en vilja att rädda mediemångfald och kvalitet.
Kampen mot pressdöden är nog mer effektiv om public service-begreppet breddas. Fler medier skulle – utan att trovärdigheten påverkas – kunna ta del av en statligt ombesörjd finansiering.
Om SVT ska få sponsorpengar och fortsätta produktplacera, vilket en majoritet i kulturutskottet nu enats om, borde kommersiella aktörer få ta del av den feta licenskakan.

Kampen för att ställa krigsförbrytare inför rätta får aldrig upphöra. Det engagemang som visas i en film som är het på internet nu – organisationen Invisible Childrens om Kony 2012 – är en fantastisk produktion. Opinionsbildning på en helt ny nivå, skulle man kunna säga. Se den. Det tar en halvtimme, och du får en tankeställare, även om du inte ska ta alla uppgifter för fakta.

KONY 2012 on Vimeo on Vimeo

viaKONY 2012 on Vimeo.

Samtidigt döljer sig en rad problem bakom en militär intervention av det slag som IC vill se för att stoppa rekryteringen av barnsoldater till gerillarörelsen LRA. Den ugandiska armén, som IC stöder, har i dubbel bemärklelse blod på sina uniformer, att samarbeta med den är inte otvetydigt rätt. LRA har inte heller verkat i Uganda sedan 2006. Hur ska en militär intervention se ut? Till detta kommer frågan om hur världssamfundet ska agera. FN har slagit fast ”skyldigheten att skydda”, men folkrätten kräver fortfarande godkännande av säkerhetsrådet för väpnade aktioner.
FN:s krigsförbrytartribunbal har ett viktigt uppdrag, men måste stödjas på rätt sätt för att bevara sin legitimitet. En kritisk röst finns här.

Engagera dig. Skänk pengar. Men fundera på vem du ska skänka till. Enligt IC:s årsredovisning går endast 32 procent av de pengar den får in till hjälpverksamhetens huvudändamål, resten går till löner, resor och filmproduktion. Filmen ovan är IC:s elfte om Joseph Kony.

Det var med stor glädje jag i dag kunde höra att också P1:s medieprogram Medierna nu gjort en sak av kopplingen mellan Sverigedemokraterna och den anonyma propagandabloggen Politiskt inkorrekt, så som jag gjorde här.
Att det förekommer hat- och hetsbrott på PI är ingen nyhet, även om det alltid är tacksamt att få en experts uttalande och bedömning.
Att SD närmast stoltserar med kopplingen till PI har jag också tidigare belyst, här.
Att Chang Frick, som sitter i fullmäktige i Kristianstad, togs upp som exempel på att PI är SD:s redskap för att påverka opinionen var naturligtvis bra. Medierna nämnde dock inte att Frick har arbetet för PI även efter valet, vilket jag kommenterade här.
För alla trogna läsare av PI är kopplingen till SD uppenbar, det finns länkar och ständiga hänvisningar till partiet, utöver då att riksdagsledamot Kent Ekeroth (SD) fixar finansieringen. PI finns helt enkelt till för att öka SD:s stöd, inte för att slåss för yttrandefriheten – i så fall hade den fega redaktionen nämligen trätt fram. Tagit ansvar för sina publiceringar. Och visat sitt oberoende till SD.
Nu fortsätter PI:s oansvar i stället. Anonymiteten används som vore den en slags mental burqa att gömma sig bakom.