I dokumentären Ingen är vän med en fattig, som sändes i P1 i veckan, skildrades ”vårt kluvna land”. Frida, 25, har jobbat på krogen sedan hon var 14. Hon saknar fast anställning, vilket gör att hon har svårt att få pengarna att räcka ens till mat. Hon får ingen hjälp av det allmänna.
Det är upprörande. Så ska ingen behandlas i Sverige. Försörjningsstöd finns inte till för att samlas på hög. Märkligt nog får vi aldrig veta varför Frida inte får några pengar.
Detta är överlag kännetecknande för inslaget. Inga kritiska frågor ställs. Som om det vore tabu, bara därför att det är så uppenbart synd om Frida. SVT:s Sydnytt gick följdriktigt i fällan, återgav utan att granska. Aftonbladet likaså. Åtminstone public service borde vara försiktigare.
I stället har granskningen skett i sociala medier. Efter hand har det framkommit att Frida inte aktivt har sökt jobb, att hon har studielån, att hon äger en bostadsrätt i centrala Malmö, att hon har 999 vänner på Facebook och att hon har arbetat på P3 samtidigt med Mona Masri som gjort dokumentären. Kopplingen mellan reporter och intervjuad har medvetet mörkats. De två ska, enligt Masri, ha stött på varandra ”i kroglivet”.
Public service ska vara opartiskt. SR borde därför inte ge utrymme åt tendentiösa dokumentärer som förvränger verkligheten i stället för att skildra den för vad den är.

Kvalitetsjournalistikens kris är ett favoritämne för kvalitetsjournalistikens nära anhöriga. Senast i rad är det Lars Nord vid Mittuniversitetet i Sundsvall och Marie Grusell vid Göteborgs universitet som i en ny bok, Inte för smalt, inte för brett (Nordicom), argumenterar för att stärka medieutbudet genom att sudda ut gränserna mellan public service och kommersiella medier.
Visst kan man tänka sig ett berikande samarbete. Skillnaden mellan statens programföretag och seriösa, fristående medier är hårfin. SVT håvar gärna in sponsorpengar, så länge de slipper kalla skyltarna i sportsändningarna för reklam. Reklamfinansierade TV4 har ambitioner att stå för vass och granskande samhällsjournalistik. Ofta är det omöjligt att med blott ett ögonkast på tv-skärmen sluta sig till om det är förnedrings-tv i allmänhetens tjänst, eller något annat mediebolags försök till att hitta publikmagneter, som man tittar på – om det inte vore för loggan i hörnet.
Det licensfinansierade utbudet jämfört med det kommersiella har sedan länge upphört att vara definierande för public service.
Nord och Grusell anser att framtiden kräver nya samarbetsformer. Vad som menas med detta är oklart, men nog verkar det handla om att webben växer samman, att regionala tv-sändningar och lokala radioditon korsbefruktas med dagstidningarnas utbud. Det är möjligt att en sådan ordning kan genomföras, men det verkar orimligt att motivera den utifrån en vilja att rädda mediemångfald och kvalitet.
Kampen mot pressdöden är nog mer effektiv om public service-begreppet breddas. Fler medier skulle – utan att trovärdigheten påverkas – kunna ta del av en statligt ombesörjd finansiering.
Om SVT ska få sponsorpengar och fortsätta produktplacera, vilket en majoritet i kulturutskottet nu enats om, borde kommersiella aktörer få ta del av den feta licenskakan.

Kampen för att ställa krigsförbrytare inför rätta får aldrig upphöra. Det engagemang som visas i en film som är het på internet nu – organisationen Invisible Childrens om Kony 2012 – är en fantastisk produktion. Opinionsbildning på en helt ny nivå, skulle man kunna säga. Se den. Det tar en halvtimme, och du får en tankeställare, även om du inte ska ta alla uppgifter för fakta.

KONY 2012 on Vimeo on Vimeo

viaKONY 2012 on Vimeo.

Samtidigt döljer sig en rad problem bakom en militär intervention av det slag som IC vill se för att stoppa rekryteringen av barnsoldater till gerillarörelsen LRA. Den ugandiska armén, som IC stöder, har i dubbel bemärklelse blod på sina uniformer, att samarbeta med den är inte otvetydigt rätt. LRA har inte heller verkat i Uganda sedan 2006. Hur ska en militär intervention se ut? Till detta kommer frågan om hur världssamfundet ska agera. FN har slagit fast ”skyldigheten att skydda”, men folkrätten kräver fortfarande godkännande av säkerhetsrådet för väpnade aktioner.
FN:s krigsförbrytartribunbal har ett viktigt uppdrag, men måste stödjas på rätt sätt för att bevara sin legitimitet. En kritisk röst finns här.

Engagera dig. Skänk pengar. Men fundera på vem du ska skänka till. Enligt IC:s årsredovisning går endast 32 procent av de pengar den får in till hjälpverksamhetens huvudändamål, resten går till löner, resor och filmproduktion. Filmen ovan är IC:s elfte om Joseph Kony.

Det var med stor glädje jag i dag kunde höra att också P1:s medieprogram Medierna nu gjort en sak av kopplingen mellan Sverigedemokraterna och den anonyma propagandabloggen Politiskt inkorrekt, så som jag gjorde här.
Att det förekommer hat- och hetsbrott på PI är ingen nyhet, även om det alltid är tacksamt att få en experts uttalande och bedömning.
Att SD närmast stoltserar med kopplingen till PI har jag också tidigare belyst, här.
Att Chang Frick, som sitter i fullmäktige i Kristianstad, togs upp som exempel på att PI är SD:s redskap för att påverka opinionen var naturligtvis bra. Medierna nämnde dock inte att Frick har arbetet för PI även efter valet, vilket jag kommenterade här.
För alla trogna läsare av PI är kopplingen till SD uppenbar, det finns länkar och ständiga hänvisningar till partiet, utöver då att riksdagsledamot Kent Ekeroth (SD) fixar finansieringen. PI finns helt enkelt till för att öka SD:s stöd, inte för att slåss för yttrandefriheten – i så fall hade den fega redaktionen nämligen trätt fram. Tagit ansvar för sina publiceringar. Och visat sitt oberoende till SD.
Nu fortsätter PI:s oansvar i stället. Anonymiteten används som vore den en slags mental burqa att gömma sig bakom.

När de stora tidningarna – Aftonbladet, Expressen/KvP och Dagens Nyheter – nu, i varierande grad, har satt ner foten i frågan om nätkommentarer är det förhoppningsvis början på ett friskare samtal även på internet. Alltför länge har det funnits en omotiverad oro från många tidningar för att förlora läsare om de ens andats om att styra upp samtalet. Resultatet har blivit en utarmad debatt: seriösa skribenter och läsare har skrämts på flykten av nätmobben, ämnesval har kapats och åsiktsutbytet har ersatts av nedsättande omdömen om debattörernas kvaliteter i stället för deras argument. Det är så fjärran från ansvarstagande publicistik som man kan tänka sig.

Det öppna samtalet har verkligen inget att förlora på att medierna kräver att den som vill lufta sin åsikt i offentligheten ska göra det under eget namn. Missförhållanden kan avslöjas ändå. Meddelarfrihet och källskydd kvarstår.
Vulgärdebatten lär ändå, oaktat de stora mediehusens nya syn, fortsätta att dväljas på internet. Antalet extremistsajter har ökat lavinartat; internet gör det enklare för alla att nå ut, vilket är en demokratisk revolution, väl värd att värna. Men övervakningen av vad som händer på internet – om yttrandefrihetsbrott begås eller om rykten och felaktigheter som hetsar till hat sprids – måste skärpas. Det är en polisiär uppgift. Precis som det är att skydda åsiktsfriheten, så att ingen skräms till tystnad under hot om våld.
Seriösa mediers uppgift är att sluta vara en plattform för spridning och normalisering av främlingsfientlighet och rasism, vilket är vad näthatet så gott som helt och hållet handlar om.
Varje medborgares uppgift är att sträcka på ryggen – och visa civilkurage.

Att ge sig på Ikeagrundaren Ingvar Kamprad kostar på. Många reagerar med ryggmärgen varje gång hans nazistförflutna eller skatteplanering tas upp. Han har ju gjort så mycket för Sverige, ”varför skriver ingen i stället om hans välgörenhetsprojekt”, säger exempelvis riksdagsmannen Sven-Erik Bucht (S) från Ikeavaruhusförsedda Haparanda till Expressen/KvP i dag.
Kruxet är bara att det har skrivits en hel del också om detta.
Kamprad är en ikon. Han möblerade folkhemmet. Han har serverat världen ”swedish meatballs”. Han har som entreprenör betytt ofantligt mycket för enormt många. Men det är också just detta som gör hans förflutna intressant – och relevant.
Kamprad är en maktfaktor, och en väsentlig del av det offentliga Sverige.
Precis som drottningen.
Det som för länge sedan borde ha varit glömt och kanske till och med gömt för vanliga dödliga är i högsta grad fortfarande av intresse när det rör sig om samhällets stöttepelare. Vilket gör det både motiverat att fördjupa sig i Kamprads ”ungdomsförvillelser”, som i boken Och i Wienerwald står träden kvar (Natur & Kultur) av Elisabeth Åsbrink, och att rapportera om dem.
Att det kommer nya uppgifter om Kamprad, om hans medlemskap i den hårdföra nazistgruppen SSS och hans medlemsvärvning till denna, samt om att Säkerhetspolisen upprättade en akt över ”nazisten” Kamprad ger otvetydigt en ny dimension åt att han så sent som i en intervju förra året talade uppskattande om Per Engdahl, en förgrundsfigur i den svenska extremhögern som Kamprad umgicks med långt in på 1950-talet.
Det går att både uppskatta Kamprad för allt han gjort, hans drivkraft och energi, och att belysa personen Kamprad. Det är till och med nödvändigt. Allt annat skulle representera den typ av samhälle som Kamprad drömde om i ungdomen.

Internet är fantastiskt; underlättar såväl kontakter som sökande efter information; förbättrar dialogen och därmed demokratin. I arabvärlden har vi under året sett hur digitala medieformer använts för att samla medborgarna till protester mot tyrannerna.
Men naturligtvis kan nätet också missbrukas. I Storbritannien dömdes nyligen två män till fyra års fängelse för att ha använt Facebook i uppviglande syfte. Brottet är inte nytt, men formen för det är en försvårande omständighet, budskapet blir kraftigare då det når så många fler.
När Forum för levande historia i dag presenterade sin kartläggning av antisemitism och islamofobi kunde det bland annat konstateras att extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökat dramatiskt. ”Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser”, skriver överintendent Eskil Franck i rapportens förord.
Att extremismen tagit allt större plats på internet är inte obekant. Främst genom att extrema åsikter normaliserats då de blivit vardag i seriösa mediers kommentarsfält. Med de anonyma konspirationsteoretikerna flyttas gränsen för det acceptabla. Det är kanske inte lika uttalat rasistiskt i medier med ansvariga utgivare, men syftet är att locka läsare till sajter där ansvarslösheten är legio och tonen en annan.
Klart är samtidigt att det inte är internets fel att extremism och våldsförhärligande tar större plats. Problemet är snarare att det finns en flathet i bemötandet, en lättsinnig acceptans som ger extremister fritt spelrum.
Brott mot yttrandefriheten ska självfallet bekämpas. Men intolerans bemöts bäst med kunskap. Därför är det ytterst olyckligt att det fortfarande finns läroböcker som sprider fördomar. Skolan har en nyckelroll i förmedlandet av ett källkritiskt förhållningssätt, då får det inte vara fel redan vid källan.

Och så kom det slutligen en reaktion från riksdagen:

”Hej Jonas

Menar du på fullaste allvar att anonymitet bara är ok under förutsättningen att det handlar om att gynna olika ”scoop” från etablerad media?

Kan också besvara din sista fråga. Anonymitet är viktigt eftersom det ger individer möjlighet att uttrycka åsikter de annars inte skulle våga med tanke på olika typer av repressalier de kan drabbas av typ uteslutning ur facket, avbruten provanställning eller t.o.m. sparken, avståndstagande från vänner och bekanta, sänkta betyg i skolan(mycket vanligt förekommande fenomen där lärare sänker betygen på elever som uttryckt sig kritiskt om invandring, statsfeminism osv). Det är också ett viktigt verktyg för att motverka den likriktning som finns i svenska medier som okritiskt omfamnar alla de senaste trenderna utan att reflektera över vad vanligt folk tycker. Svenska journalister är bland det mest homogena som finns, både vad gäller politiska åsikter och var de bor. Tror du att de representerar en majoritet av svenskarna? Knappast

–

Vänliga hälsningar

————————————————

Christoffer Dulny

Politisk samordnare Sverigedemokraterna”

Ja, vad säger man? Alltid något. Nu debatterar jag i öppenhet. Därför svarar jag inte bara direkt, utan också här:

Anonymitet i den allmänna debatten är av ondo. Den bidrar till ryktesspridning och konspirationsbyggande. När det är oklart vem som säger vad minskar värdet av det sagda. Hur vet den som lyssnar vilka bevekelsegrunder som ligger bakom? Hur vet man att det inte är ett iscensatt drev, att en organisation – i extremfallet, en person – ligger bakom en mängd olika inlägg? Och så vidare.

Det handlar inte om att gynna olika medier, det handlar om att gynna det gemensamma samtalet, skyddet av demokratiska värden. Om öppenhet, ärlighet och mångfald. Allt för att läsare och lyssnare på egen hand ska kunna bilda sig en uppfattning i stället för att matas med en ensidig vrångbild, som på Politiskt inkorrekt.

Det finns gränser för yttrandefriheten, som vi gemensamt har funnit vara angelägna: hets mot folkgrupp, förtal, föregivande av allmän ställning, och så vidare. Den gränsen kan naturligtvis diskuteras, men när anonymiteten blir legio, och det vi har funnit varit skyddsvärt kringgås, finns risk för att röster höjs för skärpta gränser; att yttrandefriheten begränsas.

Repressalier är naturligtvis aldrig acceptabla. Det är det ingen som har påstått, mer än extremister till höger och till vänster. Åsikter är fria, men fakta ska vara rätt. Det är både ditt och mitt ansvar att stå upp för demokratin genom att delta i den. Den som väljer att gömma sig bakom anonymitet bidrar till ett förråande samhällsklimat och låter mobben vinna. Vi får aldrig acceptera att någon särbehandlas av det allmänna på grund av sina åsikter. Däremot förstår jag inte hur någon skulle vilja ha vänner som inte delar de värderingar man bär dolda inom sig och som du påstår motiverar anonymitet. Snacka om att leva ett förljuget liv. Mer mod än så måste människorna ha. Samhället förändras inte om man hela tiden gömmer sig och inte står upp för sina rättigheter.

Sedan tycker jag att du har en märklig uppfattning om vad medierna ska göra. Den professionella nyhetsjournalistiken ska inte värdera nyheterna utifrån vad någon tycker om dem. Nyhetsvärdering är svårare än populism. Inte heller tror jag på kvotering, som du märkligt nog verkar framhålla som önskvärd bland just journalister. Yrkeshedern, strävan efter att rapportera det som är sant och relevant på ett objektivt sätt måste stå över klass, etnicitet och alla andra grupptillhörigheter.

Det är glädjande att debatten om det anonyma näthatet lever, och intensifieras. Alltfler ser problemen, som bland annat Hanna Hallgren i Aftonbladet beskriver bra. Bara de rätta besluten som saknas.

Läsarkommentarer och internetforum som plattform för extremism har diskuterats allt intensivare sedan terrordåden i Norge. Europol rapporterar att de politiska extremisternas aktiviteter på nätet har intensifierats.
Hur göra? Medierna bör moderera hårdare, är väl den åsikt som har mött störst förståelse sedan somliga velat förbjuda läsarkommentarer helt, och andra anfört att ”debatten” i så fall flyttar till andra, mindre nogräknade sajter.
Klart är att det hittills har varit för slappt. Uppgifter och uttryck som aldrig skulle ha publicerats tidigare smiter numera igenom – och blir norm; flyttar i sin mest extrema form till och med in i politikervokabulären och politikens finrum. Norska politiker, som Fremskrittspartiets Siv Jensen, säger – möjligen i en vilja att vara politiskt korrekt – att de ångrar utryck de har använt.
På sajten Politiskt inkorrekt, som är hårt modererad, gör man redan det som några tycker att de etablerade medierna borde göra. Fast från en annan utgångspunkt. Och på ett annat sätt. Sajten driver tesen att sanningen förtigs och att ”etablissemanget” – alla andra än de invandringskritiska – styr Sverige utan att folket egentligen har någonting att säga till om. För att de egna läsarna inte ska få en motbild är det svårt för den som har en annan åsikt att få komma till tals, och då inte på grund av att de använder ett ovårdat språk eller hänger ut enskilda, de bara censurerar.
”Det man kräver av andra medier lever man inte upp till själv”, konstaterade Jonathan Lehman på den antirasistiska tidningen Expo i P1-morgon på tisdagen.
De allra flesta ser värdet i ett öppet, fritt och konstruktivt samtal. Oegentligheter måste lyftas fram, men inte så naket som på Wikileaks eller på de trollintensiva hatsajterna. Fakta ska vara korrekt. Namnpublicering innebär alltid risk för att anhöriga drabbas. Den som varken tror på arvsynd eller blodskam borde därför hålla sig för god för att åsidosätta de etiska resonemangen om vad en publicering kan leda till, enbart därför att man vill leka yttrandefrihetsfundamentalist.
Att man kan säga nästan vad som helst innebär inte att man alltid ska göra det. Ännu mindre publicera det, om syftet är att sprida hat och missaktning.
Utvecklingen är oroande. Risk finns för att den sedan lång tid väl fungerande publicistiska självregleringen ersätts med lag. Det skulle det offentliga samtalet förlora på. Men finns det något alternativ?