Christer Nylander (FP), riksdagsledamot från Kristianstad, har fått partiets uppdrag att ”beskriva det moderna liberala uppdraget i en tid och värld präglad av globalisering”. Det är gott. Förhoppningsvis kommer en del av de tankar som Nylander formulerat i den lilla idéskriften ”Skåne visar vägen” till nytta.
”Sverige behöver mer frihet och mer dynamik”, kommenterar Nylander sitt uppdrag och får väl sägas vara på rätt spår.
Om FP vill återta rollen som Det Liberala Partiet får idédebatten aldrig somna in. Kraven på opinionsframgångar i den populistiska kvartalspolitiken riskerar att rycka sönder de bakomliggande tankarna.

Mycket av FP:s politik är frihetsbejakande, men emellanåt rymmer den en moraliserande ton, som i vurmandet för alkoholmonopolet.
I bland blir det väl konservativt, som i försvaret av privilegiesamhället i form av den svenska monarkin.
Och i bland alltför repressivt, som i integritetsdebatten i samband med antagandet av FRA-lagen. När övervakningsivern så tar överhanden över resonemangen kring den enskildes frihet och behovet av personlig integritet mattas den liberala stjärnglansen av betänkligt.

Det finns de som hävdar att det inte finns något liberalt parti i Sverige i dag, trots att FP utmanas som mest liberalt av Centern, och trots att både Miljöpartiet och Moderaterna gärna finskyltar med liberalismen i en och annan debattartikel.
Och visst kan man tvivla, inte minst mot bakgrund av det jag nämnt ovan, men mycket verkar snarare handla om personliga motsättningar i samband med partiavhopp. Annat om en verklighetsfrämmande tro på nattväktarstaten eller en iver att uppnå kroppslig autonomi och få droga så mycket man vill.
Nylander behöver inte argumentera för att FP ska bli extremliberalt, socialliberalt räcker långt.

Min kollega, Mattias Karlsson, politisk redaktör på Trelleborgs Allehanda (lib), har satt sig för att springa Skåne runt på en vecka. Okej, Torekov till Åstorp, sedan vidare till Röstånga, Ekeröd, Haväng, Backåkra, Smygehuk och slutligen Malmö innebär förvisso att han inte tar ut svängarna helt om nordöstra Skåne, men nog är det imponerande ändå: 35 mil! Lördagens dagsetapp var fem mil, vilket tog honom nio timmar. Min sjukilometersslinga framstår plötsligt som futtig.
Liberalt?
Ja, varför inte.
Inte därför att projektet är något av ett mandomsprov – en ensam, stark man som springer sin egen väg – utan mer därför att Mattias prövar sina vingar, testar gränser, drar nytta av teknikutvecklingen.
I tankarna springer Forrest Gump förbi. Filmfiguren i Tom Hanks tolkning sprang fram och tillbaka över USA. Fick följeslagare, blev föregångare. Det behöver ju inte gå riktigt så långt för Mattias. Och inga jämförelser i övrigt. Men den som vill får säkert slå följe även med Mattias. Kanske heja på honom när han passerar på Skåneleden. Om inte annat går det att följa hans digitala fotspår. I bloggen Löparkarlsson får den som vill veta vad han skriver om när han skriver om löpning. Det är en upplevelse det också.

Att retas så där lagom mycket är ett effektivt sätt för den som vill sätta känslor i svall. Frågan är om det är effektiv opinionsbildning. De retade går lätt i baklås. Finner argument i sitt redan aktiverade känslocentrum i hjärnan.
Samtidigt är humorn, förmågan att framställa samhällsfrågor eller företeelser i vår tid som skrattretande, en gåva. Den som delar bara en liten del av grundtanken i det skämtsamt framställda blir lättare att övertala, lättare att föra in på en ny tankebana. Åtminstone om retsamheten inte är för fundamentalistisk.
Somliga blir blockerade, andra torpederade.
Johan Jacobsson, tidigare partisekreterare i Folkpartiet, och utnämnd till spin-doctor långt innan Per Schlingmann (M) fick en statssekreterartjänst som sådan, lär ha tillämpat metoden att mejsla fram politiska frågor som 80 procent av folket stödde, men som retade övriga 20.
Helst skulle det vara 20 röststarka och lättupphetsade procent.
Så säkerställdes att den fråga som lyftes fick uppmärksamhet.
Någon kanske invänder: så säkerställdes att man fick uppmärksamhet.
Minns språktestet. Hur mycket klokare blev Sverige av att frågan lyftes, missförstånden om vad det innebar var många.
Men fler har gått den vägen.
Göran Hägglunds (KD) plötsliga omfamning av ”verklighetens folk” var knappast något mer än ”spinn”, dessvärre inte riktigt i samklang med den förbudspolitik KD alltför ofta marknadsför; det är svårt att tala om betydelsen av mindre politik och samtidigt vilja använda politiken mer för att styra medborgarnas beteende.

Och nog kan man ana att strategin bakom Mattias Svenssons nya bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro) är densamma. Om ändå något mer skruvad.
I reklamen citeras ståuppkomikern Magnus Betnér: ”Den här boken kommer att reta gallfeber på Folkhälsoinstitutet, kristdemokrater, nykterister, barnmorskor, hälsofantaster, folkpartister, frireligiösa, miljövänner, regeringen, hönsmammor, viktigpettrar, Systembolagsdirektörer, Siewert Öholm, Göran Greider och halva vänstern.”
Det är inte omöjligt. Det kanske till och med är så att ytterst få klarar av att ta till sig de principiella invändningar Svensson framför mot frihetsbegränsningar, som rökförbud eller fettskatt.
Svenskar älskar visserligen att häckla förmynderiet och Förbudssverige, men samtidigt har många en pragmatisk inställning. Kanske är det bra att som i Kalmar förbjuda däcksgungor, tänk om barnen får cancer om de tuggar på däcken …
Om bara 20 procent av läsarna kan få sin uppfattning om betydelsen av principiella ställningstaganden skakad i grunden, är boken en opinionsmässig framgång. Tron på kroppslig autonomi lär ändå förbli svag. Där några brottas med frågeställningen om ett gott liv är synonymt med ett långt, tycker de flesta att det är myndigheternas och politikernas skyldighet att undanröja farligheter och samtidigt vädja till varje medborgares att ta eget ansvar och bruka sitt omdöme. Den intressanta frågan är om det finns någon gräns.
Narkotika är ett typexempel. Den som inte skadar någon annan med sitt bruk missbrukar inte, heter det. Beroendet, utslagningen och dess följder är alla resultatet av egna val. Avvägningen av ett långt liv mot ett i rus måste varje person själv kunna ta, så klart. Kruxet är att narkotikan möjligen kan hanteras av en rik överklass med insikt i sitt bruk, men svårligen av den med begränsade ekonomiska resurser på grund av det beroende den framkallar. Det finns en uppenbar risk för att fler än missbrukaren drabbas.

Principen om självbestämmande har en gräns. Precis som yttrandefriheten. Politikens ansvar är att riva hinder, skapa möjligheter. Men alla förbud är inte omotiverade, trist nog. Det viktiga är att varje inskränkning i medborgarnas liv nogsamt motiveras, att det inte sker så lättvindigt som Svensson i sin bok ger så retsamt många exempel på.

Det pågår en debatt om den svenska borgerligheten. Drivande har varit Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder, och i tidskriften Neo (3/2011) intervjuas nu Hans Zetterberg, ”den motvillige moderaten”.
Bildandet av alliansen 2004 förändrade de inrikespolitiska förutsättningarna i Sverige. Plötsligt fanns det ett alternativ till att låta Socialdemokraterna regera vidare. Den borgerliga kannibalismen ersattes av kompromissvilja grundad på gemensamma värderingar.
Men sedan? Hur ser det borgerliga projektet ut efter maktövertagandet 2006 och det minst lika viktiga omvalet 2010, som slog fast att borgerliga regeringar inte behöver vara tillfälliga parenteser. Framgången beror, enligt Zetterberg, på att Fredrik Reinfeldt är ”helt oideologisk”. Svenskar gillar sunt förnuft. ”Statsbärande” sänder, märkligt nog, positiva vibrationer.
Och visst går det att fortsätta så.
Fast om alliansregeringen menar allvar med att inte vilja växa samman med staten på samma sätt som Socialdemokraterna gjorde, finns goda skäl för en kreativ diskussion om hur de stora visionerna ska påverka den lilla vardagen.
Länge definierades borgerligheten med en negation, som icke-socialistisk. Det fungerar fortfarande, även om det är lite märkligt sedan S avskaffade socialiseringskravet. S är ju inte längre socialister i den meningen, utan mer pragmatiska och ”sociala” i betydelsen att göra det som är bäst för flest, på marknadens villkor men med staten som herre. Ungefär så som den konkurrensbefrämjande borgerliga politiken utformats.
Skiljelinjen går därför snarare mellan synen på tvång och möjligheter. S och andra vänsterpartier menar att de vet vad som är bäst för exempelvis barn och vill hellre tvinga föräldrarna att göra på ett visst sätt än att skapa förutsättningar för föräldrarna att själva välja.
Ändå är det så svårt att beskriva vad borgerliga värderingar vilar på. Närmast till hands ligger den klassiska formuleringen ”strävan efter lycka”. Att borgerliga idéer grundar sig på allas vilja att göra rätt för sig, en bild av varje medborgare som ansvarstagande, bara möjlighet ges.
Så är det till exempel i utanförskapsdebatten, där argumentet är att överdrivet omhändertagande förlamar.
Att vara borgerlig är dock inte detsamma som att vara liberal.
Den aktuella debatten om rökförbud visar hur lätt det är för borgerliga partier att hamna i icke-liberala ställningstaganden. Destruktiva beteenden ska motarbetas, men i vilken grad?
Att KD så ofta fastnar i förbudsträsket får skyllas på moraliska motiv.
Men det är nog just så olika det bör vara. Borgerligheten är svårdefinierad. För att den ska frodas krävs tolerans för många olika ingångar, så länge målet är att strävsamhet och omtanke belönas, inte motarbetas med en vilja att hålla människor tillbaka.

I den lilla, men inspirerande skriften Skåne visar vägen! resonerar riksdagsledamot Christer Nylander (FP) från Kristianstad om idéutveckling och frihetssträvan. Han refererar inledningsvis till Victoria Benedictsson, från Hörby, som lyfte sig ur sina egna omständigheter, bröt konventionerna och blev en av 1800-talets viktigaste författare och samhällsdebattörer.
Social rörlighet, brukar det kallas. Möjligheten att ta ansvar för sitt eget liv, resa sig och göra något helt annat än vad ens föräldrar gör eller har gjort.
Att detta är till gagn för samhällsutvecklingen är allmängods över så gott som hela den politiska skalan. Det är inte bara liberaler som menar att samhället blir bättre för alla om individens val kan påverka vilket liv var och en lever. Möjligen skulle det vara några förstockade konservativa ur lantadeln som motsätter sig undersåtarnas resning. Men annars är det tämligen självklart.
Mindre självklart är hur barnen ska stödjas av samhället för att kunna ta aktiva beslut. Den gamla diskussionen om arv och miljö. Å ena sidan bilden av människor som sitter fast i sin socioekonomiska tillhörighet, beroende av omgivningen. Å andra sidan berättelserna om Victoria Benedictsson och andra, som i trots med världen genom utbildning har lyckats skapa sig en plattform; skolan som samhällets väg förbi föräldrarnas ibland snäva uppfattningar om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt; bildningsidealet.
Lika självklart är att bägge delar spelar roll. Visst formas vi av hem, men också av skola. Det intressanta är därför debatten om tyngdpunkten för samhällets insatser.
I en annan liten skrift, Mellan dröm och verklighet av ekonomen och statsvetaren Daniel Lind, utgiven av den socialdemokratiska Arenagruppen 2009, är perspektivet den nyvalde S-ledaren Håkan Juholts. Eller om det nu är tvärtom.
Socialdemokraterna gjorde med den tredje vägens politik under Tony Blair och Bill Clinton sig angelägna i samhället. S styrde Europa. På den tiden var avregleringar bra även i S-världen och ökande inkomstskillnader en förutsättning för att lägstanivån skulle kunna höjas. Så är det inte längre. Nu är det jämlikhetsanden som svävar över S, redo att bekämpa både valfrihet i välfärden och egenansvar.
Ropen efter mer politik. Önskan att styra medborgarna till att göra val som är bra för dem.
Välviljans tyranni, om man spetsar till det.
I denna tradition finns ett antal argument för varför medborgarna inte bör få ta eget ansvar:
Ökad valfrihet minskar samhällets möjligheter att lägga saker och ting till rätta, friskolorna förstärker segregation. Egna beslut kräver intresse, ansvar, kunskap och delaktighet, vilket inte alla har. Decentraliserad lönebildning ökar dessutom skillnaderna i lön, skillnader som minskar välbefinnandet då de reducerar människors tro på sig själva. Ett lägre skattetryck minskar omfördelningen av inkomster, vilket gör att alla inte kan ha det lika bra.
Genom att rada upp argument som dessa blir det tydligt att skiljelinjen går mellan de som sätter individen främst och de som värnar kollektivet. Inte därför att den sociala ingenjörskonstens uppfattningar om de hemska effekterna av eget ansvar är lagbundna, utan därför att de i grunden handlar om vilka recept man har för att hjälpa ”den som står i ösregn”, som Juholt brukar uttrycka det.
Barnens viktigaste val är valet av föräldrar. Så kan man sammanfatta den uppfattning som misstror individens utvecklingskraft. Men även för den som inte gör det, är det uppenbart att föräldrarna spelar roll.
Det svåra valet handlar inte om att göra mor och far, hem och vänner, släkt och bostad ogiltiga för barnens livschanser – det kan de aldrig bli – utan om hur mycket samhället ska styra.
Det är på marginalen.
Alla vill alla väl. Det är vägen till lycka – med mängden tillrättavisningar i kombination med möjligheter – som skiljer välviljan åt. Inte mer.

Modet att våga stå för någonting. Rättvisepatoset. Det som kräver mer än den knutna näven i byxfickan.
Så lätt att tala om.
Så svårt att i varje situation leva upp till.
Tydligen.

Den amerikanske författaren och journalisten Paul Berman, vars bok De intellektuellas flykt (Atlantis) nu finns på svenska, går – som vanligt – till storms mot fegheten. I Terror och liberalism (SNS Förlag), som kom på svenska 2006, formade han sina tankar kring den extrema formen av politisk islam, islamismen, som arvtagare till 1900-talets våldsideologier: fascismen, nazismen och kommunismen. Nu förundras han över tystnaden. Ifrågasätter varför det är så.
Bermans senaste bok är uppfriskande. Både för minnet och som pulshöjare. I förordet påtalar Johan Lundberg, chefredaktör för tidskriften Axess, att vi dagligen ser prov på en oförmåga att urskilja de väsentliga konflikterna, och tar tredje ståndpunkten som exempel; Sveriges neutralitet manifesterad genom att både Sovjetunionen och USA ansågs vara lika goda kålsupare. Någon skillnad gjordes inte mellan Stalins terrorvälde och den amerikanska demokratin.
En pragmatisk hållning, kan man nog säga. Syftet helgade hållningen, hur omoralisk och feg den än var. En tradition som riksdagsbeslutet om att Sverige visst ska delta i FN-insatsen i Libyen, men bara symboliskt, är en del av. Det som för danskar och norrmän är en kamp för frihet, är för Sverige en PR-kampanj för att kunna sälja fler krigsflygplan. Jas Gripen blir lättare att kränga om den är ”prövad i strid”.

Just den arabiska våren bär ett frö av hopp. Kanske kommer hela arabvärlden, som Arabförbundets ordförande Amr Moussa tror, att inom några år vara fri. Kanske blir den friheten närmare den västerländska demokratitraditionen än vad många intellektuella debattörer vågar hoppas. Upplysningstraditionen och kritiken av totalitärt tänkande är värd att slåss för, värna i stället för att stoppa under täcket.
Demokratiska värden är universella. Att anpassa dem efter kulturmönster och tradition är ett ge efter för låtsade omöjligheter.
Så borde det inte vara. Vad bland annat Berman visar är att den granskning och kritik av den schweiziske filosofen Tariq Ramadan som fler borde delta i, har vänts till dess motsats. De som törs ta till orda och ifrågasätta islamismen, som Ayaan Hirsi Ali, framhålls som lika kategoriska och därmed klandervärda som dem vars åsikter och metoder de med rätta kritiserar.
Detta är något mer än bara en svårighet att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Kritik kan vara för grov, för billig, men den kan också i grunden vara berättigad. Att det framkommer otrevliga uppgifter är inte budbärarens, journalistens, kritikerns fel.
I stället är det dennes uppgift att se skillnader – och påtala dem. Inte frukta ämnen som lätt uppfattas som för känsliga. Som religionernas avarter.
Oviljan att se – och inse. Viljan att i stället hoppas att det finns något gott där bakom, var grunden för många vänsterintellektuellas förvillelser under 1900-talet. Prisandet av Sovjet, Kina och Kuba. Oförmågan att skilja diktatur från demokrati. I dag är det islamismen i form av Muslimska brödraskapet och Hamas som inte fullt ut får beskrivas för vad den är. Det finns alltid en ursäkt.
Å andra sidan har kampen mot islamism slagit över. Det franska förbudet mot att bära heltäckande slöja på allmän plats, som gäller från och med måndag, är en överreaktion som skapar onödiga motsättningar.

Bermans argumentation skär som en varm kniv genom smör, lätt och närmast övertydligt skiljer han ursäkter från principer, även om han emellanåt kan framstå som väl personfixerad i jakten på Ian Buruma och Timothy Garton Ash.
Rädslan för terrorism är förståelig. Men förståelsen för islamism är det inte.
Berman bidrar förhoppningsvis till att fler öppnar bägge ögonen.

Gång på gång återkom Håkan Juholt i sitt linjetal på S-kongressen på lördagen till social demokrati. För Juholt är det ansvarstagande, solidaritet och att ta ansvar för sin nästa. Definitionen kan lika gärna sättas som etikett på det som går under namnet social liberalism. Eller – varför inte? – social konservatism.
Den stora skiljelinjen i politiken går inte i synen på människan. Den går i synen på hur välfärden skapas. Juholt ogillar vinster i välfärden.
Med Juholt tar S så ett kliv till vänster. Som väntat refererade han flera gånger till Palme, trots olikheterna och de skilda förutsättningarna.
Nu är det läge för en debatt mellan Juholt och Reinfeldt. Varför inte om hur barnfattigdomen växte under den tidigare S-regeringen?

”Det finns tyvärr inget liberalt parti i Sverige i dag”, upprepade artisten Alexander Bard i veckan.
På lördag samlas Folkpartiet liberalerna för riksmöte i Göteborg.
Det är nog flera av mötesdeltagarna där som inte delar sin tidigare partikamrats åsikt. Som inte ser det svek mot liberalismen, som Bard försöker exploatera i Liberaldemokraterna tillsammans med bland annat tidigare FP-riksdagsledamoten Camilla Lindberg. LD är ”ett latent hot”, som Bard säger, mot alla som kallar sig liberaler.
På agendan står främst integritetsfrågorna och försvaret av principen om kroppslig autonomi; att var och en har rätt att bestämma över sig själv, så länge det inte skadar någon annan. Men också en sammanslagning av FP och Centern, eller – varför inte? – ett övertagande av dessa partiers väljare.
Det är en intressant utmaning. Men än så länge framkallar den knappast mer än en gäspning hos folkpartisterna. Dessvärre.

I FP pågår samtidigt en intressant diskussion om partiets arv, socialliberalismen. I tidningen Nu (11/2011) säger partiledare Jan Björklund att FP självklart är socialliberalt, men menar att frågan är mindre intressant än vilka ställningstaganden partiet tar i praktiken, i konkreta sakfrågor – och gör en jämförelse: ”I SSU heter det att man är mer socialist än någon annan. Man ska vara mer renlärig än andra.” Sådant hämmar debatten, tycker partiledaren.
I sak har Björklund säkert rätt. Men lika säkert fel.
Debattknep som går ut på att fästa etiketter på sig själv och andra är sällan konstruktiva. Samtidigt får man inte glömma att det är ideologisk övertygelse som har fört partimedlemmarna samman, som har fått väljarna att skänka flera av dem sitt förtroende.
Det kan Björklund egentligen inte ha någon annan åsikt om. Arvet är tydligt. Partiprogrammet talar såväl om liberalismen som frihetsrörelse, där den enskilda människan står i centrum och där målet är dennes frihet och livschanser, som om att ”liberal individualism är oförenlig med egoism” och att det liberala samhället bygger på tre pelare: andlig frihet, materiell frihet och solidaritet.
Han bara värjer sig för Bard.
Får man hoppas.
FP ska utarbeta ett nytt partiprogram. Men varken delarna ovan eller passagen om att ”liberala partier är idépartier” lär strykas. De är grunden.
Men vad som övrigt är, får inte jämkas fram som vore det en ny socialdemokratisk partiledare. Konsensus är bra i bland, men det är debatten som är mödan värd.

Stridbara liberaler, provokatörer och utmanare av invanda tankesätt – oavsett vem, oavsett var – har mycket att bidra med.
”Liberalismen är inget slutet system som entydigt anvisar den rätta åsikten i varje fråga.” FP-programmet, igen.
Eller som Gunnar Helén sa: ”att vara liberal är att vara kluven”.
Inte velig, men prövande – på ständig bardalek.
Och alltid med människan och det egna ansvaret i centrum.
Fjärran nånannanismen.