Även i staden är landet nära. Åtminstone i mindre städer som Kristianstad. När jordbruket drar i gång så här på våren kan det stundtals till och med vara plågsamt påtagligt, vilket några kolleger till mig påpekade härförleden. ”Så här luktar det inte vid T-centralen!”
Nej, förvisso.
Det är då man får tänka positivt.
Vi är omgivna av Sveriges bästa jordbruksmark. De gröna näringarna är inte bara fundamentet för dagens välstånd, utan också en livaktig gren för framtiden. Rätt hanterat inser fler värdet av den goda miljö som en levande landsbygd bjuder.
Det innebär inte mer bidrag.
Det innebär snarare ett tydliggörande av att villkoren måste vara lika.
Det kräver ett avskaffande av EU:s absurda jordbruksstöd.

Alliansregeringen har i Eskil Erlandsson (C) landets förste landsbygdsminister. De blågröna har medvetet tonat ner jordbrukets tyngd i hans portfölj. Trots det tar han allt större plats som Matlandsminister på Bonderesa genom Skogsriket – för att nu låta honom personifiera en del av alla PR-liknande projekt som väller ut från departementet.
I år ska regeringen dessutom intensifiera sitt arbete med ”landsbygdssäkrade” beslut, meddelade regeringskansliet på fredagen.
Det låter floskler.
Ska inte människorna stå i fokus? Ska inte alla beslut vara så pass väl avvägda att de är bra för alla? Detta är ju ändå till syvende og sidst vad prioriteringar handlar om. Allmänintresset kräver att ett särintresse som de gröna näringarna behandlas på ett sätt som gynnar inte bara landet, utan hela riket.
Förklaringen står möjligen att finna i någon schlingmannsk politisk strategi. I analyserna efter valet 2010 var ett av beskeden att storstäderna har blivit allt blåare, landsbygden allt rödare. Så är det också i nordöstra Skåne, möjligen med Östra Göinge som klart lysande undantag. Där skiftade kommunen från klarrött till grönskimrande blåton mer beroende på att utmanarna utgjorde ett piggare alternativ, än någonting annat. Men i stort sett både var och är det så.
Regeringen vill odla en tillväxtmarknad.
Eller snarare: få bättre avkastning på investerade skattemedel. Det har gjorts en hel del riktade satsningar mot bygderna.

I det svenska landsbygdsprogrammet finns i dag såväl bredbandsutbyggnad som djurvälfärdsersättning samlat. Detta omfattar 36 miljarder kronor för perioden 2007 till 2013. Hälften är EU-medel.
I vilken mån just dessa insatser gör landsbygden mer attraktiv kan man tvista om. Klart är att tillgång till snabbt internet kan vara en fördel, och är väl snart till och med en förutsättning för allt liv. Det är bara en tidsfråga innan det ingår i definitionen av tillfredsställande levnadsstandard. I näringslivet är bredband en självklar del av nödvändig infrastruktur. En helt annan sak är att det kanske inte måste vara nedgrävd kabel i den omfattning som man tidigare har trott. Den tekniska utvecklingen har varit snabbare än bredbandsutbyggnaden.
Som så ofta.
Planekonomiska och protektionistiska tendenser har aldrig lönat sig i längden. Det har de missriktade satsningarna på varven och textilindustrin lärt oss. Den kunskapen omsatte regeringen i verkningsfull praktik när Saab knackade på dörren.
Det finns bättre vägar. Entreprenörskap och småskalighet får inte förbli enbart visioner, vilket är lika viktigt som att fler måste våga tala högt om jordbrukets negativa miljöpåverkan.

Nu inleds EU-pappersveckan. Före den 29 mars måste ansökningarna om jordbruksstöd vara inne. Det är en hektisk tid för många. Blankett­fylleri är inte så kul som det låter. Men det är lönsamt för den som orkar.
EU delar ut 508 miljarder kronor per år till bönderna. Det är halva EU-budgeten till 5,4 procent av befolkningen. Svenska bönder får en liten rännil av störtfloden: 1,9 procent, vilket motsvarar 10 miljarder.
Vårbruket startar med bidrags­ansökningar.
Det stinker det också.

Robin Hood-skatten är en självklarhet för skogskommunerna. I rikare stadsdelar som Nottingham – läs Vellinge, Danderyd, Lidingö – är sheriffen sällan lika förtjust, särskilt inte om han är Moderat.
På byråkratiska handlar det om det kommunala utjämningssystemet. Lika angeläget som i grunden förödande för lokalt ansvarstagande. Kanske är det också därför som allianspartierna är splittrade.
Att rika kommuner åläggs att föra över pengar till fattigare är solidariskt. Det har sedan 1960-talet – i olika varianter – varit ett sätt att garantera likvärdig samhällsservice till alla, oavsett bostadsort. Ett argument för omfördelning av kostnader och intäkter är att storstädernas kranskommuner ofta har invånare med större skattekraft, samtidigt som de kan vara beroende av grannkommunens arbetsmarknad, infrastruktur och samhällsservice.
En negativ effekt av att ta från rika kommuner och ge till fattiga är om detta sker utan urskillning, om det inte spelar någon roll vad mottagarkommunerna gör. Någon lättsinnig kommun kan ju till exempel få för sig att bygga en arena eller en simhall, medveten om att det kommer en stor påse pengar från andra. Det ekonomiska ansvarstagandet för skola och omsorg påverkas.
En annan är att den ”fria kommunmarknaden” sätts ur spel. Om icke-bärkraftiga kommuner ständigt får ersättning från andra för att klara sig minskar incitamenten för kommunreformer. Utjämningssystemet cementerar gamla kommungränser. I förlängningen förlorar alla på det.
Ett visst stöd till kommuner med sämre förutsättningar är rimligt. Samtidigt kan man undra om detta verkligen ska tas från rikare kommuner i stället för direkt från staten. Den senare lösningen är smakligare, och löser problemet med att fattiga invånare i rika kommuner tvingas ge bidrag till rika invånare i fattiga kommuner.

På måndagen nådde priset på 95-oktanig bensin en ny rekordnivå: 14:88 kronor per liter. Och högre spås det bli.
Med tanke på att ungefär två tredjedelar av bensinpriset utgörs av skatter lär prishöjningen inte göra finansminister Anders Borg (M) sömnlös. Med skatt på skatt ökar marginalen mellan råoljepriset och priset vid pumpen för varje prishöjning.
Finns det anledning för bilisterna att ligga sömnlösa? Egentligen inte, generellt sett. Bilarna har blivit bränslesnålare. Alternativa bränslen har fått en större del av marknaden. Glesbygdsbor som är beroende av sina bilar för att ta sig till jobbet har fått sänkt skatt. Bensinskatteupproren lyser därför också med sin frånvaro.
En helt annan sak är att det finns de på landsbygden som kommer i kläm, som är beroende av egen transport och inte kan välja. Det är kring dessa ett tydligare resonemang måste föras om levnadsvillkor och alternativ.
Naturligtvis påverkar höjda priser konsumenternas val. Det är därför som skatten på arbete ska ned. Det är därför som koldioxidskatten är ett verkningsfullt instrument. Ska man vara realistisk spelar det dock inte särkilt stor roll för jordens överlevnad om svenskarna ändrar sina vanor. Inte heller för drivkraften att utveckla ny, grön teknik.
Mer intressant är om det finns anledning för politikerna att med skattemedel på något sätt stimulera övergången från bensinslukande bilar till supermiljöbilar. Det är långtifrån säkert att detta är det mest effektiva sättet att använda pengarna på. Ett höjt pris på fossila bränslen kan vara drivkraft nog. Särskilt om det kombineras med en väl fungerande kollektivtrafik. Kanske ska framtida miljöbilspremier i stället riktas till landsbygdens mest utsatta?