Med biopremären av Steven Spielbergs Tintins äventyr följer en osviklig och svårhindrad lust att lägga Hergés omtyckta figurer som ett raster över inrikespolitiken. Inte för att den för tillfället är så särskilt äventyrlig, men ändå.
Det är Gustav Fridolins (MP) fel. Tidigt, redan under sin första mandatperiod i riksdagen 2002–2006, fick han epitetet politikens Tintin. Numera är han något mindre käck och besserwissrig, men fortfarande ohotad innehavare av rollen.
Vem som är professor Kalkyl (Jan Björklund?), Dupondtarna (Reinfeldt och Borg?) eller Castafiore (Maud Olofsson?) kan man klura en stund på.
Men kapten Haddock finner omedelbart sin motsvarighet i Håkan Juholt. Anamma och regera, här är det, vid alla piskande råttsvansar, både mustigt, obalanserat och vimsigt!

Svenska Akademien vågade välja en svensk. Så lät det från många kommentatorer när det blev känt att Tomas Tranströmer får Nobelpriset i litteratur 2011. Han har under många år varit en ständig Nobelpriskandidat.
Tranströmer är en internationell koloss. Översatt till mer än 60 olika språk. Så proteststormen från 1974, då Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick dela litteraturpriset, lär nog utebli. Valet var helt enkelt inte särskilt kontroversiellt. Även om det gjordes väl sent.
Tranströmer har en fantastisk förmåga att beröra i korta gripande svep. Är metaforernas mästare. En poet för folket. Han får mycket riktigt också priset för sina ”förtätade, genomlysta bilder”.
I samhällsdebatten är han ständigt aktuell. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) berättade till exempel för TT att den konferens om kultur i vården som hon besökte i Malmö i går inleddes med en dikt av just Tranströmer: ”Romanska bågar”.
Många betraktar märkligt nog Tranströmer som en opolitisk poet. Kanske främst beroende på att han gärna lyfter allmängiltiga och existentiella frågor, vilket David Andersson berörde på denna sida i våras (26/4). Men Tranströmer har definitivt tagit ställning. Under det röda 1970-talet var han inte vatten värd bland poesikollegorna. Tackade senare vänligt men bestämt nej till att bli en S-märkt kulturarbetare. Han har angripit såväl revolutionsromantiker och extremister till vänster som nyliberaler.
Tranströmers allmänmänskliga, humanistiska och kritiska hållning är väl värd priset. Akademiens ständiga omprövning passar som hand i handske på årets pristagare.

Sverigedemokraterna har också gjort en skuggbudget. Minskad invandring ska locka välfärden åter, hävdar de. Som vanligt.
Och så räknar SD som partiet brukar: bortser från vad invandringen bidrar med, ställer grupp mot grupp och menar att ekonomin är statisk.
Allt är gammal skåpmat. Torkade rester som tilltalar frustrerade och främlingsrädda.
Det är i detta sken man ska se den särskilda satsning på ”kulturarvsbefrämjande åtgärder” som SD-budgeten rymmer.
För SD är kulturarvet inte folkdräkt och hambo. I stället förmedlas det av skolan. Därför vill man att skolan ska betona både ”kärnfamiljens betydelse” och ”den kristna etiken”. Och så ska det finnas en klassmorfar i varje klass.
Det är en konstig syn på kulturarv. Strutsartad: ”Nej, svenskar är inte bögar.”
I etiska frågor går det knappast att särskilja kristendomen från någon annan religion. Vad som behövs är att etiken frigörs från religionens tvångströja, som Birgitta Forsman skriver i den nyutkomna boken Gudlös etik (Fri tanke), inte att den binds fast vid en av dem. Sverige är av tradition ett sekulärt land.
Skolan ska ha en stark koppling till det omgivande samhället. Tanken på en klassmorfar eller klassmormor ligger i linje med detta – och har också genomförts på många håll. Men på vilket sätt en klassmorfar stärker ”kulturarvet” är svårt att förstå. Det handlar snarare om förståelse för dagens samhälle. Kriteriet på en SD-klassmorfar kan rimligen inte vara att han måste ogilla invandring.
Det svenska kulturarvet känner ingen åsiktsregistrering. Inte heller någon kulturnationalism.