På kommunledningskontoret finns det en särskild teckningslista för lokala toppolitiker och tjänstemän, de sex snabbaste får gratisbiljetter till handbollsmatcher i den egna arenan. Någon motsvarande lista för att få tillåtelse att på sin fritid sitta av en lektion på någon av skolorna i kommunen har det inte rapporterats om.
Frågan är hur stort engagemang det överhuvudtaget finns för besök i den egna verksamheten.
Den som vid årsskiftet försökte följa debatten om kommunens skolplan 2012–2018 måste ha haft svårt att följa majoritetens resonemang. Riksdag, regering, verk, fackförbund och kolleger i andra kommuner reagerade då starkt på att Kristianstads kommun har egna, lokala mål för hur många elever som ska nå kunskapsmålen. 80 procent till 2014 räcker. På nationell nivå är målet 100 procent, vilket följer av Skollagen, men dit tror man sig inte nå. Det är inte ”realistiskt”.
När kommunen sätter egna mål bryter man mot alla tänkbara intentioner med den borgerliga regeringens skolpolitik. Majoriteten och Socialdemokraterna skyddar tillsammans sin egen ”historiska” överenskommelse hellre än att slåss för elevernas rättigheter.
Man anar en seg samförståndsgegga, som ingen inblandad vill erkänna att hen sitter fast i, hur skadlig den än är för såväl individer som kollektiv.

Christina Borglund är kontroversiell. Politiskt lider hon av KD-S-samarbetet i majoritet 2003–2006. KD är inte närmare övriga borgerligheten i Kristianstad 2012, efter sex år i utanförskap, än vad partiet var efter de tre åren tillsammans med S.
Det är nog snarare tvärtom.
Borglund är principfast. Nu. Sveket 2003 hålls dock fortfarande vid liv i den muntliga traditionen, och används som argument för fortsatt avståndstagande, när det nog snarare handlar om att hon hävdar borgerliga intressen medan övriga svävar på målet.
Folkpartiet har under Pierre Månsson tappat sin ideologiska kompass. Det är viktigare att det tas beslut än att besluten går i rätt riktning.
Kristianstadsmoderaterna ägnar sig, som de alltid har gjort, mest åt interna motsättningar. Fredrik Axelsson har inte blivit det lyft som många hoppades på, kanske därför att han hellre vill vara till lags än hävda sina väljargruppers intressen.
Centern? Ja, vad vill Centern?

Skolplanen är ett typexempel på hur snett majoriteten i Kristianstad har hamnat. Barn- och utbildningsnämndens 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) har varit general bakom framtagandet av den. Det är också främst han som har försvarat den i offentligheten.
I ett försök att flytta fokus bjöd han i början av året in mig och Christina Borglund till ett möte med förvaltningen så att vi skulle kunna delge våra kunskaper om hur skolan ska göra för att alla elever ska bli godkända.
Det var oseriöst.
Vi, lika lite som Fasth och de andra skolpolitikerna, är några experter på undervisning. Politikernas roll är inte att driva verksamheten, utan att fastställa mål och tilldela resurser. I detta fall var det busenkelt. Det finns ett nationellt mål, som man inte ska avvika ifrån. Ändå gjorde man det.
Jag har försökt arrangera en offentlig debatt mellan Fasth och Borglund. Det har inte gått. Fasth har inte lämnat besked om när han kan. Detta får inte innebära att debatten tystnar. Borglund får utrymme i en intervju:

100 procent godkända, hur tycker du att majoriteten har bemött argumenten?
”Egentligen inte alls. Det är väldigt frustrerande, och tyvärr ett genomgående tema i fullmäktige. Allt som är lite besvärligt svarar man helst inte alls på, eller också väldigt kortfattat.
Det slogs bara fast att det är omöjligt att nå 100 procent och att man då inte kan ha ett sådant mål.
Alla vet att alla elever inte klarar allt. Men om vi inte har den strävan så kommer resurserna inte att fördelas efter att man ska göra så mycket man kan för att så många som möjligt ska få chansen.”
Varför har frågan gått i baklås?
”Vi måste tänka väldigt olika. De kan väl ändå inte mena att alla elever inte ska hänga med? Jag kan inte tro så illa om skolpolitikerna. Man blandar ihop mål med resultat.”
Du gör det inte lätt för dig. Ett framtida samarbete blir inte enklare att få till när du tar strid som du gör. Man hade kunnat tänka sig en annan taktik, att inte debattera offentligt, att påtala vad du tycker är fel men på annat sätt. Funderar du i sådana banor?
”Nej, inte nu längre. Nu kör vi. Vi är inte ute efter att mosa någon eller avsätta någon eller förstöra för någon, vi bara säger vad vi tycker i varje fråga. Vi håller den fanan högt. Så jobbar vi.
Vi vill gärna att det ska vara borgerligt styre. Vi är gärna med, men vi talar inte konstellationer, det känns inte fruktbart.”
Ni har en principiell hållning?
”Ja, vi driver vår politik, och den är borgerlig. Det tycker jag dessvärre att den många gånger inte är från majoriteten. Man har till exempel varit väldigt negativ till skattesänkning även när det har varit möjligt. Då har vi varit de enda som har drivit det, och då fick vi jättemycket smörj.
Det har också varit väldigt negativt till fristående skolor. För oss är det självklart: Det ska vara fri etableringsrätt. Skolverket granskar att kraven på skolorna uppfylls. Det ska finnas valfrihet. Valfrihetsreformer är bra. De ger god konkurrens. Man kan inte prata som man har gjort ibland: Vi måste skydda våra skolor. Politiker har inga egna skolor. Vi har barn som vi har ansvar för, men vi har inga skolor som är våra.
Det finns dåliga fristående skolor, men det finns minsann många dåliga kommunala också.”
Det finns fullt med brännande ideologiska frågor också på kommunal nivå.
”Ja, det gör det. Jag förstår inte vad man håller på med här, om jag ska vara ärlig. Det är försiktigt, ängsligt, tamt. Sedan satsar man alla resurser och all energi på att bygga saker.”
Hellre SM-guld i matematik än i handboll?
”Ja, det är ju viktigare. Idrotten är inte kommunens ansvar. Det är jätteroligt när det går bra, men IFK är inte mitt ansvar som politiker. Basverksamheten är skola och omsorg.”
Ska man få guld måste man kanske ha det som mål?
”Jo, för att ta ett favorituttryck från Jonas Fasth så måste man ’ta höjd’ för det. Då får man ta höjd också när det gäller målsättningen.”

Det bästa man kan säga om den budget som majoriteten i Kristianstad presenterade på onsdagen är att det inte blir någon skattehöjning.
Visst hade man önskat att det såg annorlunda ut, att vallöftena om skattesänkningar skulle kunna realiseras. Men verkligheten sätter sina gränser: Den ekonomiska oron i omvärlden, det ekonomiska lättsinnet i kommunhuset. Trots att den djupaste lågkonjunkturen sedan 1929 slog till genomfördes de investeringar som bara en allvarlig lågkonjunktur sas kunna stoppa. Handslaget för Kristianstad blev heligt när den demokratiska arenan blev för trång.
För nog var det så att folkinitiativet om den kommunala arenan fick politikerna att tappa huvudet. Snabbt, innan motståndet hade hunnit organiseras, förklarade kommunstyrelsens arbetsutskott att någon folkomröstning skulle det inte bli. Folkets röst ville man bara höra när det var dags att fördela politiska uppdrag. Inte när det gällde en enkel, och engagerande fråga.

När folket i Östra Göinge nu har samlat in namnunderskrifter för en folkomröstning om det nya kommunhuset gör politikerna där annorlunda. Kommunstyrelsens ordförande Patric Åberg (M) har till och med berömt engagemanget. Förslaget har skickats tillbaka för omprövning i stället för att stressas igenom beslutsmaskineriet.
Hur ärendet hanteras framöver är oklart. Vad är det alla människor har tagit ställning till när de har krävt en folkomröstning? Om ett nytt förslag till kommunhus blir radikalt annorlunda, måste det då också samlas in namn på nytt?

Som i alla dessa fall är det rimligast att politikerna tolkar folkviljan så positivt som möjligt. Om man blint kör på bara därför att det är tufft att ”våga” utan att ”fråga”, skapas djupa motsättningar.
Folkstyret är svårt. Det ska vårdas lika ömt som en offentlig budget.

Kristianstad firade i veckan att kommunen nu har 80 000 invånare. Kommunfullmäktiges ordförande Sten Hermansson (FP) var nöjd. ”Kristianstad växer” är ett positivt budskap. Det kan användas för att, som han gjorde, slå fast att kommunen ”är ett spännande och attraktivt område”. 2025 vill politikerna vara 10 000 fler.
Befolkningstillväxt är det många som strävar efter. Med fler – och helst yngre – invånare blir det lättare att klara utmaningen med en allt större andel äldre. Befolkningsstrukturen påverkar både servicenivå och skattekraft.
I våra trakter vill alla bli fler, hela tiden.
Bromölla – ”i fin miljö mellan hav och sjö”, hette det tidigare – hoppas kunna växa med 60 personer om året. I dag är man 12 400.
Östra Göinge – ”Skånes gröna hjärta” – är 13 600, men vill vara 15 000 ”stolta göingar” 2015.
”Hässleholm nästa” passerade 50 000 invånare 2008, sedan har folkökningen i det närmaste avstannat. Visionen är dock att vara attraktiv, och det finns en vilja att öka antalet bosatta. Det pågår just nu ett arbete med att konkretisera målen.
115 av landets 290 kommuner har av fullmäktige fastlagda mål för antal invånare, 103 vill få fler.

I en intressant artikel i tidskriften Ekonomisk debatt (3/2012) problematiserar ekonomen Jonas Fjertorp från Lunds universitet frågan om kommunernas ständiga strävan efter befolkningstillväxt. Det finns inget statligt uppdrag som ålägger dem att få fler invånare. I stället ska kommunerna värna välfärden för de som redan bor där. Kanske finns det därför andra typer av lokal tillväxt som borde prioriteras?
Kommunerna vill vara attraktiva. Bra företagsklimat, goda skolor och väl fungerande omsorg finns det tämligen bred samsyn om att man ska ha, även om uppfattningarna om vilka metoder som ska användas för att nå målen skiftar. Erfarenheten är att detta är gott för de som redan finns i kommunen – och att det i bästa fall kan locka nya invånare.
Det är när kommunerna börjar slåss med varandra om uppmärksamhet och inflyttare som de negativa konsekvenserna följer. När alla ska sätta guldkant på tillvaron och bygga arenor blir satsningarna ekonomiskt svåra att försvara.
I rapporten Regional och lokal tillväxtpolitik: Vad kan och bör offentliga aktörer göra? (2011:28) från Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, påtalas att många kommuner har velat dra till sig nya invånare genom att sjösätta ”kreativa satsningar som i bästa fall har ifrågasatt effekt, i sämsta fall är direkt samhällsekonomiskt skadliga”.
Någon som minns Spirit of Food?
Vad jag minns har det inte gjorts någon seriös kommunal revision av detta spektakel. Andra satsningar, som VM i handboll 2011, överlät kommunen utvärderingen av till den som hade haft ansvar för verksamheten, vilket måste sägas vara höjden av såväl naivitet som ansvarslöshet.
Visionära beslut utan relevant uppföljning är bara bra för den som inte vill ställas till svars.

Visst finns det andra effekter än rent ekonomiska som kan motivera en strävan efter befolkningsökning, skriver Fjertorp. Rätt hanterat kan nya bosättningsrekord skapa framtidstro och en känsla av utveckling, kanske till och med dra nya investeringar. Men ”det blir en fråga för politikerna att avgöra till vilket pris detta ska ske och vilka negativa ekonomiska effekter man kan acceptera”.

Krasst påpekar Fjertorp att det ibland verkar som om det har ”blivit ett självändamål för kommuner att utöka eller åtminstone bibehålla omfattningen av den kommunala verksamheten”. Viljan att bli fler skulle således handla mer om tjänstemännens och heltidspolitikernas trygghet än om kommuninvånarnas.
Det är ett fräckt påstående.
Inte desto mindre har den stöd i forskningen om lokal tillväxt. Sådan kräver alltid insatser från externa aktörer. Den kommunala möjligheten att påverka är på marginalen.
Befolkningstillväxten kommer alltså trots kommunala beslut.

80 öre i skattehöjning, som Kristianstads ekonomidirektör Rolf Gustavsson har räknat fram som baskrav för att klara kommunens ekonomiska mål 2013, är ingenting. Inte om man sätter det i perspektiv. Inte om man drar ut resonemanget om att vägra anpassa verksamheten efter verkligheten.
När Sveriges Kommuner och Landsting utredde välfärdens finansiering gjorde man precis likadant. Enligt rapporten Framtidens utmaning från 2010 skulle kommunerna behöva höja skatterna med 13 kronor fram till 2035 bara för att bevara det man hade. Och då var, märk väl, varken svulstiga byggen eller maffiga investeringar medräknade – inte ens minsta lilla mingelyta för fotbollsförbundets höjdare fanns med.
Vore detta bitter sanning – och rimlig förväntan – har vi alltså bara sett början på kommunens tvångsöver­tagande av invånarnas inkomst.
Om ingenting görs.

I Östra Göinge är det politiskt storbråk om det nya kommunhuset. 68-­miljonersförslaget har orsakat en spricka inom den regerande alliansen. För dyrt, på fel plats och vid fel tidpunkt, är väl en grov sammanfattning.
Det finns onekligen andra beslut som är viktigare för Östra Göinge än att se till så att den nuvarande administrationen får bättre lokaler.
Kommunen har för få invånare.
Det spelar ingen roll hur stort och fint kommunhus som byggs i Broby om det inte finns ekonomiskt underlag för att finansiera verksamheten. Skolan och omsorgen; barnen och de äldre. Visst kan man misstänka att det också finns en del politik i viljan att bygga snabbt. Någon tror nog att det i en framtida förhandling med en annan kommun om samgående kanske blir enklare att få huvudorten förlagd till Östra Göinge om man har ett nytt kommunhus.
Så kan det säkert vara. Osby, eller någon annan kommun som skulle kunna vara intresserad av att slå sina påsar ihop med Östra Göinge, är nog mottaglig för rationella argument.
Samtidigt är det till att börja i fel ände. Om man vill ta ansvar för den samlade nyttan av en kommunreform måste man lyfta blicken från det lokala.
Göingehövdingen Patric Åberg (M) representerar ett parti som numer värnar allmänintresset hetare än någon annan, om man får tro partiledare Fredrik Reinfeldt. Ska den linjen fullföljas lokalt kräver det avståndstagande också från intressen som enbart gynnar det lokala. Med tanke på hur prognoserna för framtiden ser ut är det därför redan nu dags att sätta in det lilla i det stora. De som bor i Knislinge och Hanaskog kanske inte får sina grundläggande kommunala behov tillfredsställda främst genom ett nytt kommunhus i Broby.
Om inte fokus för kommunpolitikerna ligger på att lösa de strukturella utmaningarna är det obevekligen 13-kronorslinjen som gäller.

Vid sidan om det självklara, att kommunal kärnverksamhet ska prioriteras, måste varje kommunpolitiker vara självkritisk nog att ifrågasätta sitt eget kaptenskap: Fungerar det så effektivt som det bara är möjligt?
Tidningen Dagens Samhälle (14/2012) konstaterar att kommunalskatten nu har legat på samma nivå i nästan 30 år, trots att kommunerna gör betydligt mycket mer 2012 än 1982. Den återhållna skattenivån beror alltså inte enbart på besparingar i verksamheten. Äldreomsorgen i dag är ett mönster jämfört med 1980-talets massförläggning.
Förklaringen är i stället sådant som ökad produktivitet och ökad sysselsättning i det privata näringslivet. Den kommunala verksamheten har blivit mer effektiv tack vare konkurrensutsättning.
Fortsatt sysselsättningsökning är det enklaste sättet att få mer skatteintäkter till offentlig verksamhet. Arbetslinjen må kännas uttjatad, men är långtifrån passé. Den är grunden för vår välfärd, har varit så i alla tider.
Lika uppenbart är att det offentliga åtagandet måste renodlas. Kommuner ska inte vara diversebutiker, inte syssla med biogasverksamhet och annat som andra kan sköta lika bra. Inte ens skolorna måste drivas offentligt. Så länge de är likvärdiga och står under myndighetskontroll finns ingen anledning för kommuner – som Hässleholm – att bekämpa friskolor.
Politikeruppdraget handlar inte om att se till så att kommunerna gör så mycket som möjligt själva, det är precis tvärtom.
Ingen kommun är osänkbar.

Kristianstads kommun verkar inte ha lärt sig någonting. Åtminstone inte tjänstemännen på arenabyggar­förvaltningen. Också stadens fotbollslag har ju länge önskat en ny anläggning, kastat lyssna blickar mot Kommunarenan för handboll till, får man förmoda.
Under förespegling av att Svenska fotboll­förbundets krav på elitföreningarna från 2014 måste uppfyllas, verkar viljan att satsa skattemedel förbli skrämmande stor. Och KDFF och KFF ropar glatt efter mer. ”Konstgräs”, drömmer man i dagens artikel i Kb. ”Inomhushall!”
Som om det inte räckte med belysning och plattformar för direktsänd tv, VIP-stolar eller mingelytor för särskilt inbjudna …
Jo. Det är absurt.

Saken är nämligen den att fotbollsföreningarna inte kan kräva någonting. Även kostnaden för det mest sparsamma alternativet till renovering av idrottsplatsen är för dyrt. I alla fall så länge kravställaren inte betalar.
Tyvärr är det få kommuner som går emot lokala elitföreningar när de spänner musklerna. Sveriges Kommuner och Landsting har därför fått uppdraget att stötta svaga kommunpolitiker. Men utan större framgång. Det är tydligen jobbigt att prioritera framtagandet av hållbara lösningar på strukturella problem, i stället för att låta sig övertalas av PR-konsulter som tillsammans med lokala kotterier av påtryckare så gärna vill ”sätta kommunen på kartan”, men inte vara med och finansiera.
Vill kommunen ge sina invånare god hälsa finns det bättre medel än dyra elitsatsningar.
Som skolidrott fem dagar i veckan.

Pengarullningen i elitfotbollen är osund. Kommunerna gör därför klubbarna en tjänst om de sätter hårt mot hårt. SvFF:s långboll kan de lugnt låta rulla utanför linjen.

Krinova verkar ha fått ny fart. Charlotte Lorentz Hjorth, vd för forskningsparken vid Högskolan Kristianstad sedan ett år tillbaka, sticker ut hakan. Det är en sedan länge önskad förbättring hon står för. Livsmedelsklustret står fortfarande i fokus, men ambitionsnivån, kaxigheten, har tilltagit.
Krinovadagen i torsdags var mer än bara en biogasutställning. Under ett matnyttigt eftermiddagspass talade Inger Danilda, som bland annat skrivit boken Innovation & Gender, och Magnus Lundin, som leder branschföreningen för alla svenska affärsinkubatorer och forskningsparker i SISP, om strategi, struktur och idéer.

Förhoppningarna på Krinova var stora – för att inte säga orealistiska – 1998. Kommunen ville stärka det lokala näringslivet. Högskolan ville få lättare att fullgöra sin tredje uppgift, samverkan med det omgivande samhället. Den dåvarande kommunledningen utlovade 100 nya företag och 1000 nya arbetstillfällen inom fem år.
Visst, det var onekligen också till att sticka ut hakan. Men kanske något dumdristigt. Med så klart mätbara mål, som inte nåddes, tappade satsningen på 100 miljoner kronor både förtroende och fart. Det har varit år av motvind sedan dess.
Det spelar nämligen ingen roll hur viktig mötesplatsen mellan akademi, näringsliv och det offentliga är för innovationsklimatet, om resultat som utlovats inte kommer.
Nu känns det nystart.
Kristianstad är i dag inte bara en byggarbetsplats rent fysiskt, förväntningarna på vad en stärkt handelsstad kan innebära och vad en tydligare funktion som Skånes – kanske en blivande storregions – politiska maktcentrum kan ge, är stora. Det byggs också mentalt. Tacksamt då om Krinova kan bidra. På något sätt.

Vinnova, som ska främja svenska företags konkurrenskraft, har reagerat mot att trenden med allt fler forskningsparker har blivit att resurser och möjligheter slits i sär. Den 34:e forskningsparken invigs snart i Östersund. ”Alla” ska ha en. Vinnova vill därför undersöka om det finns en vinst i att parkerna samorganiseras. Man talar om ”innovationsdrivande noder” och att man vill främja ”excellens”.
Finns excellensen på Krinova?
Magnus Lundin framhåller Västra Götaland med sina 49 kommuner som ett gott exempel. Där samarbetar sex forskningsparker. Det viktiga är inte var parkerna ligger utan att det finns tillgång till idéerna, mötena. Framtiden tros heta mer regionalisering. Jakten på den kritiska massan.
Entreprenörer är inte lojala. Ska inte vara det. Konkurrensen mellan forskningsparker främjar bästa möjliga förutsättningar. Att då koppla samman olika miljöer skulle mycket väl kunna leda till att kraften sprids.

Innovationer är värdefulla. Det vet riskkapitalisterna. Kruxet är bara att de ofta kommer in för sent. Därför efterlyses pengar som kan satsas i det ömtåliga uppbyggnadsskedet mellan idé och framgång – såddfinansiering.
I Blekinge var man först ut i landet med att förstå att behovet av riskvilligt kapital är större än tillgången. ”Blekinge krigskassa” är ett offentlig-privat samarbete i form av en fond som aktivt placerar och får avkastning, ger affärsidéer vingar utan att syssla med bidragsfinansiering.
Försök att starta en liknande fond har gjorts i Kristianstad, men utan framgång. Det är olyckligt. Inte minst eftersom här finns en lokal sparbank med god avkastning.

Skåne bör göra som Västra Götaland. Samordna forskningsparkerna i Malmö, Lund och Kristianstad, kanske till och med våga göra gemensam sak med Blekinge och Kronoberg. Kluster riskerar ibland att fungera som klister, men rätt hanterat främjar de utvecklingen. Särskilt om man avhåller sig från att begränsa klustren med geografi.
Krinova är inte en angelägenhet enbart för Kristianstad.
Också Skåne behöver tillgång till en krigskassa för innovationer.

Kommunala investeringar är en stor del av lokalpolitiken. Svårigheten är bara att besluten är svävande, slår Jonas Fjertorp vid Företagsekonomiska institutionen i Lund fast i sin avhandling.
Vad nytt? skulle man kunna utbrista. Luddiga motiv har vi sett nog av, inte minst här i Kristianstad.
2008 anslöt sig sju av partierna i kommunfullmäktige till ”Ett handslag för Kristianstads framtid”. Det var ett utomrättsligt investeringsprogram på sammanlagt 1,7 miljarder kronor fram till 2014. Huvudsyftet påstods vara att främja befolkningsutvecklingen, men var utan tvekan att få majoritet bakom beslutet om byggandet av den då starkt ifrågasatta Arenan. Övriga projekt framstod närmast som utfyllnad. 2010 skulle både Kulturkvarteret och ett badhus i Åhus stå klart …

Fjertorps analys visar dessvärre att det brukar gå till så. Planeringsprocessen är till stor del informell. Det framgår inte alltid varför investeringar görs, varför politikerna prioriterar mellan olika investeringar som de gör eller hur de kommer fram till den mängd resurser som satsas.
I en passus berättar Fjertorp om en erfaren politikers råd till en nytillträdd politiker om hur hen ska kunna lära sig vilka investeringar som är mest angelägna: Man måste sitta många år i politiken för att se och lära, för att till sist få ”en känsla för vilka investeringar som är rimliga och nödvändiga”.
Det är nonsens.
Men det bekräftar dessvärre en gammal nidbild av fullmäktige: Stora investeringsbeslut tas utan större åthävor, medan replikerna om parkbänkens placering pågår i timmar.
Idealbilden av våra förtroendevaldas maktutövning är inte intuitivt beslutsfattande. Ändå är det så. Avgöranden grundas på magkänsla. Detta trots en utbredd insikt om att formalia är viktigt. Öppenhet och förutsägbarhet är demokratins stöttepelare.

I veckan blev det känt att den sinande kommunala kassan i Kristianstad behöver påfyllnad och att politikerna inte enbart överväger skattehöjning, utan också kastar lystna blickar efter ABK:s vinst.
Det senare är inte mycket att säga något om. Möjligheten att överföra vinst finns. Mer oroande är vad de tio miljonerna ska användas till. När Pierre Månsson (FP) fick frågan i Kb (7/3) svävade han på målet. ”Pengarna kan till exempel användas för att betala det härbärge vi har. Men vi kommer att återkomma mer precist med vad som ska göras.”

Först pengar. Sedan syfte. Det viktiga verkar inte vara vilka bostadssociala ändamål de tio miljoner kronorna ska användas till, utan att de förs över till kommunkassan så att andra medel frigörs.
Så är det inte tänkt att fungera.
Enligt lagen om kommunala bostadsaktiebolag får vinst överföras till kommunen ”för åtgärder inom ramen för kommunens bostadsförsörjningsansvar som främjar integration och social sammanhållning eller tillgodoser bostadsbehovet för personer för vilka kommunen har ett särskilt ansvar”.
Kommunerna har med detta fått ytterligare ett verktyg för att finansiera nya projekt. Det kan vara nybyggen för att skapa bostadsområden med ett mer varierat boende. Eller så kan det, enligt propositionen, handla om ”särskilda lokaler eller fritidsanläggningar såsom fotbollsplaner och lekplatser” som ”mötesplatser för att främja integration”. Någon uttömmande uppräkning finns inte. Lagstiftaren har ansett att kommunerna själva ska få genomföra projekt som styrs av lokala behov och förutsättningar. Möjligheterna är alltså stora, men det handlar inte om att finansiera pågående verksamhet.

Det finns säkert investeringar som Kristianstad kan göra för att fullfölja sitt bostadsförsörjningsansvar. Nybyggen man kan göra breda handslagsöverenskommelser om, och som kräver att en del av ABK:s vinst överförs till kommunen.
En förhoppning är dock att det finns en plan bakom, att beslut om nya handslag inte tas med magen – eller enbart för att fylla en hårt åtgången kommunkassa.

Med Åhus Beachhandboll hamnar Kristianstad på kartan. Med Arenan. Eller med Spirit of Food.
Så brukar det låta. Ambitionen är det absolut inget fel på, även om uttrycket känns passé. Som sonen sa: ”Pappa, Kristianstad finns ju redan på kartan …”

Stärkt konkurrenskraft eller plats i det mentala medvetandet är klumpigare som slående budskap, men per definition betydligt mer träffsäkra. Det är det alla vill uppnå, både privat och offentligt. Ta plats, finnas, synas. Inte sitta ensam vid Facebook.
Det är allvarligare än vad det kan verka, det där med kartan. En framtidsfråga för kommunerna.

Framtidskonsulterna i Kairos Future kom i veckan ut med andra delen i sin rapportserie om T-samhället. Så här trendspanar de:
Kunskaps- och tjänstesamhället utvecklas vidare mot något som kan kallas ”Tänkesamhället”.
Parallellt ökar specialiseringen, både på person- och företagsnivå.
Benägenheten att arbetspendla ökar.
Behovet för både orter och personer att bli delar i större nätverk blir därför större.
Det känns inte helt revolutionerande. Så här är det i stor utsträckning redan. Klusterbildningar är inget nytt, varken för företag eller för orter. Regioner ersätts av nätverk. Kommuner försöker sedan länge att finna sin nisch.
Kristianstad försökte som bekant med livsmedelssektorn, försöker kanske fortfarande?
Men det var att ta sig vatten över huvudet, då man varken var mest eller bäst. Platsen som naturlig centralort för matproduktion var inte här, och är svår att PR-kämpa sig till.
Det goda ryktet som Handelsstaden, en av de roller som Kairos Future särskilt nämner som konkurrenskraftig för en kommun i det nätverk som T-samhället är, riskerar Kristianstad samtidigt att tappa. Det finns en olycklig omsorg om redan etablerad handel framför den som kan komma att etablera sig här. Visst gör det ont när strukturomvandlingen sätter in, men det gör alltid mer ont att försöka stoppa den.

På riksnivå är storstadsregionerna oslagbara knutpunkter. Tusen år efter Sveriges enande är det också tydligt att Svealand och Götaland är svagt integrerade.
I Skåne står det fortfarande en mental mur längs med gamla länsgränsen. Pendlingsmönstret har den påbörjade utbyggnaden av E22 eller ESS och Max IV i Lund ännu inte hunnit bryta, frågan är om de gör det. Traditioner och avsaknad av samarbeten slår mot utvecklingen. Skåne är delat i två tydliga arbetsmarknadsregioner. Nordöstra Skåne är svagt uppkopplat mot det riksnätverk som Skåne på kartan ovan i övrigt är en stark del av.

Evenemang och aktiviteter ska inte underskattas. De roar många, förhöjer livskvaliteten och ger nerv. Men avgörande för att kunna koppla upp sig och stå starkt i framtiden är fortsatt en god och attraktiv boende­miljö. Detta inbegriper en kommunal service i toppklass, inte på dekis. Det kräver en beskattningsnivå som inte skrämmer.
Kristianstad kan mycket väl bli ett starkare draglok för nordöstra Skåne, särskilt i takt med att det för fler blir allt tydligare vilket naturligt regionalt centrum vi är. Framhäv olikheterna för att utveckla hela regionen, som den brittiske forskaren Tassilo Herrschel predikade vid Kristianstadsbladets seminarium i regionfrågan i höstas.
Genom att samarbeta med Hässleholm, inte strida om tingsrätter eller EU-kontor, kan platsen i periferin bli mindre perifer. Så att vi slipper sitta ensamma i vår ände av nätet.

Delar av majoriteten i Kristianstad överväger skattehöjning, om man får tro Sven Nilsson (C). Det vore inte bara ett svek mot väljarna utan också skadligt för kommunens utveckling.

Kristianstads kommun har med 20,86 kronor per hundralapp redan för högt skatteuttag, nivån är över rikssnittet och ligger i Skånetopp. Om politikerna menar allvar med att bli mer av inflyttningskommun, locka med attraktivt boende och god kommunal service, är det inte en höjd prislapp som krävs. Särskilt inte så länge som ambitionsnivån för skolorna är lägre än i övriga riket, eller så länge som näringslivs­klimatet haltar. Och definitivt inte så länge kommunen krampaktigt håller fast i verksamhet som sedan länge borde ha sålts.
I stället har kommunen med omfattande investeringar byggt upp en ansenlig låneskuld. Kostnaden för landets enda helkommunala arena, cirka 35 miljoner kronor om året, hänger som en kvarnsten om halsen.
Att skatteintäkterna 2013 nu beräknas bli 57 miljoner kronor lägre än tidigare är uppseendeväckande. Man kan undra varför skatteunderlaget utvecklas så dåligt just i Kristianstad. Enligt den rapport som Sveriges Kommuner och Landsting publicerade i förra veckan innebär lägre sysselsättning minskat skatteunderlag generellt, ”men andra faktorer som ökade pensioner verkar i motsatt riktning. Sammantaget innebär det att skatteunderlagets nivå 2013 beräknas bli något högre jämfört med vad vi tidigare räknade med.”
Att staten skulle lägga ut arbetsuppgifter på kommunerna utan att stå för finansieringen, som det hävdas i fallet med gymnasieskolan, är en tvistefråga. Enligt regeringen innebär gymnasiereformen, Gy 11, snarare en besparing.

Skolan är viktig för kommunens ekonomi. Varje avhopp kräver försörjningsstöd. Varje misslyckande skrämmer bort potentiella nya invånare. Lokala mål i otakt med nationella krav kostar i skatteunderlag. Att få 100 procent att klara sin utbildning borde därför vara lika prioriterat som oförändrad eller sänkt skatt.

Jordhögarna ligger kvar på åkrarna runt Hammarshus efter de arkeologiska undersökningarna. Men jorden lär inte få vila så länge. Konsortiet förbereder nästa fas inför öppnandet av C4 Shopping. 2014 ska portarna slås upp för 80 butiker och en volymhandel som ger tusen nya arbetstillfällen.
Pär Frankenius berättar om sina visioner och visar i både gester och intensitet att han brinner såväl för projektet som för Kristianstad. Richard Bengtsson fyller i. De är köpmän med rötterna djupt ner i den lokala myllan.
Översiktsplanen är antagen, detaljplanen på väg. Några egentliga hinder finns inte, bara möjligheter.
Samtidigt kan man inte sticka under stol med att det växer en oro bland handlare i Kristianstad. Stadskärnan 2012 är en byggarbetsplats. Bristen på parkeringsplatser håller besökare borta. Efter Handelsutredningen 2006 etablerades en ordning som innebar att cityhandeln med ett nyöppnat Östra Centrum skulle få ett års försprång framför Hammarshusprojektet. Men det var länge sedan. Allt byggde på att Östra Centrum skulle öppna 2010. Det finns inget politiskt beslut om någon ettårsgräns, det finns inga avtal. Medan Steen & Ström har blockerat stadsutvecklingen har ingenting hänt. Det saknas fortfarande besked om att Östra Centrum ska byggas.
Handelsutredningen 2010 bedömde att C4 Shopping initialt skulle ta 15 procent av stadskärnans volym. Hur utfallet blir är svårbedömt. Handelns utredningsinstitut har visat att Nova Lund under sina första fem år inte konkurrerade ut stadskärnan. I stället växte både cityhandel och extern shopping i Lund, medan den under samma period i princip stod stilla i Kristianstad.
Klart är att Kristianstad har tappat sin position som regional handelsstad. Medan konkurrenterna har byggt ut till fullsortimentsshopping har Kristianstad nöjt sig med 1984-års gågatereform. Det som då blev en succé, trots handlarnas oro för motsatsen då ju ett antal parkeringsplatser försvann, är ingen lika unik konkurrensfördel i dag.
En fullvärdig handelsstad erbjuder lättillgänglig och rationell familjeshopping, men också volymhandel och stadskärnetrivsel. ”Utan alla delar börjar Kristianstad snart lukta mer Hässleholm än Helsingborg”, som Frankenius uttrycker det.
Sveriges äldsta externa köpcentrum finns i Valbo, utanför Gävle. Det invigdes våren 1970. Sedan kom Väla utanför Helsingborg och Samarkand utanför Växjö.
I dag finns liknande centrum i alla svenska ”handelsstäder”, städer dit folk reser för sina inköp. Men inget i Kristianstad.
Kunderna uppskattar externa köpcentrum. Utbudet är brett, priserna konkurrenskraftiga, parkeringsmöjligheterna goda. Många inköp kan klaras av på ett och samma ställe. Köpmännen själva kan dra fördel av lägre lokalhyror och stordriftens möjligheter.
Sedan slutet av 1990-talet har frågan om köpcentrumens kannibalisering av stadskärnans handel varit aktuell. Politiker har krävt etableringsstopp.
Att externa köpcenter påverkar är klarlagt, men precis som i fallet Lund: inte nödvändigtvis negativt. Handel föder handel. De städer som har externa köpcentrum har fått större andel av köpkakan, Kristianstadsungdomarna åker i dag till Malmö och Lund för att shoppa. Och det är i detta sken man måste se nyetableringen ute i Hammar. Det externa – eller halvexterna – kompletterar den levande stadskärnan. Det handlar om konkurrenskraft. Inte om shopping i stadskärnan eller i Hammar, utan om shopping här eller någon annanstans.
Miljöaspekten ska heller inte överdrivas. Kristianstad är ingen storstad. Huvuddelen av kommunens 80 000 invånare bor utanför centralorten. Bil är för många en förutsättning för att kunna leva och bo här. Men utvecklingen går framåt. Biogas och laddstolpar gör både E22 och externa köpcentrum till naturliga delar av framtiden.
Det var på Hammarshus som visionären och byggarkungen Christian 4 den 22 maj 1614 offentliggjorde fundationsbrevet för uppförandet av fästningsstaden Christianstad. Förebild var den italienska staden Palma Nova, med stadsplanering och försvars­vallar som gjorde att det inte fanns någon död vinkel för anstormande fiender att gömma sig i.
Det är vid Hammarshus visionen om ett avskaffande av den döda vinkeln har återuppstått. Men i 2014-talsvariant handlar det om att försvara handelsstaden.