En debatt räcker. Efter mötet mellan riksdagens åtta partiledare i SVT:s Agenda på söndagskvällen står det helt klart varför Stefan Löfven (S) har varit så besvärande tystlåten sedan han tog över partiet efter Håkan Juholt. Han har inte så mycket att säga.
Därför blev det mycket ludd, med upprepningar och utsvävningar. Det ska göras ”satsningar” som är ”offensiva” och ”effektiva”.
Hans beskrivning av tillståndet i Sverige är verklighetsfrämmande. Han tar ingen hänsyn till världsekonomins inverkan – och drog till och med Göran Perssons gamla harang om att S fick röja upp efter den borgerliga regeringen 1991–1994. Den var felaktig då, fungerade inte för att fästa epitetet ”ekonomiskt oansvariga” på allianspartierna 2006 och känns 2012 lika omöjlig som en S-ledare i jakt på regeringsunderlag.
Hur Löfven ska kunna samsas med en aggressiv Jonas Sjöstedt (V) och en vag Gustav Fridolin (MP) är obegripligt. Frågor som kärnkraften och vinster i välfärden gräver djupa klyftor mellan S, V och MP.
Här tål att påpekas att i kampen om att framstå som mesta miljöparti framstod Annie Lööf som mer påläst än Fridolin, hon hade klart bättre koll på fakta. Sverige har 47 procent förnybar energi, jämfört med EU-snittet på 11 procent, sa hon bland annat när Fridolin klagade på den svaga svenska klimatpolitiken. Sverige har i dag sex gånger så mycket vindel som för fem år sedan.
Allianspartiledarnas insatser måste ses i ljuset av hur oppositionen agerar. Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och Lööf är då ett under av enighet. Visst finns det sprickor. FP vill förstatliga skolan, och FP och KD vill ha ett demokratikriterie för vapenexport, men i avgörande välfärdsfrågor, i värnandet av de statliga finanserna och i energipolitiken står de enade. Det är tryggare.
Jimmie Åkesson (SD) var så gott som hela tiden off-side.

VÄSTERÅS.
Göran Hägglund vann partiledarstriden mot Mats Odell med tämligen klara siffror: 198–88. Marginalen är tillräckligt bred för att hans mandat ska anses vara tydligt. Han har kritiserats öppet, lyssnat och förklarat sig vara villig att förändra ledarskapet.
Eller som han själv sa i talet till rikstinget inför den tre timmar långa debatten om vem som skulle väljas: ”Vi måste bli bättre på att syresätta varandra och stärka organisationen.”
Eller som Birgitta Nordvall från Västerbotten villkorade sitt stöd till Hägglund med: ”Du måste tuffa till dig, Göran.”
Att Göran Hägglund får fortsätta som partiledare trots KD:s usla läge i opinionen, trots en rad förlustval och trots att han redan har suttit på posten i åtta år får förklaras med att Mats Odell inte är tillräckligt vass. Han var bara en kompromisskandidat för olika KD-falanger, som ville förändring. Själv utstrålade han inte så mycket omsorg om partiet som revanschlystnad för att ha petats från sin statsrådspost. Det är aldrig någon hälsosam grund för ett partiledarskap.
Med partiledarvalet avklarat kan KD kanske få intern arbetro under en period, men ingen ska tro att det blir särskilt länge.
Eller som Ulf Lönnberg från Stockholm slog fast inför omröstningen: ”Motsättningarna har funnits så länge att ingen kommer att acceptera resultatet.”

VÄSTERÅS.
Kristdemokraternas extra riksting med val av partiledare ser ut att dra ut i tiden. Efter 45 minuter röstar ombuden nu om arbetsordningen.
Det finns ingen sluttid för nomineringar och pläderingar. 46 ombud har redan ställt sig i talarkön. Med en tartid på två minuter lär det ta ett par timmar innan ombuden går till omröstning.
Partiledarstriden mellan Hägglund och Odell känns ödesmättad.

VÄSTERÅS.
Medan socialdemokrater har beklagat ”krypskyttet” mot Håkan Juholt har kristdemokrater gått ut i öppen strid. Mats Odell och hans vapendragare har under hösten kampanjat landet runt.
Det positiva är att ett ifrågasättande av Göran Hägglunds kaptenskompetens faktiskt har skett i det offentliga, vilket måste tillåtas i ett modernt parti. Det negativa är allt fulspel, med numera avskedade stabschefen Henrik Ehrenbergs anonyma Ove Tove å ena sidan och ”avgå Hägglund”-kampanjer å den andra.
Men nu är det dags för avgörande. I morgon går ombuden på det extra rikstinget i Västerås till sluten omröstning.

Så mycket politik har partiledarutmaningen dessvärre inte handlat om. Trots att Odell har sagt sig vilja leda KD mot att bli mer värdekonservativt har det varit tunnsått med förslag på hur det skulle kunna gå till. I stället har det mer handlat om framförandet och om val av fokus. ”Vi är för utslätade, vi lyckas inte presentera vår politik”, sa Odell i veckan. Hägglund anklagas för att ha gömt sig på Socialdepartementet, att partiet har blivit ”socialdepartimentiserat”.
Det är en märklig kritik. Odell har också ett ansvar för KD:s situation. Han har suttit i partiledningen sedan 1988, varit statsråd i omgångar och är gruppledare i riksdagen.
Samtidigt är Hägglund ett flöte för KD i opinionen, mer populär och förtroendeingivande än vad partiet är. Det är således inte enbart hans fel att partiet noterade 3,1 procent i DN/Ipsos senaste mätning.
Han är också en lysande stjärna i talarstolen, vilket han med glöd och hetta visade på fredagen i ett av sina bättre tal – och personligen säkert ett av hans viktigaste. Han varvade, sin vana trogen, allvar med skämt, men allvaret var den här gången lite allvarligare än annars.
”Vi måste vara rädda om vårt parti”, sa KD-ledaren med adress Odell. ”Den senaste tiden har vårt parti i alltför hög utsträckning präglats av konflikter, besvikelse och hårda ord. Som partiledare gör det mig både ledsen och arg.”
För att göra sig valbar även för de som kanske vacklar i sitt stöd dammade Hägglund av begreppet ”verklighetens folk”, han sa sig vilja ”trappa upp striden” för KD:s familjepolitik – med udden inte enbart mot oppositionen – och varnade för att KD riskerar att bli ”ett museum över tider som flytt”.
Familjen, människan och människovärdet återkom som begrepp gång på gång.

Hägglunds svåra utmaning är inte att bli återvald som partiledare, utan att leda partiet upp på den breda vägen; göra KD attraktivt för fler än medlemmarna.
Men hur det ska gå till är oklart. Tuve Skånberg, riksdagsledamot från Simrishamn, signalerade i P1-morgon på fredagsmorgonen att hans värdekonservativa falang inte ger upp så lätt. De lär inte tiga i församlingen och Hägglund – om han nu vinner valet i Västerås – lär behöva en familjeterapeut av guds nåde för att KD ska försonas.
Broder fyraprocent gör nog bäst i att inte ta sin mats ur kyrkan på ett bra tag än.

Med sociala medier har vi inte bara fått anonyma näthatare utan också anonyma parti­strateger.
KD-ledaren Göran Hägglunds högra hand, stabschefen Henrik Ehrenberg, erkänner nu att han har varit ”Ove Tove” på nätet och bland annat angripit Hägglunds utmanare. Han förklarar sig med: ”I min vardag rasslar det påståenden, läckor, halvsanningar, överdrifter och lögner om vart annat, och ibland surnar man till.”
Han är dessvärre inte ensam. På Facebook utger sin någon för att vara Håkan Juholt. Sverigedemokraterna driver konsekvent anonym propaganda genom sajten Avpixlat. Och så vidare.
De flesta är medvetna om bristerna med nätet och den utbredda anonymiteten. Källkritiken får stå tillbaka. Detta tycks locka de som vill påverka utan att ta ansvar. Det är falskt.
Hägglund vill inte kommentera Ehrenbergs förljugna tilltag eller vad det säger om den djupa splittringen i KD. Inte ens moralisera. Åtminstone inte i eget namn.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

Mats Odell (KD) kandiderar ända in i kaklet. Varken valberedningens petning av honom från partitoppen eller dess förord av Göran Hägglund som fortsatt partiledare tycks ha minskat tron på framgång. Det har bara fått Odell att ändra taktik. Vilket är gott.
I Dagens industri (29/12) hävdar han nu att partiledarvalet ytterst handlar ”om ett val av politisk kurs.” Odell vill lämna ”den allt trängre socialliberala mitten” för att bedriva en mer värde­orienterad politik.
Så har det inte låtit tidigare. Odell har velat tona ned all värdekonservatism. Politiska bedömare har följdriktigt tolkat detta som att det inte finns någon större politisk skillnad mellan Odell och Hägglund. Det har bara varit Odells stödtrupper som har märkt ut sig: den kristna, moralkonservativa höger som fortfarande gräms över att partiet har accepterat homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera barn. Slutsatsen har blivit att partiet inte har något att vinna enbart på att ersätta den populäre och folklige Hägglund med den gråe tjänstemannen Odell.
Men nu blir det alltså match, även om det efter Odells första inlägg återstår en hel del att förklara. I Di kopplar han reformer för att stärka småföretagande till värdekonservatism. Frågan är om väljarna anser att ändrade turordningsregler i Lagen om anställningsskydd, sänkta arbetsgivaravgifter, avskaffat sjuklöneansvar och införande av schablonbeskattning för småföretag verkligen är moralkonservativa reformer. Övriga allianspartier, intensivt upptagna med att trängas med varandra i den socialliberala mittfåran, gör det inte.
Det kan bli ett intressant extra riksting i Västerås den 28 januari. Ska KD förbli en del av den mittenorienterade alliansfamiljen eller ska man orientera sig allt längre åt höger?

Partiledarstriden i KD kan på marginalen verka avgjord till Göran Hägglunds favör, även om Mats Odell fortsätter att resa land och rike runt för att uppbåda stöd för sin kandidatur. 14 av 26 distrikt har i en rundringning som TT gjort, sagt sig stödja Hägglund.
Men så enkelt är det inte.
I partitidningen Kristdemokraten har Skånedistriktets ordförande, Michael Anefur från Kristianstad, anklagats för att ha nominerat Hägglund till en ny period utan att ha talat med de lokalavdelningar som saknar representation i distriktsstyrelsen.
Ordförandena i 14 avdelningar skriver bland annat: ”Anefurs trovärdighet har allvarligt skadats av att han hanterar den lokala demokratin så vårdslöst.”
Striden om ledartröjan i KD är alltjämt intensiv. Det är i sig gott. För KD som parti är det bara olyckligt om striden har orsakat oläkbara, interna motsättningar grundat på personliga intressen.

Vem saknade Håkan Juholt (S) i partiledardebatten i SVT:s Agenda? Ja, åtminstone inte debatten i sig. Än mindre led den av att också Lars Ohly (V) hade så dåligt självförtroende att han valde att utebli.
Nej, debatten – som kretsade kring ekonomin, ungdomsarbetslösheten, klimatet och integrationsfrågorna – var både tydlig och dynamisk.
Åsa Romson (MP) framstod som en påläst och duktig debattör. Hon tog mycket plats. Ibland låg hon relativt nära den linje som de rödgröna gick till val på. Ibland talade hon med en mer självständig grön röst. Det var också uppenbart att hon inte på något sätt har, eller skulle kunna misstänkas för att ha, någon som helst koppling till Jimmie Åkesson (SD) bara för att de två stod på samma sida i studion. Tvärtom var det Åkesson som på egen hand skilde ut sig.
Regeringspartierna gjorde tillsammans ett stabilt intryck. Göran Hägglund (KD) var piggare än vad man skulle kunna tro, med tanke på maktkampen i det egna partiet. Jan Björklund (FP) behövde inte förta sig, medan nykomligen Annie Lööf (C) dessvärre emellanåt fastnade i gamla klyschor. Bäst var hon då hon markerade avstånd från SD.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var mest spetsig av de sex. ”Du tänker för nationalistiskt, Åsa Romson”, sa han när hon argumenterade mot klimatsatsningar utanför landets gränser. Resurserna är inte oändliga, och om en minskning av klimatpåverkan är det viktiga så bör det finns en stor acceptans för att satsa både på internationella och nationella åtgärder.
Han markerades också skickligt och tydligt avstånd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas invandringspolitik. ”Den enda här i kväll som har låtit som en sosse är Jimmie Åkesson”, sa Reinfeldt när han kritiserade SD:s bidragslinje.
Just så.
Medan Juholt var upptagen av annat hade Åkesson tagit hyra som jourhavande bidragspolitiker.
De röda har en egenartad syn på politiken. Att de gör placeringsfrågor viktigare än det politiska samtalets innehåll är svårförståeligt.
Efter Agendadebatten har de – om möjligt – gjort sig ännu mindre relevanta i den inrikespolitiska vardagsdebatten.

Upprördheten över att pensionärerna inte får sänkt skatt bums är glädjande. Det behövs mer av den varan: Äkta vilja och engagemang för att minska skattebördan för sjuka och arbetslösa, för arbetstagare och pensionärer. För alla.
Det är ju inte så att pensionärerna har fått höjd skatt sedan 2006. De har visserligen gått miste om fyra jobbskatteavdrag, men som kompensation i stället fått tre skattesänkningar. Tre.
Frustrationen och ilskan är dock äkta. Ropen skalla: avdrag åt alla.
Orättvisan sticker i ögonen, vilket möjligen borde få en medkännande regering att lägga sig platt.
För hur bra man än kan tycka om jobbskatteavdraget som murbräcka för att sänka det totala skattetrycket – fortfarande världens näst högsta – så står det alltmer klart att specialskatteregler och särskilda bestämmelser både komplicerar och skapar onödiga motsättningar.
Det spelar ingen roll att Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet konstaterat att jobbskatteavdraget fungerar: antalet sysselsatta beräknas ha ökat med minst 70 000. Bäst fungerar det för att få fler att vilja arbeta, inte för att få dem som redan arbetar att arbeta mer. Orsaken är att marginalskatteeffekten har blivit större med jobbskatteavdragen, de är konstruerade för att gynna låg- och medelinkomsttagare mest. Detta är samhällsekonomiskt mindre bra. Det får högpresterande höginkomsttagare, som kirurger att inte vilja arbeta mer för att till exempel beta av vårdköer.
Det finns därför all anledning att byta modell för framtida skattesänkningar: att platta till skatteskalorna.
Göran Hägglund (KD) är besviken över en utebliven morot att kasta till en attraktiv väljargrupp. Han borde vara mer besviken över att det inte förs konstruktiva samtal om en omfattande skattereform.