Uppfinningsrikedomen är närmast avundsvärd. Benjamin Kainz och Oscar Lundin berättade på Europaforums avslutande dag i går om Ung omsorg. Affärsidén: att koppla samman äldre med ungdomar mellan 14 och 24. Inget omsorgsarbete, bara social samvaro. I dag sysselsätter företaget 600 anställda på flera orter runt om i landet, till exempel Tomelilla och Trelleborg. Bland kunderna återfinns hårt utskällda Carema Care.
Kainz och Lundin är sociala entreprenörer, har vunnit priser i Ung företagsamhet.
Samtidigt känns reflexionen från SVT:s Erika Bjerström plågsamt relevant: tänk att det ska behövas. Äldre får bara träffa ungdomar som tjänar på det. Nog rymmer situationen en utmaning för det civila samhället, för sammanhållningen mellan unga och gamla. Folkhemmets avigsida är att beroendet mellan barn och föräldrar hanteras som vore det en valfri lyxrelation. Då blir den sociala kontakten något som vi är beredda att betala för.
2012 är Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. Det åldrande Europa står inför en demografisk utmaning. Sydostasien drar ifrån ekonomiskt, har en ung befolkning som ofta är bättre utbildad än européerna – och är en växande marknad för arbetskraftsmigranter. Vem vill söka sig till krisens Europa, där främlingsfientligheten växer?
Aktiva äldre behövs på alla plan. Att höja pensionsåldern till 75, som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har signalerat, är ett bra förslag. Han vantolkades medvetet när debatten bara handlade om att han nu vill tvinga alla att jobba tio år till. Så är det inte. Reinfeldt underströk att det handlar om frivillighet och ska ses som en möjlighet. Pensionsåldersutredningen, som i går presenterade ett delbetänkande, lär återkomma i frågan. I andra länder diskuteras samma sak: I Skottland diskuteras en möjlighet att arbeta till 80.
Arbetslivet är ett socialt nätverk. Den som orkar har mycket att vinna på att vara aktiv också där. Samhället i stort behöver det.

Europaperspektiv 2012, med titeln Arbetslöshet, migrationspolitik och nationalism – hot mot EU:s sammanhållning? (Santérus), ligger onekligen rätt i tiden.
Populistiska och nationalistiska partier runt om i Europa har luft under vingarna till följd av hög arbetslöshet och social oro. Eurostat redovisade i dag den högsta genomsnittliga arbetslöshetsnivån i EU sedan 1997: 10, 8 procent, om än med stora geografiska skillnader. Missuppfattningar om att invandrare tar jobben utnyttjas skamlöst. Det målas svart på vitt, och letas syndabockar för att erövra politiskt stöd för en agenda utan verklighetsförankring.

Professor Eskil Wadensjö från Stockholms universitet lät i samband med presentationen av årsboken närmast uppgiven när han konstaterade att invandringsdebatten domineras av okunskap. Det finns ett antal studier som visar att invandring inte har några som helst negativa effekter på löne- eller arbetslöshetsnivåer, betonade han.
Det stora framtidshotet är att gränser stängs helt omotiverat: EU:s åldrande befolkning behöver arbetskraft. Alla invandrare söker inte arbete, många söker asyl eller vill återförenas med en nära familjemedlem. Denna form av migration bygger på internationella konventioner och behöver inte försvaras ekonomiskt, men är, som Wadensjö påpekar, alltså ingen ekonomisk belastning.

Mest brännande är nog i stället frågan om den irreguljära invandringen, de människor som förskönande omskrivs som ”papperslösa”. Den som har fått avslag på en asylansökan men ändå stannar kvar i landet har svagt, moraliskt stöd. Men de finns. I Sverige tros gruppen omfatta mellan 20 000 och 70 000 människor. Det är de som hänsynslöst utnyttjas som billig arbetskraft och gör att du kan få din bil handtvättad för 99 kronor, som Andreas Inghammar från Handelsrättsliga institutionen i Lund sa. En omöjlig prisnivå, som existerar enbart därför att allt för många inte bryr sig om effekterna av svartarbete eller utnyttjande av människor i beroendeställning.
De stora perspektiven finns i det lilla.

HÄSSLEHOLM.
SVT:s Agenda gjorde i söndags en poäng av att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) talar något tillkrånglat. Det är sant. Hans skriftspråkslika formuleringar var också högst närvarande under mötet med Susa-projektet på måndagen.
Viktigt då att det statsministern säger uppfattas rätt.
Det är generellt sett svårt för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. I genomsnitt tar det sju år. Ännu svårare är det för dem som saknar utbildning. Susa i Hässleholm syftar till att förbättra situationen för de senare. Man har funnit att sju av tio mår väldigt dåligt. De första insatserna har därför blivit att bland annat förbättra stressförmåga och sociala färdigheter. Och att göra det i samverkan med andra myndigheter.
Viktigast är att få fler ingångar till arbetsmarknaden, att få arbetsgivare att acceptera praktikanter.
Det är svårt.
Reinfeldt sammanfattade: ”Vi har konstaterat att vägarna in är småföretag, med familjekänsla och socialt patos.” Storföretag och offentliga arbetsgivare är mer svårflörtade.
Trots detta avvisade han senare tankarna från Sollentuna om ungdomslöner i offentlig sektor. Personer under 25 år ska redan under våren kunna anställas under ett år för 75 procent av lägsta lönen. Ett visst mått av handledning och utbildning ingår. Jobben får inte innebära att ordinarie arbetsuppgifter utförs till lägre lön.
”Det finns andra och bättre former för att sänka trösklarna”, sa statsministern. ”Som att ta ner skattekilen.” Han hänvisade till den sänkta momsen för restauranger.
Morötter för restaurangbranschen att anställa unga och invandrare är alltså bra. Men det behövs fler verktyg. Är då inte den kommunala modellen från Sollentuna lika viktig som den för akademiker som Region Skåne använder? Akademiker i utbildning anställs under 10–15 timmar i veckan som studentmedarbetare. Lönen är 75 procent av ingångslönen. Studenterna får arbetslivserfarenhet och trösklarna till arbetsmarknaden sänks. Det borde vara attraktivt.
Vågar man hoppas på att det föreligger en missuppfattning?

Alla människor som världsmedborgare, kosmopoliter i en gränslös, globaliserad värld – det är en dröm. Nationernas betydelse håller oss dock vakna. Lär under överskådlig framtid också göra det. De politiska rättigheterna är knutna till staterna. Politiskt liv – också internationella relationer – bygger på mångfald.
EU-medborgarskapet, som kom till i och med att Lissabonfördraget blev verklighet för två år sedan, är följdriktigt enbart ett komplement till det nationella. Men den väg som EU-med­borgarskapet diffust stakar ut, och som har varit Sveriges sedan 2001, då dubbelt medborgarskap blev möjligt, ser nu ut att ändra riktning till det bättre.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) tillsatte i går en utredning som får i uppdrag att ”uppvärdera” det svenska medborgarskapet. Tanken är att det på så vis ska bli mer attraktivt att bli medborgare. Att det dessutom ska bli ett redskap för aktivt integrationsarbete.
Hur detta ska gå till är onekligen intressant. Ullenhags tilltro till ceremonier är charmig, men hur påverkar den synen på det dubbla medborgarskapet? Det är oklart. Dubbla möjligheter är också dubbla lojaliteter. Om rättigheter och skyldigheter ska förtydligas, hur vägs dessa mot det faktum att andra stater också ställer krav på lydnad och trohet? Den fängslade journalisten Dawit Isaaks etiopiska medborgarskap har urholkat hans svenska.

Medborgarskapslagstiftningen grundar sig på härstamningsprincipen. Ska det förändras? Medborgarskapet ska enligt Ullenhag symbolisera ”en gemensam framtid snarare än en gemensam historia”. Samtidigt understryker han att det ”inte handlar om att ge upp sin forna identitet”.
Något verkar integrationsministern både vilja äta kakan och ha den kvar.

Göran Dandelo (SPI) påstår i en debattartikel i Kb (7/1) att en kvinna som invandrat till Sverige efter fyllda 65 år får ”skattefri pension” på nästan 11 000 kronor. Det får inte den bibliotekarie som har arbetat här under mer än 40 år, fortsätter han.
Dandelo sätter grupp mot grupp. Han får därför glada tillrop från dem som, liksom SPI, gärna fortsätter att sprida en bild av att invandrare behandlas bättre än alla som är födda här i landet. Han fiskar i grumliga vatten.

Den som inte har arbetat i Sverige har inte rätt till pension, inte ens garantipension. Däremot finns det en bred politisk samsyn om att alla som bor här ska omfattas av den generella välfärden: alla ska ges förutsättningar för en skälig levnadsnivå. Den som inte har pension kan därför ha rätt till det inkomstprövade, statliga äldreförsörjningsstödet. Detta ger en ensamstående 5 137 kronor kvar att leva på per månad, sedan kostnaden för boendet är betald. Stöd för boende utgår, och beräknas på samma sätt som för bostadstillägg för pensionärer.
Äldreförsörjnings- och bostadsstöd är samhällets yttersta skyddsnät. Utan dessa hade kostnaden övervältrats på kommunerna i form av socialbidrag. Även sedan skatten har dragits är garantipensionen för en ensamstående – 7 810 för den som är född 1938 och senare och 7 999 kronor för den som är född 1937 och tidigare – högre än äldreförsörjningsstödet. Garantipensionären, som har haft liten eller ingen inkomst – alltså inte arbetat 40 år, får alltid ut mer än den som tvingas leva på bidrag.

Det är olyckligt att felaktigheter och fördomar överhuvudtaget publiceras. Främst därför att sådant omedelbart blir till slagträ i en debatt som till stor del grundas på mytbildning. Somliga ”oförrätter” är helt enkelt för smakliga för den som med populistisk svada ser en chans att skaffa sig sympatier. De får inte stå oemotsagda.

Det är lätt att ryckas med av 91-åriga Ganna Chyzevskas öde. Hon är demenssjuk, nästan blind och saknar anhöriga i Ukraina. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn bor i Sverige. Hon har ändå inte tillräckliga skäl för att beviljas uppehållstillstånd på anknytning. Sedan bestämmelserna om ”sista länken” avskaffades 1997 faller hon utanför. Det är bara minderåriga barn och deras föräldrar eller gifta och sambopar som får återförenas här.
Inte heller anses hon vara ett i juridisk mening ”synnerligen ömmande” fall.

Det är många som har ryckts med. Särskilt politiker som ytterst ansvarar för den lag som tillämpas – även om migrationsminister Tobias Billström (M) inte kan räknas bland dem.
Detta är en paradox. Lagstiftningsarbete är ingen söndagsutflykt. Effekterna av förändringen var väl kända. Lagstiftarna har med öppna ögon och ytterst medvetet begränsat möjligheterna att få bosätta sig i Sverige.
Förr kunde uppehållstillstånd beviljas av ”humanitära skäl”. Det var om möjligt en ännu svårare skrivning för politikerna. Ingen vill framstå som inhuman. Nu vill flera av dem att ”synnerligen ömmande” ska bli ”särskilt ömmande”. Som om det var tillämpningen av gummiparagrafen det var fel på.

Av den kartläggning av tillämpningen som presenterades i våras (Ds 2011:14, s 314) framgår dock att Migrationsverket har varit mer generöst än vad lagstiftarna hade tänkt sig. Då var det ingen av de politiker som nu ojar sig som höjde rösten. Och nu har kartläggningen fallit i glömska.
Visst är det viktigt var gränsen dras. Sverige ska vara öppet och välkomnande. Men minst lika viktigt är att tolkningen av lagarna är stringent. Det är inte den som får mest uppmärksamhet i medierna som ska gynnas. Rättssäkerhet kräver likhet inför lagen. Politikerna gör bättre i att agera än att beklaga sig i efterhand.

Hur mycket får medmänsklighet kosta?
Nej, den frågan ställer inte Sverigedemokraterna i samband med att de nu har sammanställt siffror för invandringens kostnader. För SD handlar invandrings- och flyktingmottagande nämligen inte om människor utan om siffror.
Det blir lättast så.
Svart och vitt.
För att kunna pumpa upp sin skuggbudget med så många populistiska löften som möjligt har SD behov av att ta pengar någonstans ifrån – och varifrån vet vi ju alla: 15,3 miljarder kronor redan 2012, når nivån 36,8 miljarder kronor 2014, om Sverige bara minskar invandringen med 90 procent.
Beräkningen kan givetvis ifrågasättas av flera skäl, men – tråkigt nog för SD – redan på den grunden att partiet säger sig värna asylrätten. ”Riktiga flyktingar” ska tas emot. Så vitt känt är rymmer inte flyktingbedömningen några ekonomiska kriterier. Det finns inget tak för hur många som får beviljas tillstånd. Om världens alla 16,3 miljoner flyktingar knackar på dörren har vi i teorin en skyldighet att ta emot dem. Alla.

En mer realistisk invändning är att Sverigedemokraterna har varit just så enögda i sina beräkningar som de är i sin politik.
Nyanlända har mycket svårt att komma in i samhället. Det tar i genomsnitt sju år för dem att etablera sig på arbetsmarknaden. När SD då väljer att kartlägga invandrares belastning av välfärdssystemen med tyngdpunkt på de sju första åren är det inget annat än ohederligt. En lek med siffror där man medvetet väljer bort framtida välfärdsvinster.

Det finns fler som har räknat på invandringen och de offentliga finanserna.
Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö, har i en rapport till Expertgruppen för studier i ekonomisk politik (2009:3) konstaterat att invandringens effekter på de offentliga finanserna är små. Hans slutsats är därför att det inte finns några starka statsfinansiella skäl för eller emot invandring. Det finns i stället andra orsaker för en generös invandringspolitik.
I fråga om SD:s siffror finner Ekberg dem märkliga. Han misstänker – så klart – att partiet har underskattat vad samhället tjänar på invandring. ”De säger att om tusen invandrare får jobb, så förlorar 700 svenskar sina. Det låter väldigt konstigt”, säger han.
Förklaringen är att SD har en statisk syn på ekonomi.
Det blir lättast så.
Svart och vitt.
Vi vet att invandrare inte enbart kostar. Invandrare bidrar också. De är yngre och många är färdigutbildade redan när de kommer. De fyller luckor i välfärden och stimulerar handelsutbytet. Fler människor ökar den ekonomiska aktiviteten. Något som bland annat EU-kommissionen har konstaterat med anledning av Östutvidgningen: den ekonomiska tillväxten gynnas av invandring.

Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman Per Bolund uttryckte det väl i budgetdebatten i förra veckan:
Nämn något EU-land som har SD:s invandringspolitik och samtidigt bättre statsfinanser än Sverige.
Just så. Det går inte. Johnny Skalin (SD) kunde inte. Finns heller inte på kartan.
Avgörande för Sverige är att så många som möjligt bidrar till samhällsutvecklingen. Arbete ger välfärd. Åt alla. Då finns det skäl att underlätta även invandrares inträde på arbetsmarknaden.

För SD är livsluften främlingskap. Man ställer grupp mot grupp och vädjar till djupt rotade känslor. ”Vi och dom”-tänkande.
Med en motsvarande beräkning som den SD har gjort kring invandrare skulle man kunna kräva ättestupan åter: Hur mycket kostar inte våra äldre under sina sista sju levnadsår! Tänk vad man kan spara.
Älskar, älskar inte.

Enheten för sexuell hälsa vid Karolinska sjukhuset i Stockholm angav i ett vårdprogram 2004 att den kvinna som oroas över att bli utsatt för hedersrelaterat våld ska sticka sig själv i underlivet på bröllopsnatten. Så får hon blod på lakanet och oskulden är bevisad.
När uppgiften om ”rådet” nu kommer fram tävlar både läkare, tjänstemän och politiker om att ta avstånd från det. Det bygger på okunskap, då de flesta kvinnor inte blöder i samband med sitt första samlag, och strider dessutom mot synen på kvinnans rätt till sin sexualitet. ”Svensk sjukvård ska inte ägna sig åt att upprätthålla myter”, slog jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) fast.
Märkligt nog sprids ”rådet” fortfarande vidare, och tas in i nya rekommendationer om hur man ska hjälpa flickor som oroas över hedersproblematiken. Därmed blir svenska myndigheter medhjälpare till att ett kollektivt förtryck upprätthålls. I stället för att värna den sekulära statens intressen och varje medborgares fri- och rättigheter cementeras ett moraliserande hederstänkande som sprider rädsla.
Sjukvården ska hjälpa och skydda, men inte genom att underblåsa fortsatt förtryck.

De årligen återkommande turerna kring Anrol AB i Degeberga och missbruket av utländsk arbetskraft ger associationer till den gamla onda tiden: Lantarbetarproletariatet och statarna som utnyttjades av godsägarna på de skånska jordarna; uselt boende, usel ersättning, otrygga anställningsvillkor.
Dessvärre är inte Anrol ensamt. Det finns alldeles för många i olika branscher runt om i Sverige som prioriterar vinstmarginal framför rimliga och avtalsenliga villkor. Därför är det också fullt förståeligt att det finns de som vill utnyttja bilden, för att sprida oro.
Som Hotell- och Restaurangfackets Therese Guovelin som i P1-morgon på onsdagen argumenterade för skärpt lagstiftning för arbetskraftsinvandring och införande av minimilöner. Märkligt nog ska minimilöner inte gälla annat än utlänningar, avtalsfriheten på arbetsmarknaden i övrigt ska vara kvar, helt i enlighet med den svenska modellen.
En sådan särbehandling sticker i ögonen, med allt vad den står för av facklig protektionism och skråtänkande. För den som anser att den svenska modellen har tjänat landet väl är tvärtom lagstiftning om minimilöner inget alternativ. Frågan är i stället på vilket sätt de stackars utnyttjade människorna ska få sin rätt.
Det är alltid oacceptabelt att någon över huvud taget missbrukar systemet. Skattesmitare, svartarbetare eller samvetslösa profitörer.
Samhället måste alltid stå på de förtrycktas sida, till försvar för de gemensamma regler vi har. Detta innebär en tydlig och effektiv byråkrati som ansvarsfullt och med beaktande av medborgarnas personliga integritet använder sig av de verktyg som finns för att jämlikhet ska råda.
Arbetskraftsinvandring är bra. Den fyller en viktig funktion både för företag i Sverige som inte kan få tag i arbetskraft här, och för människor från främmande länder som får en möjlighet till både erfarenhet och ökad inkomst.
Öppenheten hotas av de som missbrukar den, men också av de som brukar den för sitt eget intresses skull.

Vilken betydelse har invandringen för samhällsekonomin? Frågan ställs i en tämligen ny rapport från den finska tankesmedjan Magma av Jan Saarela vid Åbo akademi.
Slutsatserna grundar sig på förhållandena i Finland, men de är självklart överförbara på Sverige.
Till exempel slås det fast att det inte finns fog för påståendet att ”invandrare skulle ta lokalbefolkningens jobb” och att immigrationens inledande negativa konsekvenser för samhällsekonomin genom ökat tryck på det sociala trygghetssystemet är ytterst marginella. I stället är det snarast en förutsättning för bevarandet av välfärdssamhället med en åldrande befolkning att invandringen fortsätter. För att Finland ska klara sin framtida försörjningskvot krävs att 70 000 utlänningar i arbetsför ålder flyttar till Finland – varje år. Alternativet är höjd pensionsålder. Mot bakgrund av att Finland 2009 hade sammanlagt 143 000 invandrare totalt är siffran tänkvärd.
Men självklart är det också viktigt att den invandrade befolkningen tas om hand på rätt sätt.
En lyckad integrationspolitik grundar sig på en god arbetsmarknads- och näringslivspolitik. Här finns mer att göra. Både i Finland och i Sverige.