Kristianstad firade i veckan att kommunen nu har 80 000 invånare. Kommunfullmäktiges ordförande Sten Hermansson (FP) var nöjd. ”Kristianstad växer” är ett positivt budskap. Det kan användas för att, som han gjorde, slå fast att kommunen ”är ett spännande och attraktivt område”. 2025 vill politikerna vara 10 000 fler.
Befolkningstillväxt är det många som strävar efter. Med fler – och helst yngre – invånare blir det lättare att klara utmaningen med en allt större andel äldre. Befolkningsstrukturen påverkar både servicenivå och skattekraft.
I våra trakter vill alla bli fler, hela tiden.
Bromölla – ”i fin miljö mellan hav och sjö”, hette det tidigare – hoppas kunna växa med 60 personer om året. I dag är man 12 400.
Östra Göinge – ”Skånes gröna hjärta” – är 13 600, men vill vara 15 000 ”stolta göingar” 2015.
”Hässleholm nästa” passerade 50 000 invånare 2008, sedan har folkökningen i det närmaste avstannat. Visionen är dock att vara attraktiv, och det finns en vilja att öka antalet bosatta. Det pågår just nu ett arbete med att konkretisera målen.
115 av landets 290 kommuner har av fullmäktige fastlagda mål för antal invånare, 103 vill få fler.

I en intressant artikel i tidskriften Ekonomisk debatt (3/2012) problematiserar ekonomen Jonas Fjertorp från Lunds universitet frågan om kommunernas ständiga strävan efter befolkningstillväxt. Det finns inget statligt uppdrag som ålägger dem att få fler invånare. I stället ska kommunerna värna välfärden för de som redan bor där. Kanske finns det därför andra typer av lokal tillväxt som borde prioriteras?
Kommunerna vill vara attraktiva. Bra företagsklimat, goda skolor och väl fungerande omsorg finns det tämligen bred samsyn om att man ska ha, även om uppfattningarna om vilka metoder som ska användas för att nå målen skiftar. Erfarenheten är att detta är gott för de som redan finns i kommunen – och att det i bästa fall kan locka nya invånare.
Det är när kommunerna börjar slåss med varandra om uppmärksamhet och inflyttare som de negativa konsekvenserna följer. När alla ska sätta guldkant på tillvaron och bygga arenor blir satsningarna ekonomiskt svåra att försvara.
I rapporten Regional och lokal tillväxtpolitik: Vad kan och bör offentliga aktörer göra? (2011:28) från Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, påtalas att många kommuner har velat dra till sig nya invånare genom att sjösätta ”kreativa satsningar som i bästa fall har ifrågasatt effekt, i sämsta fall är direkt samhällsekonomiskt skadliga”.
Någon som minns Spirit of Food?
Vad jag minns har det inte gjorts någon seriös kommunal revision av detta spektakel. Andra satsningar, som VM i handboll 2011, överlät kommunen utvärderingen av till den som hade haft ansvar för verksamheten, vilket måste sägas vara höjden av såväl naivitet som ansvarslöshet.
Visionära beslut utan relevant uppföljning är bara bra för den som inte vill ställas till svars.

Visst finns det andra effekter än rent ekonomiska som kan motivera en strävan efter befolkningsökning, skriver Fjertorp. Rätt hanterat kan nya bosättningsrekord skapa framtidstro och en känsla av utveckling, kanske till och med dra nya investeringar. Men ”det blir en fråga för politikerna att avgöra till vilket pris detta ska ske och vilka negativa ekonomiska effekter man kan acceptera”.

Krasst påpekar Fjertorp att det ibland verkar som om det har ”blivit ett självändamål för kommuner att utöka eller åtminstone bibehålla omfattningen av den kommunala verksamheten”. Viljan att bli fler skulle således handla mer om tjänstemännens och heltidspolitikernas trygghet än om kommuninvånarnas.
Det är ett fräckt påstående.
Inte desto mindre har den stöd i forskningen om lokal tillväxt. Sådan kräver alltid insatser från externa aktörer. Den kommunala möjligheten att påverka är på marginalen.
Befolkningstillväxten kommer alltså trots kommunala beslut.

80 öre i skattehöjning, som Kristianstads ekonomidirektör Rolf Gustavsson har räknat fram som baskrav för att klara kommunens ekonomiska mål 2013, är ingenting. Inte om man sätter det i perspektiv. Inte om man drar ut resonemanget om att vägra anpassa verksamheten efter verkligheten.
När Sveriges Kommuner och Landsting utredde välfärdens finansiering gjorde man precis likadant. Enligt rapporten Framtidens utmaning från 2010 skulle kommunerna behöva höja skatterna med 13 kronor fram till 2035 bara för att bevara det man hade. Och då var, märk väl, varken svulstiga byggen eller maffiga investeringar medräknade – inte ens minsta lilla mingelyta för fotbollsförbundets höjdare fanns med.
Vore detta bitter sanning – och rimlig förväntan – har vi alltså bara sett början på kommunens tvångsöver­tagande av invånarnas inkomst.
Om ingenting görs.

I Östra Göinge är det politiskt storbråk om det nya kommunhuset. 68-­miljonersförslaget har orsakat en spricka inom den regerande alliansen. För dyrt, på fel plats och vid fel tidpunkt, är väl en grov sammanfattning.
Det finns onekligen andra beslut som är viktigare för Östra Göinge än att se till så att den nuvarande administrationen får bättre lokaler.
Kommunen har för få invånare.
Det spelar ingen roll hur stort och fint kommunhus som byggs i Broby om det inte finns ekonomiskt underlag för att finansiera verksamheten. Skolan och omsorgen; barnen och de äldre. Visst kan man misstänka att det också finns en del politik i viljan att bygga snabbt. Någon tror nog att det i en framtida förhandling med en annan kommun om samgående kanske blir enklare att få huvudorten förlagd till Östra Göinge om man har ett nytt kommunhus.
Så kan det säkert vara. Osby, eller någon annan kommun som skulle kunna vara intresserad av att slå sina påsar ihop med Östra Göinge, är nog mottaglig för rationella argument.
Samtidigt är det till att börja i fel ände. Om man vill ta ansvar för den samlade nyttan av en kommunreform måste man lyfta blicken från det lokala.
Göingehövdingen Patric Åberg (M) representerar ett parti som numer värnar allmänintresset hetare än någon annan, om man får tro partiledare Fredrik Reinfeldt. Ska den linjen fullföljas lokalt kräver det avståndstagande också från intressen som enbart gynnar det lokala. Med tanke på hur prognoserna för framtiden ser ut är det därför redan nu dags att sätta in det lilla i det stora. De som bor i Knislinge och Hanaskog kanske inte får sina grundläggande kommunala behov tillfredsställda främst genom ett nytt kommunhus i Broby.
Om inte fokus för kommunpolitikerna ligger på att lösa de strukturella utmaningarna är det obevekligen 13-kronorslinjen som gäller.

Vid sidan om det självklara, att kommunal kärnverksamhet ska prioriteras, måste varje kommunpolitiker vara självkritisk nog att ifrågasätta sitt eget kaptenskap: Fungerar det så effektivt som det bara är möjligt?
Tidningen Dagens Samhälle (14/2012) konstaterar att kommunalskatten nu har legat på samma nivå i nästan 30 år, trots att kommunerna gör betydligt mycket mer 2012 än 1982. Den återhållna skattenivån beror alltså inte enbart på besparingar i verksamheten. Äldreomsorgen i dag är ett mönster jämfört med 1980-talets massförläggning.
Förklaringen är i stället sådant som ökad produktivitet och ökad sysselsättning i det privata näringslivet. Den kommunala verksamheten har blivit mer effektiv tack vare konkurrensutsättning.
Fortsatt sysselsättningsökning är det enklaste sättet att få mer skatteintäkter till offentlig verksamhet. Arbetslinjen må kännas uttjatad, men är långtifrån passé. Den är grunden för vår välfärd, har varit så i alla tider.
Lika uppenbart är att det offentliga åtagandet måste renodlas. Kommuner ska inte vara diversebutiker, inte syssla med biogasverksamhet och annat som andra kan sköta lika bra. Inte ens skolorna måste drivas offentligt. Så länge de är likvärdiga och står under myndighetskontroll finns ingen anledning för kommuner – som Hässleholm – att bekämpa friskolor.
Politikeruppdraget handlar inte om att se till så att kommunerna gör så mycket som möjligt själva, det är precis tvärtom.
Ingen kommun är osänkbar.

Det har varit livat kring den kommunala satsningen på musikalen Allt eller inget i Hässleholm.
Många har haft synpunkter och politiker har farit i luften. Mest snett har Tommy Nilsson (S) landat när han har kallat det ”snudd på illojalitet” att politiker och kommunanställda har vågat protestera.
Detta är exempel på en demokratisk tondövhet man trodde hörde gamla betongsossar till. Ingen ska känna sig hotad till tystnad. I stället måste fler våga ta ton. Också i Hässleholm.

HÄSSLEHOLM.
SVT:s Agenda gjorde i söndags en poäng av att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) talar något tillkrånglat. Det är sant. Hans skriftspråkslika formuleringar var också högst närvarande under mötet med Susa-projektet på måndagen.
Viktigt då att det statsministern säger uppfattas rätt.
Det är generellt sett svårt för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. I genomsnitt tar det sju år. Ännu svårare är det för dem som saknar utbildning. Susa i Hässleholm syftar till att förbättra situationen för de senare. Man har funnit att sju av tio mår väldigt dåligt. De första insatserna har därför blivit att bland annat förbättra stressförmåga och sociala färdigheter. Och att göra det i samverkan med andra myndigheter.
Viktigast är att få fler ingångar till arbetsmarknaden, att få arbetsgivare att acceptera praktikanter.
Det är svårt.
Reinfeldt sammanfattade: ”Vi har konstaterat att vägarna in är småföretag, med familjekänsla och socialt patos.” Storföretag och offentliga arbetsgivare är mer svårflörtade.
Trots detta avvisade han senare tankarna från Sollentuna om ungdomslöner i offentlig sektor. Personer under 25 år ska redan under våren kunna anställas under ett år för 75 procent av lägsta lönen. Ett visst mått av handledning och utbildning ingår. Jobben får inte innebära att ordinarie arbetsuppgifter utförs till lägre lön.
”Det finns andra och bättre former för att sänka trösklarna”, sa statsministern. ”Som att ta ner skattekilen.” Han hänvisade till den sänkta momsen för restauranger.
Morötter för restaurangbranschen att anställa unga och invandrare är alltså bra. Men det behövs fler verktyg. Är då inte den kommunala modellen från Sollentuna lika viktig som den för akademiker som Region Skåne använder? Akademiker i utbildning anställs under 10–15 timmar i veckan som studentmedarbetare. Lönen är 75 procent av ingångslönen. Studenterna får arbetslivserfarenhet och trösklarna till arbetsmarknaden sänks. Det borde vara attraktivt.
Vågar man hoppas på att det föreligger en missuppfattning?

Hässleholm och Kristianstad, tillsammans, som draglok för hela nordöstra Skåne. Det var temat när Marknadsföreningen i Nordostskåne höll frukostmöte på tisdagen.
Kommunstyrelseordförandena Urban Widmark (M) och Pierre Månsson (FP) höll genomgående god min och höll med varandra i det mesta. Gammalt groll om EU-kontor och tingsrätt var åtminstone inte påtagligt närvarande.

Och det är väl rimligt. Den dynamiska konkurrensen mellan två parter som tävlar ärligt och på lika villkor har allt för ofta ersatts av tjuv- och rackarspel, vilket emellanåt har lagt en död hand över utvecklingen. Det är en lika trist inställning som den att alltid vara överens. Särskilt i mellankommunalt samarbete.
Månsson berättade att de bägge kommunledningarna hade ett första gemensamt sammanträde i förra veckan. Det är naturligtvis stimulerande, och bör uppmuntras. Men det får inte ens informellt uppfattas som ett forum för beslutsfattande. Den nödvändiga förankringen måste ske i respektive fullmäktige. Och det innan beslut tas, inte efter. Här finns också en del att lära av historien.
Ett strategiskt misstag som de bägge dessvärre framhöll under mötet som en framgång, är den gemensamma hållningen att förorda en dragning av en eventuell höghastighetsjärnväg via Hässleholm i stället för via Kristianstad. De nöjer sig alltså med ett halvdant spår, som kommer att bli ett komplement till det fullvärdiga till Helsingborg. Den modellen blir dyr och gynnar varken Sverige eller den lokala utvecklingen.

Framtiden rymmer förhoppningsvis större förståelse för att bägge städerna inte kan ha allt. Men det får heller inte bli så att de två glömmer den närmsta omgivningen. Kristianstad har närmare till Sölvesborg än till Hässleholm. Hur ska det samarbetet utvecklas? Arbets- och studiependlingen kan intensifieras på bägge håll.
Att se om sitt hus innebär också att man vågar se sig om.

87,7 procent av de elever som lämnade grundskolan i år var behöriga till något av de nationella programmen på gymnasieskolan, visar statistik från Skolverket som presenterades i dag. Det är färre än förra året, då 88,2 procent var behöriga, vilket förklaras med att kraven har ökat. Det krävs godkänt betyg i fler ämnen för att komma in i den nya gymnasieskolan. Men ändå.
Skillnaderna mellan olika skolor är stor.
Precis som mellan olika kommuner.
Kristianstad når 86 procent, Bromölla 85,2, Hässleholm 83,7 och Östra Göinge 88,8.
Målet är naturligtvis att 100 procent ska klara sin grundskoleutbildning.
Utopiskt, säger några.
Ett krav, borde politikerna svara.

Tingsrätten i Kristianstad stärks, och med den rättssäkerheten i hela nordöstra Skåne. Åtminstone blir det så om Domstolsverkets förslag till regeringen om tingsrätternas yttre organisation blir verklighet. Det borde det.
Efter många och långa utredningar, samt en förnyad remissrunda, har verket åter kommit fram till att den bästa avvägningen för rikets tingsrättsorganisation är att från årsskiftet lägga samman Hässleholm med Kristianstad. Så skapas bäst förutsättningar för framtidens utmaningar: att klara specialisering, kompetensutveckling, en fungerande beredningsorganisation och säkerhet. Sammanläggningen har i stort bara beklagats av Hässleholmspolitiker och Socialdemokraterna i Kristianstad.
Den mer intressanta frågan – var kansliet ska ligga – har å ena sidan handlat om hela rättsväsendets struktur och å den andra om allmänna kommunikationer. Då såväl åklagarkammare som häkte finns i Kristianstad anser verket att detta väger upp Hässleholms bättre tågkommunikationer. Det framstår som mer än självklart. Det bor fler i Kristianstad, och de flesta av landets medborgare besöker än så länge ytterst sällan en tingsrätt.
Politiskt är det alltid känsligt med omorganisation av statlig verksamhet. Lokalt bekymras man över vad en förlust innebär för antalet arbetstillfällen med därpå följande minskad skattekraft. Det är inte oväsentligt. Men det kan aldrig vara helt avgörande för hur staten ska organisera försvar, domstolar eller verk.
Regeringen gör bäst i att inte peta i Domstolsverkets förslag.

Historien om Hässleholmspolitikerna som 2006 lät sig utnyttjas av den libyska diktaturen är sorglig. Nog borde insikten om att Muammar Gaddafi skulle utnyttja gästerna från främmande land i ett elakt inrikespolitiskt propagandaspel ha varit större.
Fast, å andra sidan, politikerna i Hässleholm har gott sällskap. Kina utnyttjade skickligt OS i Peking 2008, med IOK:s goda minne. I dagarna påminns vi, bland annat här, om att Kina är en av världens hårdaste diktaturer.