Utrikesminister Carl Bildt (M) stod som en gås i riksdagens talarstol i går: Lät Saudiaffären rinna av, ruskade på sig och brast ut att inga fel har begåtts. Påstod att kritikerna ser en hägring när de talar om en ”fabrik” för vapentillverkning.
”Vi ska alla vara noggranna med, och korrekta i, det vi säger.”
Det ska erkännas, han är bättre på att försvara sig än vad försvarsministern var. SAOL slår hårdare än historier om egna barn som stänger av tv:n när pappa syns i rutan.
Men grundfrågan kvarstår: Är det rimligt att Sverige exporterar vapen till diktaturer?
Bildt tycker det, och bildar block tillsammans med Socialdemokrater, Sverigedemokrater och Centerpartister.
Men Bildt går längre. I Dagens industri (4/4) jämförde han till och med den absoluta monarkin i Saudiarabien med ett familjeföretag. Och undrade raljant om situationen för mänskliga rättigheter hade varit bättre om saudierna köpt franska vapen.

När Göran Persson (S) som statsminister 1996 på resa i Kina talade om vikten av stabilitet fick han kraftig kritik. Den borgerliga oppositionen drev saken så långt som till en förtroendeomröstning i riksdagen. Bildt underströk – från sin plats i Sarajevo – att ”vi får inte låta våra självklara och starka ekonomiska intressen (…) tysta eller dämpa vare sig vår omedelbara reaktion mot övergrepp mot mänskliga rättigheter eller vår principiella syn på diktatoriska systems grundläggande instabilitet och utvecklingsfientlighet”.
När Bildt nu är utrikesminister låter det annorlunda. Att göra något så drastiskt som att säga upp avtalet med Saudiarabien vore ”utrikespolitiskt kostsamt”, sa Bildt i går. Vad som menas med detta är oklart. Vem skulle kritisera Sverige? Skulle vi få svårare att agera i FN? I EU? Nej, ingetdera. Bildt menar naturligtvis ”ekonomiskt” kostsamt.
Vi ska alla vara noggranna med, och korrekta i, det vi säger.

Offentlighet och sekretess är viktiga saker. Den öppenhet som vår svenska, grundlagsskyddade offentlighetsprincip sägs garantera hyllas i varje högtidstal, påstås ofta till och med utgöra grunden för demokratin då den möjliggör både insyn och granskning. Registrering av handlingar är en självklarhet. Särskilt sådana som innehåller sekretessbelagda uppgifter. Bara genom att redovisa att en handling finns kan en utomstående begära ut den, vilket dock är långtifrån detsamma som att den kommer att lämnas ut.

Saudiaffären visar att somliga principer är viktigare än andra. Aftonbladet avslöjar nu att en tjänsteman från försvarsdepartementet befann sig på Totalförsvarets forskningsinstitut en sommarkväll 2008 för att förhandla med Saudi­arabien om den numera ökända vapenfabriken. Protokoll skrevs. Men morgonen efter rensades alla spår efter mötet bort. Handlingarna skulle in till departementet. Enligt FOI:s dåvarande generaldirektör Madelene Sandström med motiveringen: ”Vi måste skydda ministern.”
Ministern är Sten Tolgfors (M).
Tjänstemannen i fråga hänvisar först till utrikessekretess, vilket är snömos. Sedan tillbakavisar hon uppgifterna helt. Ord står mot ord.

Saudiaffären rymmer sin beskärda del av målvakter, mullvadar och militär underrättelsetjänst. Mängden hemligheter och turer börjar anta smått bisarra proportioner. Brukar det gå till så här? Är den svenska öppenheten – liksom Försvaret – i princip bara till för vackert väder?

Det är alltid kul att få brev.

”Hej Jonas Duveborn!

Ska vi verkligen gå med i detta Nato?
NATO betyder död.
Under denna rubrik skriver Die junge Welt (15/7) – förutom att antalet dödade civila i Afghanistan aldrig varit högre än nu – om att Libyen anklagar Nato för att i sina bombningar sen 31 mars – officiellt för ”civilbefolkningens beskydd” – har dödat mer än 1100 civila.
Statsåklagare Mohammed Sekri Mahdschub meddelade på en presskonferens i onsdags i Tripolis att Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen måste ställas inför rätta i libysk domstol.
Vid attackerna på Tripolis och andra städer och byar har militäralliansen dödat 1 108 civila och skadat 4 537.
Statsåklagaren läste upp en anklagelseskrift i vilken Rasmussen bland annat lades till last följande: ”Krigsförbrytelse, försök att döda revolutionsledaren Gaddafi, avsiktlig aggression mot oskyldiga civila, försök att störta den libyska regeringen för att ersätta den med en av väst avhängig regim för att få kontroll över landets rikedomar.”

Svara gärna i tidningens ledare.

Med fredsvänlig hälsning
Sixten Andréasson”

Svar: Att den marxistiska tidningen Die junge Welt inte gillar Nato är ingen nyhet. Inte att Andréasson inte heller gör det. Något beklämd blir jag dock när Gaddafis propaganda framhålls som relevant. Den blodbesudlade libyske diktatorn har naturligtvis rätt att göra sin röst hörd, men åhörarna har en skyldighet att reflektera över vad han säger, och varför.

Amnesty International rapporterade i maj om urskillningslösa raketanfall, granatbeskjutning och klustervapen riktade mot bostadsområden från Gaddafis styrkor. Redan i mars påtalade organisationen att de Gaddafitrogna styrkorna hade satt igång en våg av påtvingade försvinnanden för att krossa den växande oppositionsrörelsen. Krigsförbrytelser och utomrättsliga avrättningar är vardag.
Human Rights Watch har i sin tur påtalat att Gaddafis styrkor använder bland annat landminor, och saknar respekt för civilbefolkningen. Samtidigt har HRW uppmanat den internationella kontaktgruppen att övervaka befrielserörelsen så att den inte begår övergrepp mot regimtrogna.
Några sådana rapporter om den Natoledda FN-insatsen har inte gjorts från seriösa och trovärdiga MR-organisationer. FN:s säkerhetsråd har i stället givit Internationella brottmålsdomstolen i Haag i uppdrag att utreda de brott mot mänskligheten man anser har utförts av Gaddafiregimen.
Andréasson borde försöka lyssna till fler källor än de som säger det han vill höra.
Sverige är i praktiken redan medlem i Nato. Vi har deltagit i flera insatser. Ett formellt medlemskap är förhoppningsvis bara en tidsfråga. Då får Sverige också reellt inflytande och kan på ett bättre sätt vara med och säkra fred med global välfärd och välstånd som mål, på samma sätt som våra danska och norska broderfolk.