En debatt räcker. Efter mötet mellan riksdagens åtta partiledare i SVT:s Agenda på söndagskvällen står det helt klart varför Stefan Löfven (S) har varit så besvärande tystlåten sedan han tog över partiet efter Håkan Juholt. Han har inte så mycket att säga.
Därför blev det mycket ludd, med upprepningar och utsvävningar. Det ska göras ”satsningar” som är ”offensiva” och ”effektiva”.
Hans beskrivning av tillståndet i Sverige är verklighetsfrämmande. Han tar ingen hänsyn till världsekonomins inverkan – och drog till och med Göran Perssons gamla harang om att S fick röja upp efter den borgerliga regeringen 1991–1994. Den var felaktig då, fungerade inte för att fästa epitetet ”ekonomiskt oansvariga” på allianspartierna 2006 och känns 2012 lika omöjlig som en S-ledare i jakt på regeringsunderlag.
Hur Löfven ska kunna samsas med en aggressiv Jonas Sjöstedt (V) och en vag Gustav Fridolin (MP) är obegripligt. Frågor som kärnkraften och vinster i välfärden gräver djupa klyftor mellan S, V och MP.
Här tål att påpekas att i kampen om att framstå som mesta miljöparti framstod Annie Lööf som mer påläst än Fridolin, hon hade klart bättre koll på fakta. Sverige har 47 procent förnybar energi, jämfört med EU-snittet på 11 procent, sa hon bland annat när Fridolin klagade på den svaga svenska klimatpolitiken. Sverige har i dag sex gånger så mycket vindel som för fem år sedan.
Allianspartiledarnas insatser måste ses i ljuset av hur oppositionen agerar. Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och Lööf är då ett under av enighet. Visst finns det sprickor. FP vill förstatliga skolan, och FP och KD vill ha ett demokratikriterie för vapenexport, men i avgörande välfärdsfrågor, i värnandet av de statliga finanserna och i energipolitiken står de enade. Det är tryggare.
Jimmie Åkesson (SD) var så gott som hela tiden off-side.

Haninge kommun vill bli bästa skolkommun i landet. Där arbetar politiker och förvaltning aktivt med skolplanen, låter den vara underlag i återkommande diskussioner. I den plan som togs fram strax före jul slås det fast att alla elever ska klara kunskapsmålen.
Detta är en helt annan inställning än den som skolpolitikerna i Kristianstad ger uttryck för i sin långsiktiga skolplan 2012–2018, antagen ungefär samtidigt.
Varför är det så?
Av de ryggmärgsreflexer som har kommit från Barn- och utbildningsnämndens 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) förstår man att den avgörande skillnaden är att Kristianstadspolitikerna inte vill vara orealistiska.
• Har ni inte tänkt i samma banor, frågade jag Alexandra Anstrell (M), ordförande för Grund- och förskolenämnden i Haninge.
”Vi har definitivt diskuterat också det. Men vi har funnit att det inte finns något alternativ. Med lägre mål än 100 procent måste man fråga sig vilka det är vi ska välja bort. Vem ska vi inte ge kunskap till 100 procent?”
• Finns det då inte risk för att personalen slår bakut när ni sätter mål som inte kan nås? Det finns ju alltid någon nyanländ invandrare som inte har en chans att klara alla krav före examensdags.
”Lärare, föräldrar och elever har tillsammans med oss politiker varit överens om att vi inte kan ställa lägre krav. Den som anser att 100 procent inte är realistiskt undergräver sin egen verksamhet. Man måste tro på att man faktiskt kan ge alla vad som krävs. Det är också vårt uppdrag enligt svensk lag.”
• Så det handlar om elevernas rätt?
”Skolan ansvarar för att eleverna når kunskapsmålen”, säger Alexandra Anstrell. ”Vi tror att om eleven inte når målen måste vi ändra på våra arbetssätt, eftersom vi har uppdraget att eleven ska nå uppsatta kunskapsmål, ingen annan. Ett sådant synsätt leder till ett ständigt sökande efter nya sätt att ordna verksamheten och miljön i skolan så att den passar alla elever.”
Att alla kan, är alltså ett förhållningssätt mer än en utfallsprognos.

Översätt kompromisslösheten i Haninge – eller i Upplands-Väsby för den delen, där man arbetar mot samma mål med särskilda kunskapskontroller – till den lågmälda ryggradslöshet som präglar skolplanen i Kristianstad: 80 procent ska klara målen i grundskolan 2014, 85 procent ska göra det 2016, men inte ens 2018 önskar majoriteten och Socialdemokraterna nå högre än 90 procent. Eller snarare: de ställer inte högre krav på Kristianstadsskolorna.
Man kan, som Anstrell, fråga sig om det ens är lagligt för kommunen att ställa lägre krav än de som slås fast i skollag och läroplan.
I Svenska Dagbladet (3/1) talar Lärarförbundets ordförande Maj-Lis Sirén klarspråk: ”Varje elev som misslyckas med att nå målen är ett misslyckande för samhället. Och det är ett brott mot skollagen.”
I Malmö är för lågt ställda krav på skolorna en del som oppositionsrådet där, Anja Sonesson (M), lyfte fram i veckan som förklaring till de djupa klyftor som delar den våldsdrabbade staden.
Att ställa lägre krav innebär dessutom att man lokalt motarbetar den stora skolpolitiska förändring som Alliansregeringen har gått i täten för.
Hur hållbart är det, politiskt?

Den stora skillnaden mellan att ställa kravet 100 procent eller att vara anpasslig, är hur man ser på sitt eget uppdrag. Skolpolitikerna i Kristianstad agerar tjänstemän, inte uppdragsgivare. När de lägger sina krav på en nivå de tror är realistisk så värnar de systemet före elevernas rättigheter, rätten till utbildning.
Det är inte liberal politik.
När skolplanen sedan ska marknadsföras så väljer förvaltningen att lägga motsvarande en årstjänst (319 029 bara för produktion, tryck och distribution) på att låta alla hushåll i kommunen få ett flashigt särtryck. Kommunens informationstidning ratas för att man vill synas mer.
Den prioriteringen kan ifrågasättas. Temanummer i tidningen Kristianstad är inte att förakta, den finns ju till just för att informera om kommunala angelägenheter.
Frågan är också vad de fyra partier som inte har skrivit under skolplanen tycker om att majoriteten marknadsförs med medel som hade kunnat hjälpa åtminstone något ytterligare barn att klara kunskapskraven.

Skolplanen är ett viktigt redskap. Så viktigt att majoriteten bör riva upp den de har antagit. Och skriva om den i enlighet med lagen.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

Folkpartiet är kluvet i alkoholfrågan. Nykteristfalangen står mot de mer alkoholliberala företrädarna. Därför pågår striden fortfarande om en så enkel fråga som gårdsförsäljning.
FP-ledaren Jan Björklund säger inför partiets landsmöte i helgen (DN 12/10) att han vill avvakta utvecklingen. Trots alla år av utredningar. Och trots att allianspartierna har varit överens om att tillåta gårdsförsäljning förutsatt att den är förenlig med EU-rätten. Sedan en utredning i december i fjol kom fram till att så är fallet verkar motståndet i FP dock snarare ha intensifierats.
Björklunds bärande argument emot är att gårdsförsäljning skulle riskera att bryta Systembolagets försäljningsmonopol.
Faktum är att monopolet redan är brutet. I dag skeppas det in pallvis med vin och sprit direkt hem till konsumenter i Sverige från utländska distributörer. Detta är smidigt, lagligt och tack vare skatte­gapet på alkohol minst lika prisvärt.
Att direktimporten upplevs som ett hot mot monopolet visas om inte annat av att Systembolagets vd, Magdalena Gerger, både har föreslagit att bolaget ska få börja med hemleverans och att det ska bli möjligt att beställa vin hos den lokala producenten för uthämtning på Systemet.
Inget av förslagen lär minska direktimporten, och därmed inte heller rädda försäljningsmonopolet. I stället kvarstår krånglet. Skånska vinodlare tvingas fram­över alltjämt förklara för utländska turister att ”in Sweden we have a system, you know”, och skicka de förvånade potentiella kunderna vidare.
Så värnas inte landsbygdens utveckling.
Det är dags för FP att värna friheten mer än förmynderiet.

Vem saknade Håkan Juholt (S) i partiledardebatten i SVT:s Agenda? Ja, åtminstone inte debatten i sig. Än mindre led den av att också Lars Ohly (V) hade så dåligt självförtroende att han valde att utebli.
Nej, debatten – som kretsade kring ekonomin, ungdomsarbetslösheten, klimatet och integrationsfrågorna – var både tydlig och dynamisk.
Åsa Romson (MP) framstod som en påläst och duktig debattör. Hon tog mycket plats. Ibland låg hon relativt nära den linje som de rödgröna gick till val på. Ibland talade hon med en mer självständig grön röst. Det var också uppenbart att hon inte på något sätt har, eller skulle kunna misstänkas för att ha, någon som helst koppling till Jimmie Åkesson (SD) bara för att de två stod på samma sida i studion. Tvärtom var det Åkesson som på egen hand skilde ut sig.
Regeringspartierna gjorde tillsammans ett stabilt intryck. Göran Hägglund (KD) var piggare än vad man skulle kunna tro, med tanke på maktkampen i det egna partiet. Jan Björklund (FP) behövde inte förta sig, medan nykomligen Annie Lööf (C) dessvärre emellanåt fastnade i gamla klyschor. Bäst var hon då hon markerade avstånd från SD.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var mest spetsig av de sex. ”Du tänker för nationalistiskt, Åsa Romson”, sa han när hon argumenterade mot klimatsatsningar utanför landets gränser. Resurserna är inte oändliga, och om en minskning av klimatpåverkan är det viktiga så bör det finns en stor acceptans för att satsa både på internationella och nationella åtgärder.
Han markerades också skickligt och tydligt avstånd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas invandringspolitik. ”Den enda här i kväll som har låtit som en sosse är Jimmie Åkesson”, sa Reinfeldt när han kritiserade SD:s bidragslinje.
Just så.
Medan Juholt var upptagen av annat hade Åkesson tagit hyra som jourhavande bidragspolitiker.
De röda har en egenartad syn på politiken. Att de gör placeringsfrågor viktigare än det politiska samtalets innehåll är svårförståeligt.
Efter Agendadebatten har de – om möjligt – gjort sig ännu mindre relevanta i den inrikespolitiska vardagsdebatten.

Borgare är fortfarande ett ord som oftare används av vänsterpolitiker i nedsättande mening än av högerpolitiker i uppskattande.
Håkan Juholt använde det i sitt linjetal, Dala-Demokraten (S) har på ledarplats beklagat att arbetarna tyvärr ”förvandlas till borgare” när de är lediga eller konsumerar.
Alliansen, samarbetet mellan de borgerliga partierna, har aktat sig för att verka just alltför borgerligt. Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har haft lättare för att samsas under ”icke-socialistisk” flagg än under en borgerlig.
Allt detta går att förstå, skriver Ann-Sofie Dahl i sin bok om den danska borgerligheten, Matadorlandet (Samhällsförlaget), med anspelning på tv-serien Matador om livet i Korsbäck. Socialdemokratin var normaltillståndet i Sverige. Länge betraktades borgerligheten ”som något apart och lite kuriöst, kanske rentav smått suspekt”. Hennes jämförelse med Danmark och den danska politiska kulturen är både uppmuntrande och lärorik. Vår bild av det danska behöver nyanseras bortom schablonerna om ett smårasistiskt grannfolk.
Vad som är borgerlig politik skiftar från tid till annan. Grundtankarna är dock desamma: individens frihet att själv forma sitt liv, att i samklang med det allmänna få rättvisa och med andra lika förutsättningar att våga; tryggheten i förändring; rättsstatens principer; den konkurrensutsatta marknaden.
Inte dogmatisk i dagspolitiken, utan prövande, ständigt prövande, på gränsen till velande som en folkpartist, men tydlig i sin liberala övertygelse.
Något finns det att lära av Danmark. Som att inte vara rädd för debatten.
Borgerligheten i Sverige är dock, tack och lov, på frammarsch efter Alliansens valseger 2010.
2006–2010 regerade Fredrik Reinfeldt (M) i majoritet, då fanns en klar agenda, politiken var lätt att få igenom i riksdagen. Det behövdes inte någon berättelse. Tröttheten över S, sossefieringen och det S-märkta maktkonglomeratet, från vaggan till graven, var stort så det räckte.
Nuvarande minoritetsregim ställer helt andra krav. Därav ropen på förnyelse, därav viljan att fånga borgerlighetens ande, bland annat väl genomlyst i en lång artikelserie på Svenska Dagbladets ledarsida men också diskuterat i snart sagt varje sammanhang där ett politiskt intresse finns.
När Centern nu går ut i en intressant period av öppen debatt om ledarskap och politik är borgerligheten en självklar ingrediens. Det som så länge framstod som ett intresseparti för bönder har partiledarkandidater som lyfter blicken; slåss för öppna landskap och öppet land hellre än stängslar in.
Annie Johansson vill ”driva en tydlig borgerlig, grön linje”.
Anna-Karin Hatt vill bredda Centern till att bli ”ett modernt allmänborgerligt parti”.
Vad innebär det? Finns det en särskild sorts C-borgerlighet som skulle kunna rädda partiets opinionssiffror, eller innebär det en utslätning, en marsch mot ett enda borgerligt parti?
Så långt har det ännu inte gått. Det krävs en helt annan krisinsikt och politisk situation för att borgerligheten ska våga ta steget till att ens gå till val under en gemensam beteckning. En valförlust 2014 kan i förlängningen vara nyttig för borgerligheten. För landet behöver det inte vara det bästa, det beror på vad oppositionen bjuder. Och som det nu verkar är det mer politik som gäller från de röda och gröna, det allmänna ska ta ett större ansvar, individerna få mindre att säga till om. För att bygga en S-ledd majoritet lär nog ändå krävas att något av de borgerliga partierna lämnar Alliansen.
Om debatten om borgerligheten inte blir så där väldigt nyskapande, vilket man kan befara att den inte blir, kan den åtminstone borga för att de partier som kallar sig för borgerliga känner ökad gemenskap.
Det är gott så.

Riksdagsledamot Carl B Hamilton (FP) vill säkra alkoholmonopolets ställning genom att ge Systembolaget rätt att bedriva e-handel på samma villkor som andra företag.
I konkurrensfrågan har Hamilton naturligtvis rätt. Systembolaget må numera vara både relativt välsorterat och ha kunnig personal, men tekniken och tiden har sprungit ifrån det. Alltfler har upptäckt hur smidigt det är att beställa alkoholhaltiga drycker direkt från Danmark eller Tyskland via en välfungerande, svenskspråkig webbsajt. Enkelt, snabbt och bekvämt. Öppet till och med på söndagar. Levererat hem till dörren. Varorna får nog dessutom anses vara ytterst väl lämpade för e-handel; inget man måste, bör eller ens får prova före inköp.
I stället för att värna och stärka alkoholmonopolet finns det anledning att släppa in fler aktörer på marknaden. Matkassen borde kunna gå att få levererad också med vin.
Att krångla till frågan om gårdsförsäljning genom att behålla försäljningen i statlig regi och skapa ett beställningssortiment, är som att längta tillbaka till tiden då köp skedde över disk på någon av dåtidens lördagsstängda spritbutiker, utformade för att begränsa försäljningen, i verkligheten utan reell effekt.
Systembolagets monopolställning är fortfarande ett större problem än medborgarnas relativt nyvunna frihet att beställa vin på internet.
Ge gärna Systembolaget fria tyglar enligt Hamiltons modell, men avskaffa samtidigt dess ensamrätt på alkoholförsäljning i butik. Inte bara staten, utan alla socialt ansvarstagande alkoholhandelsföretag borde dessutom få börja med hemleveranser.

I den lilla, men inspirerande skriften Skåne visar vägen! resonerar riksdagsledamot Christer Nylander (FP) från Kristianstad om idéutveckling och frihetssträvan. Han refererar inledningsvis till Victoria Benedictsson, från Hörby, som lyfte sig ur sina egna omständigheter, bröt konventionerna och blev en av 1800-talets viktigaste författare och samhällsdebattörer.
Social rörlighet, brukar det kallas. Möjligheten att ta ansvar för sitt eget liv, resa sig och göra något helt annat än vad ens föräldrar gör eller har gjort.
Att detta är till gagn för samhällsutvecklingen är allmängods över så gott som hela den politiska skalan. Det är inte bara liberaler som menar att samhället blir bättre för alla om individens val kan påverka vilket liv var och en lever. Möjligen skulle det vara några förstockade konservativa ur lantadeln som motsätter sig undersåtarnas resning. Men annars är det tämligen självklart.
Mindre självklart är hur barnen ska stödjas av samhället för att kunna ta aktiva beslut. Den gamla diskussionen om arv och miljö. Å ena sidan bilden av människor som sitter fast i sin socioekonomiska tillhörighet, beroende av omgivningen. Å andra sidan berättelserna om Victoria Benedictsson och andra, som i trots med världen genom utbildning har lyckats skapa sig en plattform; skolan som samhällets väg förbi föräldrarnas ibland snäva uppfattningar om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt; bildningsidealet.
Lika självklart är att bägge delar spelar roll. Visst formas vi av hem, men också av skola. Det intressanta är därför debatten om tyngdpunkten för samhällets insatser.
I en annan liten skrift, Mellan dröm och verklighet av ekonomen och statsvetaren Daniel Lind, utgiven av den socialdemokratiska Arenagruppen 2009, är perspektivet den nyvalde S-ledaren Håkan Juholts. Eller om det nu är tvärtom.
Socialdemokraterna gjorde med den tredje vägens politik under Tony Blair och Bill Clinton sig angelägna i samhället. S styrde Europa. På den tiden var avregleringar bra även i S-världen och ökande inkomstskillnader en förutsättning för att lägstanivån skulle kunna höjas. Så är det inte längre. Nu är det jämlikhetsanden som svävar över S, redo att bekämpa både valfrihet i välfärden och egenansvar.
Ropen efter mer politik. Önskan att styra medborgarna till att göra val som är bra för dem.
Välviljans tyranni, om man spetsar till det.
I denna tradition finns ett antal argument för varför medborgarna inte bör få ta eget ansvar:
Ökad valfrihet minskar samhällets möjligheter att lägga saker och ting till rätta, friskolorna förstärker segregation. Egna beslut kräver intresse, ansvar, kunskap och delaktighet, vilket inte alla har. Decentraliserad lönebildning ökar dessutom skillnaderna i lön, skillnader som minskar välbefinnandet då de reducerar människors tro på sig själva. Ett lägre skattetryck minskar omfördelningen av inkomster, vilket gör att alla inte kan ha det lika bra.
Genom att rada upp argument som dessa blir det tydligt att skiljelinjen går mellan de som sätter individen främst och de som värnar kollektivet. Inte därför att den sociala ingenjörskonstens uppfattningar om de hemska effekterna av eget ansvar är lagbundna, utan därför att de i grunden handlar om vilka recept man har för att hjälpa ”den som står i ösregn”, som Juholt brukar uttrycka det.
Barnens viktigaste val är valet av föräldrar. Så kan man sammanfatta den uppfattning som misstror individens utvecklingskraft. Men även för den som inte gör det, är det uppenbart att föräldrarna spelar roll.
Det svåra valet handlar inte om att göra mor och far, hem och vänner, släkt och bostad ogiltiga för barnens livschanser – det kan de aldrig bli – utan om hur mycket samhället ska styra.
Det är på marginalen.
Alla vill alla väl. Det är vägen till lycka – med mängden tillrättavisningar i kombination med möjligheter – som skiljer välviljan åt. Inte mer.

Den numera Folkpartiledda majoriteten i Kristianstad meddelade i fredags att den kommunala ekonomin ser tuff ut för de närmaste åren. Men i stället för att se till att nå överskottsmålet i goda tider, vilket det får sägas vara nu, väljer de fem – Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna och Åhuspartiet – att nagga överskottet i kanten för att skjuta till mer pengar till verksamheten.
Pierre Månsson (FP) försvarar beslutet med att kommunen har redovisat ett överskott under flera år i rad och att målet avser ett ”genomsnitt under fem år”.
Kruxet är väl bara att kommunen under de gångna åren inte har redovisat ett större överskott än de stipulerade 2 procenten, bara exakt så mycket vid något enstaka tillfälle, oftast lägre. Om talet om ett genomsnittligt överskott över en konjunkturcykel för att säkra långsiktigt hållbara offentliga finanser ska vara allvarligt menat, borde kommunen naturligtvis ha ett större överskott i nuvarande konjunkturläge.
Detta är inte obekant. Men i en situation med stora behov i verksamheten och en kvarnsten som Arenan runt halsen är det klart att fiskal disciplin får stå tillbaka.
Politiskt utmanar Socialdemokraterna i opposition samtidigt styret om att vara alla goda gåvors givare – och dessvärre tycks borgerligheten vid makten glatt stämma in i kören.
Taktiskt är det säkert framgångsrikt att nagga utrymmet för S-satsningar i kanten. På så vis tvingas oppositionen på nytt att ta upp skattehöjarkortet för att kunna framstå som mest givmild. Och säga vad man vill, men varje gång argumenten om att välfärd måste få kosta framförs så ekar de ihåligt. Välfärden kostar redan. Sverige har världens högsta skattetryck. Kommunalskatten är inte proportionell, varje höjning slår mest mot låginkomsttagare.
För kommuninvånarna är det inte viktigast vem som styr, utan att den som styr ser till kommunens bästa på lång sikt.

På Moderaternas kommunkonferens i Karlstad inledde partisekreterare Sofia Arkelsten i går med en välkänd refräng: ”Vi ska möta väljarna. Vi ska lyssna. Vi ska svara på frågor.”
De 1700 politikerna på Sverigemötet nickade instämmande.
Man får hoppas att det mest var till det sistnämnda. Det är mest akut.
I en artikel i Dagens Nyheter hävdade tio borgerliga debattörer under tankesmedjan Timbros paraply att borgerligheten saknar svar på vår tids viktigaste frågor. De exemplifierade med jobben och ekonomin, integrationen, rättighets- och välfärdspolitiken.
Som blåslampa i den borgerliga idédebatten fungerar det förhoppningsvis. Inte därför att allianspartiernas ledningar lär instämma i varje detalj, utan därför att en hel del talar för att den regeringströtthet som Göran Persson anklagades för, verkar ha infunnit sig också hos Fredrik Reinfeldt. Det ligger en del i kritiken från oppositionspartierna om att ”jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag och jobbskatteavdrag” inte kan vara svaret på alla frågor. Det kan vara svaret på mycket. Skattenivåerna är fortfarande för höga. Omfördelningspolitik framför tillväxtpolitik hämmar välfärdsutvecklingen. Men ändå.
Debattörerna tycks mest oroade över att M ska kväva småpartierna. Mer profilering, mer egensinnighet är receptet för att Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna inte ska falla för fyraprocentsspärren till riksdagen i valet 2014.
Den som månar mer om idéer än om cementerade partistrukturer har antagligen en annan syn. Då spelar det ingen roll om alliansen består av fyra eller av ett parti. Det är så en idédebatt måste föras.
Ett gott exempel på hur man kan göra står riksdagsledamot Christer Nylander (FP) från Kristianstad för i den lilla skriften Skåne visar vägen! Med undantag för att Nylander argumenterar för geografisk representation, vilket borde vara idéburna partier främmande, måste det konstateras att vi i dag inte precis översvämmas av tankar kring hur människans naturliga frihetssträvan omvandlas i konkret politik.
I stället är det kvantiteten som ägnas stor tankemöda.
I veckan presenterade en annan tankesmedja, Sektor 3, rapporten Mot medlemslösa partier. Här beskrivs hur partierna saknar strategier för att vända medlemstappet. Sedan 1980 har de förlorat fem av sex medlemmar. Frågan är angelägen utifrån partiernas roll i demokratin. Eftersom vi saknar ett riktigt personvalsystem är det partiernas medlemmar som internt bestämmer vilka som är valbara. På trettio år har kretsen av de som bestämmer vilka alla andra ska få rösta på minskat från 19 till 3 procent av medborgarna.
Särskilt kännbart är detta för de partier som kallar sig för folkrörelsepartier. För en vecka sedan var det första maj och den röda oppositionen demonstrerade som vanligt. Att ställa upp sig på led ger lätt ett kraftfullt intryck, konstaterade den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld. Men alla likasinnade är inte överens om det goda i detta. ”Det är potemkinkulisser för en spelad folkrörelse”, skrev hans statsvetarkollega Erik Laakso (S) i Dagens Samhälle (17/2011). ”Går medborgarna verkligen på den lätta?”
Många är inte synonymt med bra. Förankring är viktigare. Och då är sättet att föra debatten på mer väsentlig än att det är många som – i räta led – skriver under på precis allting som sägs. Mångfalden är – även i idésamhället – avgörande för både hur kreativt samtalet är och vilka resultat de kan leda till.
Medlemstappet kan kanske fungera som startvätska för nytänkande om både hur demokratin organiseras – om valsystem och antal folkvalda – och hur idédebatten förs.
”Marknad” har blivit ett populärt skällsord sedan Håkan Juholt tog över som S-ledare. En marknad är en mötesplats som styrs av tydliga regler om vad som får göras. Ett föredöme för rättvisa, broderskap och jämlikhet. När politiken flyttar ut till marknadsplatsen på torget blir den en angelägenhet för många fler, på lika villkor. Samtalet pågår utan slut och ur det kommer kunskap, sprids erfarenhet. Därmed höjs den allmänna kunskapsnivån, vi blir alla klokare.
Ryktet om marknadens förfärlighet är betydligt överdrivet.