I sitt tionde jultal gick statsminister Fredrik Reinfeldt (M) till politisk offensiv. I ett stundtals putslustigt tal med försök att plocka utstuderat pedagogiska poänger låg fokus på skolan, som han också utnämnde till huvudfråga i valet 2014.
Reinfeldt använde en läsplatta, spelade Abbamusik och drog fram en lista lång som tomtens körschema över alla skolreformer som Alliansen genomfört sedan 2006.
Nu torde det vara uppenbart för var och en att borgfreden har brutits. Den offentligt outtalade principen om att småpartierna ska få profilera sig utan inblandning från storebror Moderaterna är en gång för alla grundligt utraderad. Folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklund fick visserligen många och stora kramar från Reinfeldt för vad som gjorts, vilket var speciellt. Men den därpå fylliga skolpolitiska genomgången kan likväl stingsliga folkpartister uppfatta som en björnkram. Det vore olyckligt.
Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna borde i stället låta sig inspireras. Om det går dåligt för Alliansen är inte lösningen att Moderaterna springer långsammare.
Moderaterna under Fredrik Reinfeldt låter allt mindre konservativt. I skolfrågan framhöll han både att det ska löna sig att anstränga sig och att mångfald i form är viktigare än att alla skolor undervisar på exakt samma sätt.
”Som det moderna arbetarpartiet måste vi bejaka förändring”, sa han. Människor ska både tillåtas att växa och få nya chanser senare i livet.
Det är en hållning som mycket väl kan överföras till allianssamarbetet: Hög tid för huggsexa om politiska hjärtefrågor. Vem som säger något är mindre viktigt än att det sägs. I avsaknad av politisk stringens från vänster vore det välgörande med en dynamisk debatt till höger.

FN-dagen i onsdags firade Söderportskolan i Kristianstad, som sig bör, med debatt.
På plats fanns bland andra Hanna Wagenius, 23, ordförande för Centerns ungdomsförbund, och Linda Nordlund, 25, ordförande för Liberala ungdomsförbundet.
Två unga, frihetliga liberaler som lever politik. Och som vill fortsätta med det, även om det inte nödvändigtvis måste ske som folkvald.
De drivs av möjligheten att påverka. Är därmed privilegierade.
Vi träffas på ett fik efteråt och pratar just engagemang.

Bägge blev tidigt aktiva, miljöfrågorna påverkade Hanna Wagenius att gå till CUF strax innan hon blev 17. Hon har alltid diskuterat politik hemma. Pappan är aktiv centerpartist. Att det blev CUF var mot hans vilja. Det skulle inte se bra ut, tyckte han. ”Jag gjorde det ändå. Min lilla ungdomsrevolt”, säger hon.
Fittstimsdebatten drog Linda Nordlund till den feministiska rörelsen redan som 13-åring, men hon upptäckte snart att man bara omfattades av systerskapet om man var socialist. ”Jag visste att jag var liberal. Och när jag som 15-åring såg Birgitta Ohlsson på tv och hon sa att hon tror på både feminism och kapitalism så valde jag att gå med i LUF. Det kändes som att hitta hem!”

Ungdomsförbunden har alltid varit mer radikala än sina moderpartier. Drivit dem framför sig. Varit ideologiska vakthundar. I takt med att medlemsantalen minskat skulle man kunna misstänka att inflytandet också har minskat. Så är det inte, hävdar förbundsordförandena. De tar integritetsfrågorna som exempel.
”Vi ställer krav på riksdagsledamöterna. Det märktes under debatten om datalagring”, säger Wagenius.
”Och de vet att vi unga har makt, inte minst som kampanjorganisation. Inför valet 2010 noterade SCB i juni att 1 procent av förstagångsväljarna tänkte rösta på C. Valresultatet i september visade sedan att unga hade valt C i lika stor utsträckning som väljarna generellt, kring 6,5 procent. Vår intensiva kampanj hade gett resultat.”
”Det är också klart att jag inte skulle ha de kontakter jag har i dag om det inte var för politiken, inte känt näringsministern, till exempel.”

Enligt Ungdomsstyrelsen deltar inte dagens unga lika ofta i val som äldre. Men de är mer politiskt intresserade än vad tidigare generationer var vid samma tidpunkt i livet. Bara 13 procent av alla mellan 16 och 25 känner dock att de kan påverka samhället. 4 procent är medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund.
”Just i dag är jag jättestolt. Regeringen meddelar att det äntligen blir tillåtet för papperslösa att gå i skolan”, säger Linda Nordlund och berättar om felstavade tackkort. En gest som känns i hjärtat. ”Det är LUF som har drivit frågan. Det är fantastiskt att få leda ett ungdomsförbund vars moderparti sitter i regeringsställning.”
Svårigheten är när engagemanget finner andra former. Partierna har makt enbart genom sin existens. Partibidrag och organisationsstrukturer cementerar maktpositionen. Är det liberalt?
Frågan får inget direkt svar vid fikabordet. Nätverkande och enfrågeengagemang är en del också av de etablerade partierna, men den som bara väljer det tillfälliga väljer också bort den reella makten. Det som tidigare ofta sågs som framtiden, oviljan hos unga att köpa ett färdigt paket av åsikter, tycks inte dröja sig kvar i de två liberala ungdomsförbunden.
Det handlar inte om uppgivenhet, tvärtom. Så länge grundvärderingarna finns, kan alltid sakfrågorna prövas och omprövas. Argumenten före dogmerna.
”Pappa brukar säga att man inte är en riktig liberal om man inte kämpar lite”, säger Hanna Wagenius.

Makt ger så klart drivkraft. Den riktigt svåra frågan är om partiernas organisationer håller på att bli för smala, för elitistiska.
Ungdomligt engagemang har övervunnit större svårigheter än så. Men nog finns det skäl för partierna – och samhället – att låta politiskt engagemang få smitta av sig på skoleleverna så ofta det någonsin går, inte bara på FN-dagen.

Alliansen är hårt trängd i opinionen. Med vikande stöd för C och KD höjs allt fler röster för valtekniskt samarbete, som i dagens Svenska Dagbladet. Om de fyra partierna går till val under gemensam hatt, men med fyra olika valsedlar, undanröjer man risken för att tappa röster om något parti inte klarar fyraprocentsspärren.
Svårare borde det inte vara. Alliansen är helgjuten. Vallagens möjligheter ska utnyttjas. Det bidrar till valfriheten.

Alla allianspartier har en rad hjärtefrågor. Folkpartiet vill till exempel återförstatliga skolan. Därför är det en återkommande förhandlingsfråga, även om motståndet är så stort bland övriga tre partier att den i det närmaste borde vara meningslös att driva.
I valmanifestet 2010 enades Alliansen ändå om att utreda kommunaliseringens effekter på skolan. Att begrava något i en utredning kändes nog inte som en särskilt stor uppoffring för C, KD och M. För FP var det en seger, och i går firade partiledaren Jan Björklund med att presentera Leif Lewin som utredare.

Folkpartiet är ett idéparti. Kunskaper är viktiga inte bara som ingrediens i den politiska retoriken utan också i inställningen till hur politiken ska utformas. Pröva och ompröva. Det kan kallas velande – och skada tilltron – men det kan också uppskattas i sin ärlighet.
Göran Perssons kommunalisering av skolan har länge ansetts vara grunden till sjunkande elevprestationer. Kommunpolitikerna har inte prioriterat skolan.
Men naturligtvis har också andra faktorer påverkat. I början av 1990-talet kom en ekonomisk nedgång samband med skiftet av huvudman, men också nya läroplaner, nytt betygssystem och ständigt fler obehöriga lärare.
Det enda som är riktigt klart är att svenska elevers kunskapsnivå har sjunkit.
När Lewin nu får fria händer att analysera orsaken till utvecklingen innebär det naturligtvis att frågan om huvudmannaskap aktualiseras.
Skulle resultatet bli att kommunaliseringen varken gjort till eller ifrån får FP rimligen ompröva sitt krav. Skulle resultatet bli motsatsen får man hoppas att övriga allianspartier är lika ärliga.

Ångest! Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker slå ifrån mig, försöker tänka positivt att det nog inte var menat så. Unga, engagerade svenskar vill ju väl, vill ta ansvar och förändra världen – inte sko sig själva eller lura systemet.
Jag vet. Ett avslöjande av bidragsfusk i de politiska ungdomsförbunden är som att avslöja att vatten är vått.
Senast i rad har SSU i Norrbotten och SSU Piteå fastnat med handen i kakburken. Med påhittade utbildningar har man fått mer i verksamhetsbidrag. Det följer en gammal tradition av att ha fler medlemmar inskrivna i rullorna än de som kommer på mötena. Fördröja utskrivningar. Värva på lösa boliner.
Statsvetaren Simon Matti säger till Ekot (9/8) att fusk med antal medlemmar och liknande inte är unikt för de politiska ungdomsförbunden. Det är en kultur. Myndigheter, kommuner och vilken organisation det vara månde kan bete sig så.
Tillfället gör tjuven, heter det. Inte ens de som är satta att förvalta ett stort förtroende klarar det om risken för upptäckt är för liten.
Att öka kontrollen och minska möjligheterna är ett ingrepp i friheten. Men maktbalans med revision och granskning är det enda system vi känner som effektivt motverkar snatteri, snyltande och stöld; vänskapskorruption, oegentligheter och förskingring.
Ingen makt borde få verka utan en effektiv motmakt.
Det borde vara grundregeln för varje organisation, inte minst för de som är satta att skola framtidens beslutsfattare.

Christer Nylander, riksdagsledamot från Kristianstad, skriver Folkpartiets nya partiprogram. Hur vill han utveckla liberalismen?

Tidningen Resumé har kallat honom för ”en klok gubbe”. Själv säger han att han inte vet om han är vare sig det ena eller det andra. Han ger och tar. Är överslätande och knivseggsskarp till och med när han skämtar.
Kanske är det därför han har knutits till partiledningen. I tidskriften Neo (3/2012) lyfts han fram som en av alliansens viktigaste hjärnor. I januari fick han uppdraget att leda arbetet med FP:s nya partiprogram. Under hösten intensifieras arbetet. I februari är det dags att redovisa för partistyrelsen.
Det är lite nervöst. ”En av mina svåraste utmaningar”, säger han. Förväntningarna är stora, resultatet rör partiets själ, det är i partiprogrammet liberalismen förpackas i FP-kartong.

Vilka är framtidens stora utmaningar?
– Det är att ha en extremt dynamisk ekonomi. Som samtidigt ser till att alla har chansen att, så långt möjligt, försörja sig själva. Den globala konkurrensen innebär att om man gör en felsatsning, en mobiltelefonmodell som inte blir populär, så kan tusen personer förlora jobbet. Vi har en global förändring som innebär att kunskaper som du i dag tycker är jättebra att ha kan bli helt irrelevanta nästa månad.
– Den här dynamiken är härlig för liberaler, för det innebär många nya möjligheter. Men dynamiken innebär också väldigt stora utmaningar. Vi måste ha en omställningsförmåga både som samhälle, företag och individer, som gör att vi kan klara det här. Där ställs det väldigt stora krav. På skolsystem, på återkommande chanser till utbildning, på trygghetssystem som inte tar hand om människor utan snarare blir en studsmatta tillbaka till ett jobb, möjligheter till fortbildning och så vidare.
Det där instämmer nog de flesta i. Vad är det som är speciellt med att vara liberal i folkpartitappning?
– Man ska vara liberal också när det inte är så populärt.
– Sedan är ju inte liberalismen bara frihet. Liberalismen handlar också om eget ansvarstagande, att ta ansvar för de fria val man gör. Och där är det ofta en del som tvekar. Frihet låter väldigt bra, men ska du ha verklig frihet måste du dels vara tolerant, så att du tolererar alla människors fria val, dels vara beredd att bära frukten av dina fria val, ta eget ansvar.
Är inte det snarast ett förhållningssätt, hur man är som människa?
– I rörelse, som Karin Boye skulle ha sagt.
– Man måste utgå från att alla människor inte älskar förändring. Det gör att vi måste ha ett system som ger trygghet i förändringens tid. Men den där tryggheten är inte stillastående utan tryggheten handlar om att röra sig.
Som cykeln och EU?
– Ja, det var väl Göran Persson som sa det? Cykeln trillar om den inte rör sig framåt. Man kommer inte att kunna slå sig ner och känna sig trygg med det man har i dag utan man måste vara beredd till förändring.
– Detta gör att människor växer, och det är kärnfrågan i liberalismen, att människan ska få lov att växa och utvecklas till en större personlighet än den man är i dag.
Och då kristiseras ni för att ställa krav i stället för att understödja.
– Om jag får jämföra Bertil Ohlin (FP-ledare 1944–67) med Håkan Juholt: Ohlin brukade säga ”de för närvarande svaga grupperna i samhället”, medan Juholt pratade om ”de fattiga barnen”, vilket är en mycket statisk syn som innebär att de är fattiga och ska hjälpas i sin fattigdom, och de ska helst förbli fattiga därför att det är skönt att få hjälpa dem. Att i stället prata om att vi ska lyfta dem som i dag har det kärvt, är väsensskilt.
Vad tror du kommer att orsaka mest debatt när ni lägger ert förslag?
– Jag ser arbetet i tre nivåer: idéerna, utmaningarna och berättelserna om det liberala uppdraget just nu. Jag tror att FP behöver de här berättelserna. Varför tycker vi som vi gör. Vi är för EU, men varför? Vi vill ha språktest för medborgarskap samtidigt som vi vill ha en human flyktingpolitik, hur går det ihop?
– Ta integrationspolitiken, som vi har haft mycket interna konflikter i partiet kring. Jag tror att mycket beror på att vi inte har berättat hela berättelsen. Vad är det vi egentligen tycker? Jo, vi vill gärna att människor ska komma hit, men när man kommer hit måste man ha samma krav på sig som andra människor att ta ansvar för sitt liv. Hela den berättelsen har vi aldrig berättat, utan vi har skickat ut ballonger och enstaka förslag.
– Vi har haft en diskussion om skattepolitiken, behovet av att ta bort värnskatten och sänka statsskatten, få lägre skattekilar och lägre marginalskatt för att hänga med globalt. Hur hänger det ihop med höga ambitioner i socialpolitiken? Den typen av saker måste vi bli bättre på att förklara.
Men ska inte det förklaras gång på gång, dag efter dag?
– Det var en av Ohlins stora förtjänster. Han pratade om ”de välståndsbildande krafterna”, dels därför att det var viktigt för svensk ekonomi med tillväxt, dels därför att vi skulle ha resurser att hjälpa de som har det jobbigast i samhället. Det glömda Sverige.
Du har pratat nytänkande. Det låter som om det i stället blir åter till Ohlin.
– Nej, man kan inte kopiera Ohlin. Men jag tycker att han har en hel del utgångspunkter som är viktiga för oss. Ska vi klara den globala ekonomiska konkurrensen så är det inte dumt om man värnar de välståndbildande krafterna, men i dag värnar man dem på ett annat sätt än vad Ohlin gjorde. Han kritiserade ju skattetrycket när det låg på 30 procent – och han anses vara socialliberalismens fader i Sverige. Han menade att omfördelning innebär att alla får det sämre.
Är det liberalt att vara för ett arvkungadöme?
– Det kommer nog att bli mycket diskussioner i den frågan på landsmötet, oavsett var partiprogramskommittén landar. Men en sak som jag funderat på under sommaren är om vi som lämnar över makt till staten … Borde man inte när man gör större förändringar av statsskicket ha folkomröstning om det?
Handlar inte det om metod?
– Nej, ett statsskick handlar om hur staten ska skötas och staten är någonting som vi har lämnat makt till, vi har gett staten ganska mycket makt, och då måste vi konstituera det här kontraktet.
Men kärnfrågan är ju om det är liberalt att ha ett ämbete som går i arv?
– Om vi startade om Sverige så tror jag att det är få folkpartister som skulle föreslå den modell vi har i dag, eller som skulle föreslå att monarken skulle få ännu mer makt. Samtidigt finns det de som säger att ett samhälle behöver socialt kitt för att hålla samman.
Är frågan för marginell?
– Den är mycket marginell. Men oavsett var man landar så tycker jag det är konstigt att det ställs krav på monarkens religionstillhörighet.
Men det finns en rädsla för att stöta sig med väljarna?
– Det finns en stor majoritet inom FP som vill ha kvar monarkin.
Hur hänger det ihop med de liberala värderingarna? Då blir ni pragmatiker?
– Ja, i den frågan kanske det är så. Ingen människa är en ö. Det behövs också ett socialt sammanhang som man lever i, och det är kanske så att många tycker att monarkin är det.
Programarbetet ska definiera partiet för väljarna. Tror du att de bryr sig?
– Jag tror inte att FP:s partiprogram blir en bestseller. Men det är viktigt.
Din bok säljer bättre?
– Det är jag helt övertygad om.
Nylander skrattar. Igen.

”Den som ger sig in i maktens korridorer kommer aldrig ut därifrån opåverkad. Man kanske inte ens överlever …”
Så lyder undertexten på framsidan till Nylanders senaste bok, Maktens offer (Bra böcker), som kommer i september. Vid sidan om politiken kopplar han av med att skriva ”spänningsromaner”.
Det där med offer känns annars främmande för Nylander. I verkligheten. Han är en överlevare som påverkar, en gubbe att räkna med. I maktens korridorer. Spännade så det räcker.

En debatt räcker. Efter mötet mellan riksdagens åtta partiledare i SVT:s Agenda på söndagskvällen står det helt klart varför Stefan Löfven (S) har varit så besvärande tystlåten sedan han tog över partiet efter Håkan Juholt. Han har inte så mycket att säga.
Därför blev det mycket ludd, med upprepningar och utsvävningar. Det ska göras ”satsningar” som är ”offensiva” och ”effektiva”.
Hans beskrivning av tillståndet i Sverige är verklighetsfrämmande. Han tar ingen hänsyn till världsekonomins inverkan – och drog till och med Göran Perssons gamla harang om att S fick röja upp efter den borgerliga regeringen 1991–1994. Den var felaktig då, fungerade inte för att fästa epitetet ”ekonomiskt oansvariga” på allianspartierna 2006 och känns 2012 lika omöjlig som en S-ledare i jakt på regeringsunderlag.
Hur Löfven ska kunna samsas med en aggressiv Jonas Sjöstedt (V) och en vag Gustav Fridolin (MP) är obegripligt. Frågor som kärnkraften och vinster i välfärden gräver djupa klyftor mellan S, V och MP.
Här tål att påpekas att i kampen om att framstå som mesta miljöparti framstod Annie Lööf som mer påläst än Fridolin, hon hade klart bättre koll på fakta. Sverige har 47 procent förnybar energi, jämfört med EU-snittet på 11 procent, sa hon bland annat när Fridolin klagade på den svaga svenska klimatpolitiken. Sverige har i dag sex gånger så mycket vindel som för fem år sedan.
Allianspartiledarnas insatser måste ses i ljuset av hur oppositionen agerar. Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och Lööf är då ett under av enighet. Visst finns det sprickor. FP vill förstatliga skolan, och FP och KD vill ha ett demokratikriterie för vapenexport, men i avgörande välfärdsfrågor, i värnandet av de statliga finanserna och i energipolitiken står de enade. Det är tryggare.
Jimmie Åkesson (SD) var så gott som hela tiden off-side.

Haninge kommun vill bli bästa skolkommun i landet. Där arbetar politiker och förvaltning aktivt med skolplanen, låter den vara underlag i återkommande diskussioner. I den plan som togs fram strax före jul slås det fast att alla elever ska klara kunskapsmålen.
Detta är en helt annan inställning än den som skolpolitikerna i Kristianstad ger uttryck för i sin långsiktiga skolplan 2012–2018, antagen ungefär samtidigt.
Varför är det så?
Av de ryggmärgsreflexer som har kommit från Barn- och utbildningsnämndens 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) förstår man att den avgörande skillnaden är att Kristianstadspolitikerna inte vill vara orealistiska.
• Har ni inte tänkt i samma banor, frågade jag Alexandra Anstrell (M), ordförande för Grund- och förskolenämnden i Haninge.
”Vi har definitivt diskuterat också det. Men vi har funnit att det inte finns något alternativ. Med lägre mål än 100 procent måste man fråga sig vilka det är vi ska välja bort. Vem ska vi inte ge kunskap till 100 procent?”
• Finns det då inte risk för att personalen slår bakut när ni sätter mål som inte kan nås? Det finns ju alltid någon nyanländ invandrare som inte har en chans att klara alla krav före examensdags.
”Lärare, föräldrar och elever har tillsammans med oss politiker varit överens om att vi inte kan ställa lägre krav. Den som anser att 100 procent inte är realistiskt undergräver sin egen verksamhet. Man måste tro på att man faktiskt kan ge alla vad som krävs. Det är också vårt uppdrag enligt svensk lag.”
• Så det handlar om elevernas rätt?
”Skolan ansvarar för att eleverna når kunskapsmålen”, säger Alexandra Anstrell. ”Vi tror att om eleven inte når målen måste vi ändra på våra arbetssätt, eftersom vi har uppdraget att eleven ska nå uppsatta kunskapsmål, ingen annan. Ett sådant synsätt leder till ett ständigt sökande efter nya sätt att ordna verksamheten och miljön i skolan så att den passar alla elever.”
Att alla kan, är alltså ett förhållningssätt mer än en utfallsprognos.

Översätt kompromisslösheten i Haninge – eller i Upplands-Väsby för den delen, där man arbetar mot samma mål med särskilda kunskapskontroller – till den lågmälda ryggradslöshet som präglar skolplanen i Kristianstad: 80 procent ska klara målen i grundskolan 2014, 85 procent ska göra det 2016, men inte ens 2018 önskar majoriteten och Socialdemokraterna nå högre än 90 procent. Eller snarare: de ställer inte högre krav på Kristianstadsskolorna.
Man kan, som Anstrell, fråga sig om det ens är lagligt för kommunen att ställa lägre krav än de som slås fast i skollag och läroplan.
I Svenska Dagbladet (3/1) talar Lärarförbundets ordförande Maj-Lis Sirén klarspråk: ”Varje elev som misslyckas med att nå målen är ett misslyckande för samhället. Och det är ett brott mot skollagen.”
I Malmö är för lågt ställda krav på skolorna en del som oppositionsrådet där, Anja Sonesson (M), lyfte fram i veckan som förklaring till de djupa klyftor som delar den våldsdrabbade staden.
Att ställa lägre krav innebär dessutom att man lokalt motarbetar den stora skolpolitiska förändring som Alliansregeringen har gått i täten för.
Hur hållbart är det, politiskt?

Den stora skillnaden mellan att ställa kravet 100 procent eller att vara anpasslig, är hur man ser på sitt eget uppdrag. Skolpolitikerna i Kristianstad agerar tjänstemän, inte uppdragsgivare. När de lägger sina krav på en nivå de tror är realistisk så värnar de systemet före elevernas rättigheter, rätten till utbildning.
Det är inte liberal politik.
När skolplanen sedan ska marknadsföras så väljer förvaltningen att lägga motsvarande en årstjänst (319 029 bara för produktion, tryck och distribution) på att låta alla hushåll i kommunen få ett flashigt särtryck. Kommunens informationstidning ratas för att man vill synas mer.
Den prioriteringen kan ifrågasättas. Temanummer i tidningen Kristianstad är inte att förakta, den finns ju till just för att informera om kommunala angelägenheter.
Frågan är också vad de fyra partier som inte har skrivit under skolplanen tycker om att majoriteten marknadsförs med medel som hade kunnat hjälpa åtminstone något ytterligare barn att klara kunskapskraven.

Skolplanen är ett viktigt redskap. Så viktigt att majoriteten bör riva upp den de har antagit. Och skriva om den i enlighet med lagen.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

Folkpartiet är kluvet i alkoholfrågan. Nykteristfalangen står mot de mer alkoholliberala företrädarna. Därför pågår striden fortfarande om en så enkel fråga som gårdsförsäljning.
FP-ledaren Jan Björklund säger inför partiets landsmöte i helgen (DN 12/10) att han vill avvakta utvecklingen. Trots alla år av utredningar. Och trots att allianspartierna har varit överens om att tillåta gårdsförsäljning förutsatt att den är förenlig med EU-rätten. Sedan en utredning i december i fjol kom fram till att så är fallet verkar motståndet i FP dock snarare ha intensifierats.
Björklunds bärande argument emot är att gårdsförsäljning skulle riskera att bryta Systembolagets försäljningsmonopol.
Faktum är att monopolet redan är brutet. I dag skeppas det in pallvis med vin och sprit direkt hem till konsumenter i Sverige från utländska distributörer. Detta är smidigt, lagligt och tack vare skatte­gapet på alkohol minst lika prisvärt.
Att direktimporten upplevs som ett hot mot monopolet visas om inte annat av att Systembolagets vd, Magdalena Gerger, både har föreslagit att bolaget ska få börja med hemleverans och att det ska bli möjligt att beställa vin hos den lokala producenten för uthämtning på Systemet.
Inget av förslagen lär minska direktimporten, och därmed inte heller rädda försäljningsmonopolet. I stället kvarstår krånglet. Skånska vinodlare tvingas fram­över alltjämt förklara för utländska turister att ”in Sweden we have a system, you know”, och skicka de förvånade potentiella kunderna vidare.
Så värnas inte landsbygdens utveckling.
Det är dags för FP att värna friheten mer än förmynderiet.