På söndag går Frankrike, Grekland och Serbien till val. Det är viktiga, avgörande val inte bara för fransmän, greker och serber. Hur rösterna faller påvekar hela Europa.
Frankrike är ett av EU:s grundarländer. Där har socialisten François Hollande försprång i opinionsmätningarna inför presidentvalet framför Nicolas Sarkozy. Hollande vill riva upp EU:s finanspakt och driva en ekonomisk politik som ligger nära den som sänkt bland annat Grekland och Spanien.
I Grekland finns en politisk rörelse för att lämna EU, efter skuldkris och ekonomisk recession. Missnöjespartierna florerar, men riktar delvis sitt missnöje åt fel håll. Både det socialdemokratiska Pasok och det konservativa Ny demokrati ligger sämre till i opinionsmätningarna inför valet till parlamentet än vad de brukar. Ny demokratis Antonis Samaras, som ligger bäst till i opinionen, säger sig inte vilja bilda en bocköverskridande koalitionsregering. Frågan är åt vilket håll Grekland drivs om det blir majoritet för att omförhandla avtalet om besparingar med EU.
Serbien är kandidatland till EU och ska välja både president och parlament. Boris Tadic, som framgångsrikt har fört landet närmare EU, förväntas gå till en andra omgång mot Progressiva partiets Tomislav Nikolic. I palamentsvalet har Slobodan Milosevic gamla socialistiska parti en nyckelroll. Serberna framstår i denna samling, trots den känsliga frågan om Kosovos status, som mest jordnära. Viljan att öppna gränserna, närma sig övriga Europa och ta ett solidarsikt ansvar är i sammanhanget avundsvärt.

Tioårsjubilerande Europaforum i Hässleholm var scenen för två ministrar under tisdagsförmiddagen. Temat var EU:s globala roll.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) är orolig. Sverige vill vara en stark röst i världen, har länge varit det, men är det i dag tydligare än under Palmes dagar – för att nu ta en ofta åberopad jämförelse. I stället för att vara en solitär på stjärnhimlen är det lättare att påverka helheten om man är en starkt lysande stjärna i den samlade EU-kretsen.
Svårigheten är bara att få hela kretsen att röra sig i samma riktning. Ohlsson är uppenbart illa berörd över att finanskris och skuldkris har lett till en värderingskris. Högerpopulistiska och rasistiska partier har slagit rot och vuxit sig starka. Nyfascistiska Jobbik i Ungern är det främsta exemplet på att gemenskapens idéer om fred och frihet hotas i grunden. I Grekland stärks det nationalistiska extremhögerpartiet Laos inför valet. Något äldre och mer städade Front National i Frankrike är med Marine Le Pen ”ett exempel på kostymrasism”, tycker Ohlsson.
För att bryta utvecklingen måste den ekonomiska krisen hävas. Först då kan EU ta ansvar. Kina, som är på väg att ta över som världsledande ekonomi, lär nämligen aldrig gå i spetsen för mänskliga rättigheter.
Engagemang är en förutsättning för förändring. Det lider vår Europaminister ingen brist på.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) står vid Ohlssons sida. Men är något mer handfast. Sverige är världsledande som biståndsgivare. Allt används inte så effektivt som det borde. Avigsidan är när bistånd skapar beroendeförhållanden och konserverar i stället för utvecklar. Samverkan inom EU är kodordet, tycker Carlsson. Unionens jordbrukspolitik, som dumpar världsmarknadspriserna, är oönskad om EU vill göra sig relevant i världen.
Viljan är det inget fel på. Utmaningen är att omsätta den i praktisk EU-politik. Tillsammans.

Europaperspektiv 2012, med titeln Arbetslöshet, migrationspolitik och nationalism – hot mot EU:s sammanhållning? (Santérus), ligger onekligen rätt i tiden.
Populistiska och nationalistiska partier runt om i Europa har luft under vingarna till följd av hög arbetslöshet och social oro. Eurostat redovisade i dag den högsta genomsnittliga arbetslöshetsnivån i EU sedan 1997: 10, 8 procent, om än med stora geografiska skillnader. Missuppfattningar om att invandrare tar jobben utnyttjas skamlöst. Det målas svart på vitt, och letas syndabockar för att erövra politiskt stöd för en agenda utan verklighetsförankring.

Professor Eskil Wadensjö från Stockholms universitet lät i samband med presentationen av årsboken närmast uppgiven när han konstaterade att invandringsdebatten domineras av okunskap. Det finns ett antal studier som visar att invandring inte har några som helst negativa effekter på löne- eller arbetslöshetsnivåer, betonade han.
Det stora framtidshotet är att gränser stängs helt omotiverat: EU:s åldrande befolkning behöver arbetskraft. Alla invandrare söker inte arbete, många söker asyl eller vill återförenas med en nära familjemedlem. Denna form av migration bygger på internationella konventioner och behöver inte försvaras ekonomiskt, men är, som Wadensjö påpekar, alltså ingen ekonomisk belastning.

Mest brännande är nog i stället frågan om den irreguljära invandringen, de människor som förskönande omskrivs som ”papperslösa”. Den som har fått avslag på en asylansökan men ändå stannar kvar i landet har svagt, moraliskt stöd. Men de finns. I Sverige tros gruppen omfatta mellan 20 000 och 70 000 människor. Det är de som hänsynslöst utnyttjas som billig arbetskraft och gör att du kan få din bil handtvättad för 99 kronor, som Andreas Inghammar från Handelsrättsliga institutionen i Lund sa. En omöjlig prisnivå, som existerar enbart därför att allt för många inte bryr sig om effekterna av svartarbete eller utnyttjande av människor i beroendeställning.
De stora perspektiven finns i det lilla.

EU-samarbetet brukade liknas vid en cykel. Det var rörelsen som höll unionen uppe. Strävan framåt. Reformerna. Utvidgningen.
Med EU-grundlagen, Lissabonfördraget, skulle rörelsen framåt underlättas. Införandet av majoritetsbeslut ökade beslutsfähigheten. Samtidigt stärktes direktdemokratin. EU skulle bli medborgarnas Europa lika mycket som den politiska elitens.
Eurokrisen är en svår prövning för sammanhållningen. Sex regeringar har fallit. De folkliga protesterna är stora. Det talas åter om ett kärn-EU. ”Det är sådana här tider som blir till långa kapitel i historieböckerna”, skrev idéhistorikern Johan Norberg i Expressen/KvP (22/11).

Samma dag gav den tyske rättsfilosofen Jürgen Habermas ut sin essä Om Europas författning (Ersatz) på en mängd olika språk, i en mängd olika länder. Också Habermas diskuterar den finansiella krisen och EU-projektets framtid. Ifrågasätter den demokratiska legitimiteten i att ”Frankfurtgruppen” har tagit sig så mycket makt.
Satt i relation till den utbredda pessimismen är det ändå uppfriskande att ta del av tankar som handlar om utveckling av EU, inte avveckling.
Habermas ger den gamla cykeln en rejäl skjuts framåt: Det är inte bara EU-medborgare som ska åtnjuta skydd för grundläggande mänskliga rättigheter eller leva i fungerande rättsstater, detta är ett världsprojekt. FN har diskuterat färdigt. Blivit överspelat. Förlorat sin trovärdighet. Nog behövs forum. Visst ska även demokratier möta och samtala med diktaturer. Men att ge dem inflytande så som FN har gjort har cementerat motsättningar och gamla strukturer. Det var inte FN:s säkerhetsråd som välte Berlinmuren. Det var inte FN:s råd för mänskliga rättigheter som initierade den arabiska våren.

Mer EU, mindre FN. Tanken provocerar säkert många samtidigt som skyltfönstren krossas i Aten. Men det är nog just därför den borde tänkas. EU är inte perfekt. Det lär inte en världsunion heller bli. Men livscykeln för ett globalt samarbete mellan demokratiska stater förtjänar att få sin början.

Göran Persson (S) gillar att spela rollen som grå eminens. Med sina år som statsminister i bagaget uttalar han sig gärna om dagspolitiken, även om det oftast är i frågor som inte går stick i stäv med partiledningens. Nu gör han ett halvt undantag. Mitt i Juholtkarusellen. Kanske lika okunnig om vad partiet tycker som partiledaren verkar vara.
I Dagens industri (17/11) går Persson hursomhelst på kollisionskurs med den ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich, som inte tror på ett införande av euron som valuta i Sverige under sin livstid.
”Jag utesluter definitivt inte att ett svenskt medlemskap ligger ganska nära”, säger Persson. ”Kraften i utvecklingen för oss ditåt.”
Alla Perssons argument för euron är desamma som 2003. Situationen med skuldkrisen har dock eskalerat utvecklingen. Det är mer angeläget nu än tidigare att fundera kring konsekvenserna av att Sverige står utanför. Särskilt när kraven på graderat medlemskap kommer. Finland vill att de som sköter sig ska få mer makt. Ett land som står utanför har ingen makt alls.
I en annan del av det politiska Sverige krävde i går Jonas Sjöstedt, trolig ny Vänsterpartiledare, ett konkret euroundantag. Han känner vind i seglen och utnyttjar den folkliga missuppfattningen om att euron skulle vara orsak till krisen: ”Det är bara en och annan folkpartist med dödslängtan som vill att vi ska gå med”, påstod han.
Som Persson?
Retoriskt går Sjöstedts rallarsving hem.
Den som granskar fakta vet bättre.

Det är inne med euro-bashing; att skylla den gemensamma valutan för både skulder och kris.
Dessvärre tar det sig uttryck även hos toppolitikerna. S-ledaren Håkan Juholt sa till Ekot i går att det inte blir någon ny folkomröstning om euron före 2018. Och säger han det, så blir det så. S har fått beklaglig vetorätt i frågan av M.
Den ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich (S) har dessförinnan sagt att det inte är aktuellt att införa euron som valuta i Sverige under hans livstid.
Som beslutsfattare.
Lade han till senare. Vilket möjligen gör tidshorisonten något snävare.
Blivande Centerledaren Annie Lööf, som häromåret sa sig ha ångrat att hon röstade nej till euron 2003, sa i Ekots lördagsintervju i helgen att hon nu ångrar att hon ångrade sig. Hon ser pragmatiskt på euron: Om det är bra för Sverige, om Sverige tjänar på det, så ska Sverige gå med.
Alldeles uppenbart är det inte valutan det är fel på. Inte heller den monetära unionen i sig. Det är slöa och slappa regeringar. Det är fransmän och tyskar som inte har orkat försvara de gemensamma regler på vars grund valutan vilar. Det är greker som har fuskat med statistiken. Det är ett ministerråd som jamsat med, trots de 68 brott mot tillväxt- och stabilitetspaktens regler som har konstaterats under åren.
De ekonomiska fördelarna med en gemensam valuta består: Det är ett bra medel för att motarbeta osund konkurrens; att oseriösa ekonomiska regimer dopar sin valuta för att få egna fördelar.
Vid sidan om de ekonomiska fördelarna måste det framhållas att euron också är ett politiskt projekt. Det handlar om solidaritet och samhörighet, om att bygga broar och motverka nationalistiska strömningar. Sådant som internationalistsjungande juholtare och frihetsälskande centerpartister torde uppskatta.
Den som följer minsta motståndets lag är bedrövligt grund i sin övertygelse.

I veckan väntas det danska folketinget ta beslut om skärpt gränskontroll. Mot detta finns en rad goda argument, som dessvärre ignoreras av 53 procent av danskarna, vilket är den nivå stödet ligger på enligt en färsk opinionsundersökning.
Jyllands-Posten har till exempel granskat statistiken för bostadsinbrott. Ett skäl för en hårdare kontroll sägs ju vara att utländska inbrottstjuvar ska stoppas. Då är det intressant att den typiske inbrottstjuven är en ung, dansk man.
Dessvärre kan man tro att statistiken talar för döva öron. Att de danska politikerna hellre lyssnar till jublet från främlingsfientliga partier ute i Europa, som franska Nationella Fronten och det österrikiska Frihetspartiet. Här handlar det nämligen inte om rim och reson, utan om förhandlingsgods och tillmötesgående för att Dansk folkeparti ska kunna ställa upp på att reformera systemet med efterlön.

Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) var på tisdagens Europaforum i Hässleholm inte lika tydlig som EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) dagen innan. Men budskapet var tydligt så det räckte: Regeringens linje är att EU:s gemensamma jordbrukspolitik är felaktig. Härom är matministern och pratministern överens.
Mest kritiserade Erlandsson olikheterna i direktstödet och exportstödet.
För detta finns goda skäl.
Arealstödet i EU är orättvist. Gamla medlemsländer får mer, nya mindre. Grekland kvitterar ut mest: 500 euro per hektar, medan Polen bara få 80 euro per hektar. Samtidigt påpekade Erlandsson att det inte handlar om att jämns med höja nivån till grekiska höjder, utan snarare om att jämna ut.
Minst lika svårt blir det med exportstödet. När EU producerar för mycket livsmedel dumpas det på tredje världens marknader – och omöjliggör för lokala producenter att bygga upp ett livskraftigt jordbruk. ”Inte sannolikt att det försvinner”, sa Erlandsson och hänvisade till de förhandlingar som avser budgeten från 2013.
Bönderna och deras organisationer klamrar sig dock fast vid det uppenbara: Vill EU:s stats- och regeringschefer att livsmedelsförsörjningen ska vara tryggad, en grundpelare i fördraget, är det bara till att hålla livsmedelsproducenterna under armarna.
I det panelsamtal som följde på landsbygdsministerns anförande framhöll ostproducenten Lars Anderberg det självklara: stöd borde inte behövas.
Rekommendationen som följde var mindre genomtänkt.
Det går inte skylla på de dumma konsumenterna som hellre köper billigt än dyrt, vilket närproducerade, småskalig framställda varor ofta blir. Det går inte hänvisa till samvetet, miljön eller ansvaret för arbetstillfällena om importerade varor är likvärdiga, eller bättre.
Det går heller inte, som LRF:s Helena Jonsson, kräva att vi ska exportera lika mycket livsmedel som vi importerar, utan att samtidigt acceptera subventioner. Då är det mer ärligt att som ministern se detta som ”en vision”. 45 procent av all mat svenskarna äter är importerad. Vi exporterar ungefär hälften så mycket.
I ett tidigare seminarium under dagen pekade Johan Rockström vid Stockholm Environmental Institute på jordbruket som den stora miljöboven. Men också som möjligheten.
Jordbruket är den största orsaken till förlusten av biologisk mångfald, och den verksamhet som släpper ut mest växthusgaser. Samtidigt måste den globala livsmedelsproduktionen öka med 70 procent till 2050 för att alla munnar ska kunna mättas.
Lösningen är inte mer produktionsstöd, utan mer satsning på forskning och utveckling. Sverige ligger till exempel långt efter i fråga om utveckling av genmodifierade grödor, som på många sätt är bättre än de naturliga varianterna, påpekade Ivar Virgin från samma institut. Tyvärr verkar den biovetenskapliga revolutionen gå Sverige förbi.
GMO-grödorna möjliggör det plöjningsfria jordbruk som Rockström menar är en del i att vända utvecklingen. Detta bör kombineras med bland annat minskat uttag av färskvatten och minskad areal för jordbruk. Inget lantbruk i världen lever i dag upp till definitionen av vad ett hållbart lantbruk är.
Priset på mat lär öka.
Men det är långtifrån säkert – eller ens önskvärt – att pengarna går till svenska eller europeiska jordbruk. Åtminstone inte till varje pris.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) invigde på måndagen nionde upplagan av Europaforum i Hässleholm med ett värdeladdat anförande. Sin egen tradition trogen.
Ohlsson är bra på att lyfta betydelsen av det europeiska samarbetet som något mer än bara vinstmaximerande; mer än enbart en fråga om hur de 27 medlemsstaterna ska värna sin ekonomiska välfärd genom frihandel och kamp mot jordbrukssubventioner.
Det är gott. EU skapades och blev till en framgång tack vare kombinationen av hjärna och hjärta, trygghet och vilja att förändra.
Eller som Sven-Olof Petersson, ambassadör i Australien och tidigare långvarigt sändebud till EU, påtalade genom en av många anekdoter i det efterföljande seminariet. Unionen behöver sina draglok – Frankrike, Tyskland och Storbritannien. När de inte vill vara med, som i fallet med Tysklands nej till en militär insats Libyen, blir unionen vingklippt, vet inte var den ska ta vägen, hur den ska utvecklas eller om den ens ska ta ansvar. ”När Göran Persson var statsminister kom han flera gånger ut från förhandlingarna och sa: Nu har Kohl gjort det igen.” Den tyske förbundskanslern brukade lösa förhandlingskonflikter genom att skjuta till mer pengar, och säga: ”Min far dog i första världskriget, min bror i det andra. Jag vill inte att min son ska dö i ett tredje.” Så säger aldrig Angela Merkel. Hon har inte det Kohl hade, trots sin bakgrund i det forna Östtyskland.
Lars Danielsson, numer generalkonsul i Hongkong, gjorde en liknande reflexion. Den kinesiska ledningen välkomnar ett starkt EU. De vill se en multipolär värld, som kan utmana USA. Däremot har de svårt för att förstå unionens gemensamma värderingar och demokratiideal. ”Vad man däremot förstår är den inre marknaden.”
Kina vet, med andra ord, att utnyttja EU:s svaghet, och trivs med det. Det, om något, är ett argument för att EU-ministern ska fortsätta lyfta fram det europeiska samarbetet i termer som att ”friheten fogar oss samman”. Vad det betyder i fråga om den växande islamofobin och högerextremismen är dock oklart. Är Sannfinnländarna så extrema att EU borde agera mot Finland om de efter riksdagsvalet på söndag tas in i regeringen? Detta ville Ohlsson på en pressträff efter hennes tal inte gå närmare in på. ”Vi får vänta och se vad resultatet blir först.”
I talarstolen har Ohlsson kvar den energi som hon före ministertillträdet gjorde till sitt adelsmärke. Ett år på ministerposten har förhoppningsvis inte förändrat henne så mycket att hon om en vecka inte vill, eller vågar, kritisera Finland – om det behövs.