Jonas Sjöstedt (V) mätte på tisdagen ut avstånd mot Stefan Löfven (S). ”Vi tänker inte fortsätta att agera stödhjul åt Socialdemokraterna”, sa han till tidningen Riksdag & Departement. Han kräver bland annat avveckling av kärnkraften.
Löfven har som bekant slipat av sin tidigare självklara Metallordförande-kärnkraft-är-nödvändigt-för-svensk-industri-linje till en S-ordförande-avveckla-om-det-går-variant. Trots steget från ”JA!” till ”jaha …” är det tydligt att Löfven står ljusår från Sjöstedt i energipolitiken.

Att avveckla 45 procent av Sveriges energiförsörjning låter sig inte göras i en liten vänstersväng.
För välfärdens och klimatets skull ligger det närmare till hands att utveckla kärnkraften i stället för att avveckla den. Den fjärde generationens kärnkraftsteknik är betydligt mycket säkrare än den tredje som nu byggs i bland annat Finland, påtalar Johan Hallén och Janne Wallenius på DN-debatt (14/2). Bland annat eftersom vattenkylningen ersätts med någon bättre metod, som natrium- eller blykylda reaktorer. Det radioaktiva avfallet minskar till en hundradel av dagens, precis som förvaringstiden av det – samtidigt som ny uran inte behöver brytas på 5000 år.
Vad Sverige ska göra är att aktivt vidra till denna utveckling, inte backa tillbaka in i Vänsterpartiets K-märkta grottor.

Vem tar vem? Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) favoritfråga till Mona Sahlin (S) innan det rödgröna samarbetet framtvingades 2008 är mer aktuell än någonsin.
Ett konstaterande kan göras: Det finns en liten, klarröd samling som blir alltmer isolerad längst ut till vänster.

Vad ska kommunen göra? Varför? Och hur?
Se där en rad frågor som fler kommunpolitiker borde fundera mer på. Oftare.
Renhållningen i Kristianstad är ett högaktuellt exempel.

Ideologiskt finns det ett par huvudspår. Socialister vill att politikerna ska bestämma så mycket som möjligt. Liberaler anser motsatsen.
Överfört till kommunernas bolagsaffärer är det mot denna bakgrund inte så konstigt om socialdemokrater och vänsterpartister vill bevara eller utöka ägandet. Borgerliga majoriteter brukar i stället vilja främja konkurrens och minimera de kommunala uppgifterna.
Däremellan bor pragmatikerna. De som lagar efter läge och gärna äger verksamhet som går med vinst och äger verksamhet som skulle gått med förlust i någon annans regi.
Pragmatismen är försvarbar så länge den verkligen handlar om sådant som kommuninvånarna måste ha, och som ingen annan lika gärna kan förse dem med.
Detta är dock inte fallet med framställning av biogas.

I veckan diskuterade kommunstyrelsens arbetsutskott den fortsatta försäljningen av det kommunala biogasbolaget. Dessvärre handlar det inte om att avyttra allt. Därmed är det omöjligt att få rätt pris. En delförsäljning, i vilken kommunen behåller kontrollen, minskar attraktionskraften.
Lägg till detta vikten av att värna kommunal verksamhet och att avstå från att konkurrera med det lokala näringslivet. Biogasbolaget ”exporterar” i dag till en rad grannkommuner. Verksamheten faller alltså redan på denna grund utanför den kommunala kompetensen, det vill säga vad kommunen ska syssla med. Det är denna paragraf som hindrar Kristianstad från att bedriva skolverksamhet i Hässleholm eller att bygga bostäder i Stockholm. Till detta ska läggas förbudet mot spekulativ företagsverksamhet.

Om nu inte den kommunala biogasförsäljningen redan har passerat gränsen för det rimliga, är frågan hur politikerna tänker sig att begränsa framtida skadeverkningar. Heléne Fritzon (S) vill göra affärer: ”Biogas är en framtidsbransch, och rätt utvecklat kan vi framöver sälja biogas även långt utanför kommunens gränser”, sa hon till Kb i går.
Hon är alltså beredd att spela med allmänna medel på en riskutsatt marknad.
Att biogas är en säker vinnarbransch kan ifrågasättas, den tekniska utvecklingen är snabb. Men redan mot bakgrund av vad kommunalt företagande innebär är ett fortsatt ägande förkastligt.

Matavfall är inte bara sopor. Det är en tillgång också. Som privatperson borde det vara fritt fram för hushållen att sälja sina sopor till vem som helst, bara de tas om hand som de ska.
Med den nya taxan från den 1 april fungerar det i stället så att alla åläggs att betala lika mycket till Renhållningen oavsett om man levererar några matrester eller inte. Även de som komposterar själva. Särskilda pappersåsar ska användas, trots att matavfallet under tre års tid har körts till Malmö för pressning. Man vill, som sagt, ha in mer matavfall.
Renhållningen har monopol på sin marknad. Trots detta kan man ifrågasätta rimligheten i att lägga tvångsavgifter på kommuninvånarna. Vilken blir nästa taxa? Ska den som inte kör tillräckligt mycket plast till återvinningsstationen få krav på sig att göra en insättning på kommunala plastbanken?
Biogasframställning i kommunal regi borde vara en vinstmaskin. Man får betalt för råvaran. Man tar betalt för produkten.
Att fler vill konkurrera på en sådan marknad är lätt att inse, men om kommunen vill vara affärsdrivande utanför kommungränsen får den också acceptera att andra bolag gör anspråk på råvaran.
Bäst vore naturligtvis om kommunen avvecklade alla sina intressen i kommersiell energiproduktion. Motsatsen blir absurd. Tosteberga utpekades en gång som lämplig plats för ett kärnkraftverk. Valet föll senare på Barsebäck.
Nej, jag tycker inte att kommunpolitikerna ska satsa på ny kärnteknik i stället för biogas, även om parallellen inte är så väsensskild som den kan verka. De ska hålla rent från allt som inte är kärnverksamhet.

Svenska Kraftnäts indelning av Sverige i fyra elområden sedan i november må vara legalt nödvändig, men utformningen av områdena är knappast gjuten i betong. Särskilt inte om effekterna blir att den elintensiva förpackningsindustrin inte kan vara kvar i Skåne, vilket Malmöföretaget Packbridge nu påstår i ett brev till energiminister Anna-Karin Hatt (C).
I en ny rapport från Sydsvenska industri- och handelskammaren, Flaskhalsar och undanflykter (2/2011), beskrivs både den kortslutning i politiken som ledde fram till dagens situation och den kortslutning i ekonomin som Packbridge är ett exempel på.
Skillnaden i pris mellan vårt elområde och de övriga är anmärkningsvärt stor. Trots en mild vinter så här långt fick vi redan i november betala cirka 15 procent mer än grannarna i elområdet norr om oss.
Med höjda energipriser blir det både dyrare att bo och att arbeta i Skåne än i mellersta Sverige. Följden blir negativ påverkan på arbetsmarknaden, med följdriktig spiraleffekt nedåt. Riktigt så dynamiskt att detta inte spelar någon roll är dessvärre inte Öresundsregionen, även om självbilden gärna målas i bjärt uppkäftiga färger.
Sydsvenska företag överväger redan nu att flytta sin verksamhet, och då inte främst inom landet. Effekten blir således nationell. Elområdeseländet är i högsta grad en fråga för regeringen att lösa.
Att, som Handelskammaren föreslår, slå ihop elområde 4 här i söder med elområde 3 är en snabb lösning på ett problem som aldrig borde ha behövt uppstå. Än viktigare är att se till så att energiförsörjningen tryggas. Sol, vind och vatten räcker inte till. Kol- och gaskraft är inte önskvärt. Ny kärnkraft som kan ersätta Barsebäck tar längre tid att få på plats till och med än att bygga Sydvästlänken, som ska avlägsna flaskhalsen i energidistributionen någon gång efter 2018 – själva orsaken till elorättvisan.

En vecka efter hemkomsten från u-land är det lätt att bli uppgiven. Inte på Egypten eller egyptiernas förutsättningar. Resningen, revolten mot militärdiktaturen klädd i Hosni Mubaraks grå kostym glädjer. Viljan, nybyggarandan är stor. Att landet är fattigt, korrupt och står inför stora utmaningar inom de flesta politikområden skulle kunna vara nedslående, men är det inte. Många vill mycket, bara de får.
Åter i Kristianstad flyttades fokus snabbt från den stora världen till den lilla. Onsdagens energi-, miljö- och klimatdebatt på naturum Vattenriket blev just så lyckad som jag hade hoppats. Essensen var det lokala. Lokala företag berättade om sina energiprodukter, det kommunala bostadsbolaget ABK om sina projekt för energieffektivisering och oppositionsrådet Heléne Fritzon (S) om den lokala klimatstrategi som fullmäktige antog i förra veckan.
Fullsatt.
God stämning.
Men så, eftertankens kranka blekhet: Spelar det någon roll? Sverige är redan energieffektivt. Den fossilfria elproduktionen dominerar. Vi ligger redan väl till i fråga om alternativ energi. Visst kan det göras mer, men hur motiverat är det att plöja ner pengar och kanske införa styrmedel som minskar vår internationella konkurrenskraft, när det vi gör här hemma bara påverkar de globala miljöproblemen på marginalen. Motsvarande insatser i, säg Egypten, skulle onekligen märkas på ett helt annat sätt.

Jag vet, lokalt engangemang är avgörande. Den engelske filosofen Roger Scruton uttrycker det väl i tidskriften Axess (6/2011). Han anser att miljörörelsens globala budskap leder till panikrelationer och – just så – en uppgivenhet om framtiden. Genom att i stället koncentrera sig på lokala och nationella problem kan man skapa ett djupare medborgerligt engagemang och större ansvarstagande för miljön.
Nära är lika med angeläget.
Just så som en lokal klimatstrategi bör vara. Och, det ska erkännas, i mycket är.
Trist nog andas delar av Kristianstads nya strategi mer av stordriftstänkande och hänsynstagande till kommunala affärer än till det övergripande målet. Som att nya hus i fjärrvärmeområden ska vara förberedda för fjärrvärme och förses med vattenburet värmesystem men helst inte med värmepumpar. Varför begränsa alternativen? C4 Energi har som monopolföretag god lönsamhet ändå. Passivhus skulle kunna ha sin plats även i områden där det erbjuds fjärrvärme. Och värmepumpar är ett småskaligt alternativ som tillsammans med solceller, solfångare och mindre vindkraftverk för villaområdet mycket väl skulle kunna minska behovet av fjärrvärme.
Kravet på hus förberedda för fjärrvärme blir i den här kontexten till en fördyring för fastighetsägarna i stället för en insats för miljön.
Nyligen föreslogs i ett betänkande (SOU 2011:44) att fjärrvärmenäten ska öppnas för konkurrens. Det har varit ett önskemål länge. Näten för fjärrvärme bör rimligen hanteras precis som näten för elektricitet. Industrin har dessutom möjlighet att erbjuda de som är anslutna till nätet en helt utsläppsfri restvärme.
Bra, men inte aktuellt i Kristianstad, kommenterade C4 Energis vd Göran Thessén i onsdags. Här finns inga industrier som har värme att erbjuda. Inte ens Stora Enso i Nymölla som förser Bromölla och Sölvesborg med restvärme, menar han, har något att erbjuda.
Torsten Svenland, som är energiansvarig på bruket, tycker inte alls att det är så svart eller vitt. En sammanbyggnad av fjärrvärmenäten med möjlighet både för Stora Enso och Mörrums bruk att bidra är väl värd att utreda.
Hur som. Klart är att också energisektorn ska var konkurrensutsatt. Och frågan blir då om kommunen ska ha en strategi som går ut på att minska affärsriskerna för ett eget bolag. Kommuninvånarna är betjänta av konkurrens. Småskalighet och mångfald är bra för både miljö och utveckling.
En strategi för att värna klimatet borde inte leda till att näringslivsklimatet hårdnar, eller priskonkurrensen minskar. Särskilt inte i en borgerligt ledd kommun.

Det finns goda förutsättningar för att kvällens evenemang på naturum Vattenriket blir lyckat. Information från och utfrågning av sex lokala företagare verksamma inom energi-, klimat- och miljösektorn (AB Kristianstadsbyggen, Everöds Elbyrå AB, Värmebaronen AB, C4 Energi AB, Kristianstads Bilcentrum AB och Hannevind Vindkraft AB), kombinerat med politiska insikter från oppositionsrådet Heléne Fritzon (S) tycks vara attraktivt. Biljetterna är slutsålda.
Förhoppningsvis blir det god bevakning av evenemanget, så att fler får ta del av tankarna om hur vi lokalt går vidare för att låta dessa viktiga och jordnära frågor bli till fördel för utvecklingen här.
Det blir hursomhelst en glädje för mig att få moderera samtalen.

Monopol, till exempel i nöjeslivet, är naturligt av ondo – de begränsar utbudet, sänker kvaliteten och höjer priserna. Naturliga monopol, som inom distributionen av fjärrvärme, är det däremot inte. De kan till och med tjäna medborgarna bättre än en öppen marknad.
C4 Energi, det kommunala fjärrvärmebolaget i Kristianstad, har till exempel en konkurrenskraftig prisnivå generellt sett. Men sammantaget är frågan om inte priset ändå ligger fel.

I en ny rapport till Expertgruppen för miljöstudier (2011:2) under finansdepartementet har docent Astri Muren undersökt hur fjärrvärmepriserna har utvecklats sedan avregleringen 1996. Hon för också en diskussion om hur samhällsekonomiskt effektiv den nuvarande ordningen egentligen är.
På tio år har fjärrvärmepriset i genomsnitt ökat med 42 procent. Samtidigt har konsumentprisindex bara ökat med 18 procent. En viktig jämförelse då de två indikatorerna tidigare följde varandra.
Prisspridningen är också stor. Luleå energi tar 82 kronor per kvadratmeter och år, inklusive moms, medan Hammarö tar 184. C4 Energi tar 133 kronor, Bromölla och Hässleholm 140.
Orsaken till den stora skillnaden i pris är att kommunerna sedan 1996 inte får tillämpa självkostnadsprissättning om verksamheten bedrivs i bolagsform. Vinstkravet är tänkt att skärpa konkurrensen.
Så har det fungerat inom en mängd andra branscher.
Minns taxinäringen före avregleringen 1990: ”Taxi, var god dröj.” Efter avregleringen närmast exploderade utbudet av taxibilar, priserna pressades och servicen blev bättre. På marginalen uppstod visserligen trista avarter, men sådana är till för att bekämpas.
I fråga om fjärrvärme så är det naturligt nog svårare att konkurrera. Ledningarna ligger där de ligger. Prissättningen för privata bolag sker mer i samklang med närliggande kommuner än något annat. För de kommunala bolagen handlar det om kostnadstäckning, och vinstmarginal. Här finns politiska skäl för att inte öka marginalen för mycket och göra kunderna/väljarna missnöjda. Bolagen styrs av politiker. Följdriktigt är priset lägre hos kommunala bolag än hos privata. En stor del av prissättningen motiveras dessutom av en strategisk insikt om att kunna binda nya kunder till sig, och på detta sätt säkra sin egen framtid.
Men det är också här problemet ligger. Nya kunder kan avskräckas från att göra en investering som är samhällsekonomiskt effektiv om de oroas över framtida prishöjningar.

Även om det i dag inte finns några tankar på att sälja till exempel C4 Energi finns det ingenting som säger att sådana tankar inte skulle kunna komma i Rådhuset vid Stora Torg.

Det är naturligt för varje näringsidkare att sträva efter monopol. Att äga sin marknad och på egen hand kunna sätta priset säkrar vinsten. För kunderna är det tvärtom. Kruxet med så kallade naturliga monopol är att prismekanismen inte fungerar, vilket Murens undersökning väl visar. I just detta fall finns således skäl att införa prisreglering.
Med ett oreglerat, naturligt monopol för exempelvis fjärrvärmebolagen är det uppenbart att det inte är de anslutna kunderna som värms bäst.