Mathias Sundin (FP) har stark integritet. Han är också starkt engagerad i integritetsfrågor. När riksdagen i dag ska fatta beslut om hur myndigheterna ska få tillgång till den data som sedan den 1 maj finns lagrad om vem som har kontaktat vem per telefon eller på internet, tänker han rösta nej.
Detta är inte den mest integritetskänsliga lag som Sverige har infört. FRA-lagen slår de andra med hästlängder. I somliga fall, som i fråga om fildelningslagen Ipred, är upphovsrättsmännens intresse viktigare att värna än piratkopierarnas.
Sundins integritetsinvändning i detta skede är också bara på marginalen – mer hur än att. Det intressanta är i stället hans resonemang (DN Debatt 9/5) om riksdagsledamöternas roll. Knapptryckarkompani, sa Anne-Marie Pålsson. Partipiskan brukar vina hårt i frågor som rymmer mycket prestige och där partilinjen riskerar att få stryk om någon går emot. Med statsminister Fredrik Reinfeldts (M) ord: ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.” Här går laget före jaget.
Toppstyrning och osjälvständiga politiker är en dålig kombination. Principer har betydelse. Precis som mandatet från väljarna.
Kompromisser är politikernas vardag. De får dock aldrig leda till att någon kompromissar med sin integritet.
Sundin trycker på rätt knapp.

Bildbyrån Scanpix levererade 14 fotografier från Tillväxtdagarna i Malmö i torsdags. Prins Daniel var i fokus på allihop, på sex av dem var han ensam. Det berodde, som jag förstår det, inte på att han är egenföretagare.
Nej, det ligger helt andra skäl bakom att kronprinsessans make prioriterades trots att många framstående företrädare för politik, näringsliv och offentlig sektor fanns på plats: Tre ministrar, en hoper verkställande direktörer och generaldirektörer; LO-ordföranden, ambassadörer, rektorer och riksdagsledamöter i parti och minut.
Men bara en person var värd att lyfta fram.
Han sa ingenting, ska tilläggas, prinsen. Bidrog inte. Var bara återhållsam åskådare.
Detta är en dagsaktuell bild av den svenska underdånigheten.

Att ett genomgående budskap på Tillväxtdagarna var behovet av meritokrati ter sig i sammanhanget närmast som stötande. Det framhölls titt som tätt att Sverige måste stärka sin position som möjligheternas land. Först när gamla strukturer ifrågasätts, när alla bedöms efter kunskaper och färdigheter och inte efter vilka exklusiva nätverk de ingår i, fungerar samhället så bra och effektivt som det kan.
Dit har vi långt. Kontakter är fortfarande avgörande. Den som saknar en informell väg in på arbetsmarknaden har flera gånger svårare att få jobb än den som känner personer på rätt positioner.
Rekrytering efter rekommendation fungerar bra, sägs det, men stänger lika ofta och effektivt vägarna för den som befinner sig i utanförskap.

Men spelar det någon roll att vi har ett statsskick som inte bygger på meritokrati? Kungafamiljen har ju ingen makt?
Så brukar det heta. Då ska man ha klart för sig att förhållningssätt har betydelse. Även om statschefen och hans familj saknar formell makt så har de genom sin position stor informell makt. Budskap i offentligheten, val av vänner och sätt att leva påverkar.
Ett argument mot arvkungadömet är dock starkare än alla andra: att ett offentligt uppdrag går i arv.

I måndags, på Carl XVI:s födelsedag, presenterade Republikanska föreningen sin utredning om hur grundlagen kan ändras för att möjliggöra ett mer jämlikt samhälle. Det är lätt som en plätt, … bara ett penndrag heter därför också utredningen. Ingen revolution. Bara mod i barm hos den majoritet i riksdagen som redan finns för en förändring. När politikerna gömmer sig bakom argumentet att det först måste finnas folkligt stöd för ett nytt statsskick intar de en position som de inte har i andra fall, inte ens när det rör statskicket. Kvinnlig tronföljd tillfrågades folket aldrig om. Grundlagen ändras efter varje val, oftast utan att ändringarna är föremål för någon större debatt.
Nu finns ett konkret förslag till nytt statskick att utgå ifrån. Det är en bra början på slutet för något dåligt.

”Jag har sett högt bildade personer mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person”, skrev Vilhelm Moberg i boken Därför är jag republikan. ”Kungadömet frammanar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, den böjda ryggen inför överhögheten.
Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva.”
Detta har många vittnat om. Parti­ledare och journalister förlorar sin vanligtvis kritiska hållning när en strålögd prinsessa ler emot dem.
Oavsett om Sverige byter statsskick eller inte så lär kungligheterna finnas kvar. Deras personliga arv går det inte att ta ifrån dem. Men det officiella Sverige skulle slippa den ordning som gör att fokus alltför ofta flyttas från väsentligheterna till dekorationerna.
Meriter, dådkraft och kunskaper är viktiga för framtiden. Trams från sagornas värld håller oss fast i ”servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, för att tala med Moberg.

Det bästa man kan säga om den budget som majoriteten i Kristianstad presenterade på onsdagen är att det inte blir någon skattehöjning.
Visst hade man önskat att det såg annorlunda ut, att vallöftena om skattesänkningar skulle kunna realiseras. Men verkligheten sätter sina gränser: Den ekonomiska oron i omvärlden, det ekonomiska lättsinnet i kommunhuset. Trots att den djupaste lågkonjunkturen sedan 1929 slog till genomfördes de investeringar som bara en allvarlig lågkonjunktur sas kunna stoppa. Handslaget för Kristianstad blev heligt när den demokratiska arenan blev för trång.
För nog var det så att folkinitiativet om den kommunala arenan fick politikerna att tappa huvudet. Snabbt, innan motståndet hade hunnit organiseras, förklarade kommunstyrelsens arbetsutskott att någon folkomröstning skulle det inte bli. Folkets röst ville man bara höra när det var dags att fördela politiska uppdrag. Inte när det gällde en enkel, och engagerande fråga.

När folket i Östra Göinge nu har samlat in namnunderskrifter för en folkomröstning om det nya kommunhuset gör politikerna där annorlunda. Kommunstyrelsens ordförande Patric Åberg (M) har till och med berömt engagemanget. Förslaget har skickats tillbaka för omprövning i stället för att stressas igenom beslutsmaskineriet.
Hur ärendet hanteras framöver är oklart. Vad är det alla människor har tagit ställning till när de har krävt en folkomröstning? Om ett nytt förslag till kommunhus blir radikalt annorlunda, måste det då också samlas in namn på nytt?

Som i alla dessa fall är det rimligast att politikerna tolkar folkviljan så positivt som möjligt. Om man blint kör på bara därför att det är tufft att ”våga” utan att ”fråga”, skapas djupa motsättningar.
Folkstyret är svårt. Det ska vårdas lika ömt som en offentlig budget.

Telia Sonera har ett nära samarbete med sex totalitära regimer, rapporterar SVT:s Uppdrag Granskning.
Inga problem, menar ledningen. Man följer ju lagen. Avlyssning är tillåtet i alla länder. Vad man då bortser från är hur avlyssningen genomförs – utan en rättssäker process – och att det alltid är känsligt att göra affärer med diktaturer.
Det kan tyckas pinsamt att ett företag som till stor del ägs av den svenska staten har en så slapp inställning till frågor som rör mänskliga rättigheter.
Utrikesminister Carl Bildt (M) tycker att agerandet är ”graverande”, vilket är berömvärt. Samtidigt tror han att ett ingripande från staten skulle sakna effekt.
Med tanke på Bildts syn på vapenexport till Saudiarabien skulle man kunna få för sig att han tycker likadant nu som då: Hur skulle situationen för mänskliga rättigheter i Vitryssland förbättras om de köpte franska teletjänster?

Offentlighet och sekretess är viktiga saker. Den öppenhet som vår svenska, grundlagsskyddade offentlighetsprincip sägs garantera hyllas i varje högtidstal, påstås ofta till och med utgöra grunden för demokratin då den möjliggör både insyn och granskning. Registrering av handlingar är en självklarhet. Särskilt sådana som innehåller sekretessbelagda uppgifter. Bara genom att redovisa att en handling finns kan en utomstående begära ut den, vilket dock är långtifrån detsamma som att den kommer att lämnas ut.

Saudiaffären visar att somliga principer är viktigare än andra. Aftonbladet avslöjar nu att en tjänsteman från försvarsdepartementet befann sig på Totalförsvarets forskningsinstitut en sommarkväll 2008 för att förhandla med Saudi­arabien om den numera ökända vapenfabriken. Protokoll skrevs. Men morgonen efter rensades alla spår efter mötet bort. Handlingarna skulle in till departementet. Enligt FOI:s dåvarande generaldirektör Madelene Sandström med motiveringen: ”Vi måste skydda ministern.”
Ministern är Sten Tolgfors (M).
Tjänstemannen i fråga hänvisar först till utrikessekretess, vilket är snömos. Sedan tillbakavisar hon uppgifterna helt. Ord står mot ord.

Saudiaffären rymmer sin beskärda del av målvakter, mullvadar och militär underrättelsetjänst. Mängden hemligheter och turer börjar anta smått bisarra proportioner. Brukar det gå till så här? Är den svenska öppenheten – liksom Försvaret – i princip bara till för vackert väder?

Öppna möten i kommunstyrelsen borde vara en självklarhet. Kring detta resonerar min kollega Petter Birgersson i Ystads Allehanda i dag, med anledning av att Skurups kommun funderar på att ändra detta vinnande koncept. Under förespegling av att känsliga ärenden riskerar att nå inblandade genom pressen i stället för direkt, förs där ett resonemang om att återinföra lyckta dörrar.

Lösningen är rimligen att låta demokratin få den insyn den förtjänar, både i Skurup och i alla andra kommuner. Däremot ska naturligtvis inte personalärenden hanteras i den formen.

Det går att både ha kakan och äta upp den.

Den parlamentariskt tillsatta kommitté som har i uppdrag att se över hur den kommunala demokratin ska stärkas (Dir 2010:53) borde ha gått längre.
Enligt tidningen Dagens Samhälle (3/2012) är huvuddragen nämligen redan klara, trots att slutredovisning inte är satt förrän till den 1 maj. Enligt tidningen har man kommit överens i de handfasta frågorna. Man tycker inte att partistöd ska utgå för tomma stolar, det blir ingen närvaroplikt för förtroendevalda och man vill sänka gränsen för minsta antal fullmäktigeledamöter från 31 till 21.
I den sistnämnda frågan är det oklart om gränsen ska ligga kvar vid kommuner med färre än 12 000 röstberättigade invånare. Man kan hoppas inte. Även större kommuner och regioner borde tillåtas att minska antalet ledamöter. Många har i dag märkligt många fler än vad lagen kräver. Region Skåne har 48 fler. Med max 21 fullmäktigeledamöter i alla kommuner skulle den kommunala demokratin bli både tydligare och varje folkvald få mer inflytande. I dagens system är det ju också ofta många färre än 21 som redan i kommunstyrelsen slår fast vilka beslut som fullmäktige senare ska bekräfta.
Mest intressant är om utredningens diskussioner om kommunal parlamentarism kommer att utmynna i ett slutligt förslag. I dag sitter både majoritet och opposition i nämnder och styrelser. Det är som om riksdagens opposition skulle sitta med i regeringen. En anomali som omöjliggör ansvarsutkrävande. Som bidrar till slutenhet och politiska uppgörelser utan den offentliga insyn som demokratin bygger på.
I Norge fungerar parlamentarismens princip i kommunerna. Då borde den kunna göra det också i Sverige.

Svenska Dagbladet har granskat statsrådens yrkesbakgrund. Bilden är klar: vi har proffspolitiker.
Så långt: inget märkligt. Trots allt tal om att förtroendeuppdrag inte är en yrkeskarriär, vet vi att så är fallet såväl på nationell som lokal nivå. Eldsjälarna, fritidspolitikerna som utgör partiernas bas, är viktiga i högtidstalen. Men de behandlas, på grund av hur de politiska systemen är uppbyggda och administreras, som något av rundningsmärken. I takt med att medlemsantalen i partierna minskar har det blivit svårare att få folk att ägna sin lediga tid åt inläsning av handlingar och votering.
Den representativa demokratin är heller inte tänkt att i första hand vara representativ i den meningen att politikerna ska vara som ”folket”, påpekar statsvetaren Leif Lewin i SvD (12/1). De ska representera folket, vara kompetenta för uppdraget. ”Elitism”, är den vanliga invändningen mot detta. Den bortser dock från det uppenbara: Politikerna är förtroendevalda. Eller som Lewin skriver: ”Demokrati är (…) inte att de styrande ska likna de styrda utan att de styrda ska ha reella möjligheter att avsätta de styrande som förlorat deras förtroende.” I detta ligger en djupare problematik än att politikerna är broilers: När konsensuspolitik och handslag är norm blir det allt svårare för väljarna att veta vem som ansvarar för vad. Breda uppgörelser ska inte användas i tid och otid. De förminskar demokratin.
När alla tar ansvar för en politik är det i praktiken ingen som gör det. Detta demokratiska underskott är större än att politikerna är proffs eller inte representerar varje hörn av riket. ”Sverige har världens största parlament i förhållande till storleken på befolkningen”, konstaterar KDU:s ordförande Aron Modig (SvD 11/1). Övertalighet är norm också lokalt.
Väljarna behöver tydliga alternativ. Oppositionens roll är lika viktig som regeringens.

Ta vilken politiker som helst. Från vilket parti som helst. Fråga om de gillar rättvisa. Tror du att någon svarar nekande? Självklart inte.
Positivt laddade ord vill alla förknippas med.
Frihet.
Solidaritet.
Jämlikhet.
Det är inte i inställningen till grundläggande värden som politikerna skiljer sig åt, det är i metoderna som används för att förverkliga visionerna.
En självklarhet, kan man tycka. Ändå har alltför många folkvalda svårt att hålla inne med anklagelserna: De politiska motståndarna är okänsliga och Carema-kalla, kanske till och med människoföraktande. Vill illa.
Tror de som häver ur sig sådant ens själva på det? Förhoppningsvis inte. Det hade varit ruggigt skrämmande om våra förtroendevalda verkligen hade haft en så mörk människosyn. Ett tungt argument för att återkalla den representativa demokratin till förmån för en allomfattande direktdemokrati.
Låt vara att några marginalpolitiker gör karriär på motsättningar: Vi-och-dom-evangelisterna. Men generellt är det rimligt att tro på den goda viljan.
Manipulationerna, trianguleringen och lånet av begrepp kan man möjligen uppröras över.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) som har blivit folkhemsk.
Sverigedemokraterna som från och med landsdagarna i Göteborg ska kalla sig socialkonservativa. Odlar ord för externt bruk. Reserverar andra för intern konsumtion.
Men beskrivningen av den egna politiken har ett helt annat syfte än angreppen på motståndarna. Bilden av politiken varierar efter mottagarna. Ordval och sammanhang är försäljningsargument på röstmarknaden. Populistiskt insmickrande eller ideologiskt styvnackade.
Den som vill ha politisk makt måste lära sig vad som går hem, målgruppsanpassa och ”lyssna in”.
Partiledarna sitter inte på sina kanslier och låter riksdagsledamöterna från landsorten eller distriktsordförandena sköta dialogen med väljarna. De reser själva. Signalerar, som Annie Lööf (C), en vilja att ta till sig och låta sig påverkas. Eller ber, likt Håkan Juholt (S), om förlåtelse mellan fyra ögon. Gång på gång.
Kan man tänka sig en effektiv kontrollapparat för att stävja PR-konsulternas segertåg i retoriken? En statlig språk- och ordbruksnämnd som granskar partiprogram och godkänner formuleringar? Som kommer med reprimander när beslutet att lägga ned en byskola objektivt sett kan definieras som orättvist?
Knappast. Folkstyret lägger ansvaret för att granska politikernas ord på väljarna. För detta krävs hård disciplin, som professor Mats Lindberg påtalar på DN Debatt (25/11) med anledning av SD:s senaste dimridåer.
Visst, medierna står redo att hjälpa till. För mycket, tycker några som konspiratoriskt buntar ihop alla redaktioner och anklagar dem för att ha en gemensam agenda.
”Mediedrev” är det kodord som bland annat Juholtkramare mumlar i kör för att förvandla relevant granskning till slakthusjournalistik.
”Medieelit” kvider i sin tur de som misstror nyhetsförmedlingen därför att varje sida, varje sändning inte toppas av en invandringskritisk litania.
Mediemakten är stor. Det ska inte förnekas. Men granskarna granskas och har inget övergripande, kollektivt mål. Öppenheten och mångfalden är viktigare än enskildheterna, vilket gör att medierna verkligen fungerar som medborgarnas verktyg.
Valfriheten i den demokratiska välfärden förutsätter att språkligt dubbelspel avslöjas lika obarmhärtigt som brutna vallöften. Det kräver hårt arbete. Gör att frågan om delegerat politiskt ansvar alltför ofta reduceras till personfrågor. Men valet är inte att låta bli.
Väljarna har all anledning att tillämpa en enkel regel på sina folkvalda: Det är inte vilka de är som är viktigt, utan vad de gör. Möjligen med tillägget: har gjort och har för avsikt att göra.

Frida Grundström (SD), som sitter i kommunfullmäktige i Gnesta, fick på måndagskvällen brinnande vätska genom brevinkastet. Tidigare har hon fått ett hakkors målat på dörren. Hon är inte ensam. Flera andra SD-politiker har under senare tid fått hot riktade mot sig. Sammanlagt handlar det, enligt partisekreterare Björn Söder, om hundra incidenter på mindre än ett år.
Omfattningen är det svårt att ha någon uppfattning om, mer än att varje angrepp är oacceptabelt.
Problemet är allvarligt. Ingen ska för sina åsikters skull riskera att utsättas för våld eller hot om våld. I kampen för det öppna samhället ingår försvaret även av dem vars åsikter man inte delar.
Här är det svårt att se att rättsväsendet eller regeringen på något sätt skulle ha nonchalerat händelserna. I stället har kartläggningen av höger- och vänsterextremister intensifierats.
Mot denna bakgrund är det beklämmande att höra Björn Söder när han, som i Studio ett på tisdagen, gjorde vad han kunde för att framställa SD som övergivet av etablissemanget.
”Politiska motståndare har hållit dessa grupper under sina vingars beskydd”, sa han och tillade att ”sorgligt nog har vi en statsminister som har gjort uttalanden som mer eller mindre legitimerar att vi utsätts för de här övergreppen.” Och journalistkåren har deltagit i en ”avhumaniseringsprocess” …
Söder må ha hur rätt som helst i sitt fördömande av hot och våld, men gör sig skyldig till sanslösa övertramp när han generaliserar och sprider felaktiga uppgifter på det sätt han gör.
SD har förtvivlat försökt exploatera Reinfeldts uttalande efter ”knivattacken” mot SD-politikern David von Arnold Antoni i Malmö i september 2010. Det var han som sade sig ha fått ett hakkors inristat i pannan av vänsterextremister, skador som en läkare senare bedömde vara ”självförvållade”.
”Jag tar avstånd från alla former av våld och hot. Men vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer”, sa Reinfeldt då.
Söder ignorerar första ledet. Det är sorgligt. Om han nu menar allvar med att arbeta för ett öppet och respektfullt samhälle.