En debatt räcker. Efter mötet mellan riksdagens åtta partiledare i SVT:s Agenda på söndagskvällen står det helt klart varför Stefan Löfven (S) har varit så besvärande tystlåten sedan han tog över partiet efter Håkan Juholt. Han har inte så mycket att säga.
Därför blev det mycket ludd, med upprepningar och utsvävningar. Det ska göras ”satsningar” som är ”offensiva” och ”effektiva”.
Hans beskrivning av tillståndet i Sverige är verklighetsfrämmande. Han tar ingen hänsyn till världsekonomins inverkan – och drog till och med Göran Perssons gamla harang om att S fick röja upp efter den borgerliga regeringen 1991–1994. Den var felaktig då, fungerade inte för att fästa epitetet ”ekonomiskt oansvariga” på allianspartierna 2006 och känns 2012 lika omöjlig som en S-ledare i jakt på regeringsunderlag.
Hur Löfven ska kunna samsas med en aggressiv Jonas Sjöstedt (V) och en vag Gustav Fridolin (MP) är obegripligt. Frågor som kärnkraften och vinster i välfärden gräver djupa klyftor mellan S, V och MP.
Här tål att påpekas att i kampen om att framstå som mesta miljöparti framstod Annie Lööf som mer påläst än Fridolin, hon hade klart bättre koll på fakta. Sverige har 47 procent förnybar energi, jämfört med EU-snittet på 11 procent, sa hon bland annat när Fridolin klagade på den svaga svenska klimatpolitiken. Sverige har i dag sex gånger så mycket vindel som för fem år sedan.
Allianspartiledarnas insatser måste ses i ljuset av hur oppositionen agerar. Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och Lööf är då ett under av enighet. Visst finns det sprickor. FP vill förstatliga skolan, och FP och KD vill ha ett demokratikriterie för vapenexport, men i avgörande välfärdsfrågor, i värnandet av de statliga finanserna och i energipolitiken står de enade. Det är tryggare.
Jimmie Åkesson (SD) var så gott som hela tiden off-side.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

Indelningen av Sverige i stor­regioner lär genomföras. Så småningom. Inriktningsbeslutet från regionstyrelsen i Region Skåne på måndagen var ett steg på vägen.
Visst finns det motstånd. Lokala politiker vill inte mista personlig makt. Några ser dagens län som historiska enheter och argumenterar för att den kulturella identiteten måste bevaras.
Bägge argumenten är värda att tas på allvar. Beslut ska tas så nära medborgarna som möjligt. Känslan av sammanhang och tillhörighet är viktig. Samtidigt måste argumenten mot en nödvändig effektivisering av den offentliga förvaltningen värderas i detta rum, inte i ett rum som man hoppas att man har – eller skulle vilja ha.
Vad är regionerna? De är för många, för splittrade och ofta för små för att påverka. Med starkare regioner kan mer ansvar föras från den nationella nivån till den regionala. Infrastrukturfrågor och utvecklingsarbete kräver en kritisk massa.
Identitetsargumentet väger ännu lättare. Det är inte länge sedan Skåne var delat mitt itu, Småland består i dag av tre län. Att länsgränserna skulle vara avgörande för om skåningarna känner sig som skåningar eller smålänningarna som smålänningar är nonsens. Länsgränser – blivande regiongränser – är diffusa. De påverkar det allmännas planering, men inte medborgarnas agerande. Arbetspendling och handel känner inga administrativa gränser.
Centern i Skåne motsätter sig en storregion. ”Det blir svårt för små partier att få gehör för sina frågor”, hävdade regionrådet Katarina Erlingsson (C) i Sydsvenskan (14/11).
Det är en märklig inställning. Partiernas storlek är relativ, inte absolut. Inflytande fås efter andel röster, inte andel invånare.
Regionfrågan håller knappt styrfart. Ointresse och egenintresse har fått dominera. Det är hög tid att processen skyndas på. Då skadar det inte om debatten sker på en högre nivå.

Vem saknade Håkan Juholt (S) i partiledardebatten i SVT:s Agenda? Ja, åtminstone inte debatten i sig. Än mindre led den av att också Lars Ohly (V) hade så dåligt självförtroende att han valde att utebli.
Nej, debatten – som kretsade kring ekonomin, ungdomsarbetslösheten, klimatet och integrationsfrågorna – var både tydlig och dynamisk.
Åsa Romson (MP) framstod som en påläst och duktig debattör. Hon tog mycket plats. Ibland låg hon relativt nära den linje som de rödgröna gick till val på. Ibland talade hon med en mer självständig grön röst. Det var också uppenbart att hon inte på något sätt har, eller skulle kunna misstänkas för att ha, någon som helst koppling till Jimmie Åkesson (SD) bara för att de två stod på samma sida i studion. Tvärtom var det Åkesson som på egen hand skilde ut sig.
Regeringspartierna gjorde tillsammans ett stabilt intryck. Göran Hägglund (KD) var piggare än vad man skulle kunna tro, med tanke på maktkampen i det egna partiet. Jan Björklund (FP) behövde inte förta sig, medan nykomligen Annie Lööf (C) dessvärre emellanåt fastnade i gamla klyschor. Bäst var hon då hon markerade avstånd från SD.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var mest spetsig av de sex. ”Du tänker för nationalistiskt, Åsa Romson”, sa han när hon argumenterade mot klimatsatsningar utanför landets gränser. Resurserna är inte oändliga, och om en minskning av klimatpåverkan är det viktiga så bör det finns en stor acceptans för att satsa både på internationella och nationella åtgärder.
Han markerades också skickligt och tydligt avstånd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas invandringspolitik. ”Den enda här i kväll som har låtit som en sosse är Jimmie Åkesson”, sa Reinfeldt när han kritiserade SD:s bidragslinje.
Just så.
Medan Juholt var upptagen av annat hade Åkesson tagit hyra som jourhavande bidragspolitiker.
De röda har en egenartad syn på politiken. Att de gör placeringsfrågor viktigare än det politiska samtalets innehåll är svårförståeligt.
Efter Agendadebatten har de – om möjligt – gjort sig ännu mindre relevanta i den inrikespolitiska vardagsdebatten.

Det är inne med euro-bashing; att skylla den gemensamma valutan för både skulder och kris.
Dessvärre tar det sig uttryck även hos toppolitikerna. S-ledaren Håkan Juholt sa till Ekot i går att det inte blir någon ny folkomröstning om euron före 2018. Och säger han det, så blir det så. S har fått beklaglig vetorätt i frågan av M.
Den ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich (S) har dessförinnan sagt att det inte är aktuellt att införa euron som valuta i Sverige under hans livstid.
Som beslutsfattare.
Lade han till senare. Vilket möjligen gör tidshorisonten något snävare.
Blivande Centerledaren Annie Lööf, som häromåret sa sig ha ångrat att hon röstade nej till euron 2003, sa i Ekots lördagsintervju i helgen att hon nu ångrar att hon ångrade sig. Hon ser pragmatiskt på euron: Om det är bra för Sverige, om Sverige tjänar på det, så ska Sverige gå med.
Alldeles uppenbart är det inte valutan det är fel på. Inte heller den monetära unionen i sig. Det är slöa och slappa regeringar. Det är fransmän och tyskar som inte har orkat försvara de gemensamma regler på vars grund valutan vilar. Det är greker som har fuskat med statistiken. Det är ett ministerråd som jamsat med, trots de 68 brott mot tillväxt- och stabilitetspaktens regler som har konstaterats under åren.
De ekonomiska fördelarna med en gemensam valuta består: Det är ett bra medel för att motarbeta osund konkurrens; att oseriösa ekonomiska regimer dopar sin valuta för att få egna fördelar.
Vid sidan om de ekonomiska fördelarna måste det framhållas att euron också är ett politiskt projekt. Det handlar om solidaritet och samhörighet, om att bygga broar och motverka nationalistiska strömningar. Sådant som internationalistsjungande juholtare och frihetsälskande centerpartister torde uppskatta.
Den som följer minsta motståndets lag är bedrövligt grund i sin övertygelse.

Med valberedningens beslut att förorda Annie Lööf till posten som ny Centerledare har frågan om ålder och erfarenhet blivit en märkligt, hett diskuterad fråga.
Gammal är äldst.
Åldersdiskriminering.
Yta före djup.
Fördomarna är många och det är ytterst trist att det är just valet av den driftige, karismatiske och kunnige Annie Lööf som orsakat debatten. Hon har lång politisk erfarenhet och har parallellt med sitt uppdrag som ekonomisk-politisk talesman i riksdagen – och mitt i striden om partiledarposten – tagit en jur kand vid Lunds universitet. Arbetskapaciteten, kommunikationsförmågan och kompetensen kan ingen rimligen ifrågasätta, även om det ofta görs när det egentligen är åsikterna som borde granskas och kommenteras.
Lika trist är att åldersdebatten väcks när det är en ung kvinna som får ett tungt uppdrag. I jämförelse med ojandet nu – ”28-åring ska vända en 40-årig nedgång” twittrade Aftonbladets tidigare politiska chefredaktör Helle Klein, och avslöjade en mindre smickrande rynkning på näsan – var det öronbedövande tyst när Gustav Fridolin, bara några månader äldre än Lööf, i somras blev en av Miljöpartiets språkrör.
Utvecklingen mot yngre politiker har pågått ett tag, och får ses som nyttig. Varför ska unga, aktiva och engagerade tvingas hålla sig i bakgrunden, se och lära under ett antal år om det i öppen kamp visar sig att de är både mer pålästa och kvalificerade än sina äldre partikamrater?
På tio år har de svenska partiledarnas snittålder sjunkit från 50 till 41,8 år, har Sydsvenskan räknat ut. I januari pensioneras åldermannen Lars Ohly (V), vid 54.
Riksdagsledamöternas medelålder är i dag 47 år, konstaterar Svenska Dagbladet.
Sverige är tillsammans med Finland ensamma om en sådan åldersstruktur i toppolitiken. I andra europeiska länder är det tvärtom inte ovanligt att personer som fyller 75 eller 80 under mandatperioden till och med kandiderar till positioner som stats- eller regeringschef. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi är 74. Konrad Adenauer, Västtysklands förbundskansler 1949–1963, avgick när han var 84.

Erfarenhet och växande visdom har sitt omistliga värde. ”För visdom krävs det ett antal år av erfarenhet”, som Europaparlamentarikern Alf Svensson (KD) framhöll i går. Tråkigt bara att han samtidigt förminskade Lööf och karaktäriserade valet av henne som resultatet av en missriktad vilja att få något nytt och fräscht. Själv var han partiledare i 32 år, och avgick vid 66 års ålder. Nu är han 72. Och i full sving.
Åldersfixeringen, vilket politiken har ärvt efter arbetslivet – och som enligt Mats Hammarstedt vid Linnéuniversitetet i Växjö slår igenom mer än diskriminering som grundar sig på kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning – är naturligtvis skadlig om ung blir detsamma som bättre. Men den är lika skadlig om yngre kvoteras in, eller om äldre i kraft av sin auktoritet och breda nätverk vinner varje utnämningsdiskussion.
Som alltid är det mångfalden vi vinner på. Unga och gamla i skön förening. Blandade intressen, blandade bakgrunder.
Viktigast för både partiledare och politiker är nyfikenhet och vilja.
Det finns ingenting som säger att de svenska riksdagspartierna 2011 har piggare och raskare partiledare än vad de hade 2001, enbart därför att de är tio år yngre nu.

Nästa partiledarbyte – i Kristdemokraterna? – skulle kunna bli en revansch för de äldre, och då inte bara därför att partiet emellanåt verkar drömma sig tillbaka till opinionsläget under Alf Svensson. En och annan kanske till och med tycker att Svensson ska återuppstå på posten som partiledare. Det skulle kunna vara ett enkelt sätt att profilera KD bättre på: inte bara tala om pensionärernas villkor utan också att låta sig ledas av en med pensionsåldern inne.
I de politiska PR-proffsens värld går det säkert hem.
Väljarna har – förhoppningsvis – inte samma åldersnoja. Ålder går inte före rätt.

Striden om partiledarposten i Centerpartiet fick ett snöpligt slut. Det går att förstå: Med överväldigande majoritet har Annie Lööf förordats till posten framför sina medtävlanden Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson. Därmed blev ”den historiska processen” halvdan. Beslutet på Centerstämman i Åre om några veckor blir nu bara en bekräftelse av ett redan fattat beslut ”i rörelsen”, något som C så skarpt kritiserat Socialdemokraternas partiledarval i våras för att ha varit.
Allt är valberedningens fel. Rädslan för en uppslitande strid har bäddat för denna ofullbordade ordning, som ersatt en tänkbar, fullödig, demokratisk revolution; så som den hade kunnat bli – oavsett om den hade avslutats med en reell votering på stämman eller medlemsomröstning över internet.
Oavsett vad är det klart att processen stärkt C. Trippel A-kandidaterna, som de kallas internt (Annie, Anna-Karin och Anders), har blivit mer kända av allmänheten, precis som Centerns politik.
Klart är också att Annie Lööf sannolikt skulle ha tagit hem striden oavsett hur den hade avslutats. Hon har en remarkabel kommunikativ talang, går genom tv-rutan och har klara förutsättningar att både gjuta mod och inspirera sina partikamrater, så som hon under presskonferensen på onsdagen sa sig vilja.
Frågan nu är vilken ministerpost Lööf vill överta. Att det blir en total ommöblering i regeringen är inte troligt, snarare får hon resonera kring vilken av de nuvarande C-ministrarna som ska få sluta. Mest naturligt hade varit att ersätta Maud Olofsson som näringsminister, men den posten är otacksam i kristider och bättre är att låta Olofsson fortsätta det arbete hon inlett – och som hon vill slutföra. Att peta Anna-Karin Hatt från posten som IT- och regionminister torde heller inte vara aktuellt. Det, om något, skulle kunna väcka ont blod i partiet. Återstår då posten som landsbygdsminister efter Eskil Erlandsson eller som miljöminister efter Andreas Carlgren.
Erlandsson är nästan lika populär i C som Lööf. Hade han kandiderat till posten som partiledare kunde han mycket väl ha blivit det. Carlgren ligger mer risigt till; anses svag, och har haft svårt att kommunicera C-politiken.
Om Lööf vill tydliggöra Centerns profil som borgerlighetens gröna röst är miljöministerposten som klippt och skuren för henne. Så kan hon både dra en rågång mot Miljöpartiet och förbättra förutsättningarna för ett eventuellt samarbete. Med Centern i mitten.

Centerledarkandidaten Anna-Karin Hatt är republikan, noterar Republikanska föreningen nöjt. Vad annat var att vänta? Hatt har ett arv att förvalta: På 1750-talet fick hattpartiet en ny roll i dåtidens Sverige som parlamentarismens främsta beskyddare gentemot kungamakten.

Hon är storfavorit till att bli nästa Centerledare, Annie Lööf. ”Exceptionell lyskraft”, säger Johan Linander, som är en av de elva riksdagsledamöter som vill se henne vid ordförandeklubban. Fem föredrar Anna-Karin Hatt, ingen stöder Anders W Jonsson, enligt den enkät Svenska Dagbladet gjort.
Och visst känns det bra att vara favorit, säger Lööf vid presskonferensen på naturum Vattenriket på fredagseftermiddagen, samtidigt som hon understryker att det är långt kvar. På söndag vidtar kandidatutfrågningarna med början i Göteborg för att sedan fortsätta till Krokom, Malmö och Stockholm. Parallellt kampanjar de tre kandidaterna så hårt de kan, i bästa presidentvalsstil. Det skakas händer och byggs relationer. Annie Lööf är proffskommunikatör – ”politiker och förtroendevald”, säger hon själv – och vet hur viktiga besöken ute i landet är. Är i kraft av sina många resor i södra Sverige under de tre mandatperioder hon suttit i riksdagen klar favorit här.
Det är nu tredje kampanjdagen för Lööf efter bröllop med bröllopsresa, och hon far land och rike runt, kommer en halvtimme för sent till Kristianstad, men lyser av kraft.

Lööf är märkbart stolt över hur C har öppnat sin valprocess. ”Vi skriver svensk politisk historia”, säger hon, men tycks glömma att det var Miljöpartiet – konkurrent om att vara det mest gröna partiet och med begynnande liberala strömningar – som tog första steget när Gustav Fridolin och Åsa Romson blev språkrör tidigare i somras.
Hur som helst är det ett steg i rätt riktning att frågan om vem som ska bli partiledare inte avgörs i slutna rum eller i förhandlingar mellan olika maktcentrum så som skedde när Håkan Juholt valdes till S-ledare i våras.
Fast det kan bli ännu bättre.
Valberedningen behöver inte rekommendera någon kandidat, hade lika gärna kunnat överlåta valet helt och hållet åt partistämman. Eller utlyst en medlemsomröstning.
Förstår jag Annie Lööf rätt skulle hon inte ha någonting emot en sådan process. Hon skulle antagligen inte heller ha någonting att förlora på det, och ser som nästa partiledares uppgift att inte bara tydliggöra och profilera partiets politik utan också att utveckla organisationen och medlemsdemokratin. För ett folkrörelseparti som Centern, som har stora likheter med både Socialdemokraterna och Moderaterna, gör naturligtvis medlemsraset ont i själen. Den liberala övertygelsen må C dela med Folkpartiet – och Annie Lööf är nog den som tydligast tävlar om liberalismen – men där FP är teoretiskt och elitistiskt är C pragmatiskt och kollektivistiskt.

”Det är inget ideologiskt partiledarval”, säger Lööf, ”alla tre kandidater står bakom partiprogrammet.” Men tvingas strax konstatera att de senaste dagarnas strid om kvoterad föräldraförsäkring eller inte, är så ideologisk den kan bli. Partistyrelsen var delad i frågan, men majoriteten beslöt att rekommendera stämman att driva kvoteringslinjen, vilket Annie Lööf tagit strid emot. Hon tror att hon vinner den striden.
Men även i övrigt är det en mer marknadsliberal Annie Lööf som står emot främst den social liberala Anna-Karin Hatt, med särskrivning och allt för att markera samhörigheten med den juholtska social demokratin. Skillnaden märks för övrigt både i reella politiska förslag och i hur partiledarfrågan i C avhandlas av S-skribenter. Annie Lööf retar dem, allianstrogen och tydlig i sitt ställningstagande för individens valmöjligheter. Och just här är partiledarstriden i C ett ideologiskt val lika mycket som ett val av den bäste kommunikatören. Just här står Annie Lööf för både tradition och nytänkande. Betonar individens roll i kollektivet.

Centern krisar. Stödet i opinionen är svagt. Den eftersträvade rollen som lika stor aktör som på Thorbjörn Fälldins dagar är långt borta. Med ökad tydlighet skulle det gamla velande, nja-sägande C kunna bli en vinnare med tydlig liberal profil. Annie Lööf kan mycket väl vara rätt person för att få Centern på grön kvist igen.

Borgare är fortfarande ett ord som oftare används av vänsterpolitiker i nedsättande mening än av högerpolitiker i uppskattande.
Håkan Juholt använde det i sitt linjetal, Dala-Demokraten (S) har på ledarplats beklagat att arbetarna tyvärr ”förvandlas till borgare” när de är lediga eller konsumerar.
Alliansen, samarbetet mellan de borgerliga partierna, har aktat sig för att verka just alltför borgerligt. Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har haft lättare för att samsas under ”icke-socialistisk” flagg än under en borgerlig.
Allt detta går att förstå, skriver Ann-Sofie Dahl i sin bok om den danska borgerligheten, Matadorlandet (Samhällsförlaget), med anspelning på tv-serien Matador om livet i Korsbäck. Socialdemokratin var normaltillståndet i Sverige. Länge betraktades borgerligheten ”som något apart och lite kuriöst, kanske rentav smått suspekt”. Hennes jämförelse med Danmark och den danska politiska kulturen är både uppmuntrande och lärorik. Vår bild av det danska behöver nyanseras bortom schablonerna om ett smårasistiskt grannfolk.
Vad som är borgerlig politik skiftar från tid till annan. Grundtankarna är dock desamma: individens frihet att själv forma sitt liv, att i samklang med det allmänna få rättvisa och med andra lika förutsättningar att våga; tryggheten i förändring; rättsstatens principer; den konkurrensutsatta marknaden.
Inte dogmatisk i dagspolitiken, utan prövande, ständigt prövande, på gränsen till velande som en folkpartist, men tydlig i sin liberala övertygelse.
Något finns det att lära av Danmark. Som att inte vara rädd för debatten.
Borgerligheten i Sverige är dock, tack och lov, på frammarsch efter Alliansens valseger 2010.
2006–2010 regerade Fredrik Reinfeldt (M) i majoritet, då fanns en klar agenda, politiken var lätt att få igenom i riksdagen. Det behövdes inte någon berättelse. Tröttheten över S, sossefieringen och det S-märkta maktkonglomeratet, från vaggan till graven, var stort så det räckte.
Nuvarande minoritetsregim ställer helt andra krav. Därav ropen på förnyelse, därav viljan att fånga borgerlighetens ande, bland annat väl genomlyst i en lång artikelserie på Svenska Dagbladets ledarsida men också diskuterat i snart sagt varje sammanhang där ett politiskt intresse finns.
När Centern nu går ut i en intressant period av öppen debatt om ledarskap och politik är borgerligheten en självklar ingrediens. Det som så länge framstod som ett intresseparti för bönder har partiledarkandidater som lyfter blicken; slåss för öppna landskap och öppet land hellre än stängslar in.
Annie Johansson vill ”driva en tydlig borgerlig, grön linje”.
Anna-Karin Hatt vill bredda Centern till att bli ”ett modernt allmänborgerligt parti”.
Vad innebär det? Finns det en särskild sorts C-borgerlighet som skulle kunna rädda partiets opinionssiffror, eller innebär det en utslätning, en marsch mot ett enda borgerligt parti?
Så långt har det ännu inte gått. Det krävs en helt annan krisinsikt och politisk situation för att borgerligheten ska våga ta steget till att ens gå till val under en gemensam beteckning. En valförlust 2014 kan i förlängningen vara nyttig för borgerligheten. För landet behöver det inte vara det bästa, det beror på vad oppositionen bjuder. Och som det nu verkar är det mer politik som gäller från de röda och gröna, det allmänna ska ta ett större ansvar, individerna få mindre att säga till om. För att bygga en S-ledd majoritet lär nog ändå krävas att något av de borgerliga partierna lämnar Alliansen.
Om debatten om borgerligheten inte blir så där väldigt nyskapande, vilket man kan befara att den inte blir, kan den åtminstone borga för att de partier som kallar sig för borgerliga känner ökad gemenskap.
Det är gott så.