Jämställdhet har ett värde i sig. Men det har också ett ekonomiskt värde, brukar bland andra finansminister Anders Borg (M) påpeka. BNP i Sverige skulle öka med 15 procent om kvinnor och män fick samma förutsättningar och möjligheter.
På Tillväxtdagarna i Malmö på torsdagen var det stor samstämmighet om strävan efter jämställdhet, fattas bara annat. Ulf Lindberg, näringspolitisk chef på Almega, underströk att det är en fråga om konkurrenskraft och överlevnad, ”vi behöver kompetensen”.
Striden var i stället den traditionella: kvotering eller inte. I en minidebatt mellan Camilla Wagner på Veckans Affärer, som är för, och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet, som är emot, vädrades de vanligaste argumenten.
Roligast var Wagner som jämförde favoriseringen av män med en könssjukdom. ”Sjukdomsbilden är att vi drabbas av vita, medelålders män.” Kvotering skulle fungera som jämställdhetspolitikens penicillin, tror hon.
Visst går det att förstå frustrationen. Det går långsamt. Men som Ludvigsson sa: problemet med alla former av kvotering är att det leder till en identitetspolitik. Börjar man finns det inget moraliskt hållbart argument mot att inte också särbehandla andra grupper.
Av princip finns det goda skäl att kräva resistens mot kvotering.

Uppfinningsrikedomen är närmast avundsvärd. Benjamin Kainz och Oscar Lundin berättade på Europaforums avslutande dag i går om Ung omsorg. Affärsidén: att koppla samman äldre med ungdomar mellan 14 och 24. Inget omsorgsarbete, bara social samvaro. I dag sysselsätter företaget 600 anställda på flera orter runt om i landet, till exempel Tomelilla och Trelleborg. Bland kunderna återfinns hårt utskällda Carema Care.
Kainz och Lundin är sociala entreprenörer, har vunnit priser i Ung företagsamhet.
Samtidigt känns reflexionen från SVT:s Erika Bjerström plågsamt relevant: tänk att det ska behövas. Äldre får bara träffa ungdomar som tjänar på det. Nog rymmer situationen en utmaning för det civila samhället, för sammanhållningen mellan unga och gamla. Folkhemmets avigsida är att beroendet mellan barn och föräldrar hanteras som vore det en valfri lyxrelation. Då blir den sociala kontakten något som vi är beredda att betala för.
2012 är Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. Det åldrande Europa står inför en demografisk utmaning. Sydostasien drar ifrån ekonomiskt, har en ung befolkning som ofta är bättre utbildad än européerna – och är en växande marknad för arbetskraftsmigranter. Vem vill söka sig till krisens Europa, där främlingsfientligheten växer?
Aktiva äldre behövs på alla plan. Att höja pensionsåldern till 75, som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har signalerat, är ett bra förslag. Han vantolkades medvetet när debatten bara handlade om att han nu vill tvinga alla att jobba tio år till. Så är det inte. Reinfeldt underströk att det handlar om frivillighet och ska ses som en möjlighet. Pensionsåldersutredningen, som i går presenterade ett delbetänkande, lär återkomma i frågan. I andra länder diskuteras samma sak: I Skottland diskuteras en möjlighet att arbeta till 80.
Arbetslivet är ett socialt nätverk. Den som orkar har mycket att vinna på att vara aktiv också där. Samhället i stort behöver det.

I veckan kom en rapport från Tyskland, enligt vilken äldre är mer produktiva på arbetsmarknaden än yngre. Allra flitigast är de mellan 45 och 49, som generellt producerar betydligt mycket mer än de mellan 20 och 24 år.
Detta gäller för övrigt också de över 50, med eller utan Stetsonhatt och sidenkravatt.
Ett inlägg i debatten om ingångslöner? Definitivt. Lärpengar ska inte föraktas. Inte erfarenhet heller.
Värre är att den som vågar driva frågan riskerar att åka på en propp.

HÄSSLEHOLM.
SVT:s Agenda gjorde i söndags en poäng av att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) talar något tillkrånglat. Det är sant. Hans skriftspråkslika formuleringar var också högst närvarande under mötet med Susa-projektet på måndagen.
Viktigt då att det statsministern säger uppfattas rätt.
Det är generellt sett svårt för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. I genomsnitt tar det sju år. Ännu svårare är det för dem som saknar utbildning. Susa i Hässleholm syftar till att förbättra situationen för de senare. Man har funnit att sju av tio mår väldigt dåligt. De första insatserna har därför blivit att bland annat förbättra stressförmåga och sociala färdigheter. Och att göra det i samverkan med andra myndigheter.
Viktigast är att få fler ingångar till arbetsmarknaden, att få arbetsgivare att acceptera praktikanter.
Det är svårt.
Reinfeldt sammanfattade: ”Vi har konstaterat att vägarna in är småföretag, med familjekänsla och socialt patos.” Storföretag och offentliga arbetsgivare är mer svårflörtade.
Trots detta avvisade han senare tankarna från Sollentuna om ungdomslöner i offentlig sektor. Personer under 25 år ska redan under våren kunna anställas under ett år för 75 procent av lägsta lönen. Ett visst mått av handledning och utbildning ingår. Jobben får inte innebära att ordinarie arbetsuppgifter utförs till lägre lön.
”Det finns andra och bättre former för att sänka trösklarna”, sa statsministern. ”Som att ta ner skattekilen.” Han hänvisade till den sänkta momsen för restauranger.
Morötter för restaurangbranschen att anställa unga och invandrare är alltså bra. Men det behövs fler verktyg. Är då inte den kommunala modellen från Sollentuna lika viktig som den för akademiker som Region Skåne använder? Akademiker i utbildning anställs under 10–15 timmar i veckan som studentmedarbetare. Lönen är 75 procent av ingångslönen. Studenterna får arbetslivserfarenhet och trösklarna till arbetsmarknaden sänks. Det borde vara attraktivt.
Vågar man hoppas på att det föreligger en missuppfattning?

Med Pappers nominering av Jan-Henrik Sandberg och Handels av Helén Pettersson är det fyra, kanske fem, som är intresserade av att ta över som LO-chef när Wanja Lundby-Wedin slutar i maj 2012. Kolosserna, IF Metall och Kommunal, har sedan länge flaggat för Karl-Petter Thorwaldsson respektive Tobias Baudin. Utöver detta är det en allmän gissning att avtalssekreterare Per Bardh också finns med i leken. Doldisar är de allihopa.
Oavsett vem av dessa som till sist sitter där med ordförandeklubban, inkvoterad i Socialdemokraternas innersta krets, så står denne inte enbart inför ett större kändisskap utan också inför ett mycket svårt uppdrag. LO:s medlemsantal krymper. Inflytandet är inte vad det en gång var. Som parhäst till S är LO:s trovärdighet naggad i kanten.
LO har, till skillnad från TCO och Saco, en politisk agenda som försvårar det fackliga arbetet och stöter bort tänkbara medlemmar, vilket är ytterst olyckligt. Det fackliga arbetet är för viktigt för att politiseras.
Till detta kommer den inre maktkamp som har blommat upp under det senaste året. Seko, Byggnads, Transport, Elektrikerna, Fastighets och Målarna har funnit varandra och sägs vilja skapa en motvikt till industrifacken, bland annat genom att stå enade bakom en gemensam kandidat till posten som LO-ordförande. Än är det oklart vem de stödjer.
Falangstrider i facket är inte nödvändigtvis till gagn för medlemmarna. Lundby-Wedin har sluppit mycket av det, men lyckats med konststycket att göra sig själv omöjlig genom insatsen i AMF:s styrelse.
Valet av ny LO-ordförande lär visa vilken av falangerna som har störst inflytande för tillfället. Samhällsekonomiskt vore det bäst om det var den som anser att det fackliga inflytandet ska användas för att främja ekonomisk tillväxt och högre välstånd.

Svenska Kraftnäts indelning av Sverige i fyra elområden sedan i november må vara legalt nödvändig, men utformningen av områdena är knappast gjuten i betong. Särskilt inte om effekterna blir att den elintensiva förpackningsindustrin inte kan vara kvar i Skåne, vilket Malmöföretaget Packbridge nu påstår i ett brev till energiminister Anna-Karin Hatt (C).
I en ny rapport från Sydsvenska industri- och handelskammaren, Flaskhalsar och undanflykter (2/2011), beskrivs både den kortslutning i politiken som ledde fram till dagens situation och den kortslutning i ekonomin som Packbridge är ett exempel på.
Skillnaden i pris mellan vårt elområde och de övriga är anmärkningsvärt stor. Trots en mild vinter så här långt fick vi redan i november betala cirka 15 procent mer än grannarna i elområdet norr om oss.
Med höjda energipriser blir det både dyrare att bo och att arbeta i Skåne än i mellersta Sverige. Följden blir negativ påverkan på arbetsmarknaden, med följdriktig spiraleffekt nedåt. Riktigt så dynamiskt att detta inte spelar någon roll är dessvärre inte Öresundsregionen, även om självbilden gärna målas i bjärt uppkäftiga färger.
Sydsvenska företag överväger redan nu att flytta sin verksamhet, och då inte främst inom landet. Effekten blir således nationell. Elområdeseländet är i högsta grad en fråga för regeringen att lösa.
Att, som Handelskammaren föreslår, slå ihop elområde 4 här i söder med elområde 3 är en snabb lösning på ett problem som aldrig borde ha behövt uppstå. Än viktigare är att se till så att energiförsörjningen tryggas. Sol, vind och vatten räcker inte till. Kol- och gaskraft är inte önskvärt. Ny kärnkraft som kan ersätta Barsebäck tar längre tid att få på plats till och med än att bygga Sydvästlänken, som ska avlägsna flaskhalsen i energidistributionen någon gång efter 2018 – själva orsaken till elorättvisan.

Region Skåne har i samarbete med Oxford Research tagit fram en rapport som belyser de affärsmöjligheter som uppstår i och med att ESS och Max IV byggs i Lund.
Ska man tro den är utsikterna fantastiska. Värdet av upphandlingarna summeras till 18 miljarder kronor.
Men vad betyder egentligen en kartläggning av hur mycket etableringen av forskningsanläggningarna genererar? ”Vårt uppdrag är att samla in och ge företagen i regionen så stora möjligheter som möjligt att göra affärer i och med ESS och Max IV-etableringarna”, säger projektledare Maria Grynge.
Betydelsen ska definitivt inte underskattas. Alla de som ansvarar för regionens och kommunernas utveckling har goda skäl att framhålla ESS och Max IV som möjligheter.
Visst kan detta ses som blott och bart opinionsbildningsarbete – affärerna skulle göras ändå, men rapporten kan och bör ge råg i ryggen åt skåningarna. Tillväxten i regionen har tyvärr inte varit så bra som många har hoppats. Gränshindren har gjort att Öresundsregionen inte fullt ut blivit den dynamo för tillväxt som det var tänkt. Näringslivet i Mälardalsområdet framstår i dag dessvärre som mer dynamiskt, mer innovativt och – framför allt – mer mentalt peppat för framtiden. Så får det inte vara.
Max IV ska stå färdigt 2015, ESS 2019. I det förra fallet byggs det redan, i det senare är planeringen i full gång. Det finns därför ingen anledning för den som vill ha en del av affärskakan att vila på hanen. Det skånska näringslivet må ligga bra till geografiskt, men det är självklart fler som slåss om uppdragen. Bästa bud är inte alltid det som kommer från företagen på bygden. Men många underleverantörer lär behövas, mycket service och många kringinvesteringar.
Förhoppningsvis kan en rapport om vilka affärer som kanske går de skånska företagen förbi stimulera dem till att ta chansen. Det är läge att kompetensförstärka och förbereda sig.

Ericsson trycker av. Ryktena var sanna. Med försäljningen av sin halva andel av mobiltelefontillverkaren Sony Ericsson till Sony för 9,5 miljarder kronor går en industriepok i graven.
För 55 år sedan utvecklade Ericsson tillsammans med dåvarande Televerket världens första helautomatiska mobila telefonisystem. Tele­fonen vägde 40 kg. Med GSM-nätet blev Ericssons telefoner marknadsledande, för en kort period. I en mördande konkurrens tappade man sitt försprång och storförlusterna ledde 2001 fram till det svensk-japanska äventyr som nu slutar med att Ericsson helt tar sin hand från lurarna. Framtiden ligger i mobilnäten och i innehållet, meddelar företagsledningen.
Affären väcker frågor för hela regionen. Fackliga företrädare tycks trygga i att utvecklingsarbetet i Lund finns kvar. Men om det är en besvärjelse mer än en pålitlig prognos återstår att se. I varje företagsaffär finns en förhoppning om effektivisering.
En gång var Sony Ericssons verksamhet i Kista ett av världens främsta mobilkluster. Här tog företaget fram världens första smartphone. Trots försprånget lyckades man inte då heller klara konkurrensen. Klustret i Kista tynade bort.
I stället är det Lund som har blivit nytt nav i det svenska mobilklustret. Om detta nu naggas i kanten får det många effekter, bland annat kan det påverka både forskning och grundutbildning vid Lunds universitet. Det är oroväckande. Astra Zenecas nedläggning har redan försvagat Öresundsregionens Medicon Valley. För att klara den internationella konkurrensen måste forskningen här, precis som miljön för företagande och entreprenörskap, hålla världsklass. Forskningsanläggningen ESS var tänkt som ett viktigt komplement, inte en livboj.
Ett klusternätverk är inte större än dess beståndsdelar. Det gäller att hålla sig on-line. Kvar i nätet. Med eller utan mobiler.

De årligen återkommande turerna kring Anrol AB i Degeberga och missbruket av utländsk arbetskraft ger associationer till den gamla onda tiden: Lantarbetarproletariatet och statarna som utnyttjades av godsägarna på de skånska jordarna; uselt boende, usel ersättning, otrygga anställningsvillkor.
Dessvärre är inte Anrol ensamt. Det finns alldeles för många i olika branscher runt om i Sverige som prioriterar vinstmarginal framför rimliga och avtalsenliga villkor. Därför är det också fullt förståeligt att det finns de som vill utnyttja bilden, för att sprida oro.
Som Hotell- och Restaurangfackets Therese Guovelin som i P1-morgon på onsdagen argumenterade för skärpt lagstiftning för arbetskraftsinvandring och införande av minimilöner. Märkligt nog ska minimilöner inte gälla annat än utlänningar, avtalsfriheten på arbetsmarknaden i övrigt ska vara kvar, helt i enlighet med den svenska modellen.
En sådan särbehandling sticker i ögonen, med allt vad den står för av facklig protektionism och skråtänkande. För den som anser att den svenska modellen har tjänat landet väl är tvärtom lagstiftning om minimilöner inget alternativ. Frågan är i stället på vilket sätt de stackars utnyttjade människorna ska få sin rätt.
Det är alltid oacceptabelt att någon över huvud taget missbrukar systemet. Skattesmitare, svartarbetare eller samvetslösa profitörer.
Samhället måste alltid stå på de förtrycktas sida, till försvar för de gemensamma regler vi har. Detta innebär en tydlig och effektiv byråkrati som ansvarsfullt och med beaktande av medborgarnas personliga integritet använder sig av de verktyg som finns för att jämlikhet ska råda.
Arbetskraftsinvandring är bra. Den fyller en viktig funktion både för företag i Sverige som inte kan få tag i arbetskraft här, och för människor från främmande länder som får en möjlighet till både erfarenhet och ökad inkomst.
Öppenheten hotas av de som missbrukar den, men också av de som brukar den för sitt eget intresses skull.

77 procent av de som deltagit i det i debatten så förhatliga Fas 3 är enligt den fördjupade analys som Arbetsförmedlingen gjort nöjda. De tycker sig få göra något meningsfullt.
Av de missnöjda anger hälften att ersättningen är för låg.
Det mest misslyckade med Fas 3 är att endast 15 procent av de 36 900 som varit en del av programmet har gått vidare till arbete eller utbildning. Andelen ökar dock successivt. Många tycker också att de borde ha fått mer coachning från sin arbetsförmedlare.
S-ledaren Håkan Juholt har sagt sig vilja avskaffa Fas 3, även om det är oklart med vad. Det mest troliga är något Fas 3-liknande, vilket han nu får stöd för. Han kanske inte ens behöver föreslå någon förändring alls.
Fas 3 är tänkt att ersätta passivitet med aktivitet. För Juholt borde det fungera tvärtom.