Kristianstad firade i veckan att kommunen nu har 80 000 invånare. Kommunfullmäktiges ordförande Sten Hermansson (FP) var nöjd. ”Kristianstad växer” är ett positivt budskap. Det kan användas för att, som han gjorde, slå fast att kommunen ”är ett spännande och attraktivt område”. 2025 vill politikerna vara 10 000 fler.
Befolkningstillväxt är det många som strävar efter. Med fler – och helst yngre – invånare blir det lättare att klara utmaningen med en allt större andel äldre. Befolkningsstrukturen påverkar både servicenivå och skattekraft.
I våra trakter vill alla bli fler, hela tiden.
Bromölla – ”i fin miljö mellan hav och sjö”, hette det tidigare – hoppas kunna växa med 60 personer om året. I dag är man 12 400.
Östra Göinge – ”Skånes gröna hjärta” – är 13 600, men vill vara 15 000 ”stolta göingar” 2015.
”Hässleholm nästa” passerade 50 000 invånare 2008, sedan har folkökningen i det närmaste avstannat. Visionen är dock att vara attraktiv, och det finns en vilja att öka antalet bosatta. Det pågår just nu ett arbete med att konkretisera målen.
115 av landets 290 kommuner har av fullmäktige fastlagda mål för antal invånare, 103 vill få fler.

I en intressant artikel i tidskriften Ekonomisk debatt (3/2012) problematiserar ekonomen Jonas Fjertorp från Lunds universitet frågan om kommunernas ständiga strävan efter befolkningstillväxt. Det finns inget statligt uppdrag som ålägger dem att få fler invånare. I stället ska kommunerna värna välfärden för de som redan bor där. Kanske finns det därför andra typer av lokal tillväxt som borde prioriteras?
Kommunerna vill vara attraktiva. Bra företagsklimat, goda skolor och väl fungerande omsorg finns det tämligen bred samsyn om att man ska ha, även om uppfattningarna om vilka metoder som ska användas för att nå målen skiftar. Erfarenheten är att detta är gott för de som redan finns i kommunen – och att det i bästa fall kan locka nya invånare.
Det är när kommunerna börjar slåss med varandra om uppmärksamhet och inflyttare som de negativa konsekvenserna följer. När alla ska sätta guldkant på tillvaron och bygga arenor blir satsningarna ekonomiskt svåra att försvara.
I rapporten Regional och lokal tillväxtpolitik: Vad kan och bör offentliga aktörer göra? (2011:28) från Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, påtalas att många kommuner har velat dra till sig nya invånare genom att sjösätta ”kreativa satsningar som i bästa fall har ifrågasatt effekt, i sämsta fall är direkt samhällsekonomiskt skadliga”.
Någon som minns Spirit of Food?
Vad jag minns har det inte gjorts någon seriös kommunal revision av detta spektakel. Andra satsningar, som VM i handboll 2011, överlät kommunen utvärderingen av till den som hade haft ansvar för verksamheten, vilket måste sägas vara höjden av såväl naivitet som ansvarslöshet.
Visionära beslut utan relevant uppföljning är bara bra för den som inte vill ställas till svars.

Visst finns det andra effekter än rent ekonomiska som kan motivera en strävan efter befolkningsökning, skriver Fjertorp. Rätt hanterat kan nya bosättningsrekord skapa framtidstro och en känsla av utveckling, kanske till och med dra nya investeringar. Men ”det blir en fråga för politikerna att avgöra till vilket pris detta ska ske och vilka negativa ekonomiska effekter man kan acceptera”.

Krasst påpekar Fjertorp att det ibland verkar som om det har ”blivit ett självändamål för kommuner att utöka eller åtminstone bibehålla omfattningen av den kommunala verksamheten”. Viljan att bli fler skulle således handla mer om tjänstemännens och heltidspolitikernas trygghet än om kommuninvånarnas.
Det är ett fräckt påstående.
Inte desto mindre har den stöd i forskningen om lokal tillväxt. Sådan kräver alltid insatser från externa aktörer. Den kommunala möjligheten att påverka är på marginalen.
Befolkningstillväxten kommer alltså trots kommunala beslut.

Tidigare finansminister Kjell-Olof Feldt (S) är i dag en av socialdemokratins ”kärleksfulla kritiker”. Han tillhör den skara som efter karriären säger sin mening och som Mona Sahlin anslöt sig till så snart hon meddelat sin avgång från partiledarposten 2010. På sitt sätt är det berömvärt, även om man kan tycka att det är bättre att tala tydligt redan som aktiv.
Partipiskan, grupptrycket, toppstyrningen av ”knapptryckarkompaniet” förklarar fenomenet, men gör det inte mindre sorgligt. Är det några människor som ska vara utrustade med en rejäl dos civilkurage så är det våra förtroendevalda.
Debatt är inte farligt, inte ens en debatt som avslöjar att alla i partiet inte tycker likadant. Det är snarare motsatsen – den politbyråfärgade, polerade ytan – som borde väcka misstro. Den som förkväver det fria ordet i jakten på makten.

Feldt var med på extrakongressen på Stockholm Waterfront för ett år sedan, då Håkan Juholt valdes till partiledare. Jag satt ganska många rader bakom honom, men tänkte i mitt stilla sinne att han inte verkade fullt lika uppsluppen som Göran Persson, trots den amerikaniserade föreställningen med mustascher på skyltar och en Juholt som på scen var inramad av entusiastiska, leende och ivrigt applåderande partivänner.
Det var han inte, Feldt. I den stunden släppte han skylten med mustaschen på golvet, skriver han i förordet till sin nyutkomna bok En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris (Albert Bonniers). Sorgset betraktade han spektaklet, långt innan de flesta av oss andra förstod att det var ett spektakel. I den stunden bestämde han sig för att hjälpa sitt kära parti tillbaka till kärnan.
Juholt började redan i sitt installationstal att lova runt, det var bättre pensioner och avskaffad barnfattigdom: Nej till borgerligt elände, ja till allt som är bra. Trots att han – precis som alla partiledare gör – försökte koppla sig själv till traditionen slog han till tonerna av Johnny Cash och med löftet ”I won’t back down” in på just den väg som partigurun Tage Erlander så ofta varnade för. Politikernas löften om att allt ska bli bättre gör inte människorna mer nöjda, i stället höjer de rösten och kräver mer, ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Då fungerar det bättre – åtminstone kortsiktigt – att vara lika norrländskt tystlåten som Stefan Löfven. Han har till exempel inte sagt ”social demokrati” en enda gång.

Just Löfven hanteras sparsamt. Men så vill Feldt med sin genomgång av partiets historia, samtid och framtid mer visa på hur S en gång vann förtroende, och hur S kan vinna tillbaka det. Han tar till exempel avstånd från synen på välfärdens aktörer: ”Vad man än vill säga om Socialdemokraternas hantering av frågan om vinster i välfärden så utstrålar den inte kompetens. (…) Det bästa partiledningen kan göra i det här läget vore att sluta prata om den här saken och i stället sätta sig ner och tänka.”
Den frågan har också Löfven vacklat i. Det var vinster i välfärden som enligt Sydsvenskan gjorde förra helgens årsmöte i Skånedistriktet mindre trivsamt.
Kampen mellan vänster och höger i partiet är alltså långtifrån slut. Med Löfven har den snarare väckts till liv igen.
Framtiden då? ”Vi måste börja med att skaffa oss en egen politik. Det är rätt tomt i lådan nu.” Skattepolitiken har i sex år varit ett förvirrat kaos. Energipolitiken pockar på en uppgörelse om kärnkraften inom S, tycker Feldt.

När något är ”fältmässigt” är det enligt militärt språkbruk anpassat efter verklighetens tuffa krav på fältet, utanför teorisalen. Det är en ordlek som träffar. Det finns anledning för S att ta Feldts kärleksfulla kritik på rätt sätt: politiken ska fungera.
Eller som han själv formulerar det: ”Nu befinner partiet sig i opposition och har egentligen bara ordet i sin makt. Desto viktigare då att orden är trovärdiga.”

Uppfinningsrikedomen är närmast avundsvärd. Benjamin Kainz och Oscar Lundin berättade på Europaforums avslutande dag i går om Ung omsorg. Affärsidén: att koppla samman äldre med ungdomar mellan 14 och 24. Inget omsorgsarbete, bara social samvaro. I dag sysselsätter företaget 600 anställda på flera orter runt om i landet, till exempel Tomelilla och Trelleborg. Bland kunderna återfinns hårt utskällda Carema Care.
Kainz och Lundin är sociala entreprenörer, har vunnit priser i Ung företagsamhet.
Samtidigt känns reflexionen från SVT:s Erika Bjerström plågsamt relevant: tänk att det ska behövas. Äldre får bara träffa ungdomar som tjänar på det. Nog rymmer situationen en utmaning för det civila samhället, för sammanhållningen mellan unga och gamla. Folkhemmets avigsida är att beroendet mellan barn och föräldrar hanteras som vore det en valfri lyxrelation. Då blir den sociala kontakten något som vi är beredda att betala för.
2012 är Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. Det åldrande Europa står inför en demografisk utmaning. Sydostasien drar ifrån ekonomiskt, har en ung befolkning som ofta är bättre utbildad än européerna – och är en växande marknad för arbetskraftsmigranter. Vem vill söka sig till krisens Europa, där främlingsfientligheten växer?
Aktiva äldre behövs på alla plan. Att höja pensionsåldern till 75, som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har signalerat, är ett bra förslag. Han vantolkades medvetet när debatten bara handlade om att han nu vill tvinga alla att jobba tio år till. Så är det inte. Reinfeldt underströk att det handlar om frivillighet och ska ses som en möjlighet. Pensionsåldersutredningen, som i går presenterade ett delbetänkande, lär återkomma i frågan. I andra länder diskuteras samma sak: I Skottland diskuteras en möjlighet att arbeta till 80.
Arbetslivet är ett socialt nätverk. Den som orkar har mycket att vinna på att vara aktiv också där. Samhället i stort behöver det.

Telia Sonera har ett nära samarbete med sex totalitära regimer, rapporterar SVT:s Uppdrag Granskning.
Inga problem, menar ledningen. Man följer ju lagen. Avlyssning är tillåtet i alla länder. Vad man då bortser från är hur avlyssningen genomförs – utan en rättssäker process – och att det alltid är känsligt att göra affärer med diktaturer.
Det kan tyckas pinsamt att ett företag som till stor del ägs av den svenska staten har en så slapp inställning till frågor som rör mänskliga rättigheter.
Utrikesminister Carl Bildt (M) tycker att agerandet är ”graverande”, vilket är berömvärt. Samtidigt tror han att ett ingripande från staten skulle sakna effekt.
Med tanke på Bildts syn på vapenexport till Saudiarabien skulle man kunna få för sig att han tycker likadant nu som då: Hur skulle situationen för mänskliga rättigheter i Vitryssland förbättras om de köpte franska teletjänster?

Tioårsjubilerande Europaforum i Hässleholm var scenen för två ministrar under tisdagsförmiddagen. Temat var EU:s globala roll.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) är orolig. Sverige vill vara en stark röst i världen, har länge varit det, men är det i dag tydligare än under Palmes dagar – för att nu ta en ofta åberopad jämförelse. I stället för att vara en solitär på stjärnhimlen är det lättare att påverka helheten om man är en starkt lysande stjärna i den samlade EU-kretsen.
Svårigheten är bara att få hela kretsen att röra sig i samma riktning. Ohlsson är uppenbart illa berörd över att finanskris och skuldkris har lett till en värderingskris. Högerpopulistiska och rasistiska partier har slagit rot och vuxit sig starka. Nyfascistiska Jobbik i Ungern är det främsta exemplet på att gemenskapens idéer om fred och frihet hotas i grunden. I Grekland stärks det nationalistiska extremhögerpartiet Laos inför valet. Något äldre och mer städade Front National i Frankrike är med Marine Le Pen ”ett exempel på kostymrasism”, tycker Ohlsson.
För att bryta utvecklingen måste den ekonomiska krisen hävas. Först då kan EU ta ansvar. Kina, som är på väg att ta över som världsledande ekonomi, lär nämligen aldrig gå i spetsen för mänskliga rättigheter.
Engagemang är en förutsättning för förändring. Det lider vår Europaminister ingen brist på.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) står vid Ohlssons sida. Men är något mer handfast. Sverige är världsledande som biståndsgivare. Allt används inte så effektivt som det borde. Avigsidan är när bistånd skapar beroendeförhållanden och konserverar i stället för utvecklar. Samverkan inom EU är kodordet, tycker Carlsson. Unionens jordbrukspolitik, som dumpar världsmarknadspriserna, är oönskad om EU vill göra sig relevant i världen.
Viljan är det inget fel på. Utmaningen är att omsätta den i praktisk EU-politik. Tillsammans.

80 öre i skattehöjning, som Kristianstads ekonomidirektör Rolf Gustavsson har räknat fram som baskrav för att klara kommunens ekonomiska mål 2013, är ingenting. Inte om man sätter det i perspektiv. Inte om man drar ut resonemanget om att vägra anpassa verksamheten efter verkligheten.
När Sveriges Kommuner och Landsting utredde välfärdens finansiering gjorde man precis likadant. Enligt rapporten Framtidens utmaning från 2010 skulle kommunerna behöva höja skatterna med 13 kronor fram till 2035 bara för att bevara det man hade. Och då var, märk väl, varken svulstiga byggen eller maffiga investeringar medräknade – inte ens minsta lilla mingelyta för fotbollsförbundets höjdare fanns med.
Vore detta bitter sanning – och rimlig förväntan – har vi alltså bara sett början på kommunens tvångsöver­tagande av invånarnas inkomst.
Om ingenting görs.

I Östra Göinge är det politiskt storbråk om det nya kommunhuset. 68-­miljonersförslaget har orsakat en spricka inom den regerande alliansen. För dyrt, på fel plats och vid fel tidpunkt, är väl en grov sammanfattning.
Det finns onekligen andra beslut som är viktigare för Östra Göinge än att se till så att den nuvarande administrationen får bättre lokaler.
Kommunen har för få invånare.
Det spelar ingen roll hur stort och fint kommunhus som byggs i Broby om det inte finns ekonomiskt underlag för att finansiera verksamheten. Skolan och omsorgen; barnen och de äldre. Visst kan man misstänka att det också finns en del politik i viljan att bygga snabbt. Någon tror nog att det i en framtida förhandling med en annan kommun om samgående kanske blir enklare att få huvudorten förlagd till Östra Göinge om man har ett nytt kommunhus.
Så kan det säkert vara. Osby, eller någon annan kommun som skulle kunna vara intresserad av att slå sina påsar ihop med Östra Göinge, är nog mottaglig för rationella argument.
Samtidigt är det till att börja i fel ände. Om man vill ta ansvar för den samlade nyttan av en kommunreform måste man lyfta blicken från det lokala.
Göingehövdingen Patric Åberg (M) representerar ett parti som numer värnar allmänintresset hetare än någon annan, om man får tro partiledare Fredrik Reinfeldt. Ska den linjen fullföljas lokalt kräver det avståndstagande också från intressen som enbart gynnar det lokala. Med tanke på hur prognoserna för framtiden ser ut är det därför redan nu dags att sätta in det lilla i det stora. De som bor i Knislinge och Hanaskog kanske inte får sina grundläggande kommunala behov tillfredsställda främst genom ett nytt kommunhus i Broby.
Om inte fokus för kommunpolitikerna ligger på att lösa de strukturella utmaningarna är det obevekligen 13-kronorslinjen som gäller.

Vid sidan om det självklara, att kommunal kärnverksamhet ska prioriteras, måste varje kommunpolitiker vara självkritisk nog att ifrågasätta sitt eget kaptenskap: Fungerar det så effektivt som det bara är möjligt?
Tidningen Dagens Samhälle (14/2012) konstaterar att kommunalskatten nu har legat på samma nivå i nästan 30 år, trots att kommunerna gör betydligt mycket mer 2012 än 1982. Den återhållna skattenivån beror alltså inte enbart på besparingar i verksamheten. Äldreomsorgen i dag är ett mönster jämfört med 1980-talets massförläggning.
Förklaringen är i stället sådant som ökad produktivitet och ökad sysselsättning i det privata näringslivet. Den kommunala verksamheten har blivit mer effektiv tack vare konkurrensutsättning.
Fortsatt sysselsättningsökning är det enklaste sättet att få mer skatteintäkter till offentlig verksamhet. Arbetslinjen må kännas uttjatad, men är långtifrån passé. Den är grunden för vår välfärd, har varit så i alla tider.
Lika uppenbart är att det offentliga åtagandet måste renodlas. Kommuner ska inte vara diversebutiker, inte syssla med biogasverksamhet och annat som andra kan sköta lika bra. Inte ens skolorna måste drivas offentligt. Så länge de är likvärdiga och står under myndighetskontroll finns ingen anledning för kommuner – som Hässleholm – att bekämpa friskolor.
Politikeruppdraget handlar inte om att se till så att kommunerna gör så mycket som möjligt själva, det är precis tvärtom.
Ingen kommun är osänkbar.

Utrikesminister Carl Bildt (M) stod som en gås i riksdagens talarstol i går: Lät Saudiaffären rinna av, ruskade på sig och brast ut att inga fel har begåtts. Påstod att kritikerna ser en hägring när de talar om en ”fabrik” för vapentillverkning.
”Vi ska alla vara noggranna med, och korrekta i, det vi säger.”
Det ska erkännas, han är bättre på att försvara sig än vad försvarsministern var. SAOL slår hårdare än historier om egna barn som stänger av tv:n när pappa syns i rutan.
Men grundfrågan kvarstår: Är det rimligt att Sverige exporterar vapen till diktaturer?
Bildt tycker det, och bildar block tillsammans med Socialdemokrater, Sverigedemokrater och Centerpartister.
Men Bildt går längre. I Dagens industri (4/4) jämförde han till och med den absoluta monarkin i Saudiarabien med ett familjeföretag. Och undrade raljant om situationen för mänskliga rättigheter hade varit bättre om saudierna köpt franska vapen.

När Göran Persson (S) som statsminister 1996 på resa i Kina talade om vikten av stabilitet fick han kraftig kritik. Den borgerliga oppositionen drev saken så långt som till en förtroendeomröstning i riksdagen. Bildt underströk – från sin plats i Sarajevo – att ”vi får inte låta våra självklara och starka ekonomiska intressen (…) tysta eller dämpa vare sig vår omedelbara reaktion mot övergrepp mot mänskliga rättigheter eller vår principiella syn på diktatoriska systems grundläggande instabilitet och utvecklingsfientlighet”.
När Bildt nu är utrikesminister låter det annorlunda. Att göra något så drastiskt som att säga upp avtalet med Saudiarabien vore ”utrikespolitiskt kostsamt”, sa Bildt i går. Vad som menas med detta är oklart. Vem skulle kritisera Sverige? Skulle vi få svårare att agera i FN? I EU? Nej, ingetdera. Bildt menar naturligtvis ”ekonomiskt” kostsamt.
Vi ska alla vara noggranna med, och korrekta i, det vi säger.

Kristianstads kommun verkar inte ha lärt sig någonting. Åtminstone inte tjänstemännen på arenabyggar­förvaltningen. Också stadens fotbollslag har ju länge önskat en ny anläggning, kastat lyssna blickar mot Kommunarenan för handboll till, får man förmoda.
Under förespegling av att Svenska fotboll­förbundets krav på elitföreningarna från 2014 måste uppfyllas, verkar viljan att satsa skattemedel förbli skrämmande stor. Och KDFF och KFF ropar glatt efter mer. ”Konstgräs”, drömmer man i dagens artikel i Kb. ”Inomhushall!”
Som om det inte räckte med belysning och plattformar för direktsänd tv, VIP-stolar eller mingelytor för särskilt inbjudna …
Jo. Det är absurt.

Saken är nämligen den att fotbollsföreningarna inte kan kräva någonting. Även kostnaden för det mest sparsamma alternativet till renovering av idrottsplatsen är för dyrt. I alla fall så länge kravställaren inte betalar.
Tyvärr är det få kommuner som går emot lokala elitföreningar när de spänner musklerna. Sveriges Kommuner och Landsting har därför fått uppdraget att stötta svaga kommunpolitiker. Men utan större framgång. Det är tydligen jobbigt att prioritera framtagandet av hållbara lösningar på strukturella problem, i stället för att låta sig övertalas av PR-konsulter som tillsammans med lokala kotterier av påtryckare så gärna vill ”sätta kommunen på kartan”, men inte vara med och finansiera.
Vill kommunen ge sina invånare god hälsa finns det bättre medel än dyra elitsatsningar.
Som skolidrott fem dagar i veckan.

Pengarullningen i elitfotbollen är osund. Kommunerna gör därför klubbarna en tjänst om de sätter hårt mot hårt. SvFF:s långboll kan de lugnt låta rulla utanför linjen.

Europaperspektiv 2012, med titeln Arbetslöshet, migrationspolitik och nationalism – hot mot EU:s sammanhållning? (Santérus), ligger onekligen rätt i tiden.
Populistiska och nationalistiska partier runt om i Europa har luft under vingarna till följd av hög arbetslöshet och social oro. Eurostat redovisade i dag den högsta genomsnittliga arbetslöshetsnivån i EU sedan 1997: 10, 8 procent, om än med stora geografiska skillnader. Missuppfattningar om att invandrare tar jobben utnyttjas skamlöst. Det målas svart på vitt, och letas syndabockar för att erövra politiskt stöd för en agenda utan verklighetsförankring.

Professor Eskil Wadensjö från Stockholms universitet lät i samband med presentationen av årsboken närmast uppgiven när han konstaterade att invandringsdebatten domineras av okunskap. Det finns ett antal studier som visar att invandring inte har några som helst negativa effekter på löne- eller arbetslöshetsnivåer, betonade han.
Det stora framtidshotet är att gränser stängs helt omotiverat: EU:s åldrande befolkning behöver arbetskraft. Alla invandrare söker inte arbete, många söker asyl eller vill återförenas med en nära familjemedlem. Denna form av migration bygger på internationella konventioner och behöver inte försvaras ekonomiskt, men är, som Wadensjö påpekar, alltså ingen ekonomisk belastning.

Mest brännande är nog i stället frågan om den irreguljära invandringen, de människor som förskönande omskrivs som ”papperslösa”. Den som har fått avslag på en asylansökan men ändå stannar kvar i landet har svagt, moraliskt stöd. Men de finns. I Sverige tros gruppen omfatta mellan 20 000 och 70 000 människor. Det är de som hänsynslöst utnyttjas som billig arbetskraft och gör att du kan få din bil handtvättad för 99 kronor, som Andreas Inghammar från Handelsrättsliga institutionen i Lund sa. En omöjlig prisnivå, som existerar enbart därför att allt för många inte bryr sig om effekterna av svartarbete eller utnyttjande av människor i beroendeställning.
De stora perspektiven finns i det lilla.