LO har inte bara fackliga ambitioner. Samverkan med Socialdemokraterna gör LO till ett förutsägbart stödben åt en politisk rörelse som sätter utjämning och fördelning framför skapande.
På onsdagen publicerade LO sin elfte rapport om ”maktelitens” förmåner med budskapet att inkomstspridningen ökar.

Visst sticker det i ögonen att 50 näringslivstoppar på ett år – och före skatt – tjänar lika mycket som en industriarbetare gör under hela sitt arbetsliv, men frågan är om det är ett mål för politiken att minska just den skillnaden. Mer relevant är väl möjligen att den demokratiska eliten – bland andra statsministern, ärkebiskopen och LO:s ordförande – i snitt tjänar 150 000 kronor i månaden mot näringslivstopparnas 1 150  000 kronor.
Huvudfrågan torde dock vara om löneskillnader i allmänhet är skadliga för demokratin? Innebär stor inkomstspridning att vi får ett sämre samhälle än om inkomstspridningen ligger nära noll?
Nej, varken det ena eller det andra. Avgörande är i stället öppenhet och oberoende granskning. Det ska inte finnas några hemliga förmåner eller förmånsgivare som i lönndom kan påverka folkstyret.
Och skillnaden i lön inom det privata näringslivet mellan toppchefer och anställda borde inte vara så svårt att förändra om nu aktieägarna verkligen vill. Det är deras bolag, deras pengar, deras beslut.

I ett filosofiskt perspektiv kan man definitivt resonera om vad som är en rättvis lön, eller en rättvis beskattning. Men det är mycket svårare än att moralisera kring en liten superelits skyhöga löner, och inte heller något som LO ens försöker sig på.
Den relevanta inkomstspridningen i Sverige, den mellan de som studerar, investerar och tar risker och de som inte gör det, är för liten. Detta minskar visserligen den relativa fattigdomen, men allt åt alla innebär att den enskildes initiativkraft motarbetas och att alla i förlängningen får det sämre.
Det är viktigare att bekämpa fattigdom än överflöd.

Först 1989 erkände världssamfundet att romerna var offer under Förintelsen. Därpå vidtog konferenser och stolta deklarationer om romers rättigheter. Fint, men resultatlöst, om man får tro Europarådet.
Under de senaste årens ekonomiska kris har romerna drabbats hårdare än andra, hävdar Europarådet i en ny rapport. Fortfarande förnekas många av dem identitetshandlingar, vilket får till följd att de förblir statslösa i avsaknad av grundläggande sociala rättigheter.
Men behandlingen av romer är mer än bara diskriminering och fördomar. Det är uppenbar rasism grundad bland annat på politisk extremnationalism och eskalerande näthat, skriver rapportförfattaren och kommissarien för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg. Han anser att situationen för romer är skamlig.

Inget av de 47 medlemsländerna undkommer kritik. Sverige påstås negativt särbehandla romer i fråga om bostäder, men får framförallt stå till svars för att romer har avvisats till Kosovo.
Europarådet och FN:s flyktingkommissariat anser att den sociala situationen i Kosovo är så svår att det inte finns någon förutsättning för myndigheterna där att ta hand om dem. Det är känt att återsända romer har tvingats bo i läger under omänskliga förhållanden, som i det blyförgiftade lägret utanför Mitrovica.
Det är inte omöjligt att Sverige har skickat tillbaka personer till Kosovo som myndigheterna där systematiskt har diskriminerat. Och man undrar varför. Ingen människa ska användas som bricka i ett politiskt spel. För detta finns mer effektiva åtgärder.

Romers rättigheter är lika självklara som alla andras. Att Sverige får kritik av Europarådet är allvarligt, lösningen inte nödvändigtvis att gå Kosovos styre till mötes.

Jordhögarna ligger kvar på åkrarna runt Hammarshus efter de arkeologiska undersökningarna. Men jorden lär inte få vila så länge. Konsortiet förbereder nästa fas inför öppnandet av C4 Shopping. 2014 ska portarna slås upp för 80 butiker och en volymhandel som ger tusen nya arbetstillfällen.
Pär Frankenius berättar om sina visioner och visar i både gester och intensitet att han brinner såväl för projektet som för Kristianstad. Richard Bengtsson fyller i. De är köpmän med rötterna djupt ner i den lokala myllan.
Översiktsplanen är antagen, detaljplanen på väg. Några egentliga hinder finns inte, bara möjligheter.
Samtidigt kan man inte sticka under stol med att det växer en oro bland handlare i Kristianstad. Stadskärnan 2012 är en byggarbetsplats. Bristen på parkeringsplatser håller besökare borta. Efter Handelsutredningen 2006 etablerades en ordning som innebar att cityhandeln med ett nyöppnat Östra Centrum skulle få ett års försprång framför Hammarshusprojektet. Men det var länge sedan. Allt byggde på att Östra Centrum skulle öppna 2010. Det finns inget politiskt beslut om någon ettårsgräns, det finns inga avtal. Medan Steen & Ström har blockerat stadsutvecklingen har ingenting hänt. Det saknas fortfarande besked om att Östra Centrum ska byggas.
Handelsutredningen 2010 bedömde att C4 Shopping initialt skulle ta 15 procent av stadskärnans volym. Hur utfallet blir är svårbedömt. Handelns utredningsinstitut har visat att Nova Lund under sina första fem år inte konkurrerade ut stadskärnan. I stället växte både cityhandel och extern shopping i Lund, medan den under samma period i princip stod stilla i Kristianstad.
Klart är att Kristianstad har tappat sin position som regional handelsstad. Medan konkurrenterna har byggt ut till fullsortimentsshopping har Kristianstad nöjt sig med 1984-års gågatereform. Det som då blev en succé, trots handlarnas oro för motsatsen då ju ett antal parkeringsplatser försvann, är ingen lika unik konkurrensfördel i dag.
En fullvärdig handelsstad erbjuder lättillgänglig och rationell familjeshopping, men också volymhandel och stadskärnetrivsel. ”Utan alla delar börjar Kristianstad snart lukta mer Hässleholm än Helsingborg”, som Frankenius uttrycker det.
Sveriges äldsta externa köpcentrum finns i Valbo, utanför Gävle. Det invigdes våren 1970. Sedan kom Väla utanför Helsingborg och Samarkand utanför Växjö.
I dag finns liknande centrum i alla svenska ”handelsstäder”, städer dit folk reser för sina inköp. Men inget i Kristianstad.
Kunderna uppskattar externa köpcentrum. Utbudet är brett, priserna konkurrenskraftiga, parkeringsmöjligheterna goda. Många inköp kan klaras av på ett och samma ställe. Köpmännen själva kan dra fördel av lägre lokalhyror och stordriftens möjligheter.
Sedan slutet av 1990-talet har frågan om köpcentrumens kannibalisering av stadskärnans handel varit aktuell. Politiker har krävt etableringsstopp.
Att externa köpcenter påverkar är klarlagt, men precis som i fallet Lund: inte nödvändigtvis negativt. Handel föder handel. De städer som har externa köpcentrum har fått större andel av köpkakan, Kristianstadsungdomarna åker i dag till Malmö och Lund för att shoppa. Och det är i detta sken man måste se nyetableringen ute i Hammar. Det externa – eller halvexterna – kompletterar den levande stadskärnan. Det handlar om konkurrenskraft. Inte om shopping i stadskärnan eller i Hammar, utan om shopping här eller någon annanstans.
Miljöaspekten ska heller inte överdrivas. Kristianstad är ingen storstad. Huvuddelen av kommunens 80 000 invånare bor utanför centralorten. Bil är för många en förutsättning för att kunna leva och bo här. Men utvecklingen går framåt. Biogas och laddstolpar gör både E22 och externa köpcentrum till naturliga delar av framtiden.
Det var på Hammarshus som visionären och byggarkungen Christian 4 den 22 maj 1614 offentliggjorde fundationsbrevet för uppförandet av fästningsstaden Christianstad. Förebild var den italienska staden Palma Nova, med stadsplanering och försvars­vallar som gjorde att det inte fanns någon död vinkel för anstormande fiender att gömma sig i.
Det är vid Hammarshus visionen om ett avskaffande av den döda vinkeln har återuppstått. Men i 2014-talsvariant handlar det om att försvara handelsstaden.

Jag var imponerad. Tryggt och metodiskt genomfördes vaccinationen mot svininfluensa på skolan hösten 2009. Den oro som anades bland sex- till nioåringarna var definitivt mer kopplad till sprutans nål än till eventuella biverkningar.
Klart man ska vaccinera sig! Jag såg det närmast som en medborgerlig plikt att pumpa in Pandemrix i både mig själv och barnen.
Massvaccinationen ifrågasattes av få. Bra jobbat, duktig kille, nu är det redan klart!
I dag vet vi bättre. De europeiska läkemedelsmyndigheternas vetenskapliga kommitté har dömt ut Pandemrix. Det ska endast användas om inga andra vaccin finns att tillgå. Och det ska aldrig ges till någon under 18 år. Risken för allvarliga och kroniska biverkningar är för stor. Omkring 170 barn har drabbats av narkolepsi.

Nu höjs röster för att samhället ska ta större ansvar för dessa barn. Smittskyddsinstitutets Annika Linde hävdar i Ekot (19/2) att de sjuka antagligen hade glömts bort av samhället om föräldrarna inte hade agerat, samlat in namn och krävt ersättning.
Det är inte otroligt. Staten har inte precis drivit frågan av egen kraft. I höstas fick de sjuka barnen veta att de ska få 50 000 kronor i engångs­ersättning. Behoven ska prövas på nytt när de har fyllt 18 år. Socialminister Göran Hägglund (KD) funderar som bäst på hur det ska bli.
Det enda rimliga är att staten ger en livslång ersättning till narkolepsibarnen.
De som har drabbats av andra biverkningar måste känna att vården tar dem på allvar.

Svininfluensan dödade. Det är otvetydigt. Den goda effekten av massvaccineringen i Sverige bedöms däremot som liten. Skillnaden mellan antalet döda här och i länder där endast personer i riskgrupper vaccinerades är liten. Skyddet blev inte större, men fler fick bieffekter.
Om staten inte solidariskt underlättar för alla som lydigt har följt uppmaningen och vaccinerat sig bara för att sedan insjukna, finns risk för riktigt allvarliga biverkningar.
Epidemier, som mässling, har genom historien skördat stora delar av befolkningen. Vårt allmänna vaccinationsprogram har i princip utrotat många, svåra sjukdomar. Men med ett allt större vaccinationsmotstånd gör de sig åter påminda. Södertälje i förra veckan: fyra fall av mässling. De som ska resa ut i Europa uppmanas att se över sitt vaccinationsskydd.
När man vill skydda sitt barn, uppmanad därtill av experter och myndigheter, måste man vara trygg i att det är det bästa man kan göra.

Torsdagskvällens informationsmöte om Kristianstadslänken hölls fem i tolv. Fem sekunder i, alltså. Nästa vecka inleds arbetet med etapp 2. Lyktstolparna längs med Västra Boulevarden ska monteras ned. Sedan börjar trädfällningen.
Beslutet om länken är gammalt. Mötet i Söderportsskolans aula hölls enbart av kommunikationsstrategiska skäl: De allra mest högljudda motståndarna i Nätverket skulle få möjlighet att lätta på trycket. Tjänstemännen skulle besvara oro med fakta.

Utanför de stora fönstren kläddes staden, snart 400 år, vit. Kampen mellan vinter och vår. Vitt och vintergrått. Hårdfruset och slaskblött.
Själv visste jag inte om skådespelet inne i aulan var sorgligt eller uppfriskande.
Visst har det hållits möten om länken förut. Formellt finns inga brister i beslutsprocessen – vad jag vet. Men den kommunala kvarnen mal i en alldeles egen takt. Och visst händer det att beslut både ändras och helt plötsligt får en ny inriktning. När etapp 1 från Centralsjukhuset invigdes 2009 var det som om det fortfarande fanns hopp om nytänkande. Det fanns det inte. Centrum är ett pussel. När Rådhuskvarteret befanns bäst lämpat för fortsatt administrativ verksamhet beseglades också Resecentrums flytt och Kristianstadslänkens dragning. Om ett par år ska bussar dundra rakt igenom den gamla stadskärnan. En buss varannan minut, med tiden en var 37:e sekund. Med ett nytt region- och kommunhus norr om Centralen hade det varit annorlunda. Men det ena ger det andra, och med tiden är det bättre att gilla läget och göra det bästa av förutsättningarna. Det har både Handelsföreningen och Fastighetsägarna kommit fram till så här på sluttampen. Man har avbrutit meningslös argumentation, börjat med meningsfull.
Missförstå mig rätt: Ingen debatt är meningslös, men somlig debatt är fruktlös. Skillnaden är hårfin. Även kritik mot fattade beslut är motiverad: Kanske gör man annorlunda nästa gång. Vi lär av historien. Förhoppningsvis.

Varför känner så många engagerade kommuninvånare att de har blivit överkörda av busslänken? Manglade och nonchalerade på ett sätt som en del politiker i andra sammanhang gärna utmålar som människofientligt; ”vedervärdig människosyn” är ett epitet som alltför ofta – och grundlöst – klistras på åsiktsmotståndare.
Inte är väl beslutet om länken ett utslag av detta? Nej, inte alls. Kommunikationer och infrastruktur är viktiga för kommunens utveckling. Det finns många, goda argument för att tänka – och bygga – nytt.
Inte ens byråkraterna på stadsbyggnadskontoret är okänsliga. Stadsträdgårdsmästare Daniel Ottosson stod för det största trädkramandet under mötet. Almarna är bortom räddning, men lindarna ska lyftas och vårdas i kommunens egen trädkrubba ute i Viby. Kom gärna och hälsa på, uppmanade Ottosson. Se till så att träden mår bra.
I publikhavet, för det måste man säga att det var, satt både politiker, handlare, byggare, boende och engagerade nyfikna. Mötet gav den känsla av sammanhang som politiker och samhällsdebattörer så ofta talar sig varma för. Tillsammans, i solidarisk anda, för allas bästa.

En busslänk blir inte 400 år. Den kanske inte ens blir 20. Men när den nu ska skära rakt igenom ett riksintresse måste biverkningarna av den minimeras. Jämförelsen med Lundalänken haltar. Denna tar inte genvägen genom centrum. Turerna går inte lika ofta.
Kristianstad är ingen storstad. Majoriteten av kommuninvånarna bor på landet. Behovet av bil lär kvarstå länge. Även med kollektivtrafikstråk är många beroende av eget fordon. Än så länge lär det bara finnas en elbil i kommunen, i C4 Energis ägo. Men det blir fler, både ”rena” och hybrider. Var ska alla laddstationer stå? Inte blir det väl på Stora Torg?

Trafikverket har utrett var nationella vägar och järnvägar behöver förbättras. Mest går, som väntat, till Mälardalsområdet – och till järnvägen. Ytterligare 4,1 miljarder kronor om året behövs för underhåll, 20 miljarder om året eller 38 miljarder mer än vad riksdagen tidigare har beslutat om fram till 2021.
Särskilda banor för snabbtåg är inte samhällsekonomiskt lönsamt för tillfället, sägs det, men kan bli det framemot 2025. In i frysboxen med den utredningen, således.
De skånska flaskhalsarna får en del av kakan. En fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör föreslås stå färdig till 2030. Enkelspåren Ystad–Malmö och Trelleborg–Malmö ska ”kapacitetsförbättras” – och dubbelspår byggas Kristianstad–Hässleholm till 2021.
Bra pendlingsmöjligheter är en välfärdsfråga. Trafikverket har pekat på viktiga och riktiga prioriteringar. Nu är frågan hur dessa ska finansieras.
Region Skåne medfinansierar redan flera projekt. Det är bra, men räcker inte. Kanske kan Centerns förslag om att låta AP-fonderna investera i infrastruktur vara en god idé.
Offentlig-privat-samverkan i större utsträckning borde inte heller vara uteslutet. Bron över Sundsvallsfjärden är delvis privatfinasierad.
Icke-fungerande trafiksystem kostar också.

Bristen på häktesplatser i Sydsverige är en följetong. År efter år har det rapporterats om överfulla häkten. Så när Kriminalvårdens nytillträdde generaldirektör Nils Öberg i går kom till Malmö och berättade att han har tagit initiativ till en kapacitetsutredning ligger det närmast till hands att först undra varför det har tagit så lång tid. Slutsatsen borde rimligen redan vara klar, mer intressant är var antalet platser ska öka.
Att det blir färre personer som blir föremål för frihetsberövanden är ju inte troligt, om polisen menar allvar med att intensifiera sitt arbete.

Skåne och Malmö har inte större problem med kriminalitet än andra delar av landet – trots den senaste tidens uppmärksamhet. Bristen på häktesplatser är inte enbart regional. Även i Norrland tvingas rättsväsendet lägga stora summor på att transportera häktade personer långa sträckor. Kriminalvården har ett strukturellt problem.
Däremot är anstalterna i Skåne bland landets äldsta, och dessutom med eftersatt underhåll. Både Kirsebergsantalten i Malmö och fängelset i centrala Kristianstad – byggt 1846 – borde ha ersatts med moderna anläggningar för länge sedan.

Om politikernas reaktion på den senaste tidens händelser i Malmö ska få förväntad effekt måste inte enbart lagstiftningen underlätta för tydliga och angelägna ingripanden, rättsväsendets hela kedja måsta vara stark.
I många år har säkerhetsproblemen inom kriminalvården uppmärksammats. Det är hög tid att också kapacitetsproblemen sätts under lupp. Fängelser och häkten ska inte enbart motstå rymningar, de ska också vara tillräckligt rymliga.

Jonas Sjöstedt (V) mätte på tisdagen ut avstånd mot Stefan Löfven (S). ”Vi tänker inte fortsätta att agera stödhjul åt Socialdemokraterna”, sa han till tidningen Riksdag & Departement. Han kräver bland annat avveckling av kärnkraften.
Löfven har som bekant slipat av sin tidigare självklara Metallordförande-kärnkraft-är-nödvändigt-för-svensk-industri-linje till en S-ordförande-avveckla-om-det-går-variant. Trots steget från ”JA!” till ”jaha …” är det tydligt att Löfven står ljusår från Sjöstedt i energipolitiken.

Att avveckla 45 procent av Sveriges energiförsörjning låter sig inte göras i en liten vänstersväng.
För välfärdens och klimatets skull ligger det närmare till hands att utveckla kärnkraften i stället för att avveckla den. Den fjärde generationens kärnkraftsteknik är betydligt mycket säkrare än den tredje som nu byggs i bland annat Finland, påtalar Johan Hallén och Janne Wallenius på DN-debatt (14/2). Bland annat eftersom vattenkylningen ersätts med någon bättre metod, som natrium- eller blykylda reaktorer. Det radioaktiva avfallet minskar till en hundradel av dagens, precis som förvaringstiden av det – samtidigt som ny uran inte behöver brytas på 5000 år.
Vad Sverige ska göra är att aktivt vidra till denna utveckling, inte backa tillbaka in i Vänsterpartiets K-märkta grottor.

Vem tar vem? Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) favoritfråga till Mona Sahlin (S) innan det rödgröna samarbetet framtvingades 2008 är mer aktuell än någonsin.
Ett konstaterande kan göras: Det finns en liten, klarröd samling som blir alltmer isolerad längst ut till vänster.

Vad ska kommunen göra? Varför? Och hur?
Se där en rad frågor som fler kommunpolitiker borde fundera mer på. Oftare.
Renhållningen i Kristianstad är ett högaktuellt exempel.

Ideologiskt finns det ett par huvudspår. Socialister vill att politikerna ska bestämma så mycket som möjligt. Liberaler anser motsatsen.
Överfört till kommunernas bolagsaffärer är det mot denna bakgrund inte så konstigt om socialdemokrater och vänsterpartister vill bevara eller utöka ägandet. Borgerliga majoriteter brukar i stället vilja främja konkurrens och minimera de kommunala uppgifterna.
Däremellan bor pragmatikerna. De som lagar efter läge och gärna äger verksamhet som går med vinst och äger verksamhet som skulle gått med förlust i någon annans regi.
Pragmatismen är försvarbar så länge den verkligen handlar om sådant som kommuninvånarna måste ha, och som ingen annan lika gärna kan förse dem med.
Detta är dock inte fallet med framställning av biogas.

I veckan diskuterade kommunstyrelsens arbetsutskott den fortsatta försäljningen av det kommunala biogasbolaget. Dessvärre handlar det inte om att avyttra allt. Därmed är det omöjligt att få rätt pris. En delförsäljning, i vilken kommunen behåller kontrollen, minskar attraktionskraften.
Lägg till detta vikten av att värna kommunal verksamhet och att avstå från att konkurrera med det lokala näringslivet. Biogasbolaget ”exporterar” i dag till en rad grannkommuner. Verksamheten faller alltså redan på denna grund utanför den kommunala kompetensen, det vill säga vad kommunen ska syssla med. Det är denna paragraf som hindrar Kristianstad från att bedriva skolverksamhet i Hässleholm eller att bygga bostäder i Stockholm. Till detta ska läggas förbudet mot spekulativ företagsverksamhet.

Om nu inte den kommunala biogasförsäljningen redan har passerat gränsen för det rimliga, är frågan hur politikerna tänker sig att begränsa framtida skadeverkningar. Heléne Fritzon (S) vill göra affärer: ”Biogas är en framtidsbransch, och rätt utvecklat kan vi framöver sälja biogas även långt utanför kommunens gränser”, sa hon till Kb i går.
Hon är alltså beredd att spela med allmänna medel på en riskutsatt marknad.
Att biogas är en säker vinnarbransch kan ifrågasättas, den tekniska utvecklingen är snabb. Men redan mot bakgrund av vad kommunalt företagande innebär är ett fortsatt ägande förkastligt.

Matavfall är inte bara sopor. Det är en tillgång också. Som privatperson borde det vara fritt fram för hushållen att sälja sina sopor till vem som helst, bara de tas om hand som de ska.
Med den nya taxan från den 1 april fungerar det i stället så att alla åläggs att betala lika mycket till Renhållningen oavsett om man levererar några matrester eller inte. Även de som komposterar själva. Särskilda pappersåsar ska användas, trots att matavfallet under tre års tid har körts till Malmö för pressning. Man vill, som sagt, ha in mer matavfall.
Renhållningen har monopol på sin marknad. Trots detta kan man ifrågasätta rimligheten i att lägga tvångsavgifter på kommuninvånarna. Vilken blir nästa taxa? Ska den som inte kör tillräckligt mycket plast till återvinningsstationen få krav på sig att göra en insättning på kommunala plastbanken?
Biogasframställning i kommunal regi borde vara en vinstmaskin. Man får betalt för råvaran. Man tar betalt för produkten.
Att fler vill konkurrera på en sådan marknad är lätt att inse, men om kommunen vill vara affärsdrivande utanför kommungränsen får den också acceptera att andra bolag gör anspråk på råvaran.
Bäst vore naturligtvis om kommunen avvecklade alla sina intressen i kommersiell energiproduktion. Motsatsen blir absurd. Tosteberga utpekades en gång som lämplig plats för ett kärnkraftverk. Valet föll senare på Barsebäck.
Nej, jag tycker inte att kommunpolitikerna ska satsa på ny kärnteknik i stället för biogas, även om parallellen inte är så väsensskild som den kan verka. De ska hålla rent från allt som inte är kärnverksamhet.

Nej, den svenska hetslagstiftningen innebär inte en inskränkning av yttrandefriheten enligt Europakonventionen, anser Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Nej, det är inte fritt fram att ta mossa på annans mark i kommersiellt syfte och åberopa allemansrätten, enligt Hässleholms tingsrätt.

Bidragsfusk, konstaterar Halmstads tingsrätt, med anledning av härvan av felaktigt utbetald assistansersättning.

Tre domar, tre tämligen självklara slutsatser. Men ändå så viktiga.
Att hetslagstiftningen skyddar även homosexuella sattes häromåret i fråga efter friandet av pingstpastor Åke Green. Hans syfte var dock också att nå offentlighet, provokationen var lika stor. Med gårdagens dom, som handlade om fyra män som delat ut flyglad från en nynazistisk tidskrift på en skola i Hälsingland, förtydligas på ett bra sätt var yttrandefrihetens gräns går.
Allemansrätt kräver allemansvett. Den svenska sedvänjan att var och en kan ta del av det naturen bjuder i form av bär och svamp, även på annans mark, har debatterats alltmer sedan plockningen närmast industrialiserats. Låt vara att det inte har stuckit lika mycket i ögonen när bärplockararméerna har dragit fram i norr, men när ytor bokstavligt talat plockats rena i söder måste något göras. Dags för ett förtydligande.
Att lura det allmänna på pengar är lika illa som att lura sin nästa. Att betala svart, köpa smuggelsprit eller över huvud taget ta genväger för att sko sig själv på skattekollektivets bekostnad ses av allt för många som närmast heroiskt. Fortfarande. Som om det inte drabbade någon. Som om anonymiteten skyddar välfärdssamhället lika bra som en provocerande signatur i nätdebatten. Det gör den inte. Varje gång någon försöker vinna en fördel genom att stjäla från socialförsäkringssystemet undergrävs såväl finansiering som förtroende. Smittan sprider sig.

Moralisk resning, tolkad som mod att våga stå upp för våra gemensamt beslutade regler och solidariskt följa dem, ska högaktas.