På måndagen nådde priset på 95-oktanig bensin en ny rekordnivå: 14:88 kronor per liter. Och högre spås det bli.
Med tanke på att ungefär två tredjedelar av bensinpriset utgörs av skatter lär prishöjningen inte göra finansminister Anders Borg (M) sömnlös. Med skatt på skatt ökar marginalen mellan råoljepriset och priset vid pumpen för varje prishöjning.
Finns det anledning för bilisterna att ligga sömnlösa? Egentligen inte, generellt sett. Bilarna har blivit bränslesnålare. Alternativa bränslen har fått en större del av marknaden. Glesbygdsbor som är beroende av sina bilar för att ta sig till jobbet har fått sänkt skatt. Bensinskatteupproren lyser därför också med sin frånvaro.
En helt annan sak är att det finns de på landsbygden som kommer i kläm, som är beroende av egen transport och inte kan välja. Det är kring dessa ett tydligare resonemang måste föras om levnadsvillkor och alternativ.
Naturligtvis påverkar höjda priser konsumenternas val. Det är därför som skatten på arbete ska ned. Det är därför som koldioxidskatten är ett verkningsfullt instrument. Ska man vara realistisk spelar det dock inte särkilt stor roll för jordens överlevnad om svenskarna ändrar sina vanor. Inte heller för drivkraften att utveckla ny, grön teknik.
Mer intressant är om det finns anledning för politikerna att med skattemedel på något sätt stimulera övergången från bensinslukande bilar till supermiljöbilar. Det är långtifrån säkert att detta är det mest effektiva sättet att använda pengarna på. Ett höjt pris på fossila bränslen kan vara drivkraft nog. Särskilt om det kombineras med en väl fungerande kollektivtrafik. Kanske ska framtida miljöbilspremier i stället riktas till landsbygdens mest utsatta?

VÄSTERÅS.
Göran Hägglund vann partiledarstriden mot Mats Odell med tämligen klara siffror: 198–88. Marginalen är tillräckligt bred för att hans mandat ska anses vara tydligt. Han har kritiserats öppet, lyssnat och förklarat sig vara villig att förändra ledarskapet.
Eller som han själv sa i talet till rikstinget inför den tre timmar långa debatten om vem som skulle väljas: ”Vi måste bli bättre på att syresätta varandra och stärka organisationen.”
Eller som Birgitta Nordvall från Västerbotten villkorade sitt stöd till Hägglund med: ”Du måste tuffa till dig, Göran.”
Att Göran Hägglund får fortsätta som partiledare trots KD:s usla läge i opinionen, trots en rad förlustval och trots att han redan har suttit på posten i åtta år får förklaras med att Mats Odell inte är tillräckligt vass. Han var bara en kompromisskandidat för olika KD-falanger, som ville förändring. Själv utstrålade han inte så mycket omsorg om partiet som revanschlystnad för att ha petats från sin statsrådspost. Det är aldrig någon hälsosam grund för ett partiledarskap.
Med partiledarvalet avklarat kan KD kanske få intern arbetro under en period, men ingen ska tro att det blir särskilt länge.
Eller som Ulf Lönnberg från Stockholm slog fast inför omröstningen: ”Motsättningarna har funnits så länge att ingen kommer att acceptera resultatet.”

VÄSTERÅS.
Kristdemokraternas extra riksting med val av partiledare ser ut att dra ut i tiden. Efter 45 minuter röstar ombuden nu om arbetsordningen.
Det finns ingen sluttid för nomineringar och pläderingar. 46 ombud har redan ställt sig i talarkön. Med en tartid på två minuter lär det ta ett par timmar innan ombuden går till omröstning.
Partiledarstriden mellan Hägglund och Odell känns ödesmättad.

Skolverket kritiserar också Kristianstads kommun. Inte direkt, förvisso. Men skrivningarna i den kvalitativa studie som presenterades i torsdags, Kommunalt huvudmannaskap i praktiken, är omöjliga att tyda på annat sätt än att också verket anser att skolpolitikerna ska riva upp den nyss antagna skolplanen 2012–2018.

Riksdag och regering har satt upp höga mål för undervisningen: Alla elever ska nå kunskapsmålen, i alla ämnen. Att målen inte nås beror naturligtvis på flera olika orsaker. Skolverket är övertygat om att en viktig förklaring är att kommunerna inte prioriterar statliga krav, ”vilket får till följd att nationella mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks”. Felaktigt ses de nationella målen som långsiktiga visioner, i stället för mål att uppfylla.
Den som har följt turerna i Kristianstadsbladet kan bara nicka instämmande. I Kristianstad har ambitionen sänkts med 20 procentenheter.
Med den nya skollagen finns inget krav på kommunerna att anta en skolplan. Många gör det ändå. Man vill, som Kristianstad, tydliggöra och sätta lokala mål. Det är feltänkt. Målen är redan satta, en kommunal skolplan kan inte gärna utformas på annat sätt än att beskriva hur dessa ska nås. Skolverket konstaterar här lakoniskt att kommunpolitiker anser att skolplanen främst har ”symbolisk betydelse, ett policydokument för kommunens marknadsföring”.
Jo, det stämmer också med Kristianstad. Här distribuerades skolplanen i en flashig broschyr till alla hushåll. Det var utanför de ordinarie kommunala informationsvägarna och gjordes till en kostnad av en årsarbetskraft. PR och reklam prioriteras således framför ansvarstagande och seriöst arbete för en likvärdig skola.
En lika intressant slutsats från Skolverket är att resursfördelningen i kommunerna inte sker utifrån en analys av behovet att nå de nationella målen. Kan det också stämma? Har de lokala målen satts lägre därför att Kristianstadspolitikerna vill lägga resurser på annat än kärnverksamheten?

Det är kommunfullmäktiges ansvar att se till så att skolverksamheten står i överensstämmelse med de nationella målen. Men genom sin delegering till nämnden verkar kommunens högsta politiker ducka. Kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) har förblivit tyst. Det är märkligt. Om kommunen inte klarar av att nå de nationella målen för skolan är det ytterst hans ansvar att vidta åtgärder för att så ska ske.

Varför envisas då politikerna i Kristianstad – i bred politisk enighet – med att sätta mål i strid med det uppdrag man har från staten?
Möjligen beror det på tradition, man gör som man alltid har gjort. Eller så anser man helt enkelt att staten inte har något med skolan att göra. Det är ett missförstånd. Kommunpolitikerna ska inte urskulda sig, försöka vara ”realistiska” och driva en egen lokal skolpolitik i strid med den riksdagen har beslutat om.
”Skolverkets årliga uppföljningar visar att ett betydande antal elever inte når de grundläggande nationella kunskapsmålen. Det innebär att en andel av eleverna år efter år inte får de förutsättningar för utveckling och lärande som de har rätt till enligt lag och förordningar”, påtalar Skolverket.
Skollag och läroplan är juridiskt tvingande.
I Kristianstads kommun tycker politikerna ändå att det är okej att sex elever i varje klass i grundskolan nonchaleras, lämnas efter, inte får vad de har rätt till.
Ordet skolexempel förmedlar positiva vibrationer. Det är något Kristianstadspolitikerna borde sträva efter att förknippas med i stället för att som Anders Tell (S) bortförklara och anse att den som vågar kritisera deras beslut är oförskämd.
Ta utbildningsuppdraget på allvar. Riv upp skolplanen. Bli ett nationellt föredöme.

VÄSTERÅS.
Medan socialdemokrater har beklagat ”krypskyttet” mot Håkan Juholt har kristdemokrater gått ut i öppen strid. Mats Odell och hans vapendragare har under hösten kampanjat landet runt.
Det positiva är att ett ifrågasättande av Göran Hägglunds kaptenskompetens faktiskt har skett i det offentliga, vilket måste tillåtas i ett modernt parti. Det negativa är allt fulspel, med numera avskedade stabschefen Henrik Ehrenbergs anonyma Ove Tove å ena sidan och ”avgå Hägglund”-kampanjer å den andra.
Men nu är det dags för avgörande. I morgon går ombuden på det extra rikstinget i Västerås till sluten omröstning.

Så mycket politik har partiledarutmaningen dessvärre inte handlat om. Trots att Odell har sagt sig vilja leda KD mot att bli mer värdekonservativt har det varit tunnsått med förslag på hur det skulle kunna gå till. I stället har det mer handlat om framförandet och om val av fokus. ”Vi är för utslätade, vi lyckas inte presentera vår politik”, sa Odell i veckan. Hägglund anklagas för att ha gömt sig på Socialdepartementet, att partiet har blivit ”socialdepartimentiserat”.
Det är en märklig kritik. Odell har också ett ansvar för KD:s situation. Han har suttit i partiledningen sedan 1988, varit statsråd i omgångar och är gruppledare i riksdagen.
Samtidigt är Hägglund ett flöte för KD i opinionen, mer populär och förtroendeingivande än vad partiet är. Det är således inte enbart hans fel att partiet noterade 3,1 procent i DN/Ipsos senaste mätning.
Han är också en lysande stjärna i talarstolen, vilket han med glöd och hetta visade på fredagen i ett av sina bättre tal – och personligen säkert ett av hans viktigaste. Han varvade, sin vana trogen, allvar med skämt, men allvaret var den här gången lite allvarligare än annars.
”Vi måste vara rädda om vårt parti”, sa KD-ledaren med adress Odell. ”Den senaste tiden har vårt parti i alltför hög utsträckning präglats av konflikter, besvikelse och hårda ord. Som partiledare gör det mig både ledsen och arg.”
För att göra sig valbar även för de som kanske vacklar i sitt stöd dammade Hägglund av begreppet ”verklighetens folk”, han sa sig vilja ”trappa upp striden” för KD:s familjepolitik – med udden inte enbart mot oppositionen – och varnade för att KD riskerar att bli ”ett museum över tider som flytt”.
Familjen, människan och människovärdet återkom som begrepp gång på gång.

Hägglunds svåra utmaning är inte att bli återvald som partiledare, utan att leda partiet upp på den breda vägen; göra KD attraktivt för fler än medlemmarna.
Men hur det ska gå till är oklart. Tuve Skånberg, riksdagsledamot från Simrishamn, signalerade i P1-morgon på fredagsmorgonen att hans värdekonservativa falang inte ger upp så lätt. De lär inte tiga i församlingen och Hägglund – om han nu vinner valet i Västerås – lär behöva en familjeterapeut av guds nåde för att KD ska försonas.
Broder fyraprocent gör nog bäst i att inte ta sin mats ur kyrkan på ett bra tag än.

Den parlamentariskt tillsatta kommitté som har i uppdrag att se över hur den kommunala demokratin ska stärkas (Dir 2010:53) borde ha gått längre.
Enligt tidningen Dagens Samhälle (3/2012) är huvuddragen nämligen redan klara, trots att slutredovisning inte är satt förrän till den 1 maj. Enligt tidningen har man kommit överens i de handfasta frågorna. Man tycker inte att partistöd ska utgå för tomma stolar, det blir ingen närvaroplikt för förtroendevalda och man vill sänka gränsen för minsta antal fullmäktigeledamöter från 31 till 21.
I den sistnämnda frågan är det oklart om gränsen ska ligga kvar vid kommuner med färre än 12 000 röstberättigade invånare. Man kan hoppas inte. Även större kommuner och regioner borde tillåtas att minska antalet ledamöter. Många har i dag märkligt många fler än vad lagen kräver. Region Skåne har 48 fler. Med max 21 fullmäktigeledamöter i alla kommuner skulle den kommunala demokratin bli både tydligare och varje folkvald få mer inflytande. I dagens system är det ju också ofta många färre än 21 som redan i kommunstyrelsen slår fast vilka beslut som fullmäktige senare ska bekräfta.
Mest intressant är om utredningens diskussioner om kommunal parlamentarism kommer att utmynna i ett slutligt förslag. I dag sitter både majoritet och opposition i nämnder och styrelser. Det är som om riksdagens opposition skulle sitta med i regeringen. En anomali som omöjliggör ansvarsutkrävande. Som bidrar till slutenhet och politiska uppgörelser utan den offentliga insyn som demokratin bygger på.
I Norge fungerar parlamentarismens princip i kommunerna. Då borde den kunna göra det också i Sverige.

Telefonväkteriet med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i Studio ett på onsdagseftermiddagen bjöd inte på någon större utmaning. Tjugo lyssnare fick svar på frågor om allt från vem som har ansvar för myggbekämpningen i Östra Färnebo till maxtaxan i barnomsorgen. Mest var det konstateranden av hur det ser ut.

Men naturligtvis letade sig också Socialdemokraternas kris in i radiostudion. Själv beklagade Reinfeldt vid upprepade tillfällen att det är svårt att föra en politisk debatt om angelägna frågor som våld mot kvinnor när allt fokus ligger någon annanstans.
Ändå räckte han inte riktigt till.
När frågan om jobbskatteavdragets effekter på den som går från arbete till sjukdom kom upp, var det som om statsministern hade kopplat ifrån lite av sin välkända, politiska fingertoppskänsla. Han resonerade visserligen klart och ärligt. Framhöll att skatten inte har höjts för någon, utan sänkts för de som arbetar. Och att detta är en prioritering som krävs för att värna välfärden; det går inte att ge allt till alla. Men samtidigt är det naturligtvis så att alla inkomsttagare vänjer sig vid en viss inkomstnivå. Och den besvärliga frågan här är att bemöta det faktum att inkomstbortfallet har ökat i samma takt som de fyra jobbskatteavdragen har införts.
Hur logiskt detta än är, så är det också avdragspolitikens akilleshäl. Inkomstförsäkringen har utarmats.

När S väl är på banan igen lär attackerna bli intensivare. Reinfeldt har skäl att slipa på sin argumentation. Och fundera vidare på vad han vill med skattepolitiken.

Kristianstads kommun har efter en överenskommelse mellan majoriteten och Socialdemokraterna antagit en ny skolplan för 2012–2018. Den sätter bland annat som mål att bara 8 av 10 elever i nian ska klara kunskapsmålen 2014. Detta strider mot regeringen och riksdagens intentioner med den nya skollagen. Alla elever ska nå målen. Nu.

Efter min senaste lördagskrönika på temat (21/1) har jag fått svar på en av mina frågor:
”Skolinspektionen förutsätter att Kristianstads kommun håller sig till gällande bestämmelser när det gäller höga förväntningar på alla elever och deras rätt och möjlighet till stöd i skolarbetet. Vi granskar regelbundet alla skolor i landet för att se att de ger alla elever en god utbildning i en trygg miljö. Under 2013 planerar vi att starta granskningen av skolorna i Kristianstad”, skriver Carina Larsson.
Självklart kan inspektörerna inte komma rusande, men de kommer. Frågan är bara om det inte vore bättre för skolpolitikerna att ändra i skolplanen innan dess.

Av Anders Thells (S) inlägg i debatten att döma (24/1) finns inga sådana planer. I stället upprepar han kända argument för att visa hur orealistisk en målsättning på 100 procent är. Ursäkta, men det handlar inte om det. Det handlar om förväntningar och krav på skolorna. Om elevernas rätt till kunskap och politikernas efterlevnad av lagen.
Mest intressant är att Thell envisas med att kommunen ska sätta lägre mål.
Mest fascinerande är att Thell tillbakavisar att det skulle vara ett S-krav att sätta lägre mål. Ska detta tydas som att den Folkpartiledda majoriteten har tvingat S att föra en politik i strid med alliansregeringens?
Inget barn ska lämnas efter. En liberal skolpolitik värnar alla barns lika möjligheter. Det borde den liberalt ledda majoriteten i Kristianstad också göra.

Håkan Juholts historiska och omedelbara avgång från posten som ordförande för Socialdemokraterna ger upphov till några omedelbara reflexioner. Och då inte enbart därför att situationen jämförs med hur det var efter mordet på Olof Palme. Den jämförelsen är absurd, och dessvärre förmildrande. Politiskt befinner sig S i ett mycket mer besvärligt läge 2012 än 1986.

Attackerna på medierna

Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider och andra i den socialdemokratiska partipressen fortsätter märkligt nog att ursäkta S-krisen med att det är en planerad häxjakt, stalking.
Detta är inte bara oriktigt utan också skadligt. Mediernas oberoende är legio, om man bortser från just D-D och andra S-tidningar.
Det är inte medierna som har skapat krisen. Det har S gjort på egen hand. Och det har inte varit enbart Juholts fel. Det hade varit fel att inte rapportera om alla turer och piruetter.

Förnekelsen och ordvalet

I Studio etts extrasändning under lördagseftermiddagen sa Malmös Ilmar Reepalu att det inte finns några sprickor i partiet. Europaparlamentarikern Marita Ulvskog använde ord som att allianspartierna ”ockuperar” Socialdemokraternas frågor. Hon kritiserade läckorna i Partiet och tycks längta tillbaka till den demokratiska centralismen, som innebar att partitoppens beslut var lag för gräsrötterna.
De sitter fast i 1970-talet. Tror att S fortfarande är ett statsbärande parti. Inbillar sig uppenbarligen att tiden i opposition bara är en tillfällighet.
Länstidningen Östersund (S) beskriver talande nog den interna kritiken mot Juholt och avgångskraven på fredagen som ”försök till statskupp”. Det är till att ha en alldeles särskild uppfattning om sin egen betydelse.

Framtiden

Med Juholts avgång finns nu äntligen en möjlighet för S att bli ett fungerande oppositionsparti. Oavsett vem som får överta ledningen lär det bli bra för regeringen – och väljarna. När politiken hamnar i centrum skärps inte bara sinnena utan också reformagendan. Slarvigt ifrågasatt politik har lätt för att förbli slarvig.

Sex i varje klass. Så många elever struntar majoriteten och Socialdemokraterna i Kristianstad i.
I praktiken.
Om man är realistisk.
Det är nämligen den mängd själar man enligt kommunens nya skolplan är beredd att offra på det heliga samarbetsaltaret.
Ambitionen är 80-procentig.
Skolpolitikerna med Fredrik Axelsson (M) i spetsen gör halt och avsteg från Alliansregeringens tydliga skolpolitik: Ingen ska lämnas efter.

Som läsarna säkert har förstått tycker jag inte att kommunpolitiker ska anta planer som strider mot lagen, eller ens mot lagens intention.
Jag har till och med svårt att förstå hur politikerna kan göra det, trots att de verkar i en tradition av luddighet. Det kommunala självstyret innebär inte att kommunerna får göra som de vill med vad som helst. Självstyret är i stort sett begränsat till hur. Om riksdagen beslutar att sophanteringen måste erbjuda möjligheter till återvinning får inte kommunen bygga ut tippen. Om elevernas rättigheter ska sättas i fokus med nationella krav på att alla elever ska nå målen, ska naturligtvis inte kommunpolitikerna sätta målen lägre.
Ändå gör man det.
Jag är upprörd.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är säkert också upprörd. Fast han vill – av politiska skäl, misstänker jag – inte uttala sig på ett sätt som sätter kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) i dålig dager.
På min fråga om hur utbildningsministern ser på att kommuner sätter upp egna, lägre mål, och hur detta påverkar regeringens möjlighet att genomföra den reformering av skolan som inleddes 2006, låter han sin pressekreterare Eva-Marie Byberg svara:
”I skollagen står att alla elever har rätt till särskilt stöd för att kunna nå kunskapsmålen. Det måste alla kommuner uppfylla.”
Visst, jag kan ha fel i min misstanke. Bybergs svar är ju i sin karghet och fokusering ett klart besked om att frågan om lägre mål inte ens ska diskuteras. Det bara är så.

Skolinspektionens Carina Larsson är mer mångordig:
”Skollagen ställer höga krav på skolan: varje elev ska ges förutsättningar att nå så långt som möjligt i sitt lärande. Skolan ansvarar för att varje elev når de kunskapskrav som minst ska uppnås och särskilt stöd ska ges till de elever som har svårt att nå målen.
Det finns inget som hindrar att en kommun har ett lokalt planeringsinstrument och där sätter egna mål för att försäkra sig om hög kvalitet i verksamheten. Men dessa mål måste vara förenliga med skollagen och övriga författningar. Att ha låga förväntningar på eleverna är inte förenligt med lagstiftarens intentioner.
En kommun som sätter mål om att en viss andel av eleverna inte behöver nå de kunskapskrav som lägst ska uppnås riskerar att styra skolverksamheten bort från de höga krav som skollagen ställer.”
Glasklart.
Min fråga till Skolinspektionen blir: När är det dags att granska Kristianstad.
Min fråga (7/1) till barn- och utbildningsnämnden upprepas: När ska ni riva upp den skolplan ni precis har antagit.

En annan angelägen fråga är: Vem styr Kristianstad.
Formellt finns det naturligtvis ingen tvekan. Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna och Åhuspartiet bildar tillsammans ett majoritetsstyre. Politiskt är det svårare att se hur styret skiljer sig från ett där Socialdemokraterna hade tagit plats. Det tycks nämligen finnas en ängslan att ta strid. Hellre breda överenskommelser än ideologisk fajt.
Veckans tillkännagivande av att Jan Pålsson börjar som ny kommundirektör den 1 maj är en påminnelse om detta. Heléne Fritzon (S) har bestämt hur hans mandat ser ut; han får inte vara chefernas chef, trots att det var majoritetens linje. Hon vill alltid låta politiken gå före och önskar därför inte en ordning med mindre detaljstyrning.
Och i skolan. ”Göran Perssons skola var en katastrof för arbetarrörelsens egna barn”, sa utbildningsministern i partiledardebatten i veckan. Han har förtjänstfullt verkat för en förändring.
Majoriteten i Kristianstad prioriterar hellre goda relationer med Socialdemokraterna.