Hur märks det att Kristianstads kommun har ett borgerligt styre? Vilka ideologiska reformer har genomförts sedan 2006?
Ja, inte är det mycket.
Utmaningsrätten är vad jag på rak arm kan komma på.
Implementeringen av LOV, lagen om valfrihetssystem, också. Men den har även en rad S-styrda kommuner infört.
Friskolor är däremot mer ovälkomna i dag än tidigare. Titt som tätt avstyrker politikerna etablering.
Privatiseringsvåg? Översvallande entreprenörsvänlighet? Nej, det kan man inte heller se några tecken av. Veckotidningen Efter Arbetet har (50/2011) sammanställt hur mycket de skånska kommunerna har ”privatiserat” mellan 1998 och 2010. Kristianstad återfinns på plats 30 av 33. Sedan 1998 har den genomsnittliga privatiseringsgraden ökat från blygsamma 11 till modesta 13 procent.
Detta kan jämföras med Moderatledda Vellinges 42 procent.
Till och med det djupröda Malmö är mer dynamiskt än det borgerliga Kristianstad; man har gått från 15 till 18 procent.
Kristianstads kommunala bolag drivs vidare i stort sett i samma anda som tidigare. Kommunkoncernen används för att dra in medel till kortslutningsprojektet Arenan – en tung kvarnsten om den kommunala halsen.
Till och med en så självklar sak som att avveckla kommunens engagemang i biogasproduktionen i Karpalund har stött på patrull inom majoriteten. Nu ser det ut som om den största delen avyttras, men varför har det dröjt så lång tid?
Inte ens skattenivån har förändrats. Den är fortfarande avskräckande hög.Förklaringen är kriser och lågkonjunktur. Men förutsättningarna för att sänka skatten – en av de åtgärder som i valet 2006 framhölls som allra viktigast – har inte precis förbättrats av den kommunala investeringshysterin.

Visst finns det en ambition som skiljer sig: Politikerna i majoritet vill inte detaljstyra den kommunala verksamheten. Samtidigt görs inget åt politikerorganisationen. Kristianstad fortsätter med fler förtroendevalda än vad lagen kräver. Organisationen förblir vad den har varit.
I en politisk situation med ett brett och samverkande styre innebär detta, i kombination med de slutna mötena i kommunstyrelse och kommunstyrelsens arbetsutskott tillsammans med de största oppositionspartierna, att det är svårt för väljarna att få veta hur den politiska diskussionen går. Debatten i fullmäktige framstår ofta som lam. Vad är det som skiljer Folkpartiets lokala skolpolitik från Moderaternas? Varför ska breda lösningar som den i veckan antagna skolplanen göras, om de innebär att väljarna inte förstår varför? Om deras mandat glöms bort dagen efter valet?

Om alliansregeringen hade månat om en blocköverskridande överenskommelse i skolpolitiken på nationell nivå hade det inte hänt särskilt mycket. Då hade flummet möjligen borstats till något i kanten, men inte avlägsnats. Udda gymnasieutbildningar utan krav på kunskaper i kärnämnen är en lika dålig S-idé som att det ska finnas högskolor i varje buske. Det förra är historia i och med den gymnasiereform som sjösattes i år. Det senare är något som framsynta högskolor gör vad de kan för att hantera.

Kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) har sjukdomsinsikt: ”Om jag ska vara självkritisk så är jag kanske inte den mest visionära politikern utan jag är mer pragmatisk”, sa ha när han i november utnämndes till Starke man i nordöstra Skåne.
”Jag är inte den duktigaste politikern men jag är duktig på att förhandla fram lösningar.”
Om det är förhandlingsdelegationer som ska röstas fram undrar man varför valrörelserna överhuvudtaget störs av allt politikertugg. Om kommunen ska förvaltas utifrån en samsynsideologi är det bättre att ge tjänstemännen hela makten än att förse dem med överrockar.
Kristianstad behöver en mer offensiv liberal politik.

Taggar:Kristianstad, Pierre Månsson
Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg