2012 blir bättre. 2012 blir mer. Framtiden är fantastisk. Möjligheterna är oanade. Känn kraften, engagera dig. Det är min önskan så här på nyårsaftonskväll. Själv lovar jag att vara lika snäll som någonsin tidigare i min bevakning av såväl lokal som nationell och internationell politik. Häng med.

De gröna är på god väg att etablera sig som den tredje kraft i politiken de så gärna vill vara. Med 11,7 procent
i SCB:s stora höstmätning har MP fått sin särställning, omgivet av två stora – M och S – och fem små: C, KD, FP, V och SD.
Med de rödgrönas implosion sedan valet 2010 och den ökande väljarrörligheten finns goda förutsättningar för ett nytt politiskt landskap. Vänsterpartiet väljer ny partiledare redan under trettonhelgen.
Jonas Sjöstedt är favorit och tycks sedan länge ha förberett sin attack. Målet är Socialdemokraterna, som under Juholt har flytt det för valvinster helt avgörande politiska mittfältet. Fångad och dragen vänsterut av partiets traditionalister.
Mer osäkert är det om de små
allianspartierna lyckas ta sig ur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs statsbärande skugga.
2012 står den stora striden till vänster. Detta kan, märkligt nog, gynna de små allianspartierna. Det ger dem många ideologiskt färgade bollar att springa på – ut ur passningsskuggan.

Den arabiska våren började i Tunisien. Blev våldsam i Libyen. Utdragen i Syrien. Men det är Tahrirtorget i Egyptens huvudstad Kairo som har kommit att symbolisera engagemanget, som har givit hopp, som fortfarande är centrum i den arabiska befrielsevågen.
När jag var på plats i den myllrande megastaden i september kändes Tahrir avslaget. Inte alls så friskt bultande som i början av 2011, eller i slutet. Det styrande militärrådet visade i och för sig att man inte tänkte hålla sina löften. Oron var stor för att de planerade valen skulle bli ett segdraget fiasko. Men den städade revolt som tvingade Hosni Mubarak bort från makten hade blivit vardagsgrå. En framgång som libyerna bara kunde drömma om. En ordning som syrierna längtar efter.
Tahrir är synonymt med revolutionsåret 2011.
Världshistoria.

Mats Odell (KD) kandiderar ända in i kaklet. Varken valberedningens petning av honom från partitoppen eller dess förord av Göran Hägglund som fortsatt partiledare tycks ha minskat tron på framgång. Det har bara fått Odell att ändra taktik. Vilket är gott.
I Dagens industri (29/12) hävdar han nu att partiledarvalet ytterst handlar ”om ett val av politisk kurs.” Odell vill lämna ”den allt trängre socialliberala mitten” för att bedriva en mer värde­orienterad politik.
Så har det inte låtit tidigare. Odell har velat tona ned all värdekonservatism. Politiska bedömare har följdriktigt tolkat detta som att det inte finns någon större politisk skillnad mellan Odell och Hägglund. Det har bara varit Odells stödtrupper som har märkt ut sig: den kristna, moralkonservativa höger som fortfarande gräms över att partiet har accepterat homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera barn. Slutsatsen har blivit att partiet inte har något att vinna enbart på att ersätta den populäre och folklige Hägglund med den gråe tjänstemannen Odell.
Men nu blir det alltså match, även om det efter Odells första inlägg återstår en hel del att förklara. I Di kopplar han reformer för att stärka småföretagande till värdekonservatism. Frågan är om väljarna anser att ändrade turordningsregler i Lagen om anställningsskydd, sänkta arbetsgivaravgifter, avskaffat sjuklöneansvar och införande av schablonbeskattning för småföretag verkligen är moralkonservativa reformer. Övriga allianspartier, intensivt upptagna med att trängas med varandra i den socialliberala mittfåran, gör det inte.
Det kan bli ett intressant extra riksting i Västerås den 28 januari. Ska KD förbli en del av den mittenorienterade alliansfamiljen eller ska man orientera sig allt längre åt höger?

I morgon, torsdag, avslutas officiellt landssorgen i Nord­korea efter ”den käre ledarens” bortgång den 17 december. Världens enda kommunistiska arvrike har med gråterskor och sedvanlig personkult förberetts för Kim den tredje.
Kim Il Sung, Kim Jong Il, Kim Jong Un. Den store ledaren tog över efter den käre. Nu tar ”den store arvtagaren” vid.

Det som utspelar sig i Nordkorea är en politisk freak-show, lätt att skratta åt, men nog mer värd att bekymras över ändå.
Som att Kim Il Sung, död 1994 är ”republikens evige president”, sonen och sonsonen är bara tillförordnade statschefer, vikarier. Men förtrycket och människoföraktet är detsamma. Nordkorea är enligt utrikesdepartementet ”en av världens mest repressiva politiska regimer”. Medborgare i miljoner har svultit ihjäl bara därför att landet med sin hemsnickrade, nationalistiska Juche-ideologi har varit för stolt för att acceptera hjälp.
Hur ska man då förstå att det finns svenskar som hyllar det hermetiskt tillslutna Nordkorea som ”humant högtstående”, som Kommunistiska partiet och Svensk-koreanska föreningen? Är omvärlden bara avundsjuk på den ”socialistiska drömstaten”?
Visst kan man förstå, om man accepterar ett tänkande som sätter systemet före människan. Om man tillåter att drömbilder läggs till grund för slutsatser man vill dra.
Annars inte.

Stalinisternas husorgan Proletären slår fast att bilden av Nordkorea är blott och bart förljugen propaganda. Fast hur det egentligen är i drömlandet, det vet man inte så noga. Men man följer ju nordkoreanska medier.
”De farliga stollarna finns i Washington och Seoul”, slår tidningen fast i en för Nordkorea svassande ledare.
Avsaknaden av politisk opposition, fria medier eller fria val bekymrar inte våra svenska kommunister. Det är också en lärdom att dra nu när Kim efterträder Kim.

Lekmannadomarna, nämndemännen, är en fara för rättssäkerheten. Inte för att de sover eller inte hänger med i förhandlingarna eller saknar kunskaper för att göra korrekta juridiska avvägningar, utan därför att de misstolkar sitt uppdrag.
”Det kan komma in unga SSU:are eller Muf:are som tror att de är i en politisk nämnd”, säger Ralf G Larsson, lagman vid Lunds tingsrätt till SVT.
Sex av tio juridiskt skolade domare är lika kritiska som Larsson och vill att nämndemannainstitutet avskaffas.

Det är onekligen en ohållbar ordning att de som är satta att vara oväldiga och objektiva utses på politiska mandat. Låt vara att nämndemännen efter att de väl rekryterats är tänkta att inte vara partipolitiska, men enbart formen för hur de får sina uppdrag borde få rättsäkerhetsvänner att agera. Signalen är att domaren är politiskt tillsatt, ett problem inte enbart i migrationsdomstolen.
Forskning visar dessutom att nämndemännen ofta går på sin magkänsla och talar ihop sig om hur vittnesmål ska tolkas. Att de samtidigt sätter mindre tilltro till vittnen som talar ihop sig får det att rysa i kroppen på den som förespråkar likformighet och förutsägbarhet.

Efter valet 2010 kom det tillfälligt ny luft i denna gamla debatt sedan rasister utsetts till nämndemän. Men inte ens det har inneburit att politiska initiativ har tagits.
Grundfrågan förblir: Behövs nämndemännen.
I det moderna Sverige är svaret entydigt: Nej.
De är inte bättre representanter för folket än juristerna. De saknar kunskap, vilket ger utrymme för godtycke. De har ofta inte ens bättre kännedom om för målen avgörande lokala förhållanden – och om de skulle ha det så tillförs den inte processen på rätt sätt, det vill säga under förhandlingen, utan efteråt i överläggningarna.
Rättsprocessen ska hålla hög kvalitet. Det gör den inte så länge amatörer jämställs med proffs.

Det är lätt att få spelet av Caremaspelet. Lägg det ovanpå alla nyheter om kissblöjor, vanvård och aggressiva ränteupplägg och Carema Care framstår som för evigt fast i en kronisk förtroendekris.
Inte för att företagsledningen använder sig av ett ”spel” för att få personalen att anamma en viss företagskultur. Sådant är vardagsmat i de flesta företag, även om det inte är fullt så utstuderat.
Att få alla att dra åt samma håll och inse betydelsen av det, är ofta en överlevnadsfråga. I Caremaspelet används ett antal ”inställningskort”. Vissa ordval kan verka stötande för en offentligt finansierad verksamhet, men inte alla.
”Våra kunder ska ha stort inflytande över hur vi arbetar tillsammans med dem.”
”När jag ser något som behöver göras så gör jag det direkt.”
”Vi ska till varje pris klara av våra åtaganden mot alla våra kunder.”
Sedan är det en helt annan sak hur spelet spelas, hur man manifesterar företagets inställning att personalen ska tänka affärer i allt de gör. Enligt Dagens Nyheter finns här en hel del övrigt att önska, både i att spelstunderna dokumenteras och i vad man förväntar sig för effekt. Anställda talar om indoktrinering och rädsla.
Det är inte en god ordning att alltid beställa färre antal portioner än vad man har boende, enbart därför att alla kanske inte alltid äter.
”Den ständiga prispress som äldrevården varit utsatt för under 30 år får till slut konsekvenser och driver fram den här typen av avarter”, kommenterade Kommunals ordförande Annelie Nordström i går uppgifterna.
Avarter är rätt ord. Annars är det svårt att se varför det inte ska finnas en ansvarig och kreativ inställning inom all omsorg. Att förbjuda vinster i vården innebär bara att kommunal stordrift aldrig utmanas. Vi ska minnas att generellt sett har äldreomsorgen aldrig varit bättre än nu. Trots Caremas fula spel.

Barn- och utbildningsnämndens ordförande Fredrik Axelsson (M) förblir tyst i frågan om Kristianstads kommuns skolplan 2012–2018. Kanske beror det på att 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) har kastat sig in i debatten. Oavsett vad får Fasths replik (17/12) tolkas som majoritetens.
Dessvärre rymmer repliken en märklig jämförelse mellan nollvisionen i trafiken och riksdagens krav att alla elever ska klara minst godkänt i alla ämnen. ”Enda sättet att nå målet skulle förmodligen vara att stänga av alla vägar, eller förbjuda alla fordon.”
Översätt detta till vad det handlar om här: Fasth och majoriteten anser att alla elever omöjligen kan klara kunskapsmålen.
Som hållning betraktat är det närmast oansvarigt. Ska det inte finnas en nollvision mot mobbning heller?
Elever, föräldrar och väljare i kommunen förväntar sig nog mer. Inte minst eftersom skolpolitikerna på andra håll inte är lika håglösa som de i Kristianstad.
I Haninge är målet, just det, att alla elever ska klara kunskapsmålen. Så är det också i Köping, Södertälje och i Jämtlands gymnasieförbund, till exempel.
Sveriges Kommuner och Landsting har i rapporten Framgångsrika skolkommuner konstaterat att just höga förväntningar på skolans resultat, oavsett förutsättningar, är utvecklande. Det är en av åtta framgångsfaktorer.
I själva verket är dock framtagandet av en långsiktig skolplan överkurs. Från den 1 juli 2011 finns det inte längre något sådant krav. Tanken är att skollagen ska vara styrande.
Frågan är då varför Kristianstad ändå väljer att ta fram en plan och varför man i denna sätter lägre mål än vad regering och riksdag har gjort. Är det tvunget att aktivt arbeta för att hålla tillbaka lärarna?
Defensivt är bara förnamnet.
Så får vi inte Sveriges bästa skola. Men det kanske inte heller eftersträvas av skolpolitikerna. De tycker nog att det är lika orealistiskt som att ingen ska dö i trafiken.

Med Pappers nominering av Jan-Henrik Sandberg och Handels av Helén Pettersson är det fyra, kanske fem, som är intresserade av att ta över som LO-chef när Wanja Lundby-Wedin slutar i maj 2012. Kolosserna, IF Metall och Kommunal, har sedan länge flaggat för Karl-Petter Thorwaldsson respektive Tobias Baudin. Utöver detta är det en allmän gissning att avtalssekreterare Per Bardh också finns med i leken. Doldisar är de allihopa.
Oavsett vem av dessa som till sist sitter där med ordförandeklubban, inkvoterad i Socialdemokraternas innersta krets, så står denne inte enbart inför ett större kändisskap utan också inför ett mycket svårt uppdrag. LO:s medlemsantal krymper. Inflytandet är inte vad det en gång var. Som parhäst till S är LO:s trovärdighet naggad i kanten.
LO har, till skillnad från TCO och Saco, en politisk agenda som försvårar det fackliga arbetet och stöter bort tänkbara medlemmar, vilket är ytterst olyckligt. Det fackliga arbetet är för viktigt för att politiseras.
Till detta kommer den inre maktkamp som har blommat upp under det senaste året. Seko, Byggnads, Transport, Elektrikerna, Fastighets och Målarna har funnit varandra och sägs vilja skapa en motvikt till industrifacken, bland annat genom att stå enade bakom en gemensam kandidat till posten som LO-ordförande. Än är det oklart vem de stödjer.
Falangstrider i facket är inte nödvändigtvis till gagn för medlemmarna. Lundby-Wedin har sluppit mycket av det, men lyckats med konststycket att göra sig själv omöjlig genom insatsen i AMF:s styrelse.
Valet av ny LO-ordförande lär visa vilken av falangerna som har störst inflytande för tillfället. Samhällsekonomiskt vore det bäst om det var den som anser att det fackliga inflytandet ska användas för att främja ekonomisk tillväxt och högre välstånd.

Hur märks det att Kristianstads kommun har ett borgerligt styre? Vilka ideologiska reformer har genomförts sedan 2006?
Ja, inte är det mycket.
Utmaningsrätten är vad jag på rak arm kan komma på.
Implementeringen av LOV, lagen om valfrihetssystem, också. Men den har även en rad S-styrda kommuner infört.
Friskolor är däremot mer ovälkomna i dag än tidigare. Titt som tätt avstyrker politikerna etablering.
Privatiseringsvåg? Översvallande entreprenörsvänlighet? Nej, det kan man inte heller se några tecken av. Veckotidningen Efter Arbetet har (50/2011) sammanställt hur mycket de skånska kommunerna har ”privatiserat” mellan 1998 och 2010. Kristianstad återfinns på plats 30 av 33. Sedan 1998 har den genomsnittliga privatiseringsgraden ökat från blygsamma 11 till modesta 13 procent.
Detta kan jämföras med Moderatledda Vellinges 42 procent.
Till och med det djupröda Malmö är mer dynamiskt än det borgerliga Kristianstad; man har gått från 15 till 18 procent.
Kristianstads kommunala bolag drivs vidare i stort sett i samma anda som tidigare. Kommunkoncernen används för att dra in medel till kortslutningsprojektet Arenan – en tung kvarnsten om den kommunala halsen.
Till och med en så självklar sak som att avveckla kommunens engagemang i biogasproduktionen i Karpalund har stött på patrull inom majoriteten. Nu ser det ut som om den största delen avyttras, men varför har det dröjt så lång tid?
Inte ens skattenivån har förändrats. Den är fortfarande avskräckande hög.Förklaringen är kriser och lågkonjunktur. Men förutsättningarna för att sänka skatten – en av de åtgärder som i valet 2006 framhölls som allra viktigast – har inte precis förbättrats av den kommunala investeringshysterin.

Visst finns det en ambition som skiljer sig: Politikerna i majoritet vill inte detaljstyra den kommunala verksamheten. Samtidigt görs inget åt politikerorganisationen. Kristianstad fortsätter med fler förtroendevalda än vad lagen kräver. Organisationen förblir vad den har varit.
I en politisk situation med ett brett och samverkande styre innebär detta, i kombination med de slutna mötena i kommunstyrelse och kommunstyrelsens arbetsutskott tillsammans med de största oppositionspartierna, att det är svårt för väljarna att få veta hur den politiska diskussionen går. Debatten i fullmäktige framstår ofta som lam. Vad är det som skiljer Folkpartiets lokala skolpolitik från Moderaternas? Varför ska breda lösningar som den i veckan antagna skolplanen göras, om de innebär att väljarna inte förstår varför? Om deras mandat glöms bort dagen efter valet?

Om alliansregeringen hade månat om en blocköverskridande överenskommelse i skolpolitiken på nationell nivå hade det inte hänt särskilt mycket. Då hade flummet möjligen borstats till något i kanten, men inte avlägsnats. Udda gymnasieutbildningar utan krav på kunskaper i kärnämnen är en lika dålig S-idé som att det ska finnas högskolor i varje buske. Det förra är historia i och med den gymnasiereform som sjösattes i år. Det senare är något som framsynta högskolor gör vad de kan för att hantera.

Kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) har sjukdomsinsikt: ”Om jag ska vara självkritisk så är jag kanske inte den mest visionära politikern utan jag är mer pragmatisk”, sa ha när han i november utnämndes till Starke man i nordöstra Skåne.
”Jag är inte den duktigaste politikern men jag är duktig på att förhandla fram lösningar.”
Om det är förhandlingsdelegationer som ska röstas fram undrar man varför valrörelserna överhuvudtaget störs av allt politikertugg. Om kommunen ska förvaltas utifrån en samsynsideologi är det bättre att ge tjänstemännen hela makten än att förse dem med överrockar.
Kristianstad behöver en mer offensiv liberal politik.