Hur mycket får medmänsklighet kosta?
Nej, den frågan ställer inte Sverigedemokraterna i samband med att de nu har sammanställt siffror för invandringens kostnader. För SD handlar invandrings- och flyktingmottagande nämligen inte om människor utan om siffror.
Det blir lättast så.
Svart och vitt.
För att kunna pumpa upp sin skuggbudget med så många populistiska löften som möjligt har SD behov av att ta pengar någonstans ifrån – och varifrån vet vi ju alla: 15,3 miljarder kronor redan 2012, når nivån 36,8 miljarder kronor 2014, om Sverige bara minskar invandringen med 90 procent.
Beräkningen kan givetvis ifrågasättas av flera skäl, men – tråkigt nog för SD – redan på den grunden att partiet säger sig värna asylrätten. ”Riktiga flyktingar” ska tas emot. Så vitt känt är rymmer inte flyktingbedömningen några ekonomiska kriterier. Det finns inget tak för hur många som får beviljas tillstånd. Om världens alla 16,3 miljoner flyktingar knackar på dörren har vi i teorin en skyldighet att ta emot dem. Alla.

En mer realistisk invändning är att Sverigedemokraterna har varit just så enögda i sina beräkningar som de är i sin politik.
Nyanlända har mycket svårt att komma in i samhället. Det tar i genomsnitt sju år för dem att etablera sig på arbetsmarknaden. När SD då väljer att kartlägga invandrares belastning av välfärdssystemen med tyngdpunkt på de sju första åren är det inget annat än ohederligt. En lek med siffror där man medvetet väljer bort framtida välfärdsvinster.

Det finns fler som har räknat på invandringen och de offentliga finanserna.
Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö, har i en rapport till Expertgruppen för studier i ekonomisk politik (2009:3) konstaterat att invandringens effekter på de offentliga finanserna är små. Hans slutsats är därför att det inte finns några starka statsfinansiella skäl för eller emot invandring. Det finns i stället andra orsaker för en generös invandringspolitik.
I fråga om SD:s siffror finner Ekberg dem märkliga. Han misstänker – så klart – att partiet har underskattat vad samhället tjänar på invandring. ”De säger att om tusen invandrare får jobb, så förlorar 700 svenskar sina. Det låter väldigt konstigt”, säger han.
Förklaringen är att SD har en statisk syn på ekonomi.
Det blir lättast så.
Svart och vitt.
Vi vet att invandrare inte enbart kostar. Invandrare bidrar också. De är yngre och många är färdigutbildade redan när de kommer. De fyller luckor i välfärden och stimulerar handelsutbytet. Fler människor ökar den ekonomiska aktiviteten. Något som bland annat EU-kommissionen har konstaterat med anledning av Östutvidgningen: den ekonomiska tillväxten gynnas av invandring.

Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman Per Bolund uttryckte det väl i budgetdebatten i förra veckan:
Nämn något EU-land som har SD:s invandringspolitik och samtidigt bättre statsfinanser än Sverige.
Just så. Det går inte. Johnny Skalin (SD) kunde inte. Finns heller inte på kartan.
Avgörande för Sverige är att så många som möjligt bidrar till samhällsutvecklingen. Arbete ger välfärd. Åt alla. Då finns det skäl att underlätta även invandrares inträde på arbetsmarknaden.

För SD är livsluften främlingskap. Man ställer grupp mot grupp och vädjar till djupt rotade känslor. ”Vi och dom”-tänkande.
Med en motsvarande beräkning som den SD har gjort kring invandrare skulle man kunna kräva ättestupan åter: Hur mycket kostar inte våra äldre under sina sista sju levnadsår! Tänk vad man kan spara.
Älskar, älskar inte.

Näthatet odlat av sajter som Politiskt inkorrekt, i praktiken en underavdelning till Sverigedemokraterna, måste hanteras. Den juridiska skuggvärld de anonyma propagandisterna rör sig i belyses väl i en artikel i Sydsvenskan i dag.
Hur man ska gå vidare är svårt. Yttrandefriheten måste värnas lika mycket som yttrandefrihetens gränser. Men det är definitivt inte rimligt att lagen kan rundas på det sätt som PI gör.
Att inte ta avstånd från detta utan i stället både uppmuntra och möjliggöra fortsatt kriminalitet och agerande bortom lagens anda borde i normalfallet undergräva varje partis trovärdighet. För de som har någon sådan.

Håkan Juholt, mannen som är ”så satans trött på all förnyelse”, har haft en mindre lyckad vecka.
Först uppmärksammades han för en kulturartikel i Sydsvenskan (26/9), som han inspirerats till efter ett besök på Malmö opera där han såg ”Les Misérables”. Huvudlöst drar han i denna paralleller mellan 1700-talets fattigdom under franska revolutionen och den svenska ”valfrihetsrevolutionen”. För Juholt är Sverige i dag ”en existentiell bedrövelse”.
Den bedrövelsen är, vill jag påminna om, ett internationellt föredöme på många sätt, inte bara statsfinansiellt. Enligt en ny undersökning av Reputation Institute i New York är Sverige det land som världens medborgare beundrar mest efter Kanada. Förra året visade en annan undersökning att Sverige kvalar in på tio-i-topp-listan över världens lyckligaste länder. Igen.
Juholt framstår som något verklighetsfrånvänd.
Kanske är det därför som Juholt inte lyfter.
Av den senaste förtroendemätningen från Sifo framgår att avståndet mellan Juholt och Fredrik Reinfeldt (M) består. Det är fortfarande bara 20 procent av svenskarna som känner störst förtroende för Juholt, 59 procent väljer statsministern. Detta trots ett halvår i hetluften som oppositionsledare. Med alla chanser i världen att både skapa relationer till väljarna och agera förtroendefullt.
Men det verkar S-ledaren inte intresserad av.
Hur kan man annars förklara budgetmyteriet i riksdagsgruppen? I tisdags hölls ”det stormigaste riksdagsgruppmöte jag varit på”, säger en källa till Dagens Nyheter. SVT:s Rapport uppger att gruppledaren Carina Moberg krävt att hela budgetmotionen ska skrivas om, vilket också blev beskedet i dag. Juholt hade nämligen inte brytt sig om att förankra den. Han och Tommy Waidelich hade egensinnigt frångått gamla S-krav, som högre ersättning i a-kassan.
Inte intresserad av goda relationer? Bryr sig inte om hur han uppfattas? Jo, rimligen. Det måste vara något annat som spökar.
Missnöjet går igen.

Biogasanläggningen i Karpalund utanför Kristianstad är en lång, segdragen förlustaffär för skattebetalarna. Netto har den kostat mer än 100 miljoner kommunala kronor, utöver alla statliga bidrag.
Ändå biter sig kommunen fast.
Visst finns det en vilja att avyttra anläggningen, beslut i fullmäktige finns och en tjänstemannautredning föreslår att 91 procent ska säljas, men viljan är långtifrån helhjärtad ens för partier som annars brukar tala om vikten av att det allmänna enbart ska göra det som det allmänna måste göra. Centern tvekar om överlåtelse. Kristdemokraterna likaså.
I den nya klimatstrategi som fullmäktige antog för ett par veckor sedan slås det fast att produktionen av biogas i kommunen ska öka från dagens 40 GWh per år till hela 260 GWh om bara åtta år, 2020. Stora investeringar väntar. Nästa år ska ny reaktor sättas in, anläggningen ska uppgraderas och lagringskapaciteten förbättras.
Biogas är ett bra miljöbränsle. Det är också en viktig del i den energiomställning som måste göras. Men det lönar sig inte. Branschen kräver bidrag på 20 öre per KWh, så att biogasen kan likställas med vindkraften.
Men allianspartierna i riksdagen är inte beredda att gå in med öronmärkta pengar för biogas, utan vill se en teknikneutral lösning, sa Cecilie Tenfjord-Toftby (M) i P1-morgon på onsdagen. Erfarenheterna från hanteringen av etanol som fordonsbränsle talar för att det är en god hållning. När ett alternativ gynnas finns alltid risk att utvecklingen av bättre alternativ stoppas.
Kristianstads kommun behöver frigöra kapital. Det finns stora hål att fylla. Att sälja biogasbolaget skulle både ge ett tillskott i den kommunala kassan och möjligöra satsningar inom kärnverksamheten.
Dessutom skulle det innebära att skattebetalarna inte längre tar den affärsrisk som biogasproduktion faktiskt innebär.
Lika lite som det allmänna ska akta sig för att peka ut vilka miljöbränslen som ska stödjas, lika lite bör kommunerna plöja ner skattemedel i en viss sorts produktion.

Kungen har haft ett svårt år. Anno horribilis på svenska. Oavsett hur man ser på uppgifterna i boken Den motvillige monarken, tillkomsten av dem och dess tillförlitlighet i avvaktan på bildbevis, får man nog säga att de har väckt en principiellt intressant fråga, som Socialdemokraterna nu förtjänstfullt har tagit tag i. I en motion från alla S-ledamöter i konstitutionsutskottet krävs öppenhet om det kungliga apanaget.
”Vad vi framför allt vill ha är en djupare analys och att man får en ökad transparens av hur hovets resurser används”, säger Sven-Erik Österberg (S) till TV4.
Det är väl det minsta.
Kung Carl XVI Gustaf är statschef på fädernet och representerar Sverige, svenskarna och det svenska. Att det är en hopplöst omodern ordning att låta offentliga poster gå i arv är en sak, men om S nu inte vågar gå emot opinionen och kräva republik, får man ändå ge dess företrädare en eloge för att de ifrågasätter åtminstone det faktum att folket hålls okunnigt om hur alla skattemedel som kungahuset får sig tilldelat används.
I sak förändrar detta inget för familjen Benadotte. Kungafamiljen har en privat förmögenhet att sätta sprätt på. Men för landet är det viktigt att åtminstone ett litet steg tas mot en normalisering av hur de offentliga affärer sköts som kungen dessvärre fortfarande är en del i.

Det var med stor glädje jag i dag kunde höra att också P1:s medieprogram Medierna nu gjort en sak av kopplingen mellan Sverigedemokraterna och den anonyma propagandabloggen Politiskt inkorrekt, så som jag gjorde här.
Att det förekommer hat- och hetsbrott på PI är ingen nyhet, även om det alltid är tacksamt att få en experts uttalande och bedömning.
Att SD närmast stoltserar med kopplingen till PI har jag också tidigare belyst, här.
Att Chang Frick, som sitter i fullmäktige i Kristianstad, togs upp som exempel på att PI är SD:s redskap för att påverka opinionen var naturligtvis bra. Medierna nämnde dock inte att Frick har arbetet för PI även efter valet, vilket jag kommenterade här.
För alla trogna läsare av PI är kopplingen till SD uppenbar, det finns länkar och ständiga hänvisningar till partiet, utöver då att riksdagsledamot Kent Ekeroth (SD) fixar finansieringen. PI finns helt enkelt till för att öka SD:s stöd, inte för att slåss för yttrandefriheten – i så fall hade den fega redaktionen nämligen trätt fram. Tagit ansvar för sina publiceringar. Och visat sitt oberoende till SD.
Nu fortsätter PI:s oansvar i stället. Anonymiteten används som vore den en slags mental burqa att gömma sig bakom.

En vecka efter hemkomsten från u-land är det lätt att bli uppgiven. Inte på Egypten eller egyptiernas förutsättningar. Resningen, revolten mot militärdiktaturen klädd i Hosni Mubaraks grå kostym glädjer. Viljan, nybyggarandan är stor. Att landet är fattigt, korrupt och står inför stora utmaningar inom de flesta politikområden skulle kunna vara nedslående, men är det inte. Många vill mycket, bara de får.
Åter i Kristianstad flyttades fokus snabbt från den stora världen till den lilla. Onsdagens energi-, miljö- och klimatdebatt på naturum Vattenriket blev just så lyckad som jag hade hoppats. Essensen var det lokala. Lokala företag berättade om sina energiprodukter, det kommunala bostadsbolaget ABK om sina projekt för energieffektivisering och oppositionsrådet Heléne Fritzon (S) om den lokala klimatstrategi som fullmäktige antog i förra veckan.
Fullsatt.
God stämning.
Men så, eftertankens kranka blekhet: Spelar det någon roll? Sverige är redan energieffektivt. Den fossilfria elproduktionen dominerar. Vi ligger redan väl till i fråga om alternativ energi. Visst kan det göras mer, men hur motiverat är det att plöja ner pengar och kanske införa styrmedel som minskar vår internationella konkurrenskraft, när det vi gör här hemma bara påverkar de globala miljöproblemen på marginalen. Motsvarande insatser i, säg Egypten, skulle onekligen märkas på ett helt annat sätt.

Jag vet, lokalt engangemang är avgörande. Den engelske filosofen Roger Scruton uttrycker det väl i tidskriften Axess (6/2011). Han anser att miljörörelsens globala budskap leder till panikrelationer och – just så – en uppgivenhet om framtiden. Genom att i stället koncentrera sig på lokala och nationella problem kan man skapa ett djupare medborgerligt engagemang och större ansvarstagande för miljön.
Nära är lika med angeläget.
Just så som en lokal klimatstrategi bör vara. Och, det ska erkännas, i mycket är.
Trist nog andas delar av Kristianstads nya strategi mer av stordriftstänkande och hänsynstagande till kommunala affärer än till det övergripande målet. Som att nya hus i fjärrvärmeområden ska vara förberedda för fjärrvärme och förses med vattenburet värmesystem men helst inte med värmepumpar. Varför begränsa alternativen? C4 Energi har som monopolföretag god lönsamhet ändå. Passivhus skulle kunna ha sin plats även i områden där det erbjuds fjärrvärme. Och värmepumpar är ett småskaligt alternativ som tillsammans med solceller, solfångare och mindre vindkraftverk för villaområdet mycket väl skulle kunna minska behovet av fjärrvärme.
Kravet på hus förberedda för fjärrvärme blir i den här kontexten till en fördyring för fastighetsägarna i stället för en insats för miljön.
Nyligen föreslogs i ett betänkande (SOU 2011:44) att fjärrvärmenäten ska öppnas för konkurrens. Det har varit ett önskemål länge. Näten för fjärrvärme bör rimligen hanteras precis som näten för elektricitet. Industrin har dessutom möjlighet att erbjuda de som är anslutna till nätet en helt utsläppsfri restvärme.
Bra, men inte aktuellt i Kristianstad, kommenterade C4 Energis vd Göran Thessén i onsdags. Här finns inga industrier som har värme att erbjuda. Inte ens Stora Enso i Nymölla som förser Bromölla och Sölvesborg med restvärme, menar han, har något att erbjuda.
Torsten Svenland, som är energiansvarig på bruket, tycker inte alls att det är så svart eller vitt. En sammanbyggnad av fjärrvärmenäten med möjlighet både för Stora Enso och Mörrums bruk att bidra är väl värd att utreda.
Hur som. Klart är att också energisektorn ska var konkurrensutsatt. Och frågan blir då om kommunen ska ha en strategi som går ut på att minska affärsriskerna för ett eget bolag. Kommuninvånarna är betjänta av konkurrens. Småskalighet och mångfald är bra för både miljö och utveckling.
En strategi för att värna klimatet borde inte leda till att näringslivsklimatet hårdnar, eller priskonkurrensen minskar. Särskilt inte i en borgerligt ledd kommun.

Det finns goda förutsättningar för att kvällens evenemang på naturum Vattenriket blir lyckat. Information från och utfrågning av sex lokala företagare verksamma inom energi-, klimat- och miljösektorn (AB Kristianstadsbyggen, Everöds Elbyrå AB, Värmebaronen AB, C4 Energi AB, Kristianstads Bilcentrum AB och Hannevind Vindkraft AB), kombinerat med politiska insikter från oppositionsrådet Heléne Fritzon (S) tycks vara attraktivt. Biljetterna är slutsålda.
Förhoppningsvis blir det god bevakning av evenemanget, så att fler får ta del av tankarna om hur vi lokalt går vidare för att låta dessa viktiga och jordnära frågor bli till fördel för utvecklingen här.
Det blir hursomhelst en glädje för mig att få moderera samtalen.

KAIRO.
Efter en vecka i den egyptiska megahuvudstaden börjar tröttheten göra sig påmind. Det är inte bara värmen, trafiken eller fattigdomen. Som tillfällig gäst gör det nästan ont att reflektera över alla svårigheter. Konfliktnivån är hög, trots den revolutionära framgången.
Den demokratiska mognaden har helt enkelt inte infunnit sig. Fina ord om frihet och rättvisa strömmar över alla potentiella parlamentarikers läppar, precis som i Sverige, men med den skillnaden att i Egypten finns inte den konkreta politiken. Det är nästintill omöjligt att skilja det ena partiets syn på frihet från det andras. Den politiska debatten är därmed meningslös.
Politiken kräver substans, som ekonomen Magda Kandil så riktigt har påpekat. Orädd substans. Hon är den mest klarsynta av alla de människor jag fått äran att möta här.
Politikens livsluft är konflikten, dess metod kompromissen. Det viktiga för ansvarsutkrävandet är att partier och politiker inför sina väljare både tillkännager visioner och konkreta förslag, men också låter ett antal av dem vara – och förbli – löften.
Att framstå som modig och orädd, kunnig och populär eller obefläckad av den gamla regimen, fungerar visserligen i de flesta sammanhang, men säger ingenting om framtiden.
Det är lätt att vara pessimist. Gräva ner sig i korruptionen och den bristande traditionen av samhällsansvar. Se ekonomins utmaningar som oöverstigliga. Förföras över den sociala ojämlikheten. Oroas över fundamentalismen.
Men det går inte. Framtiden garanteras av utvecklingsoptimismen.
Det positiva är att det har hänt något i Egypten. Att Hosni Mubarak och hans söner sitter häktade, och att rättsprocesser mot dem har inletts. Att den militära övergångsregeringen inte tycks intresserad av att gripa makten för egen del. Visst lär de vilja behålla sina privilegier, men de verkar medvetna om svårigheten att motarbeta friheten. Diktaturens tid är förbi.
Lika positiv är processen mot val, hur fylld av svårigheter den än är. Det lär bli många och långa diskussioner kring detaljerna i grundlagen, men så länge riktningen förblir ”alla medborgares lika rättigheter”, så länge det finns en vilja att införa verklig maktbalans mellan självständiga, demokratiska institutioner, så finns möjligheten.
I eftermiddag flyger jag hem, tillbaka till världens mest sekulära land. Jag har svårt att se varför Sverige skulle gå i en annan riktning. I stället finns det all anledning att fortsätta utveckla vår demokrati just så. Ett samhälle grundat på folket, av folket, för folket.

KAIRO.
Afaf Sayyed är fylld av energi. Hon förestår kvinnorättsorganisationen Heya Foundation, som arbetar i motvind. Kontoret ligger på sjätte våningen i centrala Kairo. Det är skitigt, inte bara på gränderna runt omkring. I trapphuset ligger sopor slängda, i den lägenhet som Heya har tillgång till har dammet samlats tjockt.
”Efter revolutionen hade vi inbrott”, berättar Sayyed. Det var inget vanligt inbrott, inte bara datorer och teknisk utrustning som försvann, utan också dokumentation av övergrepp.
Trots polisanmälan hände inget. I stället blev det ett nytt inbrott, mer dokumentation försvann.
Polisen ligger allmänt sett lågt. Det innebär lite av anarki på gatorna, där trafikregler från förr hanteras som ett dåligt arv från diktaturen: nästan ingen bär längre bilbälte, jag har under en vecka sett en enda mc-förare med hjälm, det är däremot vanligt med hela familjer på två hjul. Folk tycks allvarligt mena att polisen saknar legitimitet och därför inte längre har rätt att bötfälla dem. Och själva verkar poliserna inte bry sig.
Så att kvinnors rättigheter kommer långt ner på polisens att göra-lista behöver inte innebära annat än att någon på en hög position vill att tiden efter revolutionen ska förknippas med laglöshet.
Dessvärre vittnar valet av stöldgods om något annat.
De fall som Heya arbetar med berör bland annat polisen; att de misshandlat prostituerade och till och med gruppvåldtagit dem. Att prostituerades rättigheter och trovärdighet som vittnen systematiskt har negligerats.
Sociala frågor är inte prioriterade i politiken i Egypten i dag. I stället diskuteras vallag – och grundlag.
Samtidigt söker många efter personlig vinning, profilerar sig, söker brett stöd. Det står ju platser i parlamentet på spel, en presidentpost ska tillsättas.
Tyvärr ser processen ut att leda till ett underskott av kvinnor i politiken under de närmaste åren. När striden mot religiösa fundamentalister ska tas finns alltför få kvinnor på plats som motkrafter.
Förhoppningsvis fungerar det ändå. Förhoppningsvis väljs tillräckligt många radikala och rationella män in, män som ser bortom religiösa traditioner och vägrar relativisera människovärde i avvaktan på en bättre framtid.
Striden ska tas från början.
Kvinnan ska ta plats från början.