I am the future, står det kaxigt på en av min tioårings tröjor. Det brukar han sällan försitta minsta tillfälle att påtala.
Jag uppmuntrar honom.
Framtiden börjar i tron på den, i sökandet efter ett sammanhang. Det innebär inte att jag går före alla andra. I stället bär den på insikten om att utan jag finns inte vi.

På Rinkabyfältet utanför Kristianstad finns i dagarna ett stort vi: världsscoutrörelsen, 38 000 scouter från 150 länder. Den har länge, och med vikande medlemstal, ansetts bli alltmer perifer. Kutte Jönsson, filosof och lektor vid Malmö högskola, gjorde i Sydsvenskan i veckan (27/7) en grundlig och något provocerande genomgång av scouternas historia: ”från politiskt hot till parodi”.
Det var den brittiske militären, kolonisatören och lorden Robert Baden-Powell som skapade scouterna, med syfte att göra män av pojkar. Han oroades av den degenerering han tyckte sig se: ”tusentals pojkar och unga män som var bleka, smalbröstade, kutryggiga, trista typer”. Och övertygades om att friluftslivet var ett naturligt val för den som vill fostra ”en sund själ i en sund kropp”.
Den ungdomskår han bildade, och som anses ligga till grund för scoutrörelsen, utförde enklare vaktuppgifter under boerkriget i Sydafrika där Baden-Powell under några månader kring sekelskiftet 1900 ledde en brittisk styrka som var belägrad i Mafeking.
1907 samlade han 20 pojkar på Brownsea island utanför Englands sydkust till den allra första jamboreen. Scoutrörelsen var född.
Mot denna bakgrund var det inte så konstigt att scoutrörelsens maskulina och militära fokus i bland sågs på med misstänksamhet. ”Maskerad militarism”, ska ha varit Per Albin Hanssons (S) beskrivning av den växande rörelsen.
Men alla misstankar kom på skam.
Den gränsöverskridande verksamheten förde i stället ungdomen närmare varandra, så att de blev en fysiskt påtaglig del av den internationella solidariteten, just så som den manifesteras här i dag.
Hotbilden, grundad i en oro över vad strävan efter lydnad och plikt kan orsaka, övergick också i det mjukare begreppet lojalitet. För att sedan mest förknippas med präktighet och genomsnälla, hyggliga och välartade barn som hjälpte äldre tanter över gatan.
Så blev scouten till en nidbild, skriver Kutte Jönsson och nämner både Lasse Åbergs rollfigur Stig-Helmer och Lorry-gängets farbror Bosse. ”Föreställningen om en hopplöst daterad, töntig och oförarglig rörelse förbättras knappast heller av att den svenske kungen sitter som ordförande i World Scout Foundation”, anmärker han – och ligger i sin bedömning oväntat nära den som Kristianstadssonen, författaren och Londonkorrespondenten Gustaf Hellström gjorde 1909, om än i ett annat syfte, nämligen att få de engelska ”spejarna” introducerade i Sverige: ”Hvilka hurtiga pojkar de äro! Hvilka liffulla små krabater! Det finns ingen vuxen karl som ej skulle våga ta ansvaret på sig att vara far till ett helt tjog af den kalibern. Det är pojkar med lifslust i kroppen och den sunda glädjen, den sunda spjufvern i blicken.”

I dag går det inte bortse från att scoutrörelsen har en uppgift för dem som inte engagerar sig på annat håll eller ser idrottsrörelsen som ett alternativ. Idrotten rymmer många likartade värderingar – åtminstone i sin idealvärld: kamratskap i en ärlig tävlan utan att sexuell läggning, social och nationell tillhörighet, etniskt ursprung eller politiska ideologier tillmäts någon som helst betydelse. Skillnaden är just fokus på tävlan, som är lika naturlig som att sova i det fria, men som ju mer professionell idrotten blir dessvärre också blir mindre angelägen som grund för utvecklande av en gemensam värdegrund.
Frågan är hur den normativa fostran som scouterna förknippas med, de traditionella värdena i form av religiös närvaro, ska hanteras. Så länge livsåskådningar inte sätts mitt på torget utan blir mer av en sidosyssla, något för nyfikna att upptäcka på egen hand, lär det fungera. Mosaiken av religioner och kulturer är en förutsättning för framtida framgång, eftersom det finns oceaner av uppfattningar och åsikter att överbrygga. Oceaner som inte ska likriktas, men väl accepteras. Som i allt civiliserat umgänge.
Den moderna scoutrörelsen har ingen politisk agenda, ingen religiös, men är – just på grund av detta – ändå politiskt och religiöst relevant. Inte naturhajken, inte learning by doing, inte skötsamhetsidealet, utan just mötet.
Vägen är målet, heter det. Med världens scouter på Rinkabyfältet skulle detta lika gärna kunna omformuleras: Mötet är målet.
Det kräver fler än bara jag.

Leo Lagercrantz, en av debattsajten Newsmills grundare, kom i Expressen i dag något oväntat, ut som stark motståndare till sociala medier, eller åtminstone vad dessa gör med den traditionella journalistiken. Detta kan tyckas pikant, eftersom just Newsmill har som affärsidé att verka och göra affärer i en sådan miljö.
Det är ändå inget att beklaga. Problemet med ”twittermobben”, som Lagercrantz kallar den, är detsamma som för alla anonyma och hatiska läsarkommentarer på tidningarnas sajter, kommenterat av Mattias Karlsson på denna plats tidigare i veckan. Nog behöver fler fundera kring om det anonyma näthatet påverkar vad som publiceras eller om maximeringen av antal klick och sidvisningar är värda priset: ”viktiga skribenter som slutar skriva och vettiga läsare som slutar läsa”.
Allt handlar om vad ägarna vill. Mediernas ekonomister lär inte klaga. Förrän det är för sent. Räddningen kan vara en statusuppdatering – för journalistiken.

Skolan har ansvar för att stoppa extremism hos unga, anser Björn Fries (S), som blev känd för sin kamp mot nynazismen i Karlskrona under slutet av 1990-talet, med anledning av terrordåden i Norge.
För att lyckas med detta krävs andra kompetenser än pedagoger i skolorna, sa han till Ekot i går. Och så förordar han kommunal samverkan mellan socialtjänst, brottsförebyggande arbete och skola.
Det handlar om skolans fostrande roll, som ofta lyfts fram. Värdegrundsarbetet framhålls som viktigt vid avslöjandet av varje nytt mobbningsfall där en skola låtit bli att agera. Skolorna ska förmedla grundläggande demokratiska värden och visa vad allas lika värde innebär i praktiken.
Näringslivet efterfrågar för sin del att de ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden dessutom ska vara ansvarstagande, initiativrika och serviceinriktade, skrev bland annat Almegas näringspolitiske chef Ulf Lindberg tillsammans med skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (FP), i Svenska Dagbladet nyligen (4/7).
Det är med andra många krav som ställs på skolorna. Och inget av dem kan påstås vara helt gripet ur luften. Kruxet är väl bara att den svenska skolan hamnade där den har hamnat sedan fokus på kunskaper gått förlorat.
Vad eleverna främst behöver är trygghet med lugn och ro i klassrummen. Det underlättar inlärningen. Att detta sedan ger positiva effekter i form av yttre uppträdande, som att komma i tid och respektera varandra, inverkar inte menligt på skolarbetet. Tvärtom. Men det är snarare en följd av hur skolan borde fungera, än ett mål med den.
Värre är det att ”stoppa extremism”. Skolan är ingen åsiktsfabrik. I stället är just yttrande- och åsiktsfrihet ett grundläggande demokratiskt värde man ska undervisa om.
Skolan kan göra gott genom att hålla hög kvalitet i undervisningen. Med goda kunskaper stoppas i bästa fall även extremismen.

Massmördaren Anders Behring Breiviks ”manifest” analyseras inte bara av den norska säkerhetspolisen. Vi är många som vänder och vrider på formuleringar och kopplingar.
Experter på högerextremism avfärdade snabbt det 1500 sidor långa dokumentet som ett klipp- och klistraverk: stora delar av tankegodset är sådant som cirkulerar på högerextrema sajter. De avslutande dagboksanteckningarna är annorlunda. Mer personligt, ger en klarare bild av vem Behring Breivik är och vad han grundar sitt människoförakt på.

Sydkoreanen Jai-oh Yoo, bosatt i Kristianstad, ringer och berättar att han läst i Yomiuri Shimbun, Japans ledande konservativa tidning och världens största, att Behring Breivik gärna skulle ha velat träffa den japanske premiärministern Naoto Kan. Det har inte rapporterats här.
Att den norske terroristen gillar Japans premiärminister rapporteras alltså öppet i Japan och är mer än bara ännu ”en duktig idiots” vidarebefordran av propaganda, det är – förhoppningsvis – en nationell väckarklocka. En signal om att man är på fel väg. Den japanska nynationalismen har vuxit sedan andra världskriget, odlad bland annat i offentliga institutioner som det militärhistoriska museet i Tokyo, där det framställs som om Japan aldrig någonsin har gjort någonting fel.
Nationalismen omfattas även av vänsterpolitiker. Den tidigare premiärministern Yukio Hatoyama sade att Japan måste vända åter till det lokala, bort från det globala.
Det som får Jai-oh Yoo att reagera är att japanerna hanterar Behring Breivik på ett annat sätt än vad sydkoreanerna gör, också de omnämnda i positiva ordalag i hans skrift, men då främst för den kristna väckelserörelse som dominerar Sydkorea och har imponerat på världens kristna genom sin kraftiga tillväxt. Från att ha varit en marginaliserad företeelse på den koreanska halvön för hundra år sedan säger sig en tredjedel av sydkoreanerna i dag vara aktiva kristna. Inget konstigt med det, värre att den kristna fanatismen är så utbredd. Behring Breiviks fascination för detta har sydkoreanska medier förbigått med tystnad, vilket är lika olyckligt, som det är lyckligt att japanerna vågar föra en öppen debatt om nynationalismen.
”Vi måste se fanatismen”, säger Yoo.

I Sverige heter föremålet för Behring Breiviks beundran Sverigedemokraterna.

Det är en upplysande grafik som Kb publicerar i dag. Nästan hela världen kommer till världsscoutlägret på Rinkabyfältet, som börjar på onsdag.
Mest talande är dock vilka länder som inte skickar några representanter. De allra fattigaste, naturligtvis, de krigshärjade, men också de politiskt mest slutna: Iran, Nordkorea, Zimbabwe, Kuba, Venezuela …
Låt vara att världens mest folkrika land Kina, som tävlar med USA om att vara världens ekonomiska supermakt, skickar 157 deltagare till lägret. Men kineserna står i antal räknat i bjärt kontrast till de 1024 japanerna. Det är inte utan skäl. Internationalisering och öppna gränser har aldrig tilltalat kommunistdiktaturerna. Med järnhand har de kuvat sitt folk. Kontrollerat och stängt inne. Motarbetat influenser utifrån.
Världen, som den verkligen ser ut, kommer onekligen till Kristianstad.

När den första chocken har lagt sig söker man svaren.
Terrordåden i Oslo och på Utöya, som har inneburit minst 91 människors död, är av allt att döma politiskt motiverade.
Den 32-årige islamkritikern och kristne högerextremisten Anders Behring Breivik verkar så här långt ha planerat och utfört attackerna på egen hand. Han har gjort sig känd som en kritiker av det mångkulturella samhället och bland annat kallat den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland för landsförrädare.
Norska polisen har påpekat att ensamma gärningsmän är svårast att stoppa, vilket är nog så sant. Inga kontakter tas, inga nätverk bildas, allt försiggår i en ensam galnings huvud. För vad annat kan den vara som så fullständigt har förlorat respekten för andra människor? För andras åsikter?
Det öppna samhället är sårbart. Vi bygger det tillsammans. Känslan av samhörighet och respekt måste värnas, samtidigt som vi noga måste skilja på tankar och gärningar.
Det finns redan de som söker enkla förklaringar på varför Breivik gjort det han gjort. Jag är helt övertygad om att de har fel. Ingen dödar urskillningslöst för att han ofta spelar World of Warcraft. Eller gillar tv-serien Dexter. Eller framför sina extrema åsikter på debattforum, även om de förgiftar. Det ligger självklart djupare.
Noterar dock att Sverigedemokraterna inte förnekar sig.
”Någon som vågar sig på gissa vem som ligger bakom bomberna?” skrev riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) på Twitter på fredagskvällen. ”Nej, jag kommer inte kalla er islamofober”, fortsatte han senare.
Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund passade på att försöka utnyttja händelserna i Norge för egna politiska syften, skriver Expressen.
SD-företrädarna är lika oförsiktiga med fakta som alltid. Det måste, tyvärr, påpekas även i denna stund.
Tankarna vandrar till offren och deras anhöriga. Paradiset som blev ett helvete, som Jens Stoltenberg sa vid presskonferensen i morse.

Borgare är fortfarande ett ord som oftare används av vänsterpolitiker i nedsättande mening än av högerpolitiker i uppskattande.
Håkan Juholt använde det i sitt linjetal, Dala-Demokraten (S) har på ledarplats beklagat att arbetarna tyvärr ”förvandlas till borgare” när de är lediga eller konsumerar.
Alliansen, samarbetet mellan de borgerliga partierna, har aktat sig för att verka just alltför borgerligt. Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har haft lättare för att samsas under ”icke-socialistisk” flagg än under en borgerlig.
Allt detta går att förstå, skriver Ann-Sofie Dahl i sin bok om den danska borgerligheten, Matadorlandet (Samhällsförlaget), med anspelning på tv-serien Matador om livet i Korsbäck. Socialdemokratin var normaltillståndet i Sverige. Länge betraktades borgerligheten ”som något apart och lite kuriöst, kanske rentav smått suspekt”. Hennes jämförelse med Danmark och den danska politiska kulturen är både uppmuntrande och lärorik. Vår bild av det danska behöver nyanseras bortom schablonerna om ett smårasistiskt grannfolk.
Vad som är borgerlig politik skiftar från tid till annan. Grundtankarna är dock desamma: individens frihet att själv forma sitt liv, att i samklang med det allmänna få rättvisa och med andra lika förutsättningar att våga; tryggheten i förändring; rättsstatens principer; den konkurrensutsatta marknaden.
Inte dogmatisk i dagspolitiken, utan prövande, ständigt prövande, på gränsen till velande som en folkpartist, men tydlig i sin liberala övertygelse.
Något finns det att lära av Danmark. Som att inte vara rädd för debatten.
Borgerligheten i Sverige är dock, tack och lov, på frammarsch efter Alliansens valseger 2010.
2006–2010 regerade Fredrik Reinfeldt (M) i majoritet, då fanns en klar agenda, politiken var lätt att få igenom i riksdagen. Det behövdes inte någon berättelse. Tröttheten över S, sossefieringen och det S-märkta maktkonglomeratet, från vaggan till graven, var stort så det räckte.
Nuvarande minoritetsregim ställer helt andra krav. Därav ropen på förnyelse, därav viljan att fånga borgerlighetens ande, bland annat väl genomlyst i en lång artikelserie på Svenska Dagbladets ledarsida men också diskuterat i snart sagt varje sammanhang där ett politiskt intresse finns.
När Centern nu går ut i en intressant period av öppen debatt om ledarskap och politik är borgerligheten en självklar ingrediens. Det som så länge framstod som ett intresseparti för bönder har partiledarkandidater som lyfter blicken; slåss för öppna landskap och öppet land hellre än stängslar in.
Annie Johansson vill ”driva en tydlig borgerlig, grön linje”.
Anna-Karin Hatt vill bredda Centern till att bli ”ett modernt allmänborgerligt parti”.
Vad innebär det? Finns det en särskild sorts C-borgerlighet som skulle kunna rädda partiets opinionssiffror, eller innebär det en utslätning, en marsch mot ett enda borgerligt parti?
Så långt har det ännu inte gått. Det krävs en helt annan krisinsikt och politisk situation för att borgerligheten ska våga ta steget till att ens gå till val under en gemensam beteckning. En valförlust 2014 kan i förlängningen vara nyttig för borgerligheten. För landet behöver det inte vara det bästa, det beror på vad oppositionen bjuder. Och som det nu verkar är det mer politik som gäller från de röda och gröna, det allmänna ska ta ett större ansvar, individerna få mindre att säga till om. För att bygga en S-ledd majoritet lär nog ändå krävas att något av de borgerliga partierna lämnar Alliansen.
Om debatten om borgerligheten inte blir så där väldigt nyskapande, vilket man kan befara att den inte blir, kan den åtminstone borga för att de partier som kallar sig för borgerliga känner ökad gemenskap.
Det är gott så.

Torsdagens nyhet i Kb om Region Skånes miljöchef Peter Erlöv, som uppenbarligen gillar pilotprojekt och därför gärna flyger själv till sina möten utomlands, följs i dag upp med att han både har flugit till orter där han inte har haft några tjänsteärenden, och att han har haft vänner som inte arbetar för regionen med som passagerare.
När det dessutom framkommer att Erlöv sedan en tid har planerat en resa till Shetlandsöarna, och senare genomför den tillsammans med sina vänner i det av regionen inhyrda planet, verkar det som om hans privata preferenser har fått gå före arbetsgivarens bästa. Det ska nu mycket till för att han med trovärdighet ska kunna hävda att tjänsteresorna objektivt sett har varit motiverade.
Om Pontus Lindberg (M), som politiskt ansvarig, i går inte ansåg att det är någon brådska att se över resepolicyn i regionen finns det all anledning för honom att i dag bryta semesterslummern för att i grunden reda ut vad Erlöv egentligen har sysslat med. En bra början vore att kräva offentlig redovisning av de flygresor som Erlöv fått ersättning från regionen för och presentera hur mycket ett alternativt resesätt skulle ha kostat.
Det handlar om Region Skånes trovärdighet: Har man överhuvudtaget koll på vad medarbetarna gör på sin arbetstid?

Anna-Karin Hatt, Annie Johansson och Anders W Jonsson. Valberedningens kandidater för den månadslånga process som nu inleds för att hitta en ny Centerledare blev de förväntade. Däremot framkom det vid dagens presskonferens att valberedningen ändå inte släpper makten helt och hållet till stämman på det sätt som det verkade i onsdags: man förbehåller sig rätten att rekommendera en av kandidaterna, förbli kungamakare. Därmed inte sagt att engagemanget under den kommande månaden blir mindre. Det kan mycket väl bli större. Men onekligen lär valberedningens rekommendation väga tungt när stämman väl ska gå till beslut. Det kan till och med bli så att de två övriga drar tillbaka sina kandidaturer före stämman.
Här kan finnas skäl för Centern att tänka om. Vill partiet verkligen ha den öppna och tydliga process man talar om bör man också ha en sådan ända in i kaklet.
Vid presentationen i går blev det tydligt att Jonsson är mer eller mindre inkastad i processen som utfyllnad. Medan Hatt och Johansson talade sig varma om sitt socialliberala patos fann Jonsson ett behov av att ingående presentera sig själv.
När de sedan tidigare mer eller mindre kända kandidaterna la ut texten om sin syn på partiet, ledarskapet och framtiden sa Jonsson mest att han vill förändra samhället utifrån Centerns värderingar.
Okej, det var första framträdandet. Mer lär komma. Jonsson lär pressas och krävas på svar. Det borgar om inte annat processen för.
Mest överraskande var nog ändå Hatts självutlämnande motivering till varför hon är lämpad att bli partiledare: en psykiskt sjuk pappa och ett liv som ensamstående mamma i karriären. ”Andra ska få möjlighet att göra den klassresa jag har gjort”, sa hon. Det var en annan Hatt än den teknokrat som vanligtvis syns.
Det blir en intressant månad. Annie Johansson får ingen promenadseger.

Flyga själv eller bli flugen? För Peter Erlöv, chef för Region Skånes miljöstrateger, är saken självklar. Han är ”flygtokig”, har flygcertifikat och låter emellanåt arbetsgivaren bekosta flygtimmar när han åker på tjänsteresa, skriver Kb i dag.
Enligt biträdande utvecklingsdirektör Jerker Bjurnemark är det inget konstigt med detta, det är i enlighet med regionens resepolicy. Det får bara inte bli dyrare än att flyga reguljärt, vilket det uppges inte vara. Erlöv får alltså vid varje restillfälle antas ha presenterat en alternativkostnad.
Så?
Finns det anledning för politikerna att ingripa? Pontus Lindberg (M), ordförande för regionala tillväxtnämnden, tycker inte det. Med detta signalerar han att allt är som det ska, vilket låter tryggt. Men nog hade det varit av intresse att få en tydligare redovisning av alternativkostnaderna. Detta borde Lindberg ha kunnat kräva, och presentera, för att belägga kostnadseffektiviteten i valet av ressätt. När han inte gör det så väcks i stället misstankar om att allt inte är som det ska.
Det kan knappast vara i enlighet med regionens kommunikationsplan.