Gustav Fridolin (MP) har ett viktigt besked att ge när han i dag för första gången sommartalar i Vittsjö i norra Skåne: Är han, liksom hans partikollegor lokalt och regionalt, redo att ta ansvar?
Partiledardebatten i riksdagen i veckan visade tydligt att minoritetsregerandet aldrig är lätt. Partiledarna undvek att nämna risken för regeringskris, ändå var den närvarande; hängde över kammaren, bultade i takt med att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sa ”finanspolitiskt ramverk”.
Själv personifierade han oron.
Kanske väckt till insikt efter det senaste riksdagsårets alla motgångar: regeringskansliets budget, utstationeringsdirektivet, fas 3 …
Kanske övertygad om behovet av att sprida insikt om vad som egentligen händer, hur bräckligt regeringsunderlaget faktiskt är.
Möjligheten till utskottsinitiativ i extraordinära frågor har nästan blivit vardag. Viljan att ge Reinfeldt en näsbränna överstiger dessvärre vida viljan att ta ansvar.
Till hösten väntar budgetbeslutet, och den samlade oppositionen har antytt att man vill stoppa det femte steget i jobbskatteavdraget, själva hjärtat i alliansregeringens politik, arbetslinjen.
Kan Reinfeldt sitta kvar då?
Visst kan han det. Men det blir onekligen tämligen menlöst att administrera andras politik, när det viktigaste redskapet tas ifrån en. Skattetrycket är fortfarande alldeles för högt i Sverige. Världens högsta.
Samtidigt är jobbskatteavdraget inte optimalt. Det finns ett stort behov av en ny, genomgripande skattereform. Socialdemokraterna har sin egen skatteutredning. Kanske kan blotta risken för ett bakslag få Reinfeldt att på allvar fundera kring att göra samma sak, med målet att nå en bred uppgörelse, åtminstone med MP.
S har satt ribban, tidigare nöjt sig med att kalla uppgörelser med enbart ett av de mindre partierna på andra sidan blockgränsen för breda.
Fridolins miljöparti framstår dessvärre alltför ofta som vänsterorienterat. Det är mindre av det fria företagandets och entreprenörskapets miljöparti än av de stora systemens. Fridolin höjer gärna skatterna på arbete.
Men ändå.
De gröna är ju numer – åter till rötterna – tydliga med att de inte binder sig för några längre perioder. Så viktigt är det enligt grundideologin och partifäderna att värna miljön.
En sådan hållning är både oansvarig och opålitlig, tycker många i S. Vilket var orsaken till att Mona Sahlin när hon lanserade MP-S-samarbetet underströk att det minsann skulle vara ända till 2020, oavsett kommande valresultat. ”En ny fas i svensk politik”, deklarerade hon.
Så gick det som det gick. Vänsterpartiets trycktes in i samarbetet av vänsterfalangen i S. Och de rödgröna dödförklarades efter valförlusten.
Så gick politiken in i en annan ny fas.
Det är ett allvarligt läge i världsekonomin. Den grekiska tragedin kastar en lång skugga över välfärd och välstånd. Då är uppgörelser även i inrikespolitiken bättre än regeringskris. Till och med en regeringsombildning skulle kunna vara att förorda. Att ta in MP i en femklöver nationellt är hursomhelst mer ärligt än att etablera en stödpartimodell. Bara grunden är den rätta.
Stödpartier kan ställa krav, men slipper ansvar. Detta ger ohemult stort inflytande åt en minoritet. Utåt kan denna minoritet framstå som ansvarstagande, samtidigt som den kan kritisera regeringens politik i andra delar. Äta kakan och ha den kvar.
Fridolin som regeringsstabilitetens frälsare? Varför inte? Det viktiga för honom torde vara att han sätter omsorgen om miljön i fokus, som hans väljare vill. Regeringskris och ekonomisk tillbakagång motverkar dessa mål. Det är ett tungt ansvar att ta för den som låter krisen komma utan att göra vad han kan för att förhindra den.
MP har, som så ofta, ett ypperligt läge att få inflytande i politiken. Risken är att ett språkrör som är för grönt går miste om tillfället.

Kulturskribenten Ann Charlott Altstadt har uppmärksammats för att hon i Aftonbladet (12/6) argumenterat för att människor som är politiskt höger lider av en ”hjärnskada i empatispektrumet”. Det är ungefär som när tidigare utrikesministern Sten Andersson (S) 1988 sa att dåvarande Folkpartiledaren Bengt Westerberg hade en ”felprogrammerad hjärna” när han ville sänka marginalskatterna.
Vänstern sjukförklarar sina meningsmotståndare. Det är trist när någon saknar tilltro till den intellektuella dialogen.

Oppositionen, främst de som tidigare kallade sig för de rödgröna, klagar på att det inte byggs mer järnväg i Sverige. Kritiken träffar rätt, det skulle behövas en höghastighetsbana, men samtidigt är det som så ofta: Vad gjorde de själva när de hade makten? Med pensionerna, med elmarknaden …
Riksrevisionen har nu granskat Botniabanan. Satsningen, som slutfördes förra sommaren, blev som bekant mycket dyrare än planerat: 26 i stället för 11 miljarder kronor för hela trafikupplägget, enligt RRV. Dessvärre leder den ändå inte till de positiva samhällseffekter som det argumenterades för: restiderna har blivit längre än planerat och det är så trångt på spåren att godstrafiken blir lidande.

Trots att det tidigt stod klart att Botniabanan inte skulle bli samhällsekonomiskt lönsam förhandlade Miljöpartiets Peter Eriksson fram en fortsättning i form av Norrbotniabanan genom en uppgörelse med Göran Persson.  Med skygglapparna på. Projektet är lagt på is. Miljarderna gör bättre nytta i befolkade områden.

Det har gått mer än ett decennium sedan kyrkan skiljdes från staten; en naturlig ordning i en modern demokrati. Det är bara i somliga avseenden, som när Hässleholms tingsrätt som en av få domstolar i landet håller tingspredikan, som gamla dåliga vanor gör sig påminda. Men fortfarande är många svenskar ändå kvar i kyrkan som medlemmar. Av ohejdad vana, verkar det som.
En ny stor studie visar nämligen att 90 procent av Svenska kyrkans medlemmar inte tycker att kyrkan är viktig för egen del. 85 procent tror inte ens på Jesus Kristus. 15 procent är uttalade ateister.
Svenska kyrkan organiserar med andra ord inte troende utan traditionalister.
Kyrkoavgiften betalas för att man alltid har betalat den.
Om detta är bra eller dåligt är naturligtvis en fråga för medlemmarna själva att ta ställning till. Generellt sett kan man reflektera kring om medlemsrekryteringen verkligen går rätt till, och om den gamla statskyrkan – i den mån de passiva medlemmarna nu inte kvarstår i föreningen enbart på grund av lättja – spelar en viktig roll i civilsamhället.
Självklart är det så. Vi ser det i samband med kriser. Men också då familjehögtider ska firas. Två ateister kan mycket väl välja att låta sig vigas kyrkligt, enbart eftersom kyrkan har den för ändamålet mest lämpade eller kanske till och med vackraste lokalen på orten.
Det är bra så. Kyrkan har en tradition av att låta barnen komma till. Och har en bra festlokal.
Klara konkurrensfördelar.
Från politikernas sida finns det ingen anledning att agera, möjligen mer än att fråga sig om ett av alla samfund, en av alla ideella sällskap, verkligen ska tillåtas skriva in medlemmar utan att de uttryckligen har ansökt om medlemskap. Negativ avtalsbindning är förbjuden i alla andra sammanhang.

LO och Svenskt Näringsliv har tillsammans utrett turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd. Det var striden om dessa som omöjliggjorde ingåendet av ett nytt huvudavtal för några år sedan.
Frågan är om probleminventeringen gör saken lättare.
Striden står huvudsakligen om i vilken mån personliga egenskaper som har betydelse för arbetsuppgifterna ska vägas in. Så är det inte i dag, formellt. Ändå är det möjligt att ta sådana hänsyn, eftersom denna lag går avtala bort.
Företagen understryker att detta redan görs. Och menar att det måste vara möjligt att göra så oftare, om man ska kunna bevara den bästa kompetensen.
Facket oroas över godtycke. Och menar att personliga egenskaper varken kan bedömas objektivt eller egentligen har någon avgörande betydelse för hur arbetsuppgifterna utförs.
Rimligen ligger svaret någonstans mittemellan, vilket visas också av det faktum att sådana avtal ju faktiskt ingås.
Godtycke är aldrig bra. Turordningsreglerna ska inte utformas så att de underlättar ytterligare för arbetsgivare att göra sig av med anställda som upplevs som obekväma. För detta finns som bekant andra lösningar. Och här kan man undra hur trygga de anställda känner sig som vet att deras fackliga företrädare har gått med på sådana uppgörelser. Kanske tycker de att det är alldeles i sin ordning. Kanske inte.
Frågan är svår. Det finns en viktig poäng i att arbetsgivaren inte ska kunna utnyttja sin ställning och göra osakliga uppsägningar. Men. Det är ju ändå just detta det handlar om. Knäckfrågan är om det finns ett sätt att i varje läge neutralt mäta personliga egenskaper av betydelse för sättet att utföra vissa arbetsuppgifter. Antagligen inte.
Arbetsmarknaden får söka flexibilitet på något annat sätt.

Daniel Westling är inte prins av blodet, men privilegier utöver det vanliga får han ändå, han är ju gift med en kronprinsessa – och somliga i den svenska staten hanteras som bekant fortfarande som om de vore förmer än andra.
Den här gången handlar det om att prinsen har för dåliga gymnasiebetyg. Och för dåligt resultat på högskoleprovet. Så när han efter det kungliga bröllopet ville studera fysiologi under fyra terminer på Karolinska institutet i Stockholm köpte hovet i stället en utbildningsplats åt honom. Kreativt och ambitiöst. Det passar dessutom en gymägare och personlig tränare bra.
Detta kan man tycka vad man vill om, men när det handlar om att utveckla personal är det en metod som gillas av lagen.
Kruxet är bara att prinsen inte är anställd av hovet. Inte ens av kronprinsessan.
Det är till och med så att överåklagare Gunnar Stetler i utredningen om misstänkt mutbrott i samband med att kronprinsessparet lät sig bjudas på bröllopsresa av miljardären Bertil Hult, konstaterade att sakfrågan inte kunde prövas då misstankarna föll redan på det faktum att kronprinsessparet just inte är att betrakta som anställda.
”Det här är en väldigt intressant fråga”, säger Joakim Nergelius, professor i konstitutionell rätt till Aftonbladet. ”Man får reda ut prins Daniels arbetsrättsliga status, och det verkar vara komplicerat.”
Vad resultatet av en sådan granskning blir lär nog dessvärre inte spela någon roll. När det gäller kungafamiljen finns en utbredd vilja att blunda och vända blad, eller – som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg – väga kungsord tyngre än andras ord.
Budskapet är tydligt: Vad gör väl en förmån mer eller mindre, de är ju så … vackra.

”Totalt räknar arrangören med att ca 50000 deltagare och besökare kommer till Åhus Beachhandboll festival, och 80 % av dessa kommer utanför Åhus och Kristianstads Kommun”, skriver arrangören Mats G Jönsson i ett pressmeddelande.
Fantastiskt!
Förra året kom det, enligt den förvisso bristfälliga men enda turistekonomiska analys som gjordes, 10 000 deltagare och 9 000 besökare. Dessa gjorde tillsammans 50 000 besök. Med den ökning Jönsson nu skissar på – 263 procent! – ska väl arrangemanget ändå inte längre behöva några kommunala bidrag.

I veckan väntas det danska folketinget ta beslut om skärpt gränskontroll. Mot detta finns en rad goda argument, som dessvärre ignoreras av 53 procent av danskarna, vilket är den nivå stödet ligger på enligt en färsk opinionsundersökning.
Jyllands-Posten har till exempel granskat statistiken för bostadsinbrott. Ett skäl för en hårdare kontroll sägs ju vara att utländska inbrottstjuvar ska stoppas. Då är det intressant att den typiske inbrottstjuven är en ung, dansk man.
Dessvärre kan man tro att statistiken talar för döva öron. Att de danska politikerna hellre lyssnar till jublet från främlingsfientliga partier ute i Europa, som franska Nationella Fronten och det österrikiska Frihetspartiet. Här handlar det nämligen inte om rim och reson, utan om förhandlingsgods och tillmötesgående för att Dansk folkeparti ska kunna ställa upp på att reformera systemet med efterlön.

Min kollega, Mattias Karlsson, politisk redaktör på Trelleborgs Allehanda (lib), har satt sig för att springa Skåne runt på en vecka. Okej, Torekov till Åstorp, sedan vidare till Röstånga, Ekeröd, Haväng, Backåkra, Smygehuk och slutligen Malmö innebär förvisso att han inte tar ut svängarna helt om nordöstra Skåne, men nog är det imponerande ändå: 35 mil! Lördagens dagsetapp var fem mil, vilket tog honom nio timmar. Min sjukilometersslinga framstår plötsligt som futtig.
Liberalt?
Ja, varför inte.
Inte därför att projektet är något av ett mandomsprov – en ensam, stark man som springer sin egen väg – utan mer därför att Mattias prövar sina vingar, testar gränser, drar nytta av teknikutvecklingen.
I tankarna springer Forrest Gump förbi. Filmfiguren i Tom Hanks tolkning sprang fram och tillbaka över USA. Fick följeslagare, blev föregångare. Det behöver ju inte gå riktigt så långt för Mattias. Och inga jämförelser i övrigt. Men den som vill får säkert slå följe även med Mattias. Kanske heja på honom när han passerar på Skåneleden. Om inte annat går det att följa hans digitala fotspår. I bloggen Löparkarlsson får den som vill veta vad han skriver om när han skriver om löpning. Det är en upplevelse det också.

VM-generalen Anders Olsson har slutredovisat handbolls­äventyret i Kristianstad i januari i år för kommunstyrelsens arbetsutskott. Ingen skriftlig rapport, bara en bildpresentation – några stolpar, men ändå.
Betyget blir – föga förvånande – högt.
Slutsatsen är att Kristianstad nu måste satsa på fler handbollsevenemang.
Intresset ljuger aldrig.
I veckan valdes Anders Olsson till ny sekreterare i IFK Kristianstad. Ordförande sedan ett par år tillbaka är Ingvar Lövkvist, tidigare kommundirektör.
Intressant.
I normala sammanhang brukar det läggas vikt vid oberoende utredningar och utvärderingar. Till sin hjälp att undersöka och utvärdera den egna insatsen har Olsson haft enbart handbollsfrälsta eller sådana som har intresse av att evenemanget ska framställas som lyckat: enkätundersökning med volontärer från de handbollsföreningar som fått ekonomiska bidrag från VM och med särskilt inbjudna VIP-gäster, därtill en turistekonomisk analys från Turismens utredningsinstitut och en konsultrapport om annonsvärdet av att Kristianstad har omnämnts i ett antal artiklar: 15,9 miljoner kronor (!). Det är bara att casha in. Finns hål att fylla i omsorg och skola …
Kommunens kostnad för att VM-handbollen skulle arrangeras i Kristianstad har slutredovisats till 900 000 kronor. Det är betydligt mycket mindre än vad man tidigare har bedömt, vilket hänger samman bland annat med tillskott från VM-bolaget på 1,2 miljoner. Men också med att andra har fått ta kostnader som kommunen trodde sig bli tvungna att stå för, som sjukvårdsberedskapen. Nu belastar denna i stället regionen.
Inte heller finns kostnaderna för de kommunala förvaltningarnas insatser för VM-handbollen medräknade, som framtagandet av ett särskilt turistmaterial. Eller Anders Olssons lön. Han är anställd av kommunen och har enligt egen uppgift lagt nästan ett års arbetstid på VM, med sociala avgifter gör det cirka 700 000 kronor. Varför dölja den kostnaden? Varför överhuvudtaget dela på kostnader och stoppa in dem i olika budgetar? Det vore bättre att rakt av redovisa: så här mycket kostade det. Då blir vinsten så mycket tydligare.
Redovisningen av antalet åskådare är ett kapitel för sig. Folkfest, skulle det bli. Fullt hus på samtliga matcher, trodde Olsson i tidningen Kristianstad i augusti. Mer än 30 000 besökare väntades komma till kommunen, sa han i december. I redovisningen noterar han att sammanlagt 27 400 kom, till arenan.
Det är något fler än de 18 000 som kommunens informationstidning redovisade efter evenemangets slut.
Men alla siffror var nog inte klara då.
I slutredovisningen finns enligt Olsson både VIP-gäster och konferenspaket inräknade. I den turistekonomiska redovisningen sätts antalet åskådare också relativt nära: 24 559. Här noteras dock att det handlar om antal åskådare per match. I genomsnitt såg åskådarna 1,8 matcher, så antalet unika besökare blir i stället 13 548. Mot bakgrund av de intervjuer som TUI gjort, sätts antalet ”turister”, åskådare som inte bor i kommunen, till 45 procent. Det motsvarar 6 097 personer. Inte 30 000.
Ett annat mål var att nå ”en genomsnittlig beläggning på minst 80 procent”. I slutredovisningen framställs det som uppnått.
Men så enkelt är det inte. Under VM rymde arenan 4 000 åskådare. En 80-procentig beläggning under 18 matcher motsvarar 57 600 personer, inte 27 600. Olsson påpekar dock att målet inte gällde alla matcher, utan bara gruppspel och semifinal, 12 matcher. Med hänsyn taget till detta borde man ha lockat 38 400 åskådare.
Kanske har man räknat på något annat sätt.
Kanske är slutredovisningen inte så tydlig som den borde vara.
VM-slutspelet var ett äventyr – fantastiskt, spännande och fyllt av förväntningar. Så ska det vara. Däremot är det inte rimligt att det framställs som mer lyckat än det var, då äventyrar det framtida satsningar.
Är det överhuvudtaget rimligt att den som satts att leda en verksamhet får i uppdrag att utreda och betygsätta sig själv? Nej, naturligtvis inte. Så är det inte i andra sammanhang. Det är till och med så att bindningar till olika intressen kan påverka omdömet – och göra en kommunal tjänsteman mindre oväldig än vad han eller hon borde vara.
Utvärdering och oberoende uppföljning borde ha en betydligt mer central roll för politikerna i Kristianstad när de planerar framtida evenemang. Det finns saker att lära även av den här historien.