Sista raderna

Publicerad den 8 mars 2013 klockan 16:30 av Jonas Duveborn

Jag slutar på Kristianstadsbladet. Mot min vilja. Företagsledningen och jag har olika syn på opinionsbildningens ställning, hur den ska organiseras och bedrivas.

Det har varit tio händelserika år
. Och det började intensivt: 2003 röstade svenskarna om EMU-medlemskap och en USA-ledd koalition anföll Irak. Jag kom från Sydsvenskan till Kb och rakt in i två debatter som engagerade djupt. Ingen ska påstå att utrikespolitik inte engagerar lokalt.
Minns mitt första, av många, uppdrag som moderator och debattledare: riksdagsledamoten Christer Nylander (FP) stod mot industri- och finansmannen Rune Andersson i en eurodebatt på Högskolan. Jag satt emellanåt mest och vände huvudet åt höger och vänster medan herrarna skötte debatten själva.
I spalterna tog tidningen ställning för invasionen av Irak, på det underlag som var känt då. Den debatten rörde upp känslor på tidningen och det var interna diskussioner redan under mina allra första dagar här.

I slutet av 2003 tog mitt samarbete
med Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda – det som i dag är glädjande och konstruktiv vardag tillsammans med Mattias Karlsson och Petter Birgersson – sina första stapplande steg. Vi började med en gemensam krönikör, en känd skåning skulle det vara. Vi fastnade för Gudrun Schyman, avgången Vänsterpartiledare och hemmahörande i Skillinge utanför Simrishamn. Hon hade lämnat V men ännu inte dragit i gång Feministiskt initiativ. Schyman blev överlycklig över möjligheten och skickade snabbt in en berättelse om en kvinna som skulle gå och lägga sig medan hennes make satt kvar framför tv:n. Det var bara det att först skulle hon tömma diskmaskinen, hänga upp tvätt, fixa med ungarna och allt vad det var. Träffande, tyckte jag, och publicerade. Publiceringsdagens morgon ringde telefonen intensivt. Först från upprörda läsare som inte kunde förstå hur en liberal tidning kan släppa in en gammal kommunist i spalterna. Det kändes bra. Ledarsidan ska utmana och röra upp känslor. Sedan började allt fler ringa som påtalade att texten var ett plagiat, ett medvetet sådant. Vid en sökning på internet var det lätt att hitta 95 procent av texten, ordagrant. Bara namnen hade bytts ut. Det fick mig att omedelbart säga upp Gudrun Schyman. En skribent ska skriva själv. Det blev en riksnyhet.

Efter valet 2006 firade Kb 150 år
. I ett cirkustält på Stora Torg hade tidningen bland annat eftervalsdebatt. Det märkliga S-KD-MP styret hade gått på pumpen och en fempartikoalition med C, FP, M, Kristianstadsbygdens framtid och Åhuspartiet skulle ta över. Jag försökte föra debatten framåt, men överrumplades i stället av ordkaskader om att jag var skuld till maktskiftet.
Då, om inte förr, fick jag klart för mig hur mycket ledarsidan engagerar och betyder i Kristianstad.

Arenan
. Jag kan inte ge mig på att summera tio år utan att nämna kommunens då största investering genom tiderna. Kanske också den största debatten fram till den nuvarande om C4 Shopping. Jag var för då också. Staden behövde en ny arena. Däremot kritiserade jag såväl den undermåliga demokratiska processen som finansieringen. När kommunstyrelsens arbetsutskott 2008 deklarerade att det inte blir någon lokal folkomröstning långt innan det hade lämnats in en begäran om en sådan, var det ett missbruk av folkstyret. Den beräknade kostnaden för arenan steg i snabb takt från 90 miljoner kronor upp till en halv miljard för hela projektet. Samtidigt ändrade flera partier hållning: från att ha krävt en medfinansiär till att kommunen skulle ta hela kostnaden. Alla avgörande beslut togs utan att väljarna fick någon chans att påverka. Detta var en starke man-politik i flerpartivariant, där alla som var med hade surrat varandra vid masten genom Handslaget, ett investeringsprogram på 1,7 miljarder kronor.
Arenan förblir en utgiftspost, även om den administreras av det kommunala bostadsbolaget. IFK Kristianstad har tjänat på arenan, klubben får in fler åskådare, men om kommunen har gjort det återstår fortfarande att utvärdera.

Jag har mött många läsare
och Kristianstadsbor. I spalterna, över telefon och på stan. Jag har modererat debatter, deltagit i paneler, hörts i radio och synts på tv. Det är svårt att vara anonym här. Alla har inte tyckt om allt jag har skrivit. Men oftast har vi haft ett civiliserat utbyte av åsikter så länge vi har talats vid. Det anonyma näthatet är värre. Det drabbar även en vit, medelålders man som vågar sticka ut hakan. Här återstår en uppgift för alla publicister att hantera. Inte minst förekomsten av sådana som Ove-Tove, den signatur som Göran Hägglunds tidigare stabschef använde för att smutskasta Mats Odell i tidningarnas kommentarsfält i samband med partiledarstriden i KD. Vi har ingen aning om hur anonymiteten på nätet används av makthavare i vårt spridningsområde.

Rollen som ledarskribent
är inte att vara alla till lags, även om en del tycks tro det. Det är när argumenten slipas och vässas, när de skaver mot invanda föreställningar, som känslor kommer i svang. Förnuft i all ära, men berättelser som är tydliga och berör på djupet påverkar mer. Jag lär nog aldrig bli blasé, även om mitt engagemang på Kb fick ett hastigt slut.

Pirater är inga partisaner

Publicerad den 5 mars 2013 klockan 17:27 av Jonas Duveborn

Fram till förra veckan seglade fildelningssajten The Pirate Bay under svenska Piratpartiets flagg. När också norska Piratpartiet i måndags tvingades avbryta sin service åt TPB förkunnades det snabbt att det minsann finns andra som erbjuder internetaccess: ”den store efterträdarens” Nordkorea ska ge informationsfrihetens hjältar en plattform för att fortsätta sin kamp mot det giriga kapitalets storbolag. Detta är ett tecken på att Nordkorea är på väg att öppnas upp, skrev ”Kim Jung-Bay” i ett pressmeddelande på den officiella sajten.
Det är antagligen en bluff. Men eftersom TPB är lika slutet som Nordkorea är det svårt att veta säkert.

Klart är att de har mycket gemensamt, The Pirate Bay och Kim Jong-Un. Som en blind tro på att de har rätt. Som ett förakt för demokrati. Som oviljan att erkänna äganderätten – om det inte handlar om egen vinning.
KJU anser också att han är en frihetskämpe. Det går nog i arv i världens mest slutna land, precis som makten. Hans pappa, ”den käre ledaren” Kim Jong-Il, gillade film så mycket att han 1978 – på känt piratmanér – kidnappade en regissör och en skådespelerska från Sydkorea. Han hade mer än 20 000 filmer i sitt privata bibliotek. Det är oklart om någon var piratkopierad. I så fall är det en punkt på vilken Nordkorea skiljer sig från TPB.

Pirater är inga förkämpar för allas rättigheter, bara för sina egna. Det är därför som Piratpartiet, representerat i Europaparlamentet, så länge har kunnat understödja en verksamhet vars huvudmän har fällts i domstol bara för att sedan fegt hålla sig undan rättvisan. Frihetens verkliga partisaner återfinns varken på The Pirate Bay eller i Piratpartiet. Demokratin är större än det snöda egenintresset av att slippa betala för fredagsfilmen.

Tänder i rätt händer

Publicerad den 5 mars 2013 klockan 12:05 av Jonas Duveborn

Folktandvården i Skåne ska bolagiseras. Det har Femklövern i regionen varit tydlig med ett tag nu och i går beslöt vårdproduktionsberedningen att ta frågan vidare. Ärendet kommer upp i regionfullmäktige i maj.
Socialdemokraterna i opposition beskriver bolagiseringen som en demokratisk förlust. Nu blir det nedlagda kliniker, höjda taxor och avskedad personal, spår Ingrid Lennerwald (S).
Faktum är att två av tre skåningar redan går till privata tandkliniker för att undersöka eller laga sina tänder. Det är alltså snarare folktandvårdens egna kliniker som fyller ett hål i verksamheten än tvärtom. Risken för att tandvården i sin helhet ska drabbas av karies och tandlossning får sägas vara minimal. Fem andra landsting har redan tagit steget – Stockholm, Västra Götaland, Gävleborg, Västmanland och Sörmland. Och fler är på väg. I Västernorrland ser verksamhetschefen flera fördelar: kortare beslutsvägar, bättre samordning av specialistvården, lättare att rekrytera på en konkurrensutsatt marknad – och så det blir billigare.
Det är alltså inte enbart borgerligt styrda landsting eller regioner som av ideologiska skäl bolagiserar allt de kommer över. Västernorrland är mörkrött. I Sörmland drevs bolagiseringen igenom av Socialdemokraterna.
Femklövern är inga tandtroll.
Lennerwald är ingen räddande fluortant.

Dukat för Grillofest

Publicerad den 2 mars 2013 klockan 09:16 av Jonas Duveborn

Investeringar för 3,5 miljarder kronor bär respekt med sig, även om det slås ut på sju år.
3 500 000 000, försök räkna till det. Den som räknar till 1 miljard med en siffra i sekunden dygnet runt får hålla på i nästan 32 år. För att skramla ihop 3 500 miljoner kronor måste kommunen dra in många rara skatteslantar. Om man nu inte lånar ihop dem. Fast då blir det dyrare.

Kristianstad verkar i kommundirektör Jan Pålsson ha fått sin egen Beppe Grillo: Allt åt alla. Den investeringsplan på 3,5 miljarder för 2014–2020 som politikerna nu ska ställning till har manglats både en och två gånger, ändå framstår den som en önskelista.
”Handslaget”, den inofficiella investeringsplanen 2008–2014, omfattar gigantiska 1,7 miljarder. Fast då finns en del av det som nu tas upp med:
Kulturkvarteret.
Shoppingcentrumet vid Hammar.
Badhuset i Åhus.
De planerade bostäderna i Rådhuskvarteret blev dock inte av, i stället togs senare ett nytt investeringsbeslut för att omvandla lokalerna till förvaltning för kommunen med Region Skåne som inhyrd sambo.
Återvinning är bra, men återvinning av redan utlovade satsningar känns så … valår.
Handslaget antogs aldrig av kommunfullmäktige, det var en ”hederssak” mellan sju av de då nio lokala partierna. Att det överhuvudtaget blev av berodde på den växande opinionen mot bygget av en kommunalt finansierad arena. Fortfarande är den landets enda helkommunala. Här finns ett uppdrag för hugade politiker, måna om att sälja lull-lullverksamhet för att finansiera väsentligheter. Biogasbolaget kan räknas in i samma kategori.
I denna ände bör den politiska debatten om de kommunala investeringarna föras: Vad är nödvändigt och vad görs bara om det finns pengar över?
Skolrenoveringarna borde ha genomförts för länge sedan. Standarden på kommunens skolor är på sina håll anmärkningsvärt låg. Skolorna behöver dessutom datoriseras. Den plan som politikerna har där Kristianstads elever enligt ett segt schema ska få samma digitala förutsättningar som barn i andra kommuner borde underställas väljarna 2014. Skolan ska ge alla samma möjligheter. Det ska satsas extra resurser på barn i ekonomiskt och socialt utsatta områden. Målet är att alla ska bli godkända – i alla fall enligt riksdag och regering. Kristianstad är, vad jag vet, den enda kommun som har antagit en skolplan som innebär att politikerna ger sig själva godkänt även om tre elever i varje klass underkänns.

Klarar kommunekonomin av alla investeringar? Det är tveksamt. Resultatet 2012 räddades av en engångspost, återbetalningen av 75 miljoner kronor från försäkringsbolaget AFA. Med dessa inräknade fick kommunen ett överskott på 55 miljoner.
Det finansiella målet – ett överskott på 2 procent över en femårsperiod – har inte nåtts i Kristianstad under de senaste mandatperioderna. Och då ska det understrykas att det inte är något låtsasmål. Överskott krävs för att säkerställa god ekonomisk hushållning i både goda och dåliga tider.
Många andra kommuner i landet har sedan 2005 haft en exceptionellt god ekonomi. 2012 var ett guldår.
Men nu svänger det. Kostnaderna rakar i höjden: 12 procent fler barn i förskola, 15 procent fler i skola, 10 procent fler i behov av äldreomsorg. Allt enligt Sveriges Kommuner och Landstings beräkningar för perioden fram till 2016.

Många investeringar måste göras, så är det. Men om det ska prioriteras är 300 miljoner på ett badhus alldeles för mycket; 35 miljoner på ett vattenlekland utomhus ett skämt; 50 miljoner på en fotbollsplan för att tillmötesgå Svenska Fotbollförbundets elitkrav ett uselt förhandlingsresultat.
Kommunala idrottsanläggningar ska byggas av folkhälsoskäl, i situationer där det inte finns en privat investerare.
Varje krona räknas. Utgiftsfest à la Grillo gör att kommunen riskerar att duka under.

Anmäl dig!

Publicerad den 1 mars 2013 klockan 11:28 av Jonas Duveborn

”Organdonation räddar liv och en ny njure eller ett nytt hjärta kan innebära skillnaden mellan liv och död. Detta vet de flesta om och det är säkerligen en av orsakerna till att så många som 80 procent är positivt inställda till att donera organ efter sin död. Men problemet är att endast hälften av oss har tagit aktiv ställning till att donera. Att så många som 800 personer står i kö för att få ett nytt organ visar tydligt på behovet att intensifiera arbetet för att få fler att donera sina organ.”

Så skriver socialminister Göran Hägglund (KD) i sitt veckobrev. Det är bara att instämma.
Anmäl dig till donationsregistret HÄR!

Sanningen på spåret

Publicerad den 28 februari 2013 klockan 17:41 av Jonas Duveborn

Väl hårt dragna slutsatser på tunt material. Kritiken mot SVT:s Uppdrag Granskning (27/2) har varit hård. Hasse Svens reportage om elitskidåkarnas höga blodvärden på 1990-talet kändes också delvis som en variant av det gamla reseprogrammet Packat och klart: I förväg färdigpaketerade slutsatser och – i brist på annat får man anta – fler än lovligt många bilder av reporter på väg.

Tyvärr har bristerna skymt sikten. Gjort det lätt för kritiker att skjuta programmet i sank: ”Hänt-Extra på tv”, kallade skidförbundets ordförande Niklas Carlsson programmet för i P1-morgon.
Uppgifterna om generellt höga blodvärden under 1990-talet är värda ett bättre öde än en utnötningsseger för förnekelsen. Fusk är alltid fusk, oavsett om det sker i skymundan eller avslöjas inför öppen ridå. Gamle storåkaren Torgny Mogren är en av alla som påstår sig vara övertygad om att det har förekommit både epo och bloddopning på toppnivå. Cyklisten Lance Armstrong har överbevisats om saken – och erkänt. Självklart finns det fler, i fler sporter. Det är inte bara bättre kondition som kan fås på konstlad väg.

Det är en märklig ordning att resultatet av dopningstester enbart kan offentliggöras av de tävlande själva eller av de nationella skidförbunden. Om förbunden verkligen har samveten vita som snö borde de ensidigt förklara att alla mätningar ska redovisas öppet. Om skidåkarna inte har något att dölja bör de ta initiativet. Det vore enkelt. Och skulle – kanske – kunna återupprätta lite av förtroendet för elitidrotten.

Bra skolor

Publicerad den 27 februari 2013 klockan 17:30 av Jonas Duveborn

Det fria skolvalet ökar segregationen, sägs en kommande studie från Uppsala och Stockholms universitet visa. Främst är det medelklassfamiljer som aktivt väljer bort högstadieskolor med en blandad social och etnisk sammansättning, säger professor Bo Malmberg till Ekot (27/2).

Så borde det inte vara. Skolorna ska ta sitt kompensatoriska uppdrag på allvar. Man ska dock ha i minnet att Sverige inte var mindre segregerat när ingen fick välja vilken skola barnen skulle gå i. Med närhetsprincipen gick barn i dyrare bostadsområden i en skola för sig medan barn i socialt utsatta områden fick nöja sig med den slitna skola de anvisats plats på.
Skolvalet har flyttat makt från politikerna till medborgarna. När en skola är dålig innebär elevflytt att det uppstår incitament för förbättring. När skolledningar inte tar mobbning på allvar och flyttar mobbarna, kan föräldrarna själva lösa situationen.
Även om det tillhör undantagen så finns det också exempel på när elever aktivt har sökt sig till skolor med en mångkulturell sammansättning, som till den tv-kände Stavros Loucas matematikundervisning på Rinkebyskolan.

Alla skolor ska vara bra skolor. Det måste vara målet för varje skolpolitiker. Det fria skolvalet är inte perfekt, men det ger fler chansen att få kvalitetsutbildning – och det ökar trycket på politikerna att se till så att alla skolor verkligen blir bra.

Leken med Åhusbadet

Publicerad den 19 februari 2013 klockan 18:45 av Jonas Duveborn

Ett vattenlekland vid havet, är det en kommunal angelägenhet?
Det är lätt att förstå varför kultur- och fritidsnämnden i Kristianstad vill kasta ett köttben till Åhus. Och gärna före valet 2014. Badhusfrågan har i decennier drivit omkring som ett giftalgbälte i kommunpolitiken. Löften har givits och brutits. I stort sett samtliga partier – möjligen Vänsterpartiet undantaget – har utnyttjat Åhuspartiet i fult maktspel. Åhuspartiet har gång på gång triumferat, för att sedan i skam gömma sig i en hörna i avvaktan på att komma ur förnekelsefasen.

Det är inte utan att man kan undra vem som har efterfrågat ett lekland ett stenkast från sandstranden och Åhusbryggan. Det är ingen träningsanläggning som byggs, vilket idrottsrörelsen förhoppningsvis är informerad om. Inte kan det väl vara så att kommunen har haft hemliga överläggningar utan dialog med inblandade parter? Det vore som att förvandla ishallen till ett dygnetruntdisko på is utan att hockeyklubben har fått ha synpunkter eller Arenan till hoppborgsförvaring utan att tillfråga handbollsklubben.

Hur kul det än är att någonting överhuvudtaget händer finns det nog andra delar av kommunen som är mer betjänta av ett ombyggt kommunalt friluftsbad än Åhus. Ändamålsenliga simhallar för motion och undervisning har viss koppling till det offentligas åtaganden. Kommunala lekanläggningar har inga alls.
30 miljoner skattekronor på rutschkanor, hopp och äventyr utomhus i stället för ett privatfinansierat åretruntbad för att säkerställa simkunnigheten är en felprioritering.

Fri rörlighet för C-idéer

Publicerad den 18 februari 2013 klockan 16:50 av Jonas Duveborn

Medvetet eller omedvetet: Svenskarna har nog aldrig pratat så mycket om Centerns ideologiska vägval som man har gjort sedan idéprogramgruppen presenterade sitt förslag strax före jul. Eller snarare: Skämten om Centerns försök att gifta ihop så många olika idéer med varandra som möjligt har plågat människor långt utanför de nördigaste politikkretsarna.

Tiden i idécentrifugen försöker
partiledare Annie Lööf nu vända till något positivt. Skulle bara fattas annat, det är hennes uppgift. Därför framhöll hon i samband med måndagens presentation av partistyrelsens omarbetade idéprogram att de mest kontroversiella förslagen om månggifte, slopad arvrätt och skolplikt har strukits. Samtidigt finns stora delar av programförslaget kvar, även om texten har omformulerats. Den har hackats, malts och kokats ned för att bli mer aptitlig för väljarna.

”Plattare skatt” har blivit ”mindre brant skatt”. Innebörden är densamma.

”Fri invandring” har blivit rätten att ”fritt röra sig över gränserna”.


Idéprogramgruppens ordförande
Per Ankersjö uttryckte i går glädje över ”tydligheten kring fri rörlighet”. Det är en skönskrivning på gränsen till nidbild av vad som har hänt. I programgruppens förslag är synen på migration väsensskild från den som återfinns i partistyrelsens förslag. Borta är skrivningen om att det är ”en grundläggande mänsklig rättighet att söka sig en fristad och en försörjning, inte bara inom det land där man är född, utan också utanför landets gränser” och att få ”välja var man vill bo och leva”. I stället framhålls att ”den fria rörligheten inom EU bör vidgas så att den omfattar hela världen”.
Den senare formuleringen är ingen dålig vision. Men att ersätta en ”rättighet” med ett ”bör” och att dessutom sätta den fria rörligheten i relation till EU:s försörjningskrav är något annat.
Men så är det med ekohumanismen, den hembrygda -ism som Annie Lööf nu vill ersätta med liberalismen, om än inte rakt av. Den förses med sju stödben och ska vara social, decentralistisk, grön, jordnära, frihetlig, rättvis och hållbar. Vad ryms inte bakom den beskrivningen?

Stad i nytt ljus

Publicerad den 16 februari 2013 klockan 08:47 av Jonas Duveborn

Oavsett om det blir ett C4 Shopping eller inte pågår en centrumförskjutning i Kristianstad i takt med att Galleria Boulevard färdigställs. Det är inte av ondo. Centrum har utvecklats i alla år. Eller avvecklats. Oppositionsrådet Helene Fritzon (S) påminde på ett kvällsmöte på Krinova i förra veckan om hur det var när gågatorna kom: När stadsbussen inte längre skulle stanna vid Lilla torg, när raggarrundorna inte längre skulle få köras som förr, då skulle centrum utarmas och dö.
Man kan skratta åt det i dag. Och det är möjligt att man om tjugo år kan skratta åt alla dagens farhågor om att en handelsplats i Hammar ska leda till centrums snara död. Eller så ser staden helt annorlunda ut. Ändå. Det enda man kan vara säker på är att de som vill leva och bo här också ser till så att den service de behöver finns tillgänglig.
Galleria Boulevard lär ta en stor del av marknaden. Det blir en självklar samlingsplats, främst genom kombinationen med nöje och kultur. Biograferna inuti och kulturhuset på andra sidan kanalen ger liv åt kvarteret. Samtidigt sker det en enorm utveckling av handeln på internet, e-handeln, som blir allt populärare. Allt från kläder till böcker, skivor, matkassar och vin kan lätt klickas och snabbt skickas från lager till hem. Den kan också leda till tömda affärslokaler i city.

Centrumhandel är aktuell i fler städer än Kristianstad. I samtliga fall står intresse mot intresse, vilket inte är så konstigt. Det handlar om mycket pengar. Kommunerna försöker tillgodose bägge delar, de flesta inser att tiden förändrar förutsättningarna. En del kan man påverka, annat bara blir. Få anser att kommuninvånarna ska rösta om nya etableringar.
Den intressanta frågan är hur en stad skulle byggas i dag för att bli så ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar som möjligt. Som konsumenter blir vi allt mer bekväma. Många prioriterar effektivitet, vill kunna göra många inköp samtidigt på ett ställe där det är nära till allt, priserna låga och utbudet stort. Köpcentrum är praktiska. Därför blir de stadigt fler. Om inte här så på en ort i närheten.
Förtätning är ett annat ord på modet. Fler ser möjligheter i gamla stadskärnor. Några kombinerar handelns strukturomvandling med nytänkande.
”Det gamla centrumet är på väg att dö. Slå igen alla affärer och gör bostäder där i stället, då slipper vi skyltfönster i de fina gamla träfasaderna, men behåll kaféer och restauranger, då får vi plötsligt en levande stad”, sa Lena Reimertz Thelén (M), ordförande i nämnden för kultur och turism i Kungsbacka till Kungsbacka-Posten (9/2). Hon tar bland annat Arboga och Trosa som goda exempel.

Det är provokativt, vilket säkert är meningen.
Tänk samma tanke om Kristianstad: Slå igen butiker, koncentrera klädhandeln till och kring Galleria Boulevard, med öppettider anpassade efter kundernas krav; kvällar och helger.
Med fler boende i centrum skulle behovet av mötesplatser öka. Fler skulle vara ute i staden annat än i anslutning till kontorstid. Kulturutbytet skulle få ett uppsving. Det skulle bli lättare för fler att åka kollektivt. Samtidigt skulle närbutikerna få bättre förutsättningar att blomstra: ost­affären, bageriet, charkuteriet.

Fastighetsägarna kan inte bara förvalta sina tillgångar, utan måste våga vara med och utveckla staden som boplats. Det kommunala bostadsbolaget ABK kan inte göra allt. Det lägger en hämsko på utvecklingen att det är ABK som presenterar idéer som punkthusen vid Helge å, när ingen annan engagerar sig. Hur går det med bostäderna på Gallerian? Blir det ABK-hus, om det blir något överhuvudtaget?
Gågatorna kanske har sett sina bästa dagar? Åtminstone i den omfattning de har i dag.
Fler levande innegårdar, gränder, uteserveringar, lekplatser.
Människor.
Stadens rum ska inte skava mellan kommersen. De ska förena och erbjuda en mångfald. Med eller utan C4 Shopping.


Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu