En av de mindre trevliga sidorna med det här jobbet är de olyckor man åker ut på. Bakom varje fall döljer sig ofta en tragedi för de inblandade.

Däremot har olyckor ett högt läsarintresse. När sirenerna tjuter vill läsarna veta mer om vad som hänt, och de vill ha information såväl på nätet direkt som mer utförligt i papperstidningen. Och samtidigt är det vårt jobb att ge just den informationen. Det förhindrar också att allt för många nyfikna samlas på olycksplatsen för att själva ta reda på vad som hänt – vi blir i förlängningen deras ögon och öron.

Sedan är det inte alla som fattar att det är vårt jobb. Nyligen åkte jag ut på en brand i Knislinge för att filma till webb-tv. När jag parkerat den målade Kb-bilen och kommer fram står det några i folkhopen som tittar på och en av dem väser ”Här kommer gamarna”.
Tänkte för mig själv  ”Jag sköter i alla fall ett jobb. Vad gör du här?” men det var naturligtvis ingenting jag sa. I sådana lägen gäller det bara att göra sitt jobb utan att vara i vägen för räddningsstyrkorna, och avvika när man fått ihop tillräckligt för att kunna förklara för läsarna vad som hänt.

I torsdags var det dags för en ny brand, nu i Everöd. Fyra hus (varav två var sammanbyggda) förstördes. När man åker ut på en sån händelse vet man aldrig vad man ska råka ut för, och befarar ibland det värsta. Branden hade ju börjat i ett hus, spritt sig till ett annat 100 meter bort och sedan till en tredje fastighet. I det läget inser man att eldsvådan kan bli hur stor som helst, och att katastrofen ligger nära för flera.

När jag kom till Everöd möttes jag av idel vänliga själar. Hittade en stor gård en bit från branden med två kvinnor utanför. Frågade om det var ok att ställa bilen där. ”Det är det säkert. Vi bor inte här, men vi känner dem som bor här” säger en. Under tiden jag lastat ut kamera och stativ har hon hunnit ringa de boende och fått klartecken.

Flera av de närboende vid branden upplät villigt plats för att stå och filma och berättade utförligt om vad som hänt. Genom rökdimmorna drog jag mig nedåt mot ett annat hus och ser lågorna slå ut genom taket. Brandmännen spolar frenetiskt vatten över byggnaden och gör sitt bästa för att släcka elden. Men det syns senare hur eldsflammor slår upp inifrån bottenvåningen, det hörs hur fönster krasar sönder av värmen och hur elden glupskt sprakar i sig allt som kan brinna.

Innan dess hinner jag se hur några rusar in för att rädda föremål och möbler ur huset. Brandmännen hjälper till att säkra föremål och de som har huset står utanför och tar emot det som räddas. Det är en alldeles för stark scen för att kunna filma, vi har våra etiska regler om att ta hänsyn till olycksoffer och inte utsätta dem för publicitet i onödan.

Men jag står kvar och filmar när deras hus brinner upp, bit för bit. Taket försvinner i ett moln av aska och rök. Jag känner mig som en fåne när jag helt maktlös ser deras hem bli lågornas rov utan att kunna hjälpa. Funderar också på vad de egentligen tycker om att en journalist står och filmar när deras hem försvinner.

När jag strax efteråt kör hem för att redigera filmen och talar om händelsen känner jag hur orden stockar sig i halsen. På ett jobb måste man skärpa sig och säkra materialet, efteråt kan man låta känslorna komma fram. Scenen när möblerna bärs ut ur huset och familjen sorterar spelas upp för min syn gång efter gång. Och jag undrar hur de reagerade på filmningen.

Dagen efter gör vi en så kallad uppföljning på platsen, där vi talar med de berörda. Jag möter paret som bodde i huset. Ledsna, men fysiskt oskadade. Och de tackar för vår webb-tv!

– Det gjorde att släkt och vänner från andra ställen i Sverige hade sett vad som hände. De hörde av sig och frågade vad vi behöver hjälp med, förklarar kvinnan.
Den tveksamhet jag känt dagen innan är som bortblåst. Jo, det går att göra någon nytta även i det lilla formatet. Även om det är ett webb-tv-format.