Proaktiv. Det är ett fint ord med en enkel innebörd: Agera innan så behöver du inte reagera.

Av någon anledning tänker jag på det nu när vi drar igång en ny serie om Högskolan Kristianstad. Det är ett eget samhälle, med egna regler (disciplinnämnd) och egna bostäder (campus). Skillnaderna från den militärförläggning som förr fanns där och hette P6 kanske inte är så stora…? Jovars, visst är det milsvid skillnad på tvångsvärnpliktiga och frivilliga studenter.

Högskolan har också en omfattnade forsknings- och studieverksamhet. Men hur omfattande den är, det vet vi inte.
I flera år har jag påtalat att jag skulle vilja se någon form av resurskatalog online för högskolan, så att man lätt kan hitta aktuell forskning. Resultatlöst.

Deras hemsida är lika hopplöst efter när det gäller att förmedla vad de håller på med. En avdelning för kommunikation lyckas i snitt prestera ett pressmeddelande i månaden. Ok, man kan invända att vi journalister själva skall leta upp nyheter på högskolan och det håller jag med om. Men det underlättar att sprida information till allmänheten om skolan själv talar om vad den sysslar med och vad som är intressant.

Det har flera andra lärosäten insett, och skickar ut pressmeddelanden så fort det är något som kan vara av allmänintresse. Oftast är det så man når en stressad redaktion – ett pressmeddelande skickas ut som tipsar om vad som händer och innehåller namn på vilka som kan kontaktas och vet mer om ärendet.

Inför 8 mars, internationella kvinnodagen, försökte jag i god tid kontakta högskolan för att få någon lärds syn på varför kvinno- och manslöner skiljer sig så mycket åt. Trots att jag var ute i god tid (en vecka före), och kontaktade såväl info-avdelningen som en hel institiution, blev det noll svar tillbaka.

Inte konstigt att högskolan enligt en undersökning hamnade sist bland de lärosäten som omskrivs i media.

Som jämförelse kan nämnas att inför 8/3 skickade såväl Lunds som Göteborgs universitet ut mängder med pressreleaser och information om vilka kvinnliga forskare, vetenskapskvinnor och tekniska experter som gick att kontakta inför kvinnodagen.

Inte direkt rocket science, men gissa vilka högskolor som fick publicitet inför kvinnodagen? Och gissa vilken skola som inte omnämndes i media den veckan…

Det är det som är att vara proaktiv. Handla tidigt så slipper man behandla det som annars uppstår.

Jag trodde aldrig att jag var typen som skulle ”riskera” att få en guldklocka. 25 år på samma ställe? Huuva!

Men idag firar jag 17 år som anställd på Kristianstadsbladet. En lite märklig känsla. Kom hit en februaridag för att jag skulle vara vikarie ett par månader. Efter ett långt tag fick jag fast anställning och sedan var det flytt från södra Skåne upp hit till nordöstra hörnan.

Det lustiga är att de 17 åren inte har känts så länge. Det kan bero på att det här jobbet är ständigt utvecklande, och att tidningen också är i ständig utveckling. Sedan beror det till stor del på alla trevliga arbetskamrater. En del är kvar, några har fallit ifrån, och ytterligare några har man mer eller mindre sett växa upp här under tiden.

Under åren har jag haft Curt Nyberg, Mats Lundman, Birgitta Mattisson och Sven-Ingvar Håkansson, Peter Melin, Håkan Bengtsson, Lasse Bernfalk och Jörgen Svensson som chefredaktörer, ansvariga utgivare och redaktionschefer. Var och en har satt sin prägel på tidningen, och Kristianstadsbladet har gått från att vara en fullformatstidning med stora mängder svartvitt till att bli ett modernt mediehus där tabloidtidningen i fyrfärg är en del, och flerkanalspublicering på webben också är en integrerad del.

Yrket har förändrats drastiskt. När jag 1989 inledde min journalistiska bana på månadstidningen Mc-Nytt var telefon och fax de modernaste redskapen, vissa lyxlirare hade mobiltelefon, och vi skrev fortfarande på våra gamla skrivmaskiner. Texter som kördes till ett sätteri där en annan person skrev in exakt samma text för att kunna köra ut det på vaxat papper från en fotosättare. Ut kom en lång textremsa som en grafiker monterade ihop på en sida, som var förritad och gissad av en redigerare. Till slut skickades sidan tilll ett repro för att plåtas av, skapa fyra filmer i olika färger, och köras till ett tryckeri.

Den digitala revolutionen har inte bara förenklat och förändrat arbetssätt, utan också gjort grafiker arbetslösa, skapat nya yrkesgrupper och ställer ett helt annat krav på journalistiken. Snabbare, mer social, mer direktkontakt med läsarna och mer alert.

Flerkanalspubliceringen innebär att man lärt sig webbfilma, och med bärbar dator och videokamera är arbetsplatsen egal. Man kan sitta var som helst (där det finns nät…) och lägga upp artiklar och filmer till webben.

Men trots alla tekniska finesser och apparater, trots alla kanaler som finns och trots alla mediehus som blivit digitala är jobbet i grund och botten detsamma:

Att roa och oroa. Leta efter sanningen. Och att berätta en god historia.

Nej, det handlar inte om att du lättare förlorar i Wordfeud när du sitter på bussen. Men ingen kan väl ha missat att Skånetrafiken lagt om busslinjerna och tiderna nu i december.

Skulle inte förvåna mig om de tappar massor av resenärer. För med deras system nu lönar det sig faktiskt att ta bilen istället för bussen till jobbet. Åtminstone från Åhus.

Hur det hänger ihop? Häng med, ska jag förklara.
En normal bilresa dörr till dörr med bil tar 20 minuter. Det blir 40 minuter per dag.

Med Skånetrafikens nya tider har flera bussar försvunnit på morgnarna. Och med tanke på deras förseningar kan man inte vara säker på att komma fram i tid (tro mig, jag har försökt) ens om man tar bussen en halvtimme före jobbet startar. Innebär att man måste ta den tidigare, den som går 47 minuter innan man börjar. Lägg till det cirka fem minuter (snällt räknat) för att ta sig till bussen. Tur och retur blir det 106 minuter per dag i restid.

På en enda dag tappar man således 66 minuter jämfört med att ta bilen.

Lägg nu inkomsten till detta. Snittlönen i Sverige 2010 var 28 400 i månaden, före skatt. Det blir ungefär 124,25 kronor i timmen efter skatt.
Hade du jobbat den här tiden istället för att sitta på bussen, hade du därmed tjänat in 2 732,4o kronor.

Nu kostar ju bilen en del att köra. Vi utgår från den statliga milersättningen, på 18,5 kronor milen. Det blir 74 kronor per dag. En månad (20 arbetsdagar) motsvara alltså 1 480 kronor. Plus parkering, som blir ytterligare 400 (20 dagar med en 20-kronorsbiljett på någon av de stora p-platserna i Kristianstad).

Det kan tyckas vara dyrt mot månadskortet på 580 kronor. Inte lika mycket dyrare om du köper enkelbiljetter, som kostar 30 spänn per resväg (1 200 kr/månad, 960 med jojokort med reskassa). Men då glömmer du att räkna med tiden du kunde jobba och tjäna pengar. Lägg på minst 580 kronor på dina 2 732,4, och du har förlorat 3312,4 kronor. Jämför det med bilkostnaden (1 880) och du förlorar alltså 1 432 kronor i månaden på att ta bussen.

Men det förutsätter förstås att du kan och får jobba motsvarande tid.

Annars får du väl sitta på bussen, precis som undertecknad, och försöka hitta på något annat att göra med all spilltid. Spela Wordfeud, exempelvis. Där heter jag Calijo. Utmana mig gärna!

Visst kan man ta goda idéer? En fördel är att i Sverige saknar idéer upphovsrätt, om de inte är patentskyddade och ingår i någon uppfinning.
I journalistvärlden har vi alltid stulit friskt av varandra – idéer, inte texter eller bilder (även om det också hänt). Kanske det som är ett av våra bekymmer för att nå lönsamhet – alla har sneglat på varandra och få har vågat gå helt egna vägar.

Nu har vi lanserat en egen app för Kb, som bara några veckor efter lanseringen laddats ner över 7000 gånger från Android Market och Itunes. Den kommer troligen också att delvis kopieras på andra lokaltidningar. Baserar detta på att kollegor från andra tidningar är imponerade över det arbete som gjorts här och affärsmodellen, där användarna inte betalar men ändå har nytta av appen. Modellen kan stjälas, även om vi smått hoppas på att vi kan skicka runt projektledaren Håkan Ringström som konsult och berätta för andra företag hur de kan göra och undvika några misstag.

Appen har utvecklats med gemensam input från marknadsavdelning och redaktion, och utvecklaren Mobile Loyalty har varit noga med att ta till sig våra idéer. Så självklart finns det numer även ett kontaktfält, där läsarna kan tipsa oss via MMS, SMS, mejl och vanlig telefoni för att tala om vad som händer.
Just läsarmedverkan är det viktigaste för en lokaltidning. Vi kan inte vara överallt, men ni läsare ser, hör och märker vad som är på gång. Får vi inte information av er, kan vi inte göra ett bra jobb.

Det gör att jag också sneglat på Metros ide. De har lanserat Scoopshot, för att låta läsarna medverka med bilder och även kunna sälja dessa till tidningen. Hur affärsmodellen ska fungera kan man diskutera, men visst vore det kul om man kan få våra läsare att vara mer aktiva med att förmedla nyheter till tidningen. Och i förlängningen kan vi kanske använda platstjänsterna i mobilen, för att skicka ut förfrågan till just dem som befinner sig i ett visst område där det hänt något.

Goda idéer kan stjälas och utvecklas. Så nu får vi se om vi kan gå vidare med den här.

Iphone. Ipad. Ipod. Imac. Emac. Macbooks som färgade dasslock och powerbooks som gav företagsledare, designers och andra kreatörer en bärbar arbetsmiljö. Nu är mannen bakom dessa innovationer och bakom ett av världens största företag borta.

Nätet översvämmas av hyllningar till Steve Jobs, och den som vågar sig in på twitterflödet #stevejobs har märkt hur det bara rasslar till av en aldrig sinande ström av inlägg. Folk från alla länder verkar vilja hylla Apples skapare och den som såg till att macen gjorde comeback och blev en dator att räkna med.

Som maciot så har jag själv använt flera av produkterna länge, skaffade min första macintosh 1994, och jag har alltid känt mig hemma i just den miljön. Jag blev också oerhört imponerad över Jobs förmåga att kreera prylar som omedelbart skapade en måste-ha-känsla. Han följde inga marknadsplaner eller konsumentundersökningar som tog reda på vad som kunde förbättras. Han upptäckte behovet innan folk ens visste att det fanns.

Journalistiken har också påverkats i hög grad av Jobs. Många skriver sina texter, redigerar sidorna, behandlar bilder och filmer på en mac. Bärbara datorer har skapat mojos – moving journalists – som är ute mer på fältet och rapporterar direkt därifrån.

Enkla program, en hel del från Apple, gör att även tekniska analfabeter lätt kan hantera en dator och bidra till produktionen. Och med en iphone i fickan finns det snart en app för alla tillfällen – till och med för att kunna veta vad man ska diskutera med dejten på en restaurang.

Tidningsvärlden hade inte sett ut som den gör idag utan Steve Jobs och Apple. Även om nu inte Ipad är räddningen för dagstidningarnas lönsamhet, har de flesta mediehus diskuterat hur de ska kunna skapa appar och produkter för just denna läsplatta. Flera har lyckats och kommit långt på vägen.

Men trots alla hyllningar som nu strömmar in, gäller det att komma ihåg att ett företag inte bara består av en person. Även om Jobs satte sin tydliga prägel, finns det flera andra som medverkat till framgångarna och utvecklat produkterna.

Det har heller inte talats så mycket om Jobs ledarstil. Den stred mot ganska mycket av det som moderna human-resource-förespråkare talar om, och det goda ledarskapet var långt borta. Frågan är om det är därför, eller trots det, som Apple blivit ett av de mest lönsamma företagen?

Fast jag ångrar fortfarande att jag i början av 2000-talet lyssnade på en bankanställds råd om att inte köpa Apple-aktier utan istället investera i fonder. Motivet var att ”det är så svårt att köpa aktier utomlands” och att fonder är säkrare.

Fonderna har sedan dess stått still. Apple-aktien stod då i några tiotals dollar (när Jobs kom tillbaka 1997 stod den i 5 dollar). 2006 uppmanade en amerikansk ekonomijournalist till att köpa aktien för att den var ”århundradets köp”. Den stod då i 90 dollar. Häromdagen stod den i 378,25 dollar. Allt är inte en mans förtjänst, men det är klart att det nu finns en oro på börsen över vad som kommer att hända med Apple framöver.

Allt fler företag upptäcker att ”kommunikation” är en viktig del i såväl marknadsföring som ledningsverktyg. Därför är det inte konstigt att just kommunikationsplaner blivit något annat än hyllvärmare. Men det gäller att använda planerna rätt också.

En riktig plan tar naturligtvis avstamp i företagets verksamhet samtidigt som den försöker att vara säsongsanpassad. Det gör att kommunikationsavdelningen vet vid ungefär vilka tidpunkter de ska kommunicera ut vad.
Men det gäller samtidigt att höja blicken och inte bara följa kalendern i sin smartphone eller outlook eller vad man nu planerar efter.  Annars kan kommunikationen lätt uppfattas som befängd.

Som när Statoil nu i landsomfattande pressmeddelanden talar sig varma för vinterdäcken. Visst, enligt kalendern får man börja använda dubbdäck den förste oktober. Visst, i norra delen av landet har det varit kallt.
Men hade de ansvariga lyft ögonen ur almanackan och noterat rekordvärmen i södra landsänden hade de insett att det känns lite malplacerat att tala om vinterdäck just nu i Skåne.

Det går att invända mot resonemanget. Som att pressmeddelanden går ut över hela landet och att det kan finnas lokala avvikelser. Visst, men samtidigt har de ansträngt sig för att göra en ”lokal vinkel”. Nämligen kollat hur många bilar som finns i kommunen och gjort en schablonberäkning på vad folk kan spara om de kör med rätt lufttryck. I och för sig inte helt fel, men lufttrycket ska kollas betydligt oftare än när man byter däck för säsongen. Då spar man både bensin, miljö och däck.

Visst ska man kunna lita på bilder i tidningen?

Frågan får nytt bränsle efter helgens avslöjande att naturfotografen Terje Hellesö manipulerat bilder av lodjur och mårdhundar. Den prisbelönta fotografen har helt enkelt snott bilder av lodjur på nätet, frilagt dessa, spegelvänt och klippt och klistrat in motiven i sina bilder. Fejkade naturbilder, som han påstod var sina egna.

Bluffen avslöjades till att börja med genom att Terje påstod att han plåtat en mårdhund i Mullsjö, en ort som var helt okänd för mårdhund sen tidigare. När en erfaren jägare tittade in på hans blogg upptäcktes även att lodjur som påstod vara plåtade under sommaren hade vinterpäls. Dessutom hade fotografen haft ”turen” att komma nära fem-sex skygga lodjuret på kort tid. Jägaren som jobbar med lodjursinventering har på 52 år sett lodjur två-tre gånger.

En livlig debatt uppstod också på sajten Flashback, där för och emot Terjes bilder diskuterades. Eftersom flera av Flashbacks användare verkar leva framför datorn tog det heller inte lång tid förrän några duktiga bildjägare hade hittat originalbilderna av lo och mårdhund – på helt andra sidor på nätet. Bilder som naturfotografen sedan kopierat och lagt in i sina egna bilder.

En utförlig bakgrundsbeskrivning, och länkar till fusket, finns här.

Åter till ursprungsfrågan. Hur mycket kan du lita på bilder i tidningen, nu när du vet hur lätt det är att manipulera foton?

Svaret är: Väldigt mycket. Liksom andra tidningar som följer det pressetiska systemet förbinder vi oss att inte manipulera bilder eller göra bildcollage, utan att tydligt ange det.

Eller som vår bildchef Tommy Svensson förklarar det:

– Hur mycket man får förändra en pressbild? I princip noll. En enkel regel är att säga: Allt du lätt kan göra i ett traditionellt mörkrumsarbete, det får du lov att göra.

För er som inte var med innan den digitala eran, innebär det att man kan skugga, efterbelysa, höja kontrast och skärpa, justera ljus och eventuell färgtemperatur. Men man får inte förvanska bilden, på så vis att den får helt annat färginnehåll än vid fototillfället, och man får inte lägga till eller dra ifrån vare sig objekt eller annat. Har prinsessan Madeleine en stor finne på näsan, så ska bilden också visa det.

Avslöjandet av Terje har nu gjorts av i huvudsak Flashbacks medlemmar. Det gör att jag hoppas sajten nomineras till Grävande journalisters pris Guldspaden. Hade en journalist på någon tidning eller annat forum avslöjat en högt uppburen representant för ett skrå med att fuska på liknande sätt hade spaden varit inom räckhåll. Då är det inte mer än rätt att den blir det för Flashback också.

Lite tillspetsad rubrik, kanske. Befinner mig på Svenska journalistförbundets kongress på Djurö. Ni kan följa allt som händer på twitter; #sjfkongress, eller på livesändningen via webben.

En symbolisk tanke att den inleds samtidigt som Pressfrihetens dag firas. Vår avgående ordförande Agneta Lindblom Hulthén skrev om detta på SvD Brännpunkt idag.

Expressens chefredaktör behandlar samma ämne i sin blogg.

Även om vi är bortskämda i Sverige finns det hot, inskränkningar och lagförslag. Även i Kristianstad gör politiker och tjänstemän mycket för att undanröja grundlagar som ska ge medborgarna insyn i hur samhället sköts. Senaste exemplet är rekryteringen av ny socialchef, som politikerna i full enighet vill göra i det dolda, genom att anlita en rekryteringsfirma som tar fram hemliga kandidater. Hur man ska veta att den bäst lämpade får jobbet? Tja, det blir inget medborgarna kommer att kunna avgöra.

Åter till SJF och framtiden. Här ska vi 111 valda ombud vara med och bestämma fackets viktigaste frågor framöver, och välja ny ordförande för de nästa fyra åren. Det blir spännande dagar. Den som vill kan som sagt följa allt på länkarna ovan.

Var var du hösten 2009? Minns du inte? Svaret finns i din Iphone.

Nyligen har det avslöjats att Apples pekmobil har en ”tracker” som registrerar exakt var telefonen befinner sig. All information lagras i en fil, som vid synkning även lagras på din dator.

Programmerarna Pete Warden och Alasdair Allan avslöjade filen och presenterade den nyligen. Det har väckt en storm av protester, särskilt som Apple ännu inte förklarat varför filen finns där. Informationen innehåller koordinater från telefonens gps, tid och trådlösa nätverk som fanns i närheten.

Ur ett journalistiskt perspektiv väcker det frågor om källskyddet. Medievärlden gör en bra analys här.

Joakim Jardenberg är gurun inom sektorn it och journalistik. Han säger sig vara rasande på Apple i sin egen blogg.

Vill du själv se var du har varit med din Iphone kan du ladda ner ett program som Pete Warden har gjort. Då kan du själv se på kartor var du (eller din mobil) befunnit sig. Om du gillar det, kan du även använda det som redskap för att visa var du kört under påskrundan…

Guldägget har just avgjorts och vår systertidning Sydsvenskan tog hem ett pris för deras lyckade Ipad-kampanj. Att peta Obama i nyllet kan väl vara kul för vem som helst…

För er som inte vet är Guldägget den svenska reklambranschens Oscar,  där kreativa kampanjmakare belönas för sina insatser att få oss att handla mer.

Funderar bara över hur det kan komma sig att Youtubes OMG-katt som klippts ihop med ett bredbandsbolag ens är nominerad. Att sno klipp från Youtube och även ta idéer därifrån ska tydligen belönas…

Trots allt har det ändå gått framåt med reklammakandet. Här finns 48 annonser som aldrig hade blivit godkända idag, annonser som egentligen aldrig borde ha gjorts. Den som klagar på att Mad Men är sexistisk kommer att upptäcka att verkligheten överträffar fiktionen.