– Soft att gå runt och vara journalist på en festival!

Flickan jag just intervjuat med filmkameran i högsta hugg tyckte det här verkade vara drömjobbet. Att få knalla runt på en festival som #Siesta2011 och träffa trevliga människor och kunna lyssna på alla band.

Och visst har man tur som får jobba med sånt här emellanåt. Men tyvärr hinner man sällan se de band man verkligen vill. Ibland funkar det, lika ofta är det mer bråttom till deadline och allt material som ska levereras.

Det vi ser mest av under festivalen är faktiskt ett par gula väggar i den lokal som blivit presscenter, och där vi sitter och svär över en trådlös uppkoppling som inte är långsam, men som vägrar låta oss ansluta till hemmaredaktionen med VPN (virtuellt privat nätverk som är ”säkrat”). Det gör att allt inte fungerar som det ska. Webbredaktören som skulle sitta här och administera webben fick ge sig iväg tillbaka till Kristianstad och agera därifrån. Nu har festivalledningen lovat att fixa nytt nätverk åt oss under kvällen.

Siesta är för övrigt en trevlig festival där man blandar friskt mellan stora, etablerade och mindre okända band. Fördelen är att man kan hitta nya musiker och stilar man inte lyssnat på tidigare. Eller upptäcka band som redan är etablerat men som man inte

Här såg jag första gången Those Dancing Days och blev förtjust, här har man upplevt såväl Amanda Jensen som Familjen och Mustasch live. Festivaler är kul, och framför allt klarar vi att spegla en del av den i tidningen och på webben tack vare eminenta kollegor och en superb nöjesredaktör i form av Lisa Appelqvist!