Dax att vara superopedagogisk och tala om vad man i n t e ska göra i ett pressmeddelande!

Ni förstår, en vanlig dag på jobbet kan även en lokaltidningsredaktion få in flera hundra olika pressmeddelanden. De kommer från allt från lokala hantverkare som vill tala om att de sänkt (eller höjt) priserna, till multinationella bolag som presenterar sin senaste årsredovisning.

Däremellan kommer alla mer eller mindre vansinniga produktlanseringar, spammejl, Nigeriabrev och en och annan uppfinnare som åter påstår sig ha uppfunnit en evighetsmaskin – men som inte vill visa några som helst bevis för det.

För att komma igenom i den här massan, och för att få uppmärksamhet om man nu verkligen har något viktigt att delge, är det bra om man vet några principer för hur ett pressmeddelande bör byggas upp.

Som journalist kan ju jag inte tipsa företag om hur de ska göra pressmeddelanden som fångar vår uppmärksamhet. Jag tror inte på att sitta på dubbla stolar. Däremot kan jag påtala några vanliga fel som väldigt många gör, fel som skapar frustration hos mottagaren och som avsändare kanske inte tänker på.

Så häng med i listan över några ”don’ts” i ett pressmeddelande!

1: Skriv långt. Gärna osammanhängande, och använd alla företagets interna facktermer så ingen utanför bolagssfären har en aning om vad som avses. Försök gärna komplicera meddelandet så mycket som möjligt, så inte ens en litteraturvetare förstår det, och ha med minst tio A4-sidor med oväsentlig information som ingen begriper sig på.

2. Håll det hela på ett abstrakt plan. Inget konkret, inget att ta på, men det går utmärkt att spela floskelbingo med innehållet. Ju fler superlativ desto bättre!

3. Var otydlig med avsändaren.

4. Ha gärna med kontaktpersoner som inte har en aning om att just de har utsetts till kontaktpersoner. Helst ska dessa också ha gått för dagen eller vara på semester när pressmeddelandet skickas ut, för att nå maximal frustration och förvirring. Det gör heller inget om några siffror i deras telefonnummer eller bokstäver i mejladresserna kastas om.

5. Skicka ut meddelandet så sent som möjligt. De flesta redaktioner planerar en tidning ganska tidigt, och på kvällen jobbar inte lika många personer som på dagtid. Genom att skicka ut det sent garanterar man minskad risk för uppmärksamhet eller att någon hinner ta tag i det. Alternativt blir det på sin höjd en notis, för att grejen”måste med” men ingen hinner göra den och det finns ingen plats över.

6. Förutsätt att alla vill veta allt om just din senaste produkt och att det är tidnings skyldighet att skriva om dina varor. Annonser? Bah, de är till för andra. Du ska givetvis ha en gräddplats in bland redaktionell text, för att… för att… för att DU vill ha det så.

7. Undvik att presentera själva nyheten. Göm den gärna på ett sätt så ingen förstår vad som är grejen. Ska ert företag göra nedskärningar, koncentrera er på att skriva att ni ”satsar för framtiden” och så vidare. Redaktörer gillar att bli lurade och idiotförklarade.

8. Undvik allt som kan förklara när, var, hur, eller vilka tider, datum eller platser som kan vara intressanta.

9. Om ni har ett litet företag i Jukkasjärvi, och just har lanserat er där, skicka gärna ut pressmeddelande om det till alla tidningar i hela Sverige. Det är säkert intressant även för läsarna i Tjörnarp.

10. Se till att utelämna alla andra kontaktuppgifter. All information ska helst gå via en pressekreterare som är omöjlig att få tag i, och som inte vet ett dyft mer än det som står i pressmeddelandet.

11. Bifoga gärna bilder och diagram som ingen fattar vad de föreställer. Ju mer konstnärligt, desto bättre! Eller också en bild tagen av desinformatören (som saknar allt vad fotokunskap heter) med dennes gamla mobiltelefon med låg upplösning.

12. Alla bilagor ska gärna vara i okänt format som är omöjliga att öppna hos mottagarna, och gärna på runt 50 megabyte (minst!) så de slöar ner mejlsystemet ordentligt. På det viset måste man ju uppmärksamma meddelandet!

13. När pressen omsider ringer, var helt omöjligt att prata med, förklara åter att allt står i pressmeddelandet, var allmänt otrevlig och dryg för att visa hur viktig och upptagen du är.

14. Alternativt: Lär dig smöra för pressen, lisma och fjäska. Använd reporterns förnamn i varannan mening, för så gör ju Carl Bildt.

15. Läs och bli inspirerad av sådana här listor, istället för att anlita personer med sakkunskap.

Eller också kan du googla dig fram till sidor som den här:

http://www.skriva-pressmeddelande.se/

Proaktiv. Det är ett fint ord med en enkel innebörd: Agera innan så behöver du inte reagera.

Av någon anledning tänker jag på det nu när vi drar igång en ny serie om Högskolan Kristianstad. Det är ett eget samhälle, med egna regler (disciplinnämnd) och egna bostäder (campus). Skillnaderna från den militärförläggning som förr fanns där och hette P6 kanske inte är så stora…? Jovars, visst är det milsvid skillnad på tvångsvärnpliktiga och frivilliga studenter.

Högskolan har också en omfattnade forsknings- och studieverksamhet. Men hur omfattande den är, det vet vi inte.
I flera år har jag påtalat att jag skulle vilja se någon form av resurskatalog online för högskolan, så att man lätt kan hitta aktuell forskning. Resultatlöst.

Deras hemsida är lika hopplöst efter när det gäller att förmedla vad de håller på med. En avdelning för kommunikation lyckas i snitt prestera ett pressmeddelande i månaden. Ok, man kan invända att vi journalister själva skall leta upp nyheter på högskolan och det håller jag med om. Men det underlättar att sprida information till allmänheten om skolan själv talar om vad den sysslar med och vad som är intressant.

Det har flera andra lärosäten insett, och skickar ut pressmeddelanden så fort det är något som kan vara av allmänintresse. Oftast är det så man når en stressad redaktion – ett pressmeddelande skickas ut som tipsar om vad som händer och innehåller namn på vilka som kan kontaktas och vet mer om ärendet.

Inför 8 mars, internationella kvinnodagen, försökte jag i god tid kontakta högskolan för att få någon lärds syn på varför kvinno- och manslöner skiljer sig så mycket åt. Trots att jag var ute i god tid (en vecka före), och kontaktade såväl info-avdelningen som en hel institiution, blev det noll svar tillbaka.

Inte konstigt att högskolan enligt en undersökning hamnade sist bland de lärosäten som omskrivs i media.

Som jämförelse kan nämnas att inför 8/3 skickade såväl Lunds som Göteborgs universitet ut mängder med pressreleaser och information om vilka kvinnliga forskare, vetenskapskvinnor och tekniska experter som gick att kontakta inför kvinnodagen.

Inte direkt rocket science, men gissa vilka högskolor som fick publicitet inför kvinnodagen? Och gissa vilken skola som inte omnämndes i media den veckan…

Det är det som är att vara proaktiv. Handla tidigt så slipper man behandla det som annars uppstår.

Jag trodde aldrig att jag var typen som skulle ”riskera” att få en guldklocka. 25 år på samma ställe? Huuva!

Men idag firar jag 17 år som anställd på Kristianstadsbladet. En lite märklig känsla. Kom hit en februaridag för att jag skulle vara vikarie ett par månader. Efter ett långt tag fick jag fast anställning och sedan var det flytt från södra Skåne upp hit till nordöstra hörnan.

Det lustiga är att de 17 åren inte har känts så länge. Det kan bero på att det här jobbet är ständigt utvecklande, och att tidningen också är i ständig utveckling. Sedan beror det till stor del på alla trevliga arbetskamrater. En del är kvar, några har fallit ifrån, och ytterligare några har man mer eller mindre sett växa upp här under tiden.

Under åren har jag haft Curt Nyberg, Mats Lundman, Birgitta Mattisson och Sven-Ingvar Håkansson, Peter Melin, Håkan Bengtsson, Lasse Bernfalk och Jörgen Svensson som chefredaktörer, ansvariga utgivare och redaktionschefer. Var och en har satt sin prägel på tidningen, och Kristianstadsbladet har gått från att vara en fullformatstidning med stora mängder svartvitt till att bli ett modernt mediehus där tabloidtidningen i fyrfärg är en del, och flerkanalspublicering på webben också är en integrerad del.

Yrket har förändrats drastiskt. När jag 1989 inledde min journalistiska bana på månadstidningen Mc-Nytt var telefon och fax de modernaste redskapen, vissa lyxlirare hade mobiltelefon, och vi skrev fortfarande på våra gamla skrivmaskiner. Texter som kördes till ett sätteri där en annan person skrev in exakt samma text för att kunna köra ut det på vaxat papper från en fotosättare. Ut kom en lång textremsa som en grafiker monterade ihop på en sida, som var förritad och gissad av en redigerare. Till slut skickades sidan tilll ett repro för att plåtas av, skapa fyra filmer i olika färger, och köras till ett tryckeri.

Den digitala revolutionen har inte bara förenklat och förändrat arbetssätt, utan också gjort grafiker arbetslösa, skapat nya yrkesgrupper och ställer ett helt annat krav på journalistiken. Snabbare, mer social, mer direktkontakt med läsarna och mer alert.

Flerkanalspubliceringen innebär att man lärt sig webbfilma, och med bärbar dator och videokamera är arbetsplatsen egal. Man kan sitta var som helst (där det finns nät…) och lägga upp artiklar och filmer till webben.

Men trots alla tekniska finesser och apparater, trots alla kanaler som finns och trots alla mediehus som blivit digitala är jobbet i grund och botten detsamma:

Att roa och oroa. Leta efter sanningen. Och att berätta en god historia.

Visst kan man ta goda idéer? En fördel är att i Sverige saknar idéer upphovsrätt, om de inte är patentskyddade och ingår i någon uppfinning.
I journalistvärlden har vi alltid stulit friskt av varandra – idéer, inte texter eller bilder (även om det också hänt). Kanske det som är ett av våra bekymmer för att nå lönsamhet – alla har sneglat på varandra och få har vågat gå helt egna vägar.

Nu har vi lanserat en egen app för Kb, som bara några veckor efter lanseringen laddats ner över 7000 gånger från Android Market och Itunes. Den kommer troligen också att delvis kopieras på andra lokaltidningar. Baserar detta på att kollegor från andra tidningar är imponerade över det arbete som gjorts här och affärsmodellen, där användarna inte betalar men ändå har nytta av appen. Modellen kan stjälas, även om vi smått hoppas på att vi kan skicka runt projektledaren Håkan Ringström som konsult och berätta för andra företag hur de kan göra och undvika några misstag.

Appen har utvecklats med gemensam input från marknadsavdelning och redaktion, och utvecklaren Mobile Loyalty har varit noga med att ta till sig våra idéer. Så självklart finns det numer även ett kontaktfält, där läsarna kan tipsa oss via MMS, SMS, mejl och vanlig telefoni för att tala om vad som händer.
Just läsarmedverkan är det viktigaste för en lokaltidning. Vi kan inte vara överallt, men ni läsare ser, hör och märker vad som är på gång. Får vi inte information av er, kan vi inte göra ett bra jobb.

Det gör att jag också sneglat på Metros ide. De har lanserat Scoopshot, för att låta läsarna medverka med bilder och även kunna sälja dessa till tidningen. Hur affärsmodellen ska fungera kan man diskutera, men visst vore det kul om man kan få våra läsare att vara mer aktiva med att förmedla nyheter till tidningen. Och i förlängningen kan vi kanske använda platstjänsterna i mobilen, för att skicka ut förfrågan till just dem som befinner sig i ett visst område där det hänt något.

Goda idéer kan stjälas och utvecklas. Så nu får vi se om vi kan gå vidare med den här.

Var på Gräv i helgen.
Det kallas så, konferensen för journalister som Föreningen Grävande Journalister (FGJ) ordnar för alla som tror att de ska bli nästa Janne Josefsson.

Han var också där. Och kammade hem sin sjuhundrafemtioelfte guldspade eller nånting ditåt i kategorin TV-gräv.

Innan dess hann han med att sätta fart på krogpersonal i Växjö. Grävet startade nämligen fredag eftermiddag, och några kollegor till mig från Kb går ut på stan för att äta lunch. Bakom dem kommer Janne Josefsson och hans kollega. Alla går in på en restaurang i Växjö, och två ur personalen skyndar sig att kuta iväg. ”Shit, det är Janne Josefsson” hörs en säga innan de kutar iväg.

En kommunal tjänstemän längst fram i kön kunde lugna de övriga anställda som undrade över Josefssons uppdykande, genom att berätta det är journalistkongress i staden. Det kändes som om lättnadens suck hördes hela vägen till konserthuset där seminariet höll till.
Josefsson är van vid sådana situationer. I intervjuer har han berättat hur verkstadspersonal vägrat ta emot hans bil när den behövde lagning…

På lördagskvällens festgala var Hanna Hellquist en av värdinnorna. Eftersom jag vet att hon älskar katter ville jag naturligtvis visa henne en bild av min katt från ifånen:

Jagade och jagade för att få ett tillfälle, men antingen var hon djupt upptagen med att dela ut guldspadar, eller också gick hon åt andra hållet bland den sittande publiken och försökte hitta gamla kompisar.
Mellan rätterna går jag på toa, och får följe av Janne Josefsson som också letar efter lokaliteterna. Eftersom jag inte känner honom, men han vet att alla känner igen hans nuna, säger jag bara: ”Jag hörde en ny historia om dig i helgen”.
”Jasså, vad är det nu då?”
”Den om krogen i Växjö…”
”Jasså, den. Jaa… de sprang som bara fan därinne och gömde sig…”

När jag kommer tillbaka sitter kollegan Sällberg och är själaglad. ”Hanna Hellquist satt på din plats Hon ville vila benen” säger hon och bordsgrannar visar bildbevis med mobilerna. Själv är jag besviken över att ha missat henne – och att hon inte fått chansen att se min fina katt.

Men trots två glas vin har jag omdöme nog att inte twittra eller facebooka något om att ”medan jag pinkade med Janne Josefsson tog Hanna Hellquist min plats”.
Sånt skriver man bara på en blogg.

Växjöfakta 1:
Är man vego eller något annat så avviker man tydligen i Växjö. Där kallas sådant helt frankt för ”matavvikelser” i restaurangen. Kollegan Tor på SR Kristianstad blev klart besviken över utstöttheten.

Växjöfakta 2:

Var på min första ”tweetup” den helgen. Det gick ut på att alla som twittrade kom överens om att samlas på en plats och mötas IRL. Sedan satt alla där och blippade på sina mobiler och talade om på twitter att de mötte folk IRL, och addade varandra kors och tvärs som nya twitterkontakter.
Den som vill kolla twitterflödet från Gräv 2011 hittar det här.