Jag trodde aldrig att jag var typen som skulle ”riskera” att få en guldklocka. 25 år på samma ställe? Huuva!

Men idag firar jag 17 år som anställd på Kristianstadsbladet. En lite märklig känsla. Kom hit en februaridag för att jag skulle vara vikarie ett par månader. Efter ett långt tag fick jag fast anställning och sedan var det flytt från södra Skåne upp hit till nordöstra hörnan.

Det lustiga är att de 17 åren inte har känts så länge. Det kan bero på att det här jobbet är ständigt utvecklande, och att tidningen också är i ständig utveckling. Sedan beror det till stor del på alla trevliga arbetskamrater. En del är kvar, några har fallit ifrån, och ytterligare några har man mer eller mindre sett växa upp här under tiden.

Under åren har jag haft Curt Nyberg, Mats Lundman, Birgitta Mattisson och Sven-Ingvar Håkansson, Peter Melin, Håkan Bengtsson, Lasse Bernfalk och Jörgen Svensson som chefredaktörer, ansvariga utgivare och redaktionschefer. Var och en har satt sin prägel på tidningen, och Kristianstadsbladet har gått från att vara en fullformatstidning med stora mängder svartvitt till att bli ett modernt mediehus där tabloidtidningen i fyrfärg är en del, och flerkanalspublicering på webben också är en integrerad del.

Yrket har förändrats drastiskt. När jag 1989 inledde min journalistiska bana på månadstidningen Mc-Nytt var telefon och fax de modernaste redskapen, vissa lyxlirare hade mobiltelefon, och vi skrev fortfarande på våra gamla skrivmaskiner. Texter som kördes till ett sätteri där en annan person skrev in exakt samma text för att kunna köra ut det på vaxat papper från en fotosättare. Ut kom en lång textremsa som en grafiker monterade ihop på en sida, som var förritad och gissad av en redigerare. Till slut skickades sidan tilll ett repro för att plåtas av, skapa fyra filmer i olika färger, och köras till ett tryckeri.

Den digitala revolutionen har inte bara förenklat och förändrat arbetssätt, utan också gjort grafiker arbetslösa, skapat nya yrkesgrupper och ställer ett helt annat krav på journalistiken. Snabbare, mer social, mer direktkontakt med läsarna och mer alert.

Flerkanalspubliceringen innebär att man lärt sig webbfilma, och med bärbar dator och videokamera är arbetsplatsen egal. Man kan sitta var som helst (där det finns nät…) och lägga upp artiklar och filmer till webben.

Men trots alla tekniska finesser och apparater, trots alla kanaler som finns och trots alla mediehus som blivit digitala är jobbet i grund och botten detsamma:

Att roa och oroa. Leta efter sanningen. Och att berätta en god historia.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg